Print Friendly

Lars Fimmerstad; Den blå medeltiden

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

0::
U.J
:::.::::
u
:Q
c:o
LARS FIMMERSTAD OM
den blå medeltiden
M
ichel Pastoureaus En historia om medeltida symbolik i Västerlandet rensar
bort några av våra vanligaste missuppfattningar om gångna tider. En folkmassa
på låt oss säga 1200-talet var inte en säckvävsbrun massa mot träbruna hus
och grå stenkyrkor, som så många filmer velat få oss att tro. Människorna var blåklädda.
Och därtill urtvättat blå; endast rika hade råd med klara lysande färger. Fråga så folk i
dagens västerland vilken deras favoritfärg är. Just det- blått blir det ledande svaret. Dagens
jeansklädda massor hade alltså smält in ganska bra på en medeltida marknadsplats.
På medeltiden hade allt en symbolisk betydelse. Färger, djur, geometriska figurer, material, allt tilldelades en betydelse utöver sina konkreta egenskaper. Blått
var, till skillnad mot vår föreställning, den varma färgen, himlens ljusa färg. Den Heliga Maria och andra
särskilt framstående helgon avbildades gärna i blå klä-
der. Naturligtvis valde då den franske kungen att göra
blått till sin speciella färg. Blå mantel, blåa draperier,
tronhimlar och hästtäcken, beströdda med gyllene liljor, var emblem för den franska monarkin. Sverige
följde snart efter och imiterade med sina gyllene tre
kronor på blå botten.
Syndens färg, Judas’ och djävulens var givetvis rött.
Men också skökor och bödlar kläddes i det. Ännu idag
är rött litet extra ekivokt, vi kan knappast tänka oss en
kds-riksdagskvinna i röda skor, men väl en upprorisk
vänsterledare. Nazisternas gula judestjärna hade spö-
klika rötter i medeltida föreställningar. Brottslingar i
koncentrationslägren bar – röda trianglar. Gult och
grönt, i synnerhet tillsammans, var dårars och narrars färger. Fortfarande klär sig män i Västerlandet
sällan i grönt. I England var det en bannlyst färg efter
Oscar Wildes skandaler och gröna orchideer. Hur
annorlunda är inte detta mot Asien, där rött och gult
är lyckans färger.
FRÅN TORNERING TILL FLAGGSTÅNG
Medeltiden blandade inte gärna färger, de skulle vara
klara grundfärger. Följaktligen var katedraler och kyrkor målade i grälla färger som skulle fått oss att rygga
tillbaka. Trä och sten var inte material som liksom
idag dyrkades för sin naturliga skönhet. Statyer av
sten var bjärt bemålade, lika de vi ännu kan se i bevarade altarskåp. Den hantverkare som målade skulpturen fick lika mycket betalt som den som högg den i
sten.
Främst lever den medeltida färgsymboliken kvar
inom heraldiken- och via den i nationsflaggorna. Av
alla världens flaggor, har Pastoureau funnit, följer merparten den medeltida heraldikens grundregler. Gult och
vitt, guld och silver är i en klass för sig. Den enda som får
ha ett gult och vitt vapen och likaså flagga är påven. Rött,
blått, grönt och svart bildar en annan klass, men de får
inte ligga bredvid varann utan endast förenas med gult
eller vitt. Märkligt att tänka sig, menar Pastoureau att
ett system av färger som skapades under första hälften av
1100-talet vid torneringar mellan Rhen och Loire ännu
påverkar oss!
Undantag finns, till exempel Portugals flagga. Men
den är ett olycksfall i arbetet med grönt och rött bredvid
varann. Det skulle egentligen varit gult. Men eftersom
Portugal en gång frigjort sig från spansk överhöghet
kunde man inte välja gult när man skapade flaggan, det
var allt för likt Spaniens färger gult och rött.
Även om medeltiden älskade färger och strålade av
dem fanns alltid en mullrande underström av motstånd
mot färg bland religiösa. Munkordnar valde därför gärna
att klä sig i sedligt svart, grått eller vitt. Många har hört
talas om reformationens bildstormare, eller ikonoklaster
som de kallas med ett fint ord. Men lika betydelsefull
var ”kromoklasmen” låt oss kalla det färgstormandet.
I de protestantiska kyrkorna kalkade man gärna över
medeltidens bjärt bemålade väggar, ut åkte helgonbilder och praktfull utsmyckning. Det protestantiska borgerskapet i norra Europa ville gärna markera sitt avstånd
till den prålande papismen och den frivola aristokratin.
Svaret blev den svarta och vita klädsel som vi möter på
den nederländska guldålderns porträtt.
Kejsar Karl V – han med riket där solen aldrig gick
ner – förde med sig de svarta kläderna från sin barndoms Burgund, kärnan till dagens Belgien, och införde
dem vid hovet i Madrid. Därifrån spreds de med den
IFJlSvenskTidskrift l2oo4, nr 21
spanska hovetiketten som högsta
mode även i aristokratiska kretsar under 1500-talet. Sedan
dess har de svarta kläderna
aldrig helt lämnat oss som
symbol för andlighet eller
själsligt allvar. De romantiska bohemerna återinförde
de svarta kläderna under
1840-talet för att markera sin
själs oändliga djup. Den
segrande borgerligheten under
senare hälften av 1800-talet gjorde
svart till ett obligatorium som högtidsdräkt och arbetare och bönder följde efter
med sin svarta söndagskostym. Från flit och allvar blev
svart återigen bohemers och så småningom ”svartklädda
intellektuellas” uniform under 1900-talet.
LENIN
En man som gärna avbildas i förandligad svart kostym
var Lenin. Från ikon har han numera blivit avgrundsgestalt, Gulags och folkmordens fader. Den franske historikern Jean-Jaques Marie försöker i en bok med just
namnet Lenin, återföra en slags balans där Lenin blir
varken monster eller hjälte.
I stället framstår bilden av en tragisk man som blir
delaktig i att förvärra en av krig och kaos redan igångsatt
tragedi genom att försöka genomföra sitt program. Tragedin fullbordas när Lenin under sina sista slagrörda år
ser hur hans dröm om det socialistiska samhället går i
kras. Det sista årets från sjukbädden igångsatta försöket
att stoppa Stalin, och den byråkratiska partiapparat
denne partisekreterare metodiskt byggde upp omkring
sig, fick han se misslyckas.
Men även under åren av makt, eller snarare vanmakt,
mellan 1918 och 1923 fick Lenin se sin kommunistiska
skrivbordsprodukt gå från skeppsbrott till skeppsbrott.
Lenin framstår som en förläst konspiratör som från exilen i Västeuropa plötsligt hamnar på maktens topp. Det
lilla bolsjevikpartiet var det enda som var envist och
organiserat nog att slita till sig makten när ingen annan
vill ha den i det kollapsade ryska kejsardömet. Man kommer att tänka på Napoleons ord: ”Jag stal inte den franska kronan. Jag fann den i rännstenen och tog upp den.”
Lenin var under 1917 i det längsta tveksam till att
försöka gripa makten, men när landet råkade i totalt
kaos steg han fram och tog den. De sovjeter hans parti
stödde sig på, ute i fabriker och på landet, var den enda
organisation som kunde backa upp en regering.
Sedan skulle praktiken komma. Ingen visste hur man
skulle styra ett totalt kollapsat land och en totalt kollapsad ekonomi efter socialistiska principer.
SVÄLTKATASTROFER
Lenins första uppgift blev av nödtvång att skaffa fram
livsmedel till städerna, särskilt Moskva och Petrograd
som var de enda betydande fästen han hade. Metoden blev våld. Den politiska polisen tjekan och kommissarier understödda av röda armen fick resa runt
och konfiskera maten från bönderna. De som just fått
sig jorden tilldelad. Kommissarierna passade på att
våldta och plundra för eget bruk bland bondebefolkningen när de ändå var i farten.
Resultatet blev några av de värsta svältkatastroferna i världshistorien. I de en gång så bördiga jordbruksdistrikten kring Volga och Ukraina bredde kannibalismen ut sig.
Orgien av våld och inbördeskrig ebbade ut mot
slutet av Lenins tragiska liv. Med förbittring tvingades
han acceptera NEP, den nya ekonomiska politiken,
som innebar att småföretagsamheten släpptes fri. Ett
minimum av ekonomisk aktivitet återuppstod igen
baserad på det civila samhället och människornas
inneboende driftighet. Kommunismen hade bara
åstadkommit en uppsvälld byråkrati och en ny privilegierad apparatjika. Analysen är Lenins egen och inte
en ondsint eftervärlds.
NEP skulle bara vara en parentes tills dess världsrevolutionen utbröt i omgivande länder. När så inte
blev fallet kunde Lenin bara blicka ut över misslyckanden på alla områden. En dröm hade gått i kras. Det
blev Stalin som samlade ihop skärvorna och satte ihop
dem på sitt eget vis, när Lenin väl balsamerats till en
relik. Den kommunistiska tragedin skulle drivas mot
sin paroxysm under Stalin. Förmodligen skulle Lenin
ha ryggat tillbaka om han kunnat förutse att han var
medhjälplig till att utlösa en av världshistoriens största katastrofer. Han var trots allt inte all bad, jämfört
med dem som skulle komma senare.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är frilansskribent.
BOKFAKTA
Michel Pastoureau
Une histoire symbolique du Moyen Äge occidental
Seuil 2004
Jean-Jaques Marie
LE~nine 1870-1924
Balland 2004
OJ
Q:
n
;:>::;
m
::>0
lSvenskTidskrift l2oo4, nr 21 IIJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism