Print Friendly

Lars Fimmerstad; Folkets röst – eller husbondens

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
:ro
..c
E
ro
U)
Folkets röst eller
l av Lars Firnmerstad
I dagens demokratier kan vi knappast skylla på andra än folket när vi serveras
valresultat som smakar surt. Annat var det förr. Den svåra vägen fram till allmän
och lika rösträtt var full med fiffiga manipulationer från makthavarnas sida.
Det gällde att inte släppa fram fel folk till valurnorna.
D
ET VAR FÖRST U ND ER franska revolutionen som tanken slog igenom att individer
kunde ha rösträtt. Det urtida stamsamhället levde kvar i form av ett .samhälle av
ätter. Och ätter hade en patnark. Enkelt
folk ingick i någons hushåll i en tjänande funktion. Det
franska ordet för hushåll foyer, som ordagrant betyder
eldstad, säger vad det handlade om. En stam kring en
eldstad. Allmänna angelägenheter avgjordes alltså- i den
mån härskaren besvärade sig med att lyssna på andragenom att partriarkerna från de mäktigaste hushållen
samlades till ting, parlament eller vad de rådgivande församlingarna kunde kallas. Klanens överhuvud repreI de västerländska stater där den exekutiva makten
allt mer tvingades lyssna till sina rådgivande församlingar i form av senater och parlament levde ändå tanken
kvar att dessa församlingar skulle bestå av rekorderliga
karlar med förmögenhet i jord och fastigheter och ansvar
för månghövdade skaror av husfolk.
Demokrati betydde egentligen att överklassen lyckades domptera det vanligtvis krönta statsöverhuvdet Det
var en urgammal maktkamp som sedan medeltiden
pågått i Europa. Stormännen som definierades genom
adelskap strävade efter en slags adelsrepublik med en
svag kung, kungen strävade efter att bli så ensamrådande han kunde.
senterade ju sitt folk, så varför skulle individer komma ifråga? ” Ute i landet utsåg de
När de franska revolutionärerna på 1790-talet skulle genomföra ledande fam iljeöverhuvudena
Det med så mycken högstämd
retorik överhöljda Magna Carta
från 1215 är varken något unikt
dokument eller ett frihetens bålverk.
Det var Englands stormän som
redigerade ett dokument som fjättrade kungens makt och gjorde
adelns starkare. Liknande överenskommelser och privilegiebekräftelser gjordes på många håll i Europa
under medeltiden mellan kungen
i grevskapet den mest
den – ja, revolutionära – iden att
låta enskilda individer rösta till
beslutande församlingar kringgärdade de i praktiken röstandet med framstående jordägaren att
så många begränsningar att det
ändå blev patriarker som röstade,
om än ett vidare antal än tidigare.
representera dem.”
Det var bara män, och män med en viss förmögenhet
som fick rösta. Mer revolutionära var inte revolutionä-
rerna.
Frihetens stamort på jorden ansågs på 1700-talet England vara. Men de engelska parlamentsvalen hade länge
mycket litet med demokrati i vår bemärkelse att göra.
Ute i landet utsåg de ledande familjeöverhuvudena i
grevskapet den mest framstående jordägaren att representera dem.
Under 1800-talet var det Amerika som framstod som
frihetsgudinnans lysande fackla i världen. Men inte ens
där ville de slavägande politikerna utsträcka rösträtten till
hela folket.
och olika församlingar av stormän. Inget av dem har
emellertid grävts fram ur arkiven och ägnats samma dyrkan som Magna Carta.
NAPOLEON
Men när tanken på allmän rösträtt släppts ut av de franska revolutionärerna gick den inte att stänga in igen.
Napoleon I använde den på ett sätt som skulle bli stilbildande för diktaturer för all framtid. I motgångens
stunder talade Napoleon gärna om sig själv som den av
folket valde legitime kejsaren.
Hans speciella valmetod gick ut på att de mest välbärgade männen i landet hade möjligheten att gå till valfJJ lSvensk Tidskrift l2002, nr si
(./)
Q.)
3
=r
Q.):
husbondens?
(D
Inga väljare i sikte här.
lokalen och pricka för ”ja”, på en lista. Ytterst få hade
modet att öppet skriva nej. Däremot kunde man avstå
från att gå till vallokalen. På så vis kunde Napoleon stolt
förklara sig ha valts till kejsare år 1803.
Vid andra tillfällen när han konsulterade valmanskåren kunde han helt frankt förklara att så få röster
kunde han inte acceptera så han plussade helt enkelt på
siffrorna med någon extra miljon röster. Sista gången
han ställde till med folkomröstning gick det dock illa.
Det var under de hundra dagarna efter återkomsten från
Elba när Napoleon överraskande dök upp på den historiska scenen för den avskedsföreställning som slutade
vid Waterloo. Olyckligtvis ställde han även då till med
en folkomröstning för att bekräfta sin ställning. Den blev
ett svidande nederlag. Trots att endast ”notabiliteter”
fick rösta stannade majoriteten hemma och Napoleon
fick lida nesan att inte få den legitimitet som han hoppats.
Hans brorson Napoleon III ställde till med folkomröstning 1852, för att få folkets legitimering av sin ställning som kejasre. Också denna omröstning, som skedde
efter en statskupp, bestod i möjligheten att rösta ”ja” till
Napoleon. Metoden har sedan dess med framgång
utnyttjas av de flesta diktatorer för att bekräfta sin ställning och ger alltid överväldigande majoriteter för den
egna saken.
BÖRD ELLER PENGAR
Det franska uttrycket notabilite uttrycker väl vilka som
ansågs böra ha rätten att rösta före demokratins genombrott i västvärlden. Brutalt uttryckt: fint folk skulle rösta.
Och de skulle vara män. Men det var skillnad på fint folk
och fint folk. Från franska revolutionen och fram till
första världskriget kretsar mycket av politiken i västerlandet om rivaliteten mellan penningen och börden. Den
franska revolutionen medförde att penningen segrade
över börden. Resultatet av den blev att en korrupt
penningaristokrati tog över Frankrike. Napoleon ville
skapa en kompromiss mellan revolutionen och det gamla
samhället, så han skapade sin egen aristokrati, återupprättade delar av den gamla och stödde sig för övrigt
på de nyrika.
lSvensk Tidskrift l2002, nr s lfJD
Q)
:ro
..s:::
E
ro
(./)
?.
I England gick övergången från aristokratiskt styre
till penningaristokratiskt smidigare eftersom de båda
grupperna smälte ihop. Den som blev rik blev helt enkelt
adlad. Lorderna Rotschild och Guinness hade inte erövrat sina sporrar på slagfältet utan i banken och bryggeriet. Hertigarna av Marlborough kunde hålla sitt ståtliga Blenheim Palace i skick genom att gifta sig med miljonärsdöttrar.
Som goda marxister i praktiken lyckades denna
börds- och penningaristokrati dock i det längsta hålla
den större delen av den vuxna befolkningen borta från
valurnorna. I början av 1800-talet, när den traditionella jordägande aristokratin ännu stod i ett mer utpräglat
rivalitetsförhållande till den allt mäktigare penningaristokratin i de stora städerna lutade man sig länge på så
kallade ”rotten boroughs”. Det var urgamla byar som
lämnats utanför utvecklingens gång men ännu som en
reflektion av medeltida storhet hade lika många platser
i parlamentet som vida större, sentida industricentra.
Eftersom de ”ruttna byarna” ofta dominerades av de
lokala jordägande magnaterna kunde dessa kontrollera
ett oproportionerligt stort antal platser i parlamentet.
Vilket naturligtvis ogillades av den nya tidens och de ny
städernas rika bryggare och fabrikörer som ville ha sin
del av kakan. The Reform Bill av år 1832 innebar en
ökning av antalet röstberättigade, som samtiden uppfattade som oerhört generös- till 217 000 på en befolkning på 14 miljoner. Då moderniserades också valkretsindelningen så en och annan jordägare förlorade kontrollen över ett par parlamentsplatser från sin ruttna by.
TYSKLAND DEMOKRATISKT?
ländska stater till slut släppte rösträtten helt fri till både
män och kvinnor utan krav på egendom eller inkomst.
Ett ofta förbisett faktum är att det Tyska riket före
1914 hade lika rösträtt för män till riksdagen långt före
England. I sanningens namn ska sägas att detta tyska rike
var en federation där de ingående länderna beslutade över
det mesta av sina angelägenheter och att ländernas valda
förarntingar hade kvar en rösträtt graderad efter inkomst
och egendom i valen. Men ändå. Den breda valrätten till
den tyska riksdagen fick till följd att en stark vänster under
åren före det första världskriget bromsade den militära
upprustningen. Riksdagen låste anslagen till krigsmakten
på en nivå som motsvarade en lägre procent av BNP än
vad Storbritannien och Frankrike kostade på sig.
Dessutom hade överhuset i det brittiska parlamentet
ända in på 1900-talet sin vetorätt som ruckades först
1911 när den liberale premiärministern Lloyd George
hotade med att massutnämna liberala lorder om det
vrenskande överhuset inte fogade sig efter underhusmajoritetens vilja. En förbisedd kuriositet är också att i
Storbritannien hade den som innehade akademisk
examen eller ett företag utanför den valkrets där (vanligtvis) han bodde en extra röst i parlamentsvalen ända
fram till1948!
Så bisarrt nog var vid första världskrigets utbrott
Tyskland, åtminstone sett ur ett parlamentariskt perspektiv, ett mer demokratiskt land än det Storbritannien som så ofta beskrivs som demonkratins föregångare
i Europa.
USA, banbrytare för demokratin i världen, släppte
inte heller in vem som helst i vallokalerna förrän sent i
historien. Redan 1812 blev guvernören i Massachusets
Gerry Elbridge herostratiskt ryktbar genom att konstfullt dela in delstaten i valkretsar som gynnade hans egen
sak. Termen gerrymander blev hans bidrag till världshistorien och gerrymandering är fortfarande ett livaktigt fenomen i somliga delstater i USA.
De svarta fick som bekant inte rösta i sydstaterna före
inbördeskriget. Men inte ens efter kriget lyckades de ta
sig in i vallokalerna. Komplicerade krav på läskunnighet, egendomsinnehav etc gjorde att det tog ända in i
modern tid innan de svarta i det södra USA i praktiken
kunde rösta. Och än idag är nödvändigheten att registrera sig som röstberättigad i USA en tröskel som stänger ute många underpriviligierade, vilket det låga valdeltagandet vittnar om.
Detta var några törnen på stigen i de fina demokratiernas väg mot allmän och lika rösträtt. Mörkret utanför denna krets är ännu kompakt på sina ställen. Det är
en helt annan historia.
Det fordrades det första världskrigets omskakande upp- Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@chello.se) är frilanslevelse innan en uppskrämd överhet i de flesta väster- skribent.
fla lSvensk Tidskrift l2oo2,nr s i

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner