Print Friendly

Lars F. Tobisson; Studiemedlen

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS F TOBISSON:
studiemedlen
I sitt förra nummer publicerade
Svensk Tidskrift en ledare om studenterna
och studiemedlen. På samma tema bygger
denna artikel av moderaternas nye
partisekreterare Lars F Tobisson, som
dessutom ger en historisk tillbakablick
på det studiesociala systemets framväxt.
Hr Palmes reform från 1964, vilken visat
sig få orimliga konsekvenser och varit
utomordentligt betungande för många
studerande, måste äntligen ges upp.
Utbildningsministern har dock ej vågat
föreslå några mera genomgripande
förändringar av systemet, varför förslaget
beträffande studiebidraget endast innebär
en temporär uppbromsning i den
fortgående urholkningsprocessen.
Akademiska studier har i alla tider förknippats med skuldsättning. I sedermera
framgångsrika mäns memoarer kan man
läsa om det ”växelrytteri” de tvingades
till under sin universitetstid. Naturligtvis
kunde inte detta främja studietakt och
prestationer. Systemet medverkade också
till att bevara den sociala snedrekryteringen till högre studier.
Samhällets studiesociala stöd vid högre
utbildning går tillbaka till riksdagens beslut 1918 att i mycket begränsad utsträckning medge räntefria studielån. Tjugo år
senare tillkom ett likaledes mycket begränsat antal statsstipendier. En tredje stödform inrättades 1950 i form av ”garantilån”, så kallade därför att räntan hölls
nere med en statlig kreditgaranti.
Under 1950-talet skedde en betydande
utbyggnad av det studiesociala stödet.
Statsstipendium, som utgick efter en prövning av den sökandes och dennes föräldrars ekonomiska situation, kom mot slutet
av perioden att tilldelas nära hälften av
de studerande. Det avsåg att täcka halva
studiekostnaden under halva studietiden
för de mest behövande. Räntefria lån utgick utan borgensförbindelser eller annan
säkerhet till samma grupper av studerande som var berättigade till statsstipendier.
Garantilån kunde erhållas av var och en,
som uppvisade godtagbart studieresultat
och som inte kom från mycket goda ekonomiska förhållanden.
Men intresset för högre studier växte,
och från många håll restes krav på ytterligare förbättringar av studiestödet. Som
ett surrogat för rätt till skatteavdrag för
198
amorteringar på studieskulder, vilket förordats i två kommittebetänkanden och tre
riksdagsuttalanden under 1950-talet, införde finansminister Sträng 1961 en rätt
till avskrivning på studieskulden med 25
procent vid första amorteringstillfället
Ekonomiskt sett utgjorde detta den största studiesociala reformen någonsin.
Olof PaJmes studiesociala utredning
Vid denna tid hade emellertid redan på-
börjats ett utredningsarbete, som enligt
direktiven syftade till att ytterligare stärka det studiesociala stödet. I den 1959
tillsatta studiesociala utredningen drabbade ett antal stora andar samman, vilka senare var för sig och stundom i konflikt
med varandra i hög grad har satt sin prä-
gel på utvecklingen i vårt land. Ordförande var Olof Palme, som här fick sin första självständiga politiska uppgift. Bland
meriterna för detta uppdrag fanns hans
period som ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) 1952-1953. Hans
föregångare där hade varit Bertil Östergren, som nu i utredningen representerade SACO. TCO:s företrädare Per-Erik
Rönquist hade varit ombudsman i SFS i
början av 1950-talet liksom Håkan Berg,
idag departementsråd i utbildningsdepartementet. Vid sidan av dessa gamla kämpar hade SFS en egen representant, Lennart Bodström, vilken 1959 var organisationens ordförande. Den ende ledamoten
som saknade SFS-anknytning var LO-fö-
reträdaren Yngve Persson, sedermera känd
som stridbar träarbetarbas och riksdagsman. sekretariatet bestod av numera professom i statskunskap Olof Ruin och Ulf
Larsson, som idag är Håkan Bergs kollega
som departementsråd i utbildningsdepartementet.
Man kan tycka, att med denna sammansättning av utredningen borde det inte ha varit några problem att få till stånd
– om inte ett förslag om studielön som
de yngre socialdemokraterna ville – så
dock en fortsatt utbyggnad och förbättring av det studiesociala systemet i enlighet med önskemålen från studenternas
och akademikernas organisationer. Men
under utredningsarbetet kom man så små-
ningom till insikt om att en ökad stipendiering inte behövde verka dämpande på
akademikernas löneutveckling. Samtidigt
började man få upp ögonen för att antalet studerande vid universitet och högskolor måste komma att öka mycket snabbt i
fortsättningen. En upprustning av studiestödet inom ramen för gällande regler
skulle då medföra betydande kostnadsstegringar. Därtill kom att man av politiska skäl ville prioritera en förstärkning
av stödet på gymnasial nivå, vilket ju utgår till föräldrarna och därmed når ett
betydligt större antal väljare.
studiesociala utredningen framlade därför ett förslag för högskolenivån, som innebar endast en ringa kostnadsökning
jämfört med vad som dittills gällt. I stället för de existerande stödformerna förordades en ny modell för finansiering av
högre studier, studiemedelssystemet, vilket
skulle omfatta studerande vid alla eftergymnasiala utbildningsvägar. Studiemedlen, som föreslogs utgå med 140 procent
av basbeloppet per år, skulle bestå av två
delar: en bidragsdel på l 750 kr och en
lånedel som skulle återbetalas utan ränta
men i fast penningvärde. SFS-representanten Bodström ville ha ett bidrag på
2500 kr, medan Bertil Östergren reserverade sig för ett bibehållande av det gamla systemet, varvid stipendiet skulle utgå
oberoende av föräldrainkomst och utgöra
3750 kr per år.
Utredningens förslag väckte stor diskussion och mycken kritik. De mest berörda
grupperna – studenter och akademiker
– betecknade omläggningen som ett reformstopp och en direkt försämring för
främst de i ekonomiskt avseende sämst
ställda studenterna. Förslaget var nämligen mest ogynnsamt för dem som tidigare
erhållit statsstipendier, och det innebar en
försämring även för dem som tidigare kunnat erhålla endast lån. De som skulle tjä-
na på en omläggning var endast den lilla
grupp, som på grund av antingen dåliga
studiemeriter eller goda ekonomiska omständigheter inte kunnat få ens studielån.
I debattens hetta sades det, att förslaget
gynnade endast rika föräldrars dumma
barn.
Trots den starka kritiken framlades förslaget praktiskt taget oförändrat för riksdagen och antogs våren 1964. Persongalleriet blir fullständigt, om man nämner,
att behjälplig vid propositionens utarbetande var en nykomling på den politiska
scenen, Carl Lidbom, som här inledde sin
marsch mot höjderna under hr Palmes
egid.
199
Tio års utveckling
Det är alltså nu nästan tio år sedan studiemedlen infördes som den av samhället
tillhandahållna formen för finansiering av
högre studier. Enligt upphovsmännen själva innebar detta, att vi begåvades med
”världens bästa studiesociala system”. Med
hjälp av positivt laddade slagord som
”rätt” och ”trygghet” och ”garanti” lyckades regeringen överrösta kritiken och
övertyga om att det nya studiestödet var
mycket generöst, på gränsen till studielön.
De studerande uppfattade till en början situationen på samma sätt. studiemedelssystemet utnyttjades flitigt de närmaste åren. Det var lätt att få ut pengar, och
återbetalningen oroade man sig inte så
mycket för. Man utgick från att de gynnsamma arbetsmarknads-, löne- och befordringsutsikterna för akademiker skulle bli
bestående.
När så småningom återbetalningen kom
igång, började emellertid misstro breda ut
sig. Med förundran avläste de unga akademikerna på sina saldobesked från centrala studiehjälpsnämnden, att deras skuld
hade ökat trots att de erlagt föreskriven
avbetalning. De som kunde tog chansen
att snabbt göra sig av med en så ofördelaktig låneform. Antalet frivilliga, förtida
inbetalningar steg snabbt. På fyra år –
från 1968 till 1972 – ökade dessa från
1,7 mkr till 61,3 mkr. Det sistnämnda året
utgjorde de frivilliga inbetalningarna nästan hälften av det totala återbetalade beloppet!
Misstron har också kommit till uttryck
på annat sätt. Andelen studerande som
200
utnyttjar studiemedelssystemet sjönk från
två tredjedelar under 1960-talets senare
del till mindre än hälften läsåret 1972/73.
Delvis hänger detta samman med en ökad
andel äldre studerande, vilka kan finansiera sina studier med förvärvsinkomster.
Det står emellertid klart, att allt fler studerande föredrar att finansiera sin utbildning på annat sätt än via studiemedel.
Flykten från studiemedlen hänger naturligtvis samman med skuldsättningens
snabba tillväxt under senare år. Omedelbart före studiemedelsreformen uppgick
den genomsnittliga studieskulden för en
medellång utbildning vid filosofisk fakultet till ca 11 000 kr, när hänsyn tagits till
den 25-procentiga avskrivningen. För en
nyexaminerad akademiker med samma utbildning är studieskulden nu normalt ca
35 000 kr; för längre utbildningar är det
inte ovanligt med skulder som överskrider
50 000. Räknat i fast penningvärde betyder detta en fördubbling av skuldsättningen på mindre än tio år.
Denna utveckling beror på studiemedelssystemets konstruktion. När studiesociala utredningen knöt skuldtillväxten till
basbeloppet, räknade man med att detta
skulle stiga med 2 a 3 procent om året.
Under de senaste åren har uppgången i
stället varit ca 7 procent i genomsnitt.
Även om man tar hänsyn till den regel
som garanterar att låntagaren inte skall
få ett sämre utfall än om lånet löpt med
nominell, avdragsgill ränta, har otvivelaktigt studiemedlen från ekonomisk synpunkt ställt sig sämre än vanliga banklån
hittills under 1970-talet.
Även i andra avseenden har förutsättningarna förändrats. studiesociala utredningen kunde hävda, att de förhållandevis
stora studieskulder som det nya systemet
skulle medföra, borde kunna återbetalas
utan orimliga påfrestningar på den enskildes ekonomi. Sedan dess har akademikernas situation på arbetsmarknaden kraftigt
försämrats. De har svårt att efter examen
få ett arbete, där de kan utnyttja sin utbildning. Många drabbas av arbetslöshet,
andra får nöja sig med tillfälliga jobb till
låga löner. För dem som trots allt lyckas
få sysselsättning i sitt yrke är löneutvecklingen långsam och karriärmöjligheterna
markant sämre än under 1960-talet.
skuldökningen måste brytas
Regeringen var länge alldeles okänslig för
önskemål om åtgärder i syfte att motverka
den växande skuldsättningen. Detta torde
i inte ringa mån ha bidragit till den snabba nedgången i sympatierna för det socialdemokratiska partiet bland studenter och
yngre akademiker. Även på detta område
har de senaste tio åren inneburit en genomgripande förändring. I början av 1960-
talet var de ledande kårfunktionärerna
nästan alltid högersossar eller liberaler i
Tingstens anda. Nu är dessa båda kategorier nästan försvunna från universiteten,
och i stället står kampen mellan moderater och olika vänsterextremistiska åsiktsriktningar med centerpartisterna som en
tämligen stor men passiv skara i mitten.
Den första sprickan i den likgiltiga attityden på ansvarigt håll kunde skönjas i
1973 års statsverksproposition. Sven Moberg aviserade där en översyn av återbetalningsreglerna i syfte att underlätta för
dem som efter utbildningen är att betrakta som betalningssvaga. Resultatet av denna översyn, som utfördes inom Kanslihuset, presenterades som valfläsk i början av
september samma år. Typiskt nog dröjde
det till slutet av november, innan promemorian var klar att sändas på remiss.
Den rätta medicinen skulle naturligtvis
ha varit att avskaffa indexlånemodellen
och återinföra ett konventionellt återbetalningssystem med nominell, avdragsgill
ränta. Men då skulle man ha medgett, att
Palmes produkt inte var alltigenom perfekt! Därför begränsade sig kansligruppen
till att frikoppla skuldtillväxten från basbeloppet och maximera den till 3,2 procent per år. Med den snabba penningvärdesförsämring vi nu har innebär detta
trots allt ett framsteg.
Däremot föreslog man ingen nämnvärd
förbättring av vad avser den andra metoden att minska skuldsättningen, nämligen
att höja bidragsdelen. studiebidraget på
l 750 kr om året utgjorde ursprungligen
25 procent av det totala studiemedelsbeloppet Men eftersom detta varit det enda
inslaget i systemet som inte följt prisstegringen, har dess andel nu reducerats till
16 procent. Kanslihusgruppen förordade
201
en uppjustering till 2 000 kr, vilket skulle
betyda 18 procent. Men eftersom man inte
samtidigt föreslog en indexreglering, skulle
bidraget med nuvarande inflationstakt inom ett år vara nere i 16 procent igen.
Gruppens förslag beträffande studiebidraget innebar alltså endast en temporär
uppbromsning i den fortgående urholkningsprocessen. Ett stort antal remissinstanser har också krävt att bidraget skall
uppräknas till de ursprungliga 25 procenten samt indexregleras. Men det har inte
påverkat utbildningsministern. I en färsk
proposition till vårriksdagen föreslår han,
att kanslihus-gruppens förslag skall antas i
stort sett ograverat.
Från studenternas synpunkt är detta beklagligt. Politiskt sett är det intressant av
åtminstone två skäl. För det första kan regeringen på denna punkt mycket väl råka
ut för ett voteringsnederlag i riksdagen –
vpk får svårt att gå emot intressena hos
den grupp där de nu har så många sympatisörer. För det andra visar socialdemokraterna, att de inte tagit varning av det
sviktande stödet bland de studerande. Dagens studenter känner sig ofta frustrerade
och proletariserade. Att regeringspartiet
inte är angeläget om att skingra sådana
stämningar är kanske det som på längre
sikt får den största politiska betydelsen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner