Print Friendly

Lars Fimmerstad; Hertig Larsson, Castro och Talleyrand

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

a::
U.J
::.::::
u
:Q
c:o
LARS FIMMERSTAD OM
Hertig Larsson, Castro
och Talleyrand
J
ust nu upplever världsmarknaden en explosion av goda biografier.
Länge en nisch av historien som setts över axeln av seriösa historiker och skribenter
har genren upplevt en renässans. Ja, även i Sverige.
Hertig Larsson är inte ett namn som är på var mans
läpp, men omkring 1920-talet var denne man en av
Sveriges stora celebriteter. Torparsonen August Larsson från det Tersmedenska adelsgodset Pershyttan i
Bergslagen fann torvan för liten och gav sig i seklets
början ut som missionär till Mongoliet. Han slutade
snart att tjäna Gud annat än pro forma, och övergick
till den betydligt intressantare Mammon. Som hästhandlare och arrangör för skandinaviska upptäcktsresande som Sven Hedin blev han slutligen en slags inofficiell utrikesminister,
förgylld med en hertigtitel från Mongoliets kortvarige kejsare, innan landet
blev en lydstat till Sovjet på 1930-talet.
Under något decennium var Larsson
en internationellt respekterad auktoritet på och i Mongoliet. Hans fåtaliga
besök i hemlandet Sverige uppmärksammades stort och han fick träffa både
kronprinsen och mottas som hedersgäst
hos familjen Tersmeden på hemgodset.
Den betydligt glamourösare Sven Hedin
knackade på flera gånger där borta i Mongoliet.
Den bortskämde greven hade stor hjälp av hertigen
som var en skicklig organisatör av expeditioner och fin
på att köpa kameler billigt. Om detta märkliga människoöde har Axel Oddberg skrivit en underhållande
bok, Hertig Larsson, från en tid då det fortfarande
var möjligt att vara Äventyrare och det fanns hörn av
Asien att bokstavligen talat upptäcka.
Men ännu är inte alla äventyrare bortsopade av
historien. En som står på tur är Fidel Castro, alla
undrar när. I väntan på att Gud eller historien ska
undanröja denne siste av 1900-talets värsta diktatorer
kan vi ta del av hans märkliga saga i Castro l’infidele,
av den franske publicisten Serge Raffy, tidigare chefredaktör för L’Express. Det är ett mäktigt verk skrivet
av en man som en gång förblindades av Castros mästerliga manipulation av media, men som av verkligheten
brutalt berövats sina illusioner. Han sparar inte heller
på ironi över de naiva franska intellektuella som JeanPaul Sartre och Regis Debray som på 1960 talet satt vid
Castros fötter och lät sig luras. Castro själv hade bara
förakt till övers för intellektuella men använde dem gärna
som gratis propagandister i Paris.
Denna minutiösa kartläggning av despotens liv lämnar inga tvivel om att Castro är en bandit. Bandit eller
ganster var också vad han länge sågs som på Cuba. Den
skrikande och mördande Castro betraktades som en nära
nog komisk figur. Det var något som den milt diktatoriske presidenten Batista bittert fick umgälda när han
slutligen störtades sedan Kuba bragts i politiskt kaos av
stridande fraktioner med oklar agenda. Castro hade tiden
före den slutliga kupp som skulle föra honom till makten, i det politiska vacuum som rådde på Kuba mot slutet av 1950-talet, genom skicklig mediahantering lyckats
ge ett intryck av att han och hans handfull män på en
bergstopp mitt på ön utgjorde en mäktig folkresning.
OPPORTUNISTEN CASTRO
Världspressen och till och med CIA lät sig duperas. CIA
gjorde ett av sina legio misstag och trodde sig hos Castro till och med se ett bålverk mot kommunismen. Föralldel, Castro gjorde inte saken lättare. Hans politiska
manifest från bergstoppen var ständigt lika dunkla. Castro tycktes inte ens själv vara säker på vad han ville, förutom att på något sätt och under något tillfälligt program själv komma till makten. CIA betraktade honom,
med lättnad förefaller det, till och med som fascist. Han
behandlade motståndare och vacklande medarbetare
med samma skoningslösa grymhet. Långt innan han
besatt den formella statsmakten kantades hans väg av
liken efter medrebeller som väckt hans missnöje.
Raffys spännande och beklämmande skildring är skriven nära nog i romanform och borde vara obligatorisk
läsning för alla som fortfarade ser på diktatorn med förIIIlSvensk Tidskrift 12oo3,nr 61
sonande ögon. Lika osympatisk framstår den numera
åter uppborstade kultfiguren Che Guevara, Castros
argentinske följeslagare och sedermera minister.
I sin tidiga karriär skilde de båda vapenbröderna sig
obetydligt från de många krigsherrar och banditer, i
ordets ursprungliga bemärkelse, som idag tycks spridas
som vildhavre i den tredje världen. I 1950-talets början
såg ingen risken för att just bandithövdingen Castro
skulle rycka till sig till sig rollen som en av de mest manipulativa statsmännen på den internationella scenen eller
att han skulle lyckas lämna ett så rikt bidrag till faunan
av krigsherrar och terrorister i Afrika och Sydamerika.
Från början påstod han sig vara antikommunist. När
han fick makten fann han det lämpligt att konsolidera
den med att luta sig mot den ena av det kalla krigets båda
huvudaktörer. Kommunismen kom på köpet.
Castro-biografin kom ut i den tillsynes ändlösa rad biografier, skrivna av framstående historiker och publicister, som
med tiden fått det parisiska förlaget Fayard att kunna ståta
med vad som kanske är världens främsta bibliotek av biografisk litteratur. Även formadat sönderskrivna gestalter som
Napoleon eller Djingis Kahn räknas in i den väldiga serien.
Det är som Fayard menade att den historiska gestalt som inte
införlivats i förlagets panteon inte har existerat. Mänga av dessa
biografier får genom sin grundlighet auran av den slitna termen
”definitiva biografin”, som den om Mussolini för några är
sedan.
FÖRRÄDISKT BREV
Nu senast är det Charles Maurice Talleyrand, Napoleons utrikesminister, som ägnats ännu en levnadsteckning. Förlaget har än en gång lyckats presentera en biografi, som märkligt nog lyckas vända en och annan tidigare ovänd sten. Dessa har författaren Emanuel de
Waresquiel hittat i engelska och inte minst ryska arkiv, dit
få av de tidigare, främst franska, biograferna begett sig.
Mannen som hann svära tretton trohetseder tilllika
många regeringar och delta i tre kröningar, var i sin egenskap – för det mesta – av utrikesminister en flitig och
indiskret brevskrivare till alla Europas ledande politiker
och framstående personligheter, utan att besväras av på
vilken sida de för tillfället stod i maktspelet. Så kunde
han ogenerat tigga pengar av den ryske tsaren samtidigt
som hans chef, eller rättare sagt moatje, Napoleon, förberedde sig att bekriga samme tsar. Brevet har de
Waresquiel, säger han, som förste historiker lyckats
gräva fram i Moskva. Ett flagrant förräderi som kunde
ha kostat utrikesministern livet om Napoleon känt
till det.
Talleyrand fick med tiden en enastående ställning
i europeisk politik. Samtidigt som han skamlöst berikade sig på sina uppdrag vägleddes han alltid av en
övergripande tanke: vad han betraktade som Europas bästa, vilket var en balanserad konsert av stabila
och oberoende stater. Nu, när dammet lagt sig över
de värsta nationalistiska febrarna i Europa, kan författaren ge en mer nyanserad bild av ”fosterlandsförrädaren”. Och nästan motvilligt låter han en stor statsman framträda, där man tidigare under halvannat
århundrade mest sett en cynisk opportunist som på ett
förunderligt sätt lyckades genomleva otaliga och
regimskiften i Frankrike. Han hade till och med till
slut hade ett finger med i förberedelserna tilll830 års
revolution. Trots att han då var över åttio år kunde
han helt enkelt inte hålla fingrarna borta. Han fick
själv en gång frågan: ”Vad gör ers höghet nu?” och
svarade: ”Jag överlever”. Vilket han gjorde med en
kanske oöverträffad skicklighet. Men han bidrog också
som skicklig diplomat till att sy ihop ett europeiskt
system som besparade kontinenten från världskrig i
nära nog ett sekel.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är frilansskribent.
BOKFAKTA
Hertig Larsson. Äventyrare, missionär, upptäckare
Axel Odelberg
W&W, 2003
Castro l’infidele
Serge Raffy
Fayard, 2003
Talleyrand. Le prince immobile.
Emmanuel de Waresquiel
Fayard, 2003
OJ
Q:
n
;;>;:
m
;o
lSvensk Tidskrift l2ooJ,nr 61 IJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner