Lars Fimmerstad; Sekelskiften
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
E
::J
c:
c:
Q)
.._
o4–’
V)
I
sekelskiften-visst var de bättre förr!
Från l’ancien regime ärvde 1800-talet revolutionsskräcken.
Hotet mot samhället kom från massan. Massan är inte längre något hot.
Men vad finns det att ärva från vårt fin de siecle? 1 av Lars Firnmerstad
E
TT AV EDVARD MUNCHS mest förbryllande
verk är ”Arbetare på hemväg” som han började måla 1913; ett tåg av proletärer som väller
ut som en grå anonym massa från en fabrik.
Dessa proletärer har ingenting av Munchs
vanliga tvinsjuka och melankoli. Det är inga varelser med
den förfinade livs- eller dödsångest som härjade i hans
vanliga dunkla sekelskiftesrum eller skymningslandskap.
Endast lyckliga kvinnor har nerver, sa Marie Antoinette när hon i fångenskapen tillfrågades om hon var
nervös. Det var i väntan på ett annat sekelskifte som hon
aldrig skulle få uppleva, hennes huvud föll för giljotinen 1793.
Den fashionabla nervositeten var en lyx reserverad
för sysslolösa aristokrater som levde på räntor i det förrevolutionära Frankrike. Aristokratin såg sig som en särskild ”race” genom avel förädlad. Förädlingen hade ett
pris, de känsliga nerverna.
Från l’ancien regimeskulle 1800-talet ärva inte bara
revolutionsskräcken utan också nerverna. Väntan på att
massan ännu en gång skulle lyckas välta den bestående
ordningen över ända går som en underström av dov
skräck genom hela 1800-talet. Det samhälle som ersatte det gamla ståndssamhället föreföll människorna
som delat i två hälfter, herrskap och folk. ”The other
half”.
O
AVSETT VILKEN SIDA man tillhörde upplevde alla
det explosiva i denna sociala obalans. För varje
decennium växte industriarbetarklassen i Europas länder.
Industriarbetarna organiserade sig och krävde deltagande i det parlamentariska livet. The other half’s motsats, borgerligheten eller vad vi vill kalla den, kände sig
leva på en ångpanna där trycket hela tiden ökade.
Det var inte bara kommunismens spöke, på vandring
genom Europa sedan 1848, som såg samhällets grundläggande konflikt som en klassmotsättning. Alla kände
spänningen. Särskilt akut blev den mot århundradets slut.
Vem som myntade uttrycket ”fin de siecle” är inte
helt klarlagt, en kandidat är ett skådespel med denna
titel från 1888. Men den även i Sverige flitigt läste danske
journalisten Richard Kaufmann återger uttrycket redan
1887 i en av sina vitt spridda parisskildringar för att
beteckna stämningen vid en cafe-consert av, enligt tidens
sätt att se, lätt skabrös karaktär.
Om uttryckets innebörd från början hade en underton
av ekivok parisisk livsglädje skulle det under århundradets sista del färgas av den alltmer akuta känslan av förestående kulturskymning.
Arbetarklassen tågade. Från 1889 då myndigheterna
i t ex Sverige för första gången insett det lönlösa i att
stoppa socialdemokraterna från att tåga genom gatorna
i sitt förstamajtåg, fick den skrämda borgerligheten vänja
sig vid anblicken av ”the other half” tågande uppför Karlavägen mot Gärdet.
M
OT SEKELSKIFTET VISAR alla europeiska storstäder
ungefär samma sociologiska mönster. Cirka 50
procent av befolkningen tillhör över- eller medelklassen.
Den andra halvan är antingen tjänstefolk eller arbetare.
1800-talets intellektuella: författare, konstnärer, diktare eller journalister skulle med oförstående betrakta
sina sentida efterföljares adelstitel ”kulturarbetare”. Ännu
hade inte första världskrigets stormflod sköljt undan den
gamla världens kulturella prestige.
En författare som August Strindberg må på sin
levnads yttersta dagar ha hyllats av facketbärande socialdemokrater utanför Blå Tornet och postumt utnämnts till
socialdemokratiskt nationalhelgon. Visst blev han under
tiden efter andra världskriget en svensk Maxim Gorkij
som av socialistiska skolpolitiker förvandlades till Författaren som alla skolbarn fick lära sig att skandera. ”Här
rivs för att få luft och ljus…” upphöjdes till den svenska
vitterhetens högsta uttryck.
Men hur förvånad skulle inte Ågust ha blivit under
sina bästa år över förvandlingen till arbetarhelgon. Likt
sina samtida bland intellektuella var han helt tidsriktigt
en nietzscheansk övermänniska, en högre ras. Ty medelklassen, intellektuell eller inte, var mån om den lilla skillnad som rådde mellan dem och den andra halvan. Man
II ISvensk Tidskrift 11999, nr l l
strävade till salong med piano och bokskåp, vita sommarkläder och lustseglatser.
Hur rabulistisk man likt en Strindberg stundvis kunde
vara- några representanter för folket stod inte att finna
bland de intellektuella. Med genuin ångest för framtiden
inväntade de intellektuella likt borgerligheten undergången mot 1800-talets slut. Fin de siecle fick sin innebörd av melankoli, skymning, ångest och degeneration.
Men fin de siecle upphör inte med det kronologiska
sekelskiftet. De stämningar av stundande undergång som
präg-lade den sociala eliten och dess andraklasspassagerare på den västerländska kulturens Titanie var förhärskande fram till första världskriget, detta krig som
hälsades med sådan eufori över hela Europa. Krigets
urladdning skulle ju lösa alla problem.
Munchs arbetare som lämnar fabriken tågar fram
mot betraktaren som en hotfull mur av skrämmande
och främmande varelser. Med undantag från några
skrämmande fysionomier i förgrunden upplöses tåget i
skuggestalter. Tavlan målades 1913 och oavsett vad
konstnären kan tänkas ha menat med den gör resultatet
intrycket av en trumpetstöt som varnar för att hunnerna
står utanför portarna.
DETTA VAR VAD soM skulle komma: massorna som
redan bankade på parlamentens dörrar och på
många håll redan hade sett sina representanter ta säte.
Enkel befolkningsstatistik visade för envar betraktare i de
högre samhällsskikten att den andra halvan för eller
senare skulle bli till majoritet när den allmänna rösträtt
som man motvilligt släppte ifrån sig inte längre skulle
stå att hindra.
Med listiga konstruktioner som överhus av olika slag
och ekonomiska inskränkningar av rösträtten försökte
de övre skikten i det längsta förhala arbetarpartiernas slutgiltiga övertagande av den parlamentariska
majoriteten, såvida de inte grep makten genom revolution.
Intellektuella och sensiblare delar av borgerligheten tyckte
sig under den gamla världens ”långa” fin de siecle före
1914 gå mot en den västerländska kulturens undergång.
När massan kom till makten skulle också all skönhet,
poesi och kultur svepas undan.
Skyrnningen bredde ut sig i måleriet. Skulle man porträtteras skulle det helst ske i klärobskyr med trötta
huvuden stödda av magra fingrar som aldrig hållit i en
spade. Det var inte bara i Skandinavien ”the Nordie
Light” släcktes, över hela Europa släcktes impressionismens sol i måleriet och utbredde sig under en tid symbolismens skuggvärld.
Nog fanns det mycket av narcissistisk njutning i fin de
siedes livsattityd. Hur gärna tillhörde man inte den sista
murkna grenen av en kultur som en gång blomstrat frisk
och grön. Oscar Wildes medvetet dekadenta estetik var
en ytterlighet, men sekelskiftets cafevärld var fylld av
konstnärliga gestalter i svarta kläder med bleka ansikten
och opiumringar under ögonen.
A••VEN EN PRÄKTIG FAMILJEFAR som Richard Strauss
sveptes med av tidsandan och komponerade operor
som om än avantgardistiska i sin musikaliska form
frossade i dekadenta, för att inte säga perversa libretton:
Salome (baserad på just Oscar Wildes pjäs med samma
namn), Electra och Rosenkavaljeren. Den dekadenta
estetiken var ett medvetet koketteri av en samhällsklass,
som såg sig- gärna, inbillar man sig ibland- som en ras
för sig, dömd att elimineras av historien.
Det var som om människorna för hundra år sedan
skrev ett slags scenario för vad som komma skulle. Militärerna skrev sina Schlieffen-planer och andra mobiliseringsplaner vid skrivborden och praktiskt taget gjorde
det första världskriget till en deterministisk nödvändighet. Den kulturbärande borgerligheten målade, komponerade och skrev scenariot till sin egen ogiltigförklaring
efter det stora kriget, när brottet med all tradition skedde.
SOM DEN DANSKE HISTORIKERN HENRIK TENSEN visar i
sin senaste bok Ofrets Arhundrede var den styrande
eliten som den brittiske utrikesministern och earlen Gray
dystert medveten om att dess värld – den som i efterskott kallades den victorianska – stod inför sin undergång.
Det enda som återstod under decennierna före första världskriget var själva undergången. Historien fick
leverera de praktiska detaljerna i den apokalyps som de
flesta väntade på.
Det första världskriget blev det fruktansvärda fullföljandet av epokens förväntningar. Ändå trodde de
makthavande att själva kriget när det bröt ut kunde vara
ett medel att skjuta på den undergång för den etablerade
ordningen som kriget i själva verket blev till hävstång
för. Genom att kalla massorna under fanorna skulle deras
kraft kanaliseras. Och massorna själva såg kriget som en
möjlig katalysator för att genomföra sina krav.
Efter kriget kom modernismens genombrott. Allt vad
som föregick den blev nu i tongivande intellektuella
kretsar till ett skräckkabinett av arkaisk maktutövning
och dekadent smak. Förkrigstidens elit var komprometterad. Det skulle ta minst ett halv århundrade innan den
victorianska epoken och dess långa fin de siecle åter
kunde betraktas med nyanserad nyfikenhet, ibland med
beundran.
I vårt eget fin de siecle måste vi konstatera att sekelsluten inte är vad de var förr.
Lars Firnmerstad (fimmer@bahnhof.se) är författare och
skribent.
E
:l
c:
c:
Q)
ro
.._
o…_.
(/)
:r:
lSvensk Tidskrift 11999, nr l III
::J
c:
c:
Q)
.._
o4–’
V)
I
sekelskiften-visst var de bättre förr!
Från l’ancien regime ärvde 1800-talet revolutionsskräcken.
Hotet mot samhället kom från massan. Massan är inte längre något hot.
Men vad finns det att ärva från vårt fin de siecle? 1 av Lars Firnmerstad
E
TT AV EDVARD MUNCHS mest förbryllande
verk är ”Arbetare på hemväg” som han började måla 1913; ett tåg av proletärer som väller
ut som en grå anonym massa från en fabrik.
Dessa proletärer har ingenting av Munchs
vanliga tvinsjuka och melankoli. Det är inga varelser med
den förfinade livs- eller dödsångest som härjade i hans
vanliga dunkla sekelskiftesrum eller skymningslandskap.
Endast lyckliga kvinnor har nerver, sa Marie Antoinette när hon i fångenskapen tillfrågades om hon var
nervös. Det var i väntan på ett annat sekelskifte som hon
aldrig skulle få uppleva, hennes huvud föll för giljotinen 1793.
Den fashionabla nervositeten var en lyx reserverad
för sysslolösa aristokrater som levde på räntor i det förrevolutionära Frankrike. Aristokratin såg sig som en särskild ”race” genom avel förädlad. Förädlingen hade ett
pris, de känsliga nerverna.
Från l’ancien regimeskulle 1800-talet ärva inte bara
revolutionsskräcken utan också nerverna. Väntan på att
massan ännu en gång skulle lyckas välta den bestående
ordningen över ända går som en underström av dov
skräck genom hela 1800-talet. Det samhälle som ersatte det gamla ståndssamhället föreföll människorna
som delat i två hälfter, herrskap och folk. ”The other
half”.
O
AVSETT VILKEN SIDA man tillhörde upplevde alla
det explosiva i denna sociala obalans. För varje
decennium växte industriarbetarklassen i Europas länder.
Industriarbetarna organiserade sig och krävde deltagande i det parlamentariska livet. The other half’s motsats, borgerligheten eller vad vi vill kalla den, kände sig
leva på en ångpanna där trycket hela tiden ökade.
Det var inte bara kommunismens spöke, på vandring
genom Europa sedan 1848, som såg samhällets grundläggande konflikt som en klassmotsättning. Alla kände
spänningen. Särskilt akut blev den mot århundradets slut.
Vem som myntade uttrycket ”fin de siecle” är inte
helt klarlagt, en kandidat är ett skådespel med denna
titel från 1888. Men den även i Sverige flitigt läste danske
journalisten Richard Kaufmann återger uttrycket redan
1887 i en av sina vitt spridda parisskildringar för att
beteckna stämningen vid en cafe-consert av, enligt tidens
sätt att se, lätt skabrös karaktär.
Om uttryckets innebörd från början hade en underton
av ekivok parisisk livsglädje skulle det under århundradets sista del färgas av den alltmer akuta känslan av förestående kulturskymning.
Arbetarklassen tågade. Från 1889 då myndigheterna
i t ex Sverige för första gången insett det lönlösa i att
stoppa socialdemokraterna från att tåga genom gatorna
i sitt förstamajtåg, fick den skrämda borgerligheten vänja
sig vid anblicken av ”the other half” tågande uppför Karlavägen mot Gärdet.
M
OT SEKELSKIFTET VISAR alla europeiska storstäder
ungefär samma sociologiska mönster. Cirka 50
procent av befolkningen tillhör över- eller medelklassen.
Den andra halvan är antingen tjänstefolk eller arbetare.
1800-talets intellektuella: författare, konstnärer, diktare eller journalister skulle med oförstående betrakta
sina sentida efterföljares adelstitel ”kulturarbetare”. Ännu
hade inte första världskrigets stormflod sköljt undan den
gamla världens kulturella prestige.
En författare som August Strindberg må på sin
levnads yttersta dagar ha hyllats av facketbärande socialdemokrater utanför Blå Tornet och postumt utnämnts till
socialdemokratiskt nationalhelgon. Visst blev han under
tiden efter andra världskriget en svensk Maxim Gorkij
som av socialistiska skolpolitiker förvandlades till Författaren som alla skolbarn fick lära sig att skandera. ”Här
rivs för att få luft och ljus…” upphöjdes till den svenska
vitterhetens högsta uttryck.
Men hur förvånad skulle inte Ågust ha blivit under
sina bästa år över förvandlingen till arbetarhelgon. Likt
sina samtida bland intellektuella var han helt tidsriktigt
en nietzscheansk övermänniska, en högre ras. Ty medelklassen, intellektuell eller inte, var mån om den lilla skillnad som rådde mellan dem och den andra halvan. Man
II ISvensk Tidskrift 11999, nr l l
strävade till salong med piano och bokskåp, vita sommarkläder och lustseglatser.
Hur rabulistisk man likt en Strindberg stundvis kunde
vara- några representanter för folket stod inte att finna
bland de intellektuella. Med genuin ångest för framtiden
inväntade de intellektuella likt borgerligheten undergången mot 1800-talets slut. Fin de siecle fick sin innebörd av melankoli, skymning, ångest och degeneration.
Men fin de siecle upphör inte med det kronologiska
sekelskiftet. De stämningar av stundande undergång som
präg-lade den sociala eliten och dess andraklasspassagerare på den västerländska kulturens Titanie var förhärskande fram till första världskriget, detta krig som
hälsades med sådan eufori över hela Europa. Krigets
urladdning skulle ju lösa alla problem.
Munchs arbetare som lämnar fabriken tågar fram
mot betraktaren som en hotfull mur av skrämmande
och främmande varelser. Med undantag från några
skrämmande fysionomier i förgrunden upplöses tåget i
skuggestalter. Tavlan målades 1913 och oavsett vad
konstnären kan tänkas ha menat med den gör resultatet
intrycket av en trumpetstöt som varnar för att hunnerna
står utanför portarna.
DETTA VAR VAD soM skulle komma: massorna som
redan bankade på parlamentens dörrar och på
många håll redan hade sett sina representanter ta säte.
Enkel befolkningsstatistik visade för envar betraktare i de
högre samhällsskikten att den andra halvan för eller
senare skulle bli till majoritet när den allmänna rösträtt
som man motvilligt släppte ifrån sig inte längre skulle
stå att hindra.
Med listiga konstruktioner som överhus av olika slag
och ekonomiska inskränkningar av rösträtten försökte
de övre skikten i det längsta förhala arbetarpartiernas slutgiltiga övertagande av den parlamentariska
majoriteten, såvida de inte grep makten genom revolution.
Intellektuella och sensiblare delar av borgerligheten tyckte
sig under den gamla världens ”långa” fin de siecle före
1914 gå mot en den västerländska kulturens undergång.
När massan kom till makten skulle också all skönhet,
poesi och kultur svepas undan.
Skyrnningen bredde ut sig i måleriet. Skulle man porträtteras skulle det helst ske i klärobskyr med trötta
huvuden stödda av magra fingrar som aldrig hållit i en
spade. Det var inte bara i Skandinavien ”the Nordie
Light” släcktes, över hela Europa släcktes impressionismens sol i måleriet och utbredde sig under en tid symbolismens skuggvärld.
Nog fanns det mycket av narcissistisk njutning i fin de
siedes livsattityd. Hur gärna tillhörde man inte den sista
murkna grenen av en kultur som en gång blomstrat frisk
och grön. Oscar Wildes medvetet dekadenta estetik var
en ytterlighet, men sekelskiftets cafevärld var fylld av
konstnärliga gestalter i svarta kläder med bleka ansikten
och opiumringar under ögonen.
A••VEN EN PRÄKTIG FAMILJEFAR som Richard Strauss
sveptes med av tidsandan och komponerade operor
som om än avantgardistiska i sin musikaliska form
frossade i dekadenta, för att inte säga perversa libretton:
Salome (baserad på just Oscar Wildes pjäs med samma
namn), Electra och Rosenkavaljeren. Den dekadenta
estetiken var ett medvetet koketteri av en samhällsklass,
som såg sig- gärna, inbillar man sig ibland- som en ras
för sig, dömd att elimineras av historien.
Det var som om människorna för hundra år sedan
skrev ett slags scenario för vad som komma skulle. Militärerna skrev sina Schlieffen-planer och andra mobiliseringsplaner vid skrivborden och praktiskt taget gjorde
det första världskriget till en deterministisk nödvändighet. Den kulturbärande borgerligheten målade, komponerade och skrev scenariot till sin egen ogiltigförklaring
efter det stora kriget, när brottet med all tradition skedde.
SOM DEN DANSKE HISTORIKERN HENRIK TENSEN visar i
sin senaste bok Ofrets Arhundrede var den styrande
eliten som den brittiske utrikesministern och earlen Gray
dystert medveten om att dess värld – den som i efterskott kallades den victorianska – stod inför sin undergång.
Det enda som återstod under decennierna före första världskriget var själva undergången. Historien fick
leverera de praktiska detaljerna i den apokalyps som de
flesta väntade på.
Det första världskriget blev det fruktansvärda fullföljandet av epokens förväntningar. Ändå trodde de
makthavande att själva kriget när det bröt ut kunde vara
ett medel att skjuta på den undergång för den etablerade
ordningen som kriget i själva verket blev till hävstång
för. Genom att kalla massorna under fanorna skulle deras
kraft kanaliseras. Och massorna själva såg kriget som en
möjlig katalysator för att genomföra sina krav.
Efter kriget kom modernismens genombrott. Allt vad
som föregick den blev nu i tongivande intellektuella
kretsar till ett skräckkabinett av arkaisk maktutövning
och dekadent smak. Förkrigstidens elit var komprometterad. Det skulle ta minst ett halv århundrade innan den
victorianska epoken och dess långa fin de siecle åter
kunde betraktas med nyanserad nyfikenhet, ibland med
beundran.
I vårt eget fin de siecle måste vi konstatera att sekelsluten inte är vad de var förr.
Lars Firnmerstad (fimmer@bahnhof.se) är författare och
skribent.
E
:l
c:
c:
Q)
ro
.._
o…_.
(/)
:r:
lSvensk Tidskrift 11999, nr l III