Print Friendly

Lars Fimmerstad; När vänstern blir nationalistisk

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

E(/)
E
Q)
s..
……
><
w
När vänstern
blir nationalistisk
Ytterkanterna på vänster- och högerskalan är varandras motpoler.
Det har vi lärt oss att tro. Men i Frankrike har extremhögerns populism och
nationalism nu också blivit vänsterns. Det säger en del om skalan.
Och om vänstern.
l av Lars Firnmerstad
K
AN DU SÄGA ATT DU EGENTLIGEN vet vad
den franska Front National vill? Du vet
naturligtvis att fronten är utlänningsfientlig. Men du tror dig kanske veta att fronten
därmed är ”högerextremistisk” och nöjer
sig med att förfölja invandrare. Mer lär du inte få reda på,
om du nöjer dig med de rapporter som letar sig fram i
offentlighetens ljus i etablerade media.
Le Pens parti är i sanning en tagg i foten på franska
intellektuella. Och kanske också på andra tänkande och
kännande europeer, särskilt på den rödgröna kanten.
Likheterna mellan ytterlighetspartierna i synen på världen är pinsamt nog större än olikheterna.
Liksom i det övriga Europa tenderar politikens
huvudfåra att söka sig mot den breda mitten. Men till
skillnad mot fallet i många andra europeiska länder har
de politiska ytterlighetsriktningarna inte bara en bred
utan också ytterst välformulerad plattform. Le Pens parti
är väl representerat i landets kommunala och regionala
liv och lyckas trots en till bojkott gränsande utestängdhet från dominerande media få fram sitt budskap.
För den rödgröna vänstern är situationen på mediaområdet betydligt ljusare. Röda och gröna är inte utestängda från de salonger, mediala eller fysiska, där det
offentliga samtalet förs. Tvärtom; vänsterns talesmän
och kvinnor är uppburna publicister med stor moralisk
auktoritet.
I
TIDNINGEN LE MoNDEs MÅNADSBlLAGA Le Monde
Diplomatique har vänsterns främsta tänkare – som
den uppburna författarinnan Viviane Forrester- en prestigiös plattform som utövar stort inflytande på europeisk vänster. Här kan den som studerar hur tankarna går
göra jämförelser mellan Front Nationals och vänsterns
världsbild, som genom sin ofrivilliga komik skulle bli
ytterst pinsam för såväl Gudrun Schyman som Per
Gahrton, vore de mer allmänt kända.
Låt mig redovisa några huvudpunkter i extremt tänkande i Frankrike och sen ställa frågan om det är den
yttersta ”vänstern” eller ”högern” som står för åsikterna:
-Genom att ta avstånd från globaliseringen kan vårt
land hävda på samma gång sin styrka, sitt oberoende
och sin framtid. Ater fritt, kan det också bättre på samma
gång försvara sitt eget och andra folks intressen i fria
nationer.
– Globaliseringen syftar till att öppna våra gränser
för billig import och införandet av en ny politisk och
ekonomisk världsordning som är helt dominerad av
USA. Det gynnar den internationella brottsligheten och
terrorismen. Vi måste återupprätta den strikta kontrollen av våra gränser tilllands och till havs och för detta
säga nej till Schengenavtalet.
– Stoppa utflyttningen av arbetsplatser tilllåglöneländer.
-Nej till EMU.
– Återupprätta den nationella rättens överhöghet för
att återställa vårt nationella, ekonomiska, politiska och
sociala oberoende.
– Genom påtryckningar från lobbygrupper har den
politiska klassen konfiskerat makten från folket. Vi känner inte igen våra ledare.
-Vi vill utöka området för beslut genom folkomröstningar.
– Natos kriminella aggression i Serbien måste upphö-
ra. Internationella domstolen måste utsträcka sitt bekämpande av krigsförbrytelser till herrar Clinton och Chirac
och alla de statschefer som är medbrottslingar i den kriminella operationen mot Serbien.
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
-Reglera handeln genom skyddstullar och bemästra på
så vis de perversa följderna av den internationella konkurrensen.
-Posten, vissa allmänna kommunikationer och energiproduktionen bör stanna under statens kontroll.
Från samma källa, som tycks stå Gudrun Schyman
och Birger Schlaug så nära, hämtar vi också kravet på
ökat stöd till småbruk och hantverk, krav på att stoppa
den urbana tillväxten i områden som ännu inte exploaterats, bullerskydd längs vägarna, fler vandringsleder och
cykelbanor, skatter som gynnar elfordon, bättre rening
så att det går att bada i floderna till och med i Paris, och
främjandet av en småskalig regionalt anpassad arkitektur.
Men- det är inte den franska vänstern som fört pennan, utan Front Nationals författare av nationella och
regionala partiprogram.
Det finns dock en fråga som skiljer vänster och populister på det som brukar kallas högerkanten: Invandrarna. Front National vill repatriera utlänningar, dra in
deras bidrag och utbilda dem till yrken som underlättar
deras ”återinpassning” i hemländerna.
D
EN PINSAMMA LIKHETEN mellan Front Nationals
program och vänsterns världsbild gör det önskvärt
för vänstern att allmänheten endast upplyses om partiets fientlighet mot invandrade utlänningar. Den övriga xenofobiska och ED-fientliga delen av dess program,
som man delar med vänstern i sin jakt på vad le Pen kallar globaliseringens teknokrater, vill man gärna tala tyst
om. Inte heller är det opportunt att påpeka hur Front
National delar stora delar av sitt program med den gröna
rörelsen.
När det gäller synen på den nya världsordning som
man ser dominerad av den amerikanska imperialismen
är samstämmigheten fullständig, liksom föreställningen
att globaliseringen skapar arbetslöshet i första världen.
Detta bereder den tongivande franska vänstern stora
plågor i sin ständigt pågående kampanj mot globaliseringen (le mondialisation). I artikel efter artikel framför man tanken att nationalstaten är det enda skyddet
för medborgarna. Den måste stärkas.
Men skillnaden är att Front National talar klarspråk
där vänstern måste mumla i skägget. Den nämner inte
ordet skyddstullar, om den väl fördömer Maastricht- och
Schengenavtalen. För en grön debattör eller vänsterskribent kan ju inte citera direkt ur Front Nationals partiprogram.
Vad rör oss då Frankrikes affärer? Mycket. Genom
att populismen i Frankrike är mer välartikulerad, för att
inte säga öppenhjärtig tar den fram i dagsljuset mycket
tankegods som är gemensamt- globalt. Inför de förändringarnas storm som präglat 1900-talet har populismen
i grunden följt samma tankemönster.
Det nationella – Blut und Boden, antimodernism och
antikosmopolitism kopplat till föreställningen om ett
eller flera förorättade ”folk” som kräver upprättelse och
autonomi- är universella reaktioner hos ljudliga minoriteter i varje befolkning som utsätts för förändringarnas
tryck.
I Tyskland har ordet ”identitetsfundamentalism”
myntats, en utmärkt beteckning som beskriver populismens livsfarliga reaktion, båda de senare begreppen
använda i sin bokstavliga betydelse.
D
AGENS KONKURRENs MELLAN OLIKA nationella
populistiska rörelser och den ständigt närvarande
vänstern och de gröna har stora likheter med 1930-talets
tävlande nazism och kommunism. Vår tids populism
och fundamentalism springer ur samma psykologiska
behov hos befolkningsskikt som med rätt eller orätt känner sin tillvaro underminerad av världens föränderlighet.
Dagens ytterlighetsrörelser, åtminstone de som uppträder öppet på den politiska scenen i demokratierna,
har inte samma våldsamma framtoning och mordiska
dispositioner som sina tidigare inkarnationer under första hälften av 1900-talet. Men de springer ur samma tanke- och reaktionsmönster.
Nazisternas ”kosmopolitiska judendom som inte känner något fosterland” och kommunismens ”internationella monopolkapitalism” har fått sina efterföljare i föreställningen om en världsomfattande amerikansk imperialistisk komplott för att förslava världens folk.
Viviane Forrester talar om en global klass av funktionärer som inte känner några nationella lojaliteter utan
samverkar för den kapitalistiska utsugningen av folket.
Hon talar om den breda massan i industriländerna som
snart blir onödig och ersätts av robotar.
Kanske upplever vi i repris en ackumulation av en
ny vänsterns skuld. Men denna gång i nutiden och inte
som en akademisk diskussion om det förflutnas kommunister och nazister.
Återigen blundar vi kanske på det vänstra ögat men
ser med skärpa åt höger. Är dagens populister mindre
ansvariga än gårdagens?
Än visar inte ”identitetsfundamentalismen” någon
tendens att minska i världen. Är det då inte vår plikt att
belysa den- i alla dess former? Och peka på dess gemensamma rötter: Skräcken för det nya och främmande.
En skräck som föder drömmen om en väg tillbaka
till det självhushållande lokalsamhället bland likar.
En värld som aldrig har funnits i historisk tid.
Lars Firnmerstad (fimmer@bahnhof.se) är författare och
skribent.
E
Q)
:l..
…..::<
w
lSvensk Tidskritt 11999, nr 31 1Jl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner