Lars Fimmerstad; Reseskildringar från helvetet


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

0::
I..LJ
::.::::
u
:O
co
LARS FIMMERSTAD OM
reseskildringar från helvetet
L
yckligtvis, för äventyrsturister och fåtöljmasochister, finns helvetet
här på jorden. Helvetesbältet löper från Centralasien, via Mellanöstern, genom
Afrika, där flammorna redan börjat lapa Medelhavskusterna, för att sedan göra
en sväng över Norra delarna av Sydamerika.
I helvetet på jorden är det ständigt krig, pest och kaos.
Om någon gång en slags statsmakt upprättas är det i
regel av någon grupp kriminella kleptokrater eller krigarbaroner. Helvetet har förgårdar i resterna av Sovjetimperiet och de mer dansanta sydamerikanska storstäderna på låglandet. Men också i vissa urbana områ-
den i USA och till och med i franska storstadsförorter
finns filialer till helvetesbältet, platser som ges upp av
polis, brandkår och dit turisterna aldrig kommer.
Genom knarkhandeln är de också lierade med helvetesstaterna.
Världen har med andra ord åter fått sina vita
fläckar på kartan. Den gamla äventyrsgenren med sina
bergsbestigningar, ensamseglatser runt jorden eller
skidfärder till polerna var förvånansvärt seglivad. Men
ödemarken känns numera nästan uttömd som material för de böcker som vill erbjuda oss ställföreträ-
dande jävligheter. Reseskildringen från världens
skräckzoner börjar etablera sig som en ny genre.
Den mest extreme bland dessa nya upptäcktsresande är amerikanen Robert Young Pelton, kultfigur
och utgivare av den kontroversiella, ständigt i nya
reviderade upplagor utkommande guideboken The
World’s Most Dangerous Places. Till en början var det
ett kompendium av erfarenheter sammanställt av en
grupp fantaster som träffade varann på internet.
Ledargestalten Pelton försvann på sina resor påhejad
från sina kamrater på webben och när han åter dök
upp från något av världens helveteshål- Tjetjenien,
Sierra Leone eller en nyupptäckt helvetesö i Söderhavet – basunerades än en gång glädjebudskapet ”He
came back alive!” ut.
THEROUX FÖLJER TRENDEN
Nu har också grånade habitueer i reseskildringsbranschen som författaren Paul Theroux gripits helvetestrenden. Tidigare är han mest känd för snälla resor
som den runt Medelhavet för några år sedan, där han
dessutom svepte förbi det då värsta getingboet genom
att ta turkiskt kryssningsfartyg från Turkiet direkt till
Kairo. Senast reste han istället från Kairo till Kap per
buss, i sällskap med kreatur på lastbilsflak eller paddlande nerför djungelfloder. På vägen blev han beskjuten
av en av de många grupper av kalashnikovförsedda
rövarband, som idag kännetecknar det Afrika där statsmakterna fördunstat.
För 40 år sedan arbetade Paul Theroux som ung idealistisk biståndsarbetare i Malawi och vistades då också
mycket i Kenya och Tanzania. Återkomsten till dessa ruiner av länder blir en nästan oöverstiglig sorg för honom.
Allt har blivit sämre på 40 år. Några av hans gamla kamrater från hoppets 60-tal har blivit högt uppsatta män i
vad som med en generös definition kan kallas staten.
Med stor finkänslighet, det finns gränser för vad man
kan säga, redogör han för sina föga upplyftande samtal
med dessa politiker, där vi mellan raderna kan blicka
ner i avgrunder av inkompetens och samvetslöshet.
Där själva samhällenas väv ruttnat bort, finns ändå
människorna kvar och Therouxs resa ger en rad miniporträtt av människor med en storhet i kaoset. Anständiga små människor, de som får världen att trots allt gå
vidare, som Arthur Koestler skrev en gång om SovjetuniOnen.
Till dessa hör definitivt inte den aristokrati i vita Landrovers som överallt i Afrika portionerar ut sitt bistånd
från en vidunderlig flora av organisationer. Om dem och
biståndet talar han med nära nog hat, och ser dem närmast som instrument för att hålla korrupta samhällen
vid liv.
BERLIN – MOSKVA TILL FOTS
Vi europeer behöver inte känna oss vanlottade, vi har
våra egna smärre helveten inom räckhåll i det för tillfället glömda maffianästet Balkan och skurkregimernas
Ukraina och Vitryssland. Så kan man nu nästan bli en
äventyrsturist genom att gå från Berlin till Moskva. En
sådan vandring skildrar den kände tyske journalisten
och författaren Wolfgang Bi.ischer. Han gick ensam, men
ändå i sällskap med ett spöke- sin farfar. Soldat i Wehrmacht hade han också fått marschera från Berlin till
~~~ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41
Moskva under det nu så avlägsna andra världskriget. Om
han kom fram till Moskvas utkant fick familjen Buseher
aldrig veta. Farfadern försvann där borta.
Så blir Blischers en vandring inte bara i rummet utan
också i tiden. För vem kan på den väldiga stäppen mellan Berlin och Moskva vandra utan att historien ständigt är närvarande. Alla de bisarra och intressanta människor han träffar har upplevt för mycket historia för
egen konsumtion, som ett kvickhuvud en gång sa
om tyskarna. Och det förflutna grävs ständigt
upp längs hans väg. Ja, alltså bokstavligen
talat. Överallt i jorden ligger de döda soldaterna mellan Moskva och Berlin. Souvenirjägarna, i detta fall – grävarna, är
många. De få turister som letar sig till
dessa trakter kan lätt komma över en
tysk Wehrmachtshjälm – vid behov
och kassa också tillhörande skalle med
matchande skotthål.
På vägen varnas ständigt för de
faror som lurar i Östern. Buseher gör
den förvånande upptäckten att alla
längs hans väg anser sig leva i den mer
civiliserade västra delen av vad det vara
månde. Europa slutar i själv verket just öster
om- ja, den civiliserade västliga värld där man
befinner sig. Fenomenet uppträdde som berlinaren Buseher upptäckte redan innan han hade lämnat
centrala Berlin.
MARINSOLDATENS MINNEN
Helvetesbältet kan givetvis inte ligga där utan att den
första världens makter dras till att röra om i häxbrygden och skicka sina högteknologiskt utrustade krigare
dit för att- ja ingripa, vilket vanligtvis bara förändrar
kaosets förlopp. Än får vi vänta på berättelserna bakom
de officiösa TV-rapporterna från det andra Gulfkriget.
Från det första finns emellertid nu en skildring från den
enskilde marinkårssoldatens perspektiv som blivit en
bästsäljare i USA. Boken heter Jarhead. Författaren
Anthony Swofford kommer från en gammal amerikansk
militärsläkt och började redan som 17-åring utbildningen som marinkårssoldat
Han blev färdig med sin utbildning lagom till det första Gulfkriget. Efter kriget lämnade Swofford militären
för att bli författare. Jarhead blir därför ett unikt dokument, en lyckad litterär framställning ur ett ohämmat
subjektivt perspektiv, hur det är att vara prickskytt i
marinkåren i ett krig.
Är dessa marinkårssoldater good guyseller bad guys?
Swofford ger en närmast gripande bild av nära nog barn,
pojkar som stöps i en åtminstone ytligt sett förråad
form av pervers manlighet utanpå en kärna av rädda
scouter. Fienden såg han i stort sett bara som död.
När infanteriet tågar in i de fientliga ställningarna är
dessa redan övervältrade av bombmattorna. För första gången får vi i denna blandning av litterär form
och reportage en beskrivning av hur det ser ut när
splitterbomberna gjort sitt. Det är ett dödens burleska landskap, De fientliga soldaterna sitter döda
kring slocknande lägereldar med kaffemuggarna framför sig. Förvridna skulpturer
av grillade människor sitter i sina
exploderande fordon mot en bakgrund av tom öken.
Så blir detta också en slags reseskildring från världens helvetesbälte.
En skildring som förskräcker men
också lockar på ett förbjudet sätt,
en fasornas pornografi. Vi i den
första världen försöker bygga både
mentala och fysiska gränser kring
detta eländets bälte kring jorden. Vi
vill inte ha det hit. Ibland tränger
människorna där borta igenom som
vid ett elfte september. Men mest når de
oss nu kanske som en litterär genre med
framtiden för sig. Så ironiskt då att de som
engagerar sig mest högljutt i världens lidande, genom
en förvrängd logik kommit fram till att de vita fläckarna på kartan lider av globalisering. Just de områ-
den som är avskurna från de internationella ekonomiska och politiska systemen! Ensamma med sig själva
och sina lokala plågoandar.
Lars Firnmerstad (Lars.Fimmerstad@telia.com) är
frilansskribent.
BOKFAKTA
Anthony Swofford.
Jarhead. AMarine’s Chronicle of the Gult War.
(Simon &Schuster 2003).
Paul Theroux.
Dark Star Safari. Overland from Cairo to Cape Town.
(Hamish Hamilton 2002).
Wolfgant BOscher.
Berlin-Moskau. Eine Reise zu Fuss.
(Rohwolt 2003).
OJ
Q:
n
;::<::
m
;o
lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 3-4111!1