Lars Fimmerstad; Ingen ska ta ledningen och makten
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Q)
:ro
…c:
E
ro
(./)
Ingen ska ta lednir
l av Lars Firnmerstad
Det finns mängder av exempel på hur starka ledare för stora organisationer
varit farliga och få där despotin lett till något gott.
S
VERIGE VÄNTAR PÅ Göran Perssons kröning i
september, medan det samtidigt slickar såren
efter Percy Barneviks debacle. Den ena ledargestalten har nått höjden av ära och tillit från
massorna, medan den andre är fördömd, om
än retrospektivt.
Näringslivets ledare förlorade åtminstone tillfälligt
sin glamour efter !T-bubblans knall, medan politikens
starka män har högkonjunktur. President George W Bush
har beviljats extraordinära befogenheter att föra krig nära
nog enligt eget skön samtidigt som han kan tillgodoräkna sig unika popularitetssiffror. Och i vår lilla värld har
Göran Persson i tider som ter sig oroliga tillgodoräknat
sig samma häpnadsväckande backning.
LEDARKULTEN BESTÅR
Enronskandalen i USA, Elf-skandalen i Frankrike, i SvePolitiken har under ett par decennier inspirerats av
vad som betraktats som näringslivets effektiva beslutsformer. I företagen har VD: n med tiden bara blivit mer
och mer betydelsefull. Starka män i toppen för företag
och konglomerat har fått rollen av de kungar som en
gång i tiden ansågs vara sitt lands historia. Förskräckta
viskningar på triumfvagnarna har ibland försökt varna
för bristande inflytande från styrelserna och bristande
kontroll. Men de astronomiska löner som efter amerikanskt mönster ges storföretagens ledare visar ändå klart
marknadens dom. Så mycket är direktörerna värda. Frå-
gan är dock, vilken marknad? En marknad av styrelseledamöter eller aktieägare? Den stora allmänheten tycks
av de glimtar av information som enkäter och opinionsundersökningar ger inte sympatisk till den prissättning av ledande funktionärer som sätts av dem som
är satta att sätta priset på direktörer.
rige ABB och Wallenbergarrras
bleknande nimbus- näringslivets heroer har tillfälligt trätt
tillbaka ur hjälterollerna,
medan politikerna har gjort
come back.
”Ju starkare ledare ett rike STARKA REGERINGAR
Imponerade har rikspolitiker
och kommunalråd härmat de
näringslivets ledare som setts
som förebilder i konsten att
har haft, desto värre har
det i regel gått till slut.”
Det som inte ändrat sig är
ledarkulten. Det är en paradox att tron på den starke
ledaren återkommit i en epok som i ett långt perspektiv
genomsyras av egalitära värderingar och krav på breddad
demokrati.
Tage Erlander förklarade för ett utländskt TV-team på
1960-talet, när den svenska modellen var som mest
beundrad i världen, att han endast var mötesordförande i en grupp regeringskolleger. Pedagogiskt redde han ut
hur dominerande premiärministrar var främmande för
svenskt politiskt liv.
Sedan dess har vi fått vad som endast till namnet inte
är ett presidentstyre, med en statsminister som efter eget
skön möblerar och möblerar om sin regering. Denna
utveckling har dessutom setts som önskvärd av de flesta. Trista kollegiala beslutsformer har setts som hinder för
effektivt bedriven verksamhet.
styra stora komplexa organisationer. Bolagiseringar och privatiseringar har skapat
ledarstyrda organisationer inom tidigare gråa offentliga
verksamheter underordnade osexiga insynskrav. Bekymrade uttolkare av det politiska livet har talat om behovet
av starka regeringar, underförstått styrda av starka
ledare.
Forna tiders politikerlöner har till och med i Sverige
getts blygsamma möjligheter att svinga sig upp till
åtminstone betryggande höjd över väljargenomsnittets.
Motiveringen har varit att den politiska sfären måste
kunna konkurrera med den privata sektorn om dugliga
ledargestalter.
Många har kastat lystna blickar mot Storbritannien
med sina icke proportionella val och konstlat stora regeringsunderlag. Enmansvalkretsar av brittiskt mönster
har kanske varit en allt för stark medicin att rekomIIISvensk Tidskrift l2002. nr 2j
5en och makten
mendera. Men spärr för småpartier har vi, och förslag
om större vikt för stora partier i valen har framförts.
I företagsvärlden har framväxten av allt större
företagskonglomerat gått hand i hand med en allt större
tilltro till starka ledare och toppstyrning. Med starka
besluten till en av de deltagande hjärnorna. Det finns
helt enkelt inte tid att diskutera och väga samman.
Deseartes har skrivit att den som gått vilse i en skog
bör välja en godtycklig riktning och följa den för att
komma ut ur skogen. Det kanske inte då blir den bästa
ledare, tycks föreställningen
vara, ska världskoncernerna
kunna hanteras som butiken på
hörnet. Kolosserna ska med en
kraftfull ryttare bringas till smidig dressyrritt och piruettera
runt världen för att beta där
”Väldiga företag eller stater
vägen, men den leder förr eller
senare i alla fall ut, i stället för i
cirklar.
är inte segelbåtar eller På samma sätt är det för den
lilla gruppen som handlar under
extrem tidspress bättre att förlita sig på en ledare som fattar
plutoner ledda i krig.”
lönsamheten för ögonblicket tycks frodigast.
AUKTORITÄRT LEDARSKAP
Sociologerna under efterkrigstiden var eniga i att fördöma det autoritära ledarskapet som ineffektivt. Dels
förlamar det de styrda och kväver deras initiativförmå-
ga, dels isolerar det ledarna i en egen värld på toppen
dit endast deformerad information når från förskrämda
underlydande.
Det auktoritära ledarskapet har dock sina tillämpningsområden, som varje seglare vet. Under en kappsegling
är det en fördel om endast en hjärna i båten processar
informationen och fattar de blixtsnabba samordningsbeslut som fordras för att manövrera optimalt. Samma
sak gäller trupp i strid. Små grupper av människor i strid,
under jakt eller sportutövning bör delegera de taktiska
snabba beslut, än att inte hinna fatta några beslut alls.
Även om de forntida jägarna och krigarna inte kände
till begreppet riskbedömning har mänskligheten av erfarenhet lärt sig att risken att inte ledaren fattar det bästa
beslutet uppvägs av risken att inget beslut fattas i tid.
Aktieägare, fondplacerare och bolagsstyrelse borde
dock tänka sig för när de lägger mycket stor makt över
besluten i en enda ledares händer. Väldiga företag eller
stater är inte segelbåtar eller plutoner ledda i krig. När en
man har den avgörande beslutsmakten i en komplex
organisation blir risktagandet oansvarigt. Hade Adolf
Hitler varit tvungen att lyssna på sin generalstab, eller
till och med sin närmaste man Göering, hade det inte
blivit något världskrig. Men tyskarna hade satsat allt på
sin Fiihrer och världen fick betala priset för ett av historiens mest oansvariga hasardspel. För stora organisatioVl
OJ
3
::::r
OJ:
([)
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 2I IEI
Q)
:ro
..c
E
ro
(./)
ner som handlar under tidshorisonter som tillåter
diskussion och utvärdering av alternativ gäller inte att
vilket beslut som helst är bättre än en senkommen kompromiss.
Varje entreprenör som startar ett företag vet att han
är en spelare. statistiken visar att endast få nystartade
företag överlever. Om det inte vore hasard att starta ett
företag vore det onödigt. No pain no gain. Om alla
nystartade företag var garanterade vinnare skulle också
riskpremieringen försvinna. Om alla vann på lotteriet
skulle de bara få tillbaka insatsen.
FATALA FELBESLUT
När företagen vuxit sig gigantiska försvinner förvisso inte
riskerna, men de måste vägas rationellt. Och då blir tilläropandet av Ftihrerprincipen till oansvarighet. Ju djärvare den med utomordentliga maktbefogenheter utrustade ledaren följer sin egen inre kompass, desto mer spektakulära kan vinsterna bli. Men sannolikheten växer också
för att ledaren fattar fatala felBirgerssons lyckokast i förhoppningen att hoppa av i tid.
Men den långsiktige placeraren borde värdera ett företag
med styrelser som har anlag för ledarromantik som en
osäker placering.
UNDVIK STARKA LEDARE
Även väljare borde med historiens facit i hand undvika att
lägga sin röst på ett parti med en stark ledare. Riskerna är
lyckligtvis mindre i våra västerländska demokratier idag,
men historiens facit borde varna: ju starkare ledare ett
rike har haft, desto värre har det i regel gått till slut. För
övrigt fortsätter historien: vilken välsignelse har Italien
vederfarits med Berlusconi? Hur lyckligt kommer George
W Bush med sina starka befogenheter som krigsledare
att styra USA och världen mot framtiden?
Och hur kommer en enastående mäktig Göran Persson
att utvecklas efter ett eventuellt jordskredsval? Om väljarna ger honom den förväntade segern -då har vi lagt
våra jetonger på en stark ledare. Starkt ledarskap kan med
beslut när tiden går. Han kan
på 1960-talet mena att världen
i framtiden behöver fem stordatorer. Han kan på 1980-talet
genom sina personliga idiosynkrasier bedöma att mobiltelefoner inte har någon framtid
som massprodukt. Han kan på
1980-talet anse att hans bilfö-
retag bör satsa på livsmedel snarare än personbilstillverkning.
”Det märkliga är att så få
tiden inte bäras, varken av ledaren själv eller av de ledda. Vi
minns Olof Palme. Med tiden
fick vi anledning att beklaga hans
växande personliga despoti,
ifrågasätter själva iden med
starkt ledarskap. Varken i Det märkliga är att så få ifrå-
gasätter själva iden med starkt
ledarskap. Varken i managementlitteraturen eller i journalistikens kändisjakt tycks själva
den grundläggande frågan ställas: vad ska starka ledare vara
bra för? Utanför segelbåten och
det lilla uppstartarföretaget visar
överväldigande empirisk erfamanagementlitteraturen eller
i journalistikens kändisjakt
tycks själva den grundläggande
Den långsiktige placeraren
på börsen lägger inte alla sina
ägg i en korg. Men ändå lägger
frågan ställas.”
många placerare ansenliga pengar i företag vars styrelser
har gett dem ledare med extraordinär beslutsrätt. Ändå
har medborgarna i demokratiska stater inte en minskande benägenhet att se starka regeringschefer som ett
ideal.
Det är dock inte av ideologiska skäl man bör avstå
från auktoritära ledare. Vore starka ledare lönsamma
kunde vi lugnt fortsätta att delegera makt åt dem.
Invändningarna mot dem borde i stället baseras på den
bristande beslutsoptimering som ligger i att en enda hjärna får för stora krav på sig att processa information och
fatta beslut. Det är helt enkelt inte möjligt för en enda
hjärna att inte göra misstag och påverkas av de slumpartade egenheter som varje individ är utrustad med.
Varje delägare i en pensionsfond borde fråga sig om
han vill se sina pengar satsade i företag med despotiska
och egensinniga ledargestalter i toppen. Den som är road
av att spela på börsen med högt risktagande kan naturligtvis försöka pricka in en Percy Barneviks eller Jonas
renhet att starka ledare är skadliga för stora organisationer. När en stark ledare rullas i tjära och fjäder inför
offentligheten, efter att ha gjort sitt oundvikliga sista och
stora felsteg, ses han oftast som ett beklagligt individuellt
olycksfall. Men varför sattes en Percy Barnevik över
huvud taget upp på den piedestal från vilken han rycktes
ner? Varför kastar sig en majoritet av väljarna framför
fötterna på en Göran Persson? I stället borde principen
om den starke ledaren ställas under kritisk granskning.
Vid närmare eftertanke, en förbluffande enkel tanke,
säg en maktfullkomlig ledare som lett sin flock till något
gott! Leta i minnet och historien efter förslag!
(Nej, kom inte med marskalk Mannerheim. Han var
inte maktfullkomlig utan tvingades föra en politik som
han inte stod bakom.)
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är frilansskribent.
IIISvensk Tidskrift l2002, nr 2 1
:ro
…c:
E
ro
(./)
Ingen ska ta lednir
l av Lars Firnmerstad
Det finns mängder av exempel på hur starka ledare för stora organisationer
varit farliga och få där despotin lett till något gott.
S
VERIGE VÄNTAR PÅ Göran Perssons kröning i
september, medan det samtidigt slickar såren
efter Percy Barneviks debacle. Den ena ledargestalten har nått höjden av ära och tillit från
massorna, medan den andre är fördömd, om
än retrospektivt.
Näringslivets ledare förlorade åtminstone tillfälligt
sin glamour efter !T-bubblans knall, medan politikens
starka män har högkonjunktur. President George W Bush
har beviljats extraordinära befogenheter att föra krig nära
nog enligt eget skön samtidigt som han kan tillgodoräkna sig unika popularitetssiffror. Och i vår lilla värld har
Göran Persson i tider som ter sig oroliga tillgodoräknat
sig samma häpnadsväckande backning.
LEDARKULTEN BESTÅR
Enronskandalen i USA, Elf-skandalen i Frankrike, i SvePolitiken har under ett par decennier inspirerats av
vad som betraktats som näringslivets effektiva beslutsformer. I företagen har VD: n med tiden bara blivit mer
och mer betydelsefull. Starka män i toppen för företag
och konglomerat har fått rollen av de kungar som en
gång i tiden ansågs vara sitt lands historia. Förskräckta
viskningar på triumfvagnarna har ibland försökt varna
för bristande inflytande från styrelserna och bristande
kontroll. Men de astronomiska löner som efter amerikanskt mönster ges storföretagens ledare visar ändå klart
marknadens dom. Så mycket är direktörerna värda. Frå-
gan är dock, vilken marknad? En marknad av styrelseledamöter eller aktieägare? Den stora allmänheten tycks
av de glimtar av information som enkäter och opinionsundersökningar ger inte sympatisk till den prissättning av ledande funktionärer som sätts av dem som
är satta att sätta priset på direktörer.
rige ABB och Wallenbergarrras
bleknande nimbus- näringslivets heroer har tillfälligt trätt
tillbaka ur hjälterollerna,
medan politikerna har gjort
come back.
”Ju starkare ledare ett rike STARKA REGERINGAR
Imponerade har rikspolitiker
och kommunalråd härmat de
näringslivets ledare som setts
som förebilder i konsten att
har haft, desto värre har
det i regel gått till slut.”
Det som inte ändrat sig är
ledarkulten. Det är en paradox att tron på den starke
ledaren återkommit i en epok som i ett långt perspektiv
genomsyras av egalitära värderingar och krav på breddad
demokrati.
Tage Erlander förklarade för ett utländskt TV-team på
1960-talet, när den svenska modellen var som mest
beundrad i världen, att han endast var mötesordförande i en grupp regeringskolleger. Pedagogiskt redde han ut
hur dominerande premiärministrar var främmande för
svenskt politiskt liv.
Sedan dess har vi fått vad som endast till namnet inte
är ett presidentstyre, med en statsminister som efter eget
skön möblerar och möblerar om sin regering. Denna
utveckling har dessutom setts som önskvärd av de flesta. Trista kollegiala beslutsformer har setts som hinder för
effektivt bedriven verksamhet.
styra stora komplexa organisationer. Bolagiseringar och privatiseringar har skapat
ledarstyrda organisationer inom tidigare gråa offentliga
verksamheter underordnade osexiga insynskrav. Bekymrade uttolkare av det politiska livet har talat om behovet
av starka regeringar, underförstått styrda av starka
ledare.
Forna tiders politikerlöner har till och med i Sverige
getts blygsamma möjligheter att svinga sig upp till
åtminstone betryggande höjd över väljargenomsnittets.
Motiveringen har varit att den politiska sfären måste
kunna konkurrera med den privata sektorn om dugliga
ledargestalter.
Många har kastat lystna blickar mot Storbritannien
med sina icke proportionella val och konstlat stora regeringsunderlag. Enmansvalkretsar av brittiskt mönster
har kanske varit en allt för stark medicin att rekomIIISvensk Tidskrift l2002. nr 2j
5en och makten
mendera. Men spärr för småpartier har vi, och förslag
om större vikt för stora partier i valen har framförts.
I företagsvärlden har framväxten av allt större
företagskonglomerat gått hand i hand med en allt större
tilltro till starka ledare och toppstyrning. Med starka
besluten till en av de deltagande hjärnorna. Det finns
helt enkelt inte tid att diskutera och väga samman.
Deseartes har skrivit att den som gått vilse i en skog
bör välja en godtycklig riktning och följa den för att
komma ut ur skogen. Det kanske inte då blir den bästa
ledare, tycks föreställningen
vara, ska världskoncernerna
kunna hanteras som butiken på
hörnet. Kolosserna ska med en
kraftfull ryttare bringas till smidig dressyrritt och piruettera
runt världen för att beta där
”Väldiga företag eller stater
vägen, men den leder förr eller
senare i alla fall ut, i stället för i
cirklar.
är inte segelbåtar eller På samma sätt är det för den
lilla gruppen som handlar under
extrem tidspress bättre att förlita sig på en ledare som fattar
plutoner ledda i krig.”
lönsamheten för ögonblicket tycks frodigast.
AUKTORITÄRT LEDARSKAP
Sociologerna under efterkrigstiden var eniga i att fördöma det autoritära ledarskapet som ineffektivt. Dels
förlamar det de styrda och kväver deras initiativförmå-
ga, dels isolerar det ledarna i en egen värld på toppen
dit endast deformerad information når från förskrämda
underlydande.
Det auktoritära ledarskapet har dock sina tillämpningsområden, som varje seglare vet. Under en kappsegling
är det en fördel om endast en hjärna i båten processar
informationen och fattar de blixtsnabba samordningsbeslut som fordras för att manövrera optimalt. Samma
sak gäller trupp i strid. Små grupper av människor i strid,
under jakt eller sportutövning bör delegera de taktiska
snabba beslut, än att inte hinna fatta några beslut alls.
Även om de forntida jägarna och krigarna inte kände
till begreppet riskbedömning har mänskligheten av erfarenhet lärt sig att risken att inte ledaren fattar det bästa
beslutet uppvägs av risken att inget beslut fattas i tid.
Aktieägare, fondplacerare och bolagsstyrelse borde
dock tänka sig för när de lägger mycket stor makt över
besluten i en enda ledares händer. Väldiga företag eller
stater är inte segelbåtar eller plutoner ledda i krig. När en
man har den avgörande beslutsmakten i en komplex
organisation blir risktagandet oansvarigt. Hade Adolf
Hitler varit tvungen att lyssna på sin generalstab, eller
till och med sin närmaste man Göering, hade det inte
blivit något världskrig. Men tyskarna hade satsat allt på
sin Fiihrer och världen fick betala priset för ett av historiens mest oansvariga hasardspel. För stora organisatioVl
OJ
3
::::r
OJ:
([)
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 2I IEI
Q)
:ro
..c
E
ro
(./)
ner som handlar under tidshorisonter som tillåter
diskussion och utvärdering av alternativ gäller inte att
vilket beslut som helst är bättre än en senkommen kompromiss.
Varje entreprenör som startar ett företag vet att han
är en spelare. statistiken visar att endast få nystartade
företag överlever. Om det inte vore hasard att starta ett
företag vore det onödigt. No pain no gain. Om alla
nystartade företag var garanterade vinnare skulle också
riskpremieringen försvinna. Om alla vann på lotteriet
skulle de bara få tillbaka insatsen.
FATALA FELBESLUT
När företagen vuxit sig gigantiska försvinner förvisso inte
riskerna, men de måste vägas rationellt. Och då blir tilläropandet av Ftihrerprincipen till oansvarighet. Ju djärvare den med utomordentliga maktbefogenheter utrustade ledaren följer sin egen inre kompass, desto mer spektakulära kan vinsterna bli. Men sannolikheten växer också
för att ledaren fattar fatala felBirgerssons lyckokast i förhoppningen att hoppa av i tid.
Men den långsiktige placeraren borde värdera ett företag
med styrelser som har anlag för ledarromantik som en
osäker placering.
UNDVIK STARKA LEDARE
Även väljare borde med historiens facit i hand undvika att
lägga sin röst på ett parti med en stark ledare. Riskerna är
lyckligtvis mindre i våra västerländska demokratier idag,
men historiens facit borde varna: ju starkare ledare ett
rike har haft, desto värre har det i regel gått till slut. För
övrigt fortsätter historien: vilken välsignelse har Italien
vederfarits med Berlusconi? Hur lyckligt kommer George
W Bush med sina starka befogenheter som krigsledare
att styra USA och världen mot framtiden?
Och hur kommer en enastående mäktig Göran Persson
att utvecklas efter ett eventuellt jordskredsval? Om väljarna ger honom den förväntade segern -då har vi lagt
våra jetonger på en stark ledare. Starkt ledarskap kan med
beslut när tiden går. Han kan
på 1960-talet mena att världen
i framtiden behöver fem stordatorer. Han kan på 1980-talet
genom sina personliga idiosynkrasier bedöma att mobiltelefoner inte har någon framtid
som massprodukt. Han kan på
1980-talet anse att hans bilfö-
retag bör satsa på livsmedel snarare än personbilstillverkning.
”Det märkliga är att så få
tiden inte bäras, varken av ledaren själv eller av de ledda. Vi
minns Olof Palme. Med tiden
fick vi anledning att beklaga hans
växande personliga despoti,
ifrågasätter själva iden med
starkt ledarskap. Varken i Det märkliga är att så få ifrå-
gasätter själva iden med starkt
ledarskap. Varken i managementlitteraturen eller i journalistikens kändisjakt tycks själva
den grundläggande frågan ställas: vad ska starka ledare vara
bra för? Utanför segelbåten och
det lilla uppstartarföretaget visar
överväldigande empirisk erfamanagementlitteraturen eller
i journalistikens kändisjakt
tycks själva den grundläggande
Den långsiktige placeraren
på börsen lägger inte alla sina
ägg i en korg. Men ändå lägger
frågan ställas.”
många placerare ansenliga pengar i företag vars styrelser
har gett dem ledare med extraordinär beslutsrätt. Ändå
har medborgarna i demokratiska stater inte en minskande benägenhet att se starka regeringschefer som ett
ideal.
Det är dock inte av ideologiska skäl man bör avstå
från auktoritära ledare. Vore starka ledare lönsamma
kunde vi lugnt fortsätta att delegera makt åt dem.
Invändningarna mot dem borde i stället baseras på den
bristande beslutsoptimering som ligger i att en enda hjärna får för stora krav på sig att processa information och
fatta beslut. Det är helt enkelt inte möjligt för en enda
hjärna att inte göra misstag och påverkas av de slumpartade egenheter som varje individ är utrustad med.
Varje delägare i en pensionsfond borde fråga sig om
han vill se sina pengar satsade i företag med despotiska
och egensinniga ledargestalter i toppen. Den som är road
av att spela på börsen med högt risktagande kan naturligtvis försöka pricka in en Percy Barneviks eller Jonas
renhet att starka ledare är skadliga för stora organisationer. När en stark ledare rullas i tjära och fjäder inför
offentligheten, efter att ha gjort sitt oundvikliga sista och
stora felsteg, ses han oftast som ett beklagligt individuellt
olycksfall. Men varför sattes en Percy Barnevik över
huvud taget upp på den piedestal från vilken han rycktes
ner? Varför kastar sig en majoritet av väljarna framför
fötterna på en Göran Persson? I stället borde principen
om den starke ledaren ställas under kritisk granskning.
Vid närmare eftertanke, en förbluffande enkel tanke,
säg en maktfullkomlig ledare som lett sin flock till något
gott! Leta i minnet och historien efter förslag!
(Nej, kom inte med marskalk Mannerheim. Han var
inte maktfullkomlig utan tvingades föra en politik som
han inte stod bakom.)
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är frilansskribent.
IIISvensk Tidskrift l2002, nr 2 1