Lars Fimmerstad; Algoritmer och ryska danser
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS FIMMERSTAD OM
algoritmer och ryska danser
V
i människor har aldrig känt oss nöjda med att sitta instängda i
vardagsverklighetens triviala rum. Många lockas att tillfredsställa sin längtan
efter svindlande perspektiv bortom här och nu i New Age-filosofiernas
grumliga källor. Varför, kan man fråga sig, nu när den ”etablerade” vetenskapens
gränser testar så många intressanta möjligheter i sökandet efter stora förklaringar på
tillvarons mysterier?
Ett par intressanta böcker har
kommit ut på sista tiden som
leker med tankar med
utgångspunkt i vetenskapens
yttersta gränser. Marcus
Chown skriver kosmologiska artiklar för den
ansedda brittiska vetenskapstidskriften New Scientist. I The Universe Next Door
har han försökt, att för en bredare allmänhet, presentera några
av de mest fantasieggande hypoteser vetenskapen idag laborerar med,
för att finna nya synsätt som kan förklara det universum vi lever i.
Ja, kanske inte bara detta universum! I boken kan vi ta del av tanken
på att det kanske finns ett oändligt antal universa. Allt
som är logiskt tänkbart kanske har förverkligats – i
Med den exponentiellt växande kapaciteten hos datorerna har också följt nya sätt att förklara verkligheten. I
en väldig volym påstår sig den teoretiske fysikern
(oxforddoktor vid 20 års ålder) Stephen Wolfram ha
framkastat en ny slags vetenskap. Boken har omväxlande
fördömts som galenskap och väckt stort uppseende. Wolfram utgår frän mycket enkla matematiska algoritmer,
som kan ritas som mönster som ser ut som luffarschack
på ett rutat blad. Låter man sedan superdatorer tugga
på dem i dagar uppstår de mest intrikata strukturer. De
kan påminna om växter, de kan växa till meteorologiska
strukturer -ja, allt. Wolfram menar sig ha kommit på
ett nytt sätt att beskriva verkligheten som utgår frän det
enkla och går till det komplexa. ”Dumheter” säger somliga forskare, det handlar bara om de självorganiserade
strukturer som nu är bekanta för de flesta. Andra tror
att han är något på spåren.
I alla fall är det en tankeväckande bok. Den vill visa
ett sätt att beskriva vår värld, inte genom oerhört svär
matematik, utan genom enkla grundläggande mönster
något annat universum. Varje
gäng vi väljer att ta vägen till
höger i stället för till vänster,
uppstår ett nytt unversum där
vi fortsätter att leva efter att ha
Ӏr Ryssland ett
som växer till det ofattbart komplicerade. Den praktfulla volymen är
fylld av om inte annat så fascinerande och vackra mönster som
Wolfram menar innehäller nyckeln
Europeiskt land?”
tagit vägen till vänster. Om du blir skjuten och dör,
finns det ett universum där du inte blev skjuten och
lever vidare. Om det nu kan vara en tröst. ..
Givetvis kan vi här läsa om svarta häl och the big
bang. Chown tar oss också på en resa i kvantfysikens
sällsamma värld. Där kan en partikel kan finnas på
två ställen i universum samtidigt och ögonblickligen
kommunicera med varann, som det synes bortom
tiden.
Boken låter oss ana att vi står på tröskeln till en
ny kopernikansk revolution i värt tänkande, överraskningar väntar snart.
ID lSvensk Tidskrift l2003,nr 2l
till förståelsen av världsalltet frän stort till smått. Döm
själv- om de mest fantasifulla vetenskapsmännen idag
kan beskrivas som flummiga, så handlar det i alla fall
om flum på en mycket hög nivå!
TUSENÅRIG LÄGESRAPPORT
Förståelsen av vår värld behöver inte nödvändigtvis innebära att vi svingar oss upp på universums nivå eller dyker
ner i elementarpartiklarnas mikrokosmos. Det kan
handla om att ta ett helhetsgrepp på vårt Europa. Den
gamle tyske medeltidshistorikern Ferdinand Seibt har
tagit fram penseln och målat en storslagen bild av Europas tillblivelse i Die Eegrundung Europas. Bin Zwischenbericht iiber die letzten tausend fahre. Att som titeln säger
ge en lägesrapport över de sista tusen åren i Europa är
sannerligen ingen liten pretention. Men mycket tankeväckande. Alla företeelser kan ju jämföras med utgångspunkt från sina likheter – eller olikheter.
I vår hemmablindhet har vi vant oss att i Europa
nästan alltid betona nationalstaterna och deras skillnader och motsättningar. Seibt vill
blir utgångspunkten för Figes uppmärksammade
ryska kulturhistoria.
Likt Natasja har ryssarna sedan åtminstone tsar
Peters tid brottats med sin längtan att vara europeer,
samtidigt som de velat hävda sin ryska särart. Figes
som är en prisbelönt rysslandskännare, mest känd för
sin A People’s Tragedy, låter oss pendla mellan dessa
mentala poler som i sinnevärden motsvaras av Sankt
genom att måla en bild av det som ”Lika litet som Ryssland kan
Petersburg och Moskva. Det är
en ibland tragikomisk skildring
av den tillgjort europeiserade
överklassen som tvingade sina
barn tala med föräldrarna på
franska. Men den visar också
hur mycket av det som vi lärt oss
betrakta som kvintessensen av
det ryska konstruerades av
1800-talets intelligentia. En
intelligentia vars svärmeri för
förenar vår kultur och hur det uppstod ur medeltiden visa hur odelat
det europeiska rummet egentligen
är. Tusen år – Europas tusen år i
världen skulle man kunna säga – är
en behändig måttstock. Det är för
ungefär tusen år sedan som de flesta
av de utvecklingstendenser som blir
bestämmande för framtiden börjar
tänkas utan Europa är det
svårt för oss europeer att
föreställa oss en kultur
utan det ryska bidraget.”
uppträda i Europa. Den civilisation som så småningom
ska erövra planeten uppstår då. Språkområdena, kärnan
i dagens stater, handelsvägarna, befolkningskoncentrationerna – mönstret för dagens Europa ritas under
medeltiden. Som ett underliggande svagt mönster ligger den romerska gränsen mellan latinskt och germanskt,
limes, som ännu delar den katolska och protestantiska
kristenheten, vindrickare och öldrickare- men alla förenade av den gemensamma kultur som etablerades under
medeltiden.
Och nu när Europas tusenårsrike har spritt sin civilisation till hela planeten, är det kanske också slut med
Europas inflytande i världen. Som ett aktat gammalt
Grekland i det romerska riket har vi glädjen av att se vår
kultur vorden universell, men har ingen makt. Samma
metersystem, samma klocka i all världens datorer, samma
slipsar i Peking och Valparaiso, herrarna Daimlers och
Bentz’ automobil på alla vägar- men Europa har ingen
stämma man lyssnar på längre på vår planet.
När man tänker på Europa, tänker man oftast bort
Ryssland. Är Ryssland ett Europeiskt land? Inga har grubblat över denna identitetsproblematik mer än ryssarna
själva. Förhållandet till Europa kan sägas utgöra ett
grundtema i Natasha’s Dance av Orlando Figes. Den
unga grevinnan Natasja i Tolstojs ”Krig och fred” besö-
ker under en utflykt en bondstuga. Där kastar hon för ett
ögonblick sin mondänt europeiska framtoning för att
ryckas med i dans till en rysk folkmelodi. Denna scen
det bondska och äkta ryska för eftervärlden kan framstå som väl så långsökt som 1700-talets aristokratiska
efterapande av engelska gods och franska salonger.
Men resultatet av den ryska intellektuella blomstringen efter napoleonkrigens nationella väckelse berikar oss fortfarande. För lika litet som Ryssland kan
tänkas utan Europa är det svårt för oss europeer att
föreställa oss en kultur utan det ryska bidraget.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@chello.se) är
frilansskribent.
BOKFAKTA
Marcus Chown
The Universe Next Door
Review, 2003, 272 sid.
Stephen Wolfram
ANew Kind of Science
Wolfram Media Inc, 2002, 1197 sid.
Ferdinand Seibt
Die Begrundung Europas
S.Fischer, 2002, 416 sid.
Orlando Figes
Natasha’s Dance. A Cultural History of Russia.
Penguin Press, 2002, 728 sid.
OJ
O:
n
;::>;:
m
;o
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 2111
algoritmer och ryska danser
V
i människor har aldrig känt oss nöjda med att sitta instängda i
vardagsverklighetens triviala rum. Många lockas att tillfredsställa sin längtan
efter svindlande perspektiv bortom här och nu i New Age-filosofiernas
grumliga källor. Varför, kan man fråga sig, nu när den ”etablerade” vetenskapens
gränser testar så många intressanta möjligheter i sökandet efter stora förklaringar på
tillvarons mysterier?
Ett par intressanta böcker har
kommit ut på sista tiden som
leker med tankar med
utgångspunkt i vetenskapens
yttersta gränser. Marcus
Chown skriver kosmologiska artiklar för den
ansedda brittiska vetenskapstidskriften New Scientist. I The Universe Next Door
har han försökt, att för en bredare allmänhet, presentera några
av de mest fantasieggande hypoteser vetenskapen idag laborerar med,
för att finna nya synsätt som kan förklara det universum vi lever i.
Ja, kanske inte bara detta universum! I boken kan vi ta del av tanken
på att det kanske finns ett oändligt antal universa. Allt
som är logiskt tänkbart kanske har förverkligats – i
Med den exponentiellt växande kapaciteten hos datorerna har också följt nya sätt att förklara verkligheten. I
en väldig volym påstår sig den teoretiske fysikern
(oxforddoktor vid 20 års ålder) Stephen Wolfram ha
framkastat en ny slags vetenskap. Boken har omväxlande
fördömts som galenskap och väckt stort uppseende. Wolfram utgår frän mycket enkla matematiska algoritmer,
som kan ritas som mönster som ser ut som luffarschack
på ett rutat blad. Låter man sedan superdatorer tugga
på dem i dagar uppstår de mest intrikata strukturer. De
kan påminna om växter, de kan växa till meteorologiska
strukturer -ja, allt. Wolfram menar sig ha kommit på
ett nytt sätt att beskriva verkligheten som utgår frän det
enkla och går till det komplexa. ”Dumheter” säger somliga forskare, det handlar bara om de självorganiserade
strukturer som nu är bekanta för de flesta. Andra tror
att han är något på spåren.
I alla fall är det en tankeväckande bok. Den vill visa
ett sätt att beskriva vår värld, inte genom oerhört svär
matematik, utan genom enkla grundläggande mönster
något annat universum. Varje
gäng vi väljer att ta vägen till
höger i stället för till vänster,
uppstår ett nytt unversum där
vi fortsätter att leva efter att ha
Ӏr Ryssland ett
som växer till det ofattbart komplicerade. Den praktfulla volymen är
fylld av om inte annat så fascinerande och vackra mönster som
Wolfram menar innehäller nyckeln
Europeiskt land?”
tagit vägen till vänster. Om du blir skjuten och dör,
finns det ett universum där du inte blev skjuten och
lever vidare. Om det nu kan vara en tröst. ..
Givetvis kan vi här läsa om svarta häl och the big
bang. Chown tar oss också på en resa i kvantfysikens
sällsamma värld. Där kan en partikel kan finnas på
två ställen i universum samtidigt och ögonblickligen
kommunicera med varann, som det synes bortom
tiden.
Boken låter oss ana att vi står på tröskeln till en
ny kopernikansk revolution i värt tänkande, överraskningar väntar snart.
ID lSvensk Tidskrift l2003,nr 2l
till förståelsen av världsalltet frän stort till smått. Döm
själv- om de mest fantasifulla vetenskapsmännen idag
kan beskrivas som flummiga, så handlar det i alla fall
om flum på en mycket hög nivå!
TUSENÅRIG LÄGESRAPPORT
Förståelsen av vår värld behöver inte nödvändigtvis innebära att vi svingar oss upp på universums nivå eller dyker
ner i elementarpartiklarnas mikrokosmos. Det kan
handla om att ta ett helhetsgrepp på vårt Europa. Den
gamle tyske medeltidshistorikern Ferdinand Seibt har
tagit fram penseln och målat en storslagen bild av Europas tillblivelse i Die Eegrundung Europas. Bin Zwischenbericht iiber die letzten tausend fahre. Att som titeln säger
ge en lägesrapport över de sista tusen åren i Europa är
sannerligen ingen liten pretention. Men mycket tankeväckande. Alla företeelser kan ju jämföras med utgångspunkt från sina likheter – eller olikheter.
I vår hemmablindhet har vi vant oss att i Europa
nästan alltid betona nationalstaterna och deras skillnader och motsättningar. Seibt vill
blir utgångspunkten för Figes uppmärksammade
ryska kulturhistoria.
Likt Natasja har ryssarna sedan åtminstone tsar
Peters tid brottats med sin längtan att vara europeer,
samtidigt som de velat hävda sin ryska särart. Figes
som är en prisbelönt rysslandskännare, mest känd för
sin A People’s Tragedy, låter oss pendla mellan dessa
mentala poler som i sinnevärden motsvaras av Sankt
genom att måla en bild av det som ”Lika litet som Ryssland kan
Petersburg och Moskva. Det är
en ibland tragikomisk skildring
av den tillgjort europeiserade
överklassen som tvingade sina
barn tala med föräldrarna på
franska. Men den visar också
hur mycket av det som vi lärt oss
betrakta som kvintessensen av
det ryska konstruerades av
1800-talets intelligentia. En
intelligentia vars svärmeri för
förenar vår kultur och hur det uppstod ur medeltiden visa hur odelat
det europeiska rummet egentligen
är. Tusen år – Europas tusen år i
världen skulle man kunna säga – är
en behändig måttstock. Det är för
ungefär tusen år sedan som de flesta
av de utvecklingstendenser som blir
bestämmande för framtiden börjar
tänkas utan Europa är det
svårt för oss europeer att
föreställa oss en kultur
utan det ryska bidraget.”
uppträda i Europa. Den civilisation som så småningom
ska erövra planeten uppstår då. Språkområdena, kärnan
i dagens stater, handelsvägarna, befolkningskoncentrationerna – mönstret för dagens Europa ritas under
medeltiden. Som ett underliggande svagt mönster ligger den romerska gränsen mellan latinskt och germanskt,
limes, som ännu delar den katolska och protestantiska
kristenheten, vindrickare och öldrickare- men alla förenade av den gemensamma kultur som etablerades under
medeltiden.
Och nu när Europas tusenårsrike har spritt sin civilisation till hela planeten, är det kanske också slut med
Europas inflytande i världen. Som ett aktat gammalt
Grekland i det romerska riket har vi glädjen av att se vår
kultur vorden universell, men har ingen makt. Samma
metersystem, samma klocka i all världens datorer, samma
slipsar i Peking och Valparaiso, herrarna Daimlers och
Bentz’ automobil på alla vägar- men Europa har ingen
stämma man lyssnar på längre på vår planet.
När man tänker på Europa, tänker man oftast bort
Ryssland. Är Ryssland ett Europeiskt land? Inga har grubblat över denna identitetsproblematik mer än ryssarna
själva. Förhållandet till Europa kan sägas utgöra ett
grundtema i Natasha’s Dance av Orlando Figes. Den
unga grevinnan Natasja i Tolstojs ”Krig och fred” besö-
ker under en utflykt en bondstuga. Där kastar hon för ett
ögonblick sin mondänt europeiska framtoning för att
ryckas med i dans till en rysk folkmelodi. Denna scen
det bondska och äkta ryska för eftervärlden kan framstå som väl så långsökt som 1700-talets aristokratiska
efterapande av engelska gods och franska salonger.
Men resultatet av den ryska intellektuella blomstringen efter napoleonkrigens nationella väckelse berikar oss fortfarande. För lika litet som Ryssland kan
tänkas utan Europa är det svårt för oss europeer att
föreställa oss en kultur utan det ryska bidraget.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@chello.se) är
frilansskribent.
BOKFAKTA
Marcus Chown
The Universe Next Door
Review, 2003, 272 sid.
Stephen Wolfram
ANew Kind of Science
Wolfram Media Inc, 2002, 1197 sid.
Ferdinand Seibt
Die Begrundung Europas
S.Fischer, 2002, 416 sid.
Orlando Figes
Natasha’s Dance. A Cultural History of Russia.
Penguin Press, 2002, 728 sid.
OJ
O:
n
;::>;:
m
;o
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 2111