Print Friendly

Lars F Tobisson; Aktuella idéströmningar och moderat ekonomisk politik

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS F TOBISSON:
Aktuella ideströmningar och moderat
ekonomisk politik
I nr 9-10/85 behandlade Lars Tobisson
de ideologiska rötterna till det moderata
ekonomiska programmet. Här
återkommer han med en beskrivning av
utvecklingen alltsedan 30-talet då nya
ekonomiska teorier fick ett starkt
genomslag på den politiska
utvecklingen.
Riksdagsman Lars F Tobisson är fil
dr i statskunskap och J:e vice
ordförande i Moderata
samlingspartiet.
Utmärkande för 30-talskrisen var deflation och arbetslöshet. Medan de klassiska nationalekonomerna ansett, att arbetslöshet bara var en tillfällig balansrubbning, visade Keynes, att marknadsekonomin kunde befinna sig i ett jämviktsläge trots undersysselsättning. Som
orsak angav han främst en alltför låg investeringsnivå, vilken i sin tur förklarades av förväntningsbilden i företagen.
Resultatet blev en ansamling av icke utnyttjat sparande. Mot bakgrund av denna s k underkonsumtionsteori lanserade
Keynes den aktiva konjunkturpolitiken,
enligt vilken man under en lågkonjunktur
kunde späda på efterfrågan med ökade
offentliga utgifter och på det sättet motverka arbetslösheten.
Den politiska nödvändigheten att göra
något åt den ekonomiska krisen och
Keynes’ ideer innebar ett genombrott för
den ekonomisk-politiska strategi som
brukar kallas interventionism. Den aktiva konjunkturpolitiken passade socialdemokraterna som hand i handske. Det
stämmer väl överens med deras ideologi
att det allmänna skall styra och reglera
det ekonomiska livet och att den offentliga sektorn skall byggas ut. För även om
teorin förutsatte att budgeten skulle
överbalanseras i en högkonjunktur, blev
det aldrig tal om att göra det genom att
minska de offentliga utgifterna. Behövde
efterfrågan begränsas, skedde det genom
att skatterna höjdes. Den aktiva konjunkturpolitiken fungerade således bara i
en riktning, och vi fick en kontinuerlig
tillväxt av den offentliga sektorn och av
skattetrycket.
Den aktiva konjunkturpolitiken var
förhärskande bland svenska ekonomer
och politiker tilllångt fram på 1970-talet.
Detta var ingen bekväm period för den
tidens högerpolitiker, som i grunden
misstrodde interventionism och en
snabb utbyggnad av den offentliga sektorn. Men den snabba ekonomiska tillväxten och välfärdsstegringen verkade
mycket övertygande. Någon gång i början av 1970-talet fastslog den konservative USA-presidenten Richard Nixon,
att alla nu var keynesianer. Och vid denna tid förekom det auktoritativa uttalandenfrån moderat håll här i Sverige, som
tydde på en långtgående fördragsamhet
med budgetunderskott och en betydande
tilltro till möjligheten att den vägen sätta
outnyttjade produktionsfaktorer i arbete.
Men den snabba ekonomiska utvecklingen under efterkrigsåren vilade på vissa speciella förutsättningar. Dit hörde
systemet med fasta växelkurser och dollarn som världsvaluta, vars stabilitet garanterades genom en ansvarsfull amerikansk politik. Denna grund raserades,
när president Lyndon Johnson satte på
sigde keynesianska spenderbyxorna och
försökte driva ett kostsamt Vietnamkrig, samtidigt som han byggde ”the
Great Society” på hemmaplan. Systemet med fasta växelkurser brakade samman, dollarn sjönk och inflationen steg
successivt i hela västvärlden.
ÖVerbryggningspolitiken
De oljeproducerande arabstaterna ville
hålla uppe sina inkomster och beslöt att
utnyttja sin monopolliknande ställning.
Oljeprischockerna under 1970-talet fungerade som ett slags extraskatter, utskrivna på de oljeimporteraode länderna. I stället för att bereda utrymme
51
för dessa pålagor genom strukturanpassning och reallönesänkningar försökte många västliga industriländer möta
påfrestningen i keynesiansk anda med
Iånefinansierade subventioner. Sverige
gick i spetsen för denna ackommoderande skola med den s k överbryggningspolitiken 1974-75, vilken framkallade en
kostnadsexplosion och lade grunden till
de obalanser som vi fortfarande brottas
med.
Överbryggningspolitiken blev på nå-
got sätt den aktiva konjunkturpolitikens
sista stora suck. Såhär drygt tio år efteråt är åtminstone jag beredd att erkänna
att den i böJjan av 1970-talet så förkättrade ”förlorade årens politik”, som bar
finansminister Strängs signum, egentligen var betydligt mer framgångsrik än
vad vi moderater då ansåg, fångade av
tanken på efterfrågestyrning som vi faktiskt var. Den pressade snabbt ner Sveriges kostnadsläge och återställde bytesbalansen utan någon nämnvärd ökning
av arbetslösheten – åtminstone med dagens mått mätt.
Milton Friedman
Åtstramningen i böJjan av 1970-talet följde i själva verket mera den andra huvudlinjen för ekonomisk politik, nämligen
non-interventionism. Medan interventionismen ser ekonomiska problem som
resultat av brister i marknadsekonomin,
vilka politikerna med olika åtgärder måste rätta till, bygger den non-interventionistiska synen på uppfattningen att störningarna främst kommer från den offentliga sektorn och att näringslivet mår bäst
av att lämnas i fred. Den mest uppmärksammade företrädaren för denna ideströmning i den aktuella debatten är Mil- 52
ton Friedman, och han har därmed kommit att spela rollen av motpol till
Keynes.
Redan när Nixon utropade sig och alla
andra som keynesianer, befann sig interventionismens ideer på snabb reträtt vid
framför allt de amerikanska lärosätena.
Detta visar bl a debatten om Phillips-kurvan. Denna kallas så efter en ekonom
från Nya Zeeland, som hävdade, att det
fanns ett negativt samband mellan förändringar i arbetslöshetsnivå och inflationstakt. Lägre arbetslöshet kunde
maoköpas till priset av högre inflation,
vilket naturligtvis inbjöd till social ingenjörskonst. Men denna kurva var knappt
mer än konstruerad, förrän industrivärlden drabbades av stagflation, dvs hög
arbetslöshet i förening med snabb inflation.
Friedman bestred Phillips-kurvans giltighet. Han menar, att det finns en ”naturlig” arbetslöshetsnivå, bestämd av
strukturella och institutionella faktorer,
som ekonomin på lång sikt tenderar att
återgå till. På kort sikt kan man minska
arbetslösheten genom att öka inflationen. Men det är en tillfällig effekt. Efter
en tid återgår arbetslösheten till sin naturliga nivå. Den förhöjda inflationstakten kan t o m övergångsvis framkalla
högre arbetslöshet än så.
Medan Keynes lade huvudvikten vid
finanspolitiken, dvs beslut om offentliga
utgifter och skatter, riktar Friedman
intresset mot penningpolitiken. Med
denna s k monetarism återupplivades de
klassiska ekonomernas kvantitetsteori,
enligt vilken det är penningmängdens
tillväxt som bestämmer bruttonationalproduktens ökning i nominella termer.
Vid fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin leder en ökning av penningmängden
till en lika stor uppgång i inflationstakten. Efterfrågestimulans genom budgetunderskott ökar förr eller senare penningmängden och driver därmed på inflationen, vilket försämrar kostnadsläget
och orsakar arbetslöshet. Enda sättet att
få ned inflationen blir då att minska penningmängden.
Friedrich von Hayek
Renässansen för marknadsprincipen och
ekonomisk liberalism förknippas ofta
med arbeten som utförts av Friedman
och andra s k monetarister. Viktiga bidrag har emellertid också lämnats av fö-
reträdare för vad som kallas den österrikiska skolan. Dess mest kända företrä-
dare är Friedrich von Hayek, nobelpristagare i ekonomi liksom Milton Friedman.
Redan under 1920-talet formulerade
Hayek sin konjunkturteori, som starkt
förenklat kan sägas innebära att konjunktursvängningar beror på statsmakternas penningpolitik. Han ansåg, att
sambandet mellan total efterfrågan och
realekonomisk aktivitet var betydligt
mer komplicerat än vad Keynes låtsades
om. En politik, som försöker styra utvecklingen av stora aggregat som investeringar, konsumtion, sysselsättning osv
förbiser att det som bestämmer hushållens beteende är förändringar i relativpriserna. Rayeks slutsats var att orsaken
till 1930-talets arbetslöshet inte var att
efterfrågan var för låg utan att löneläget
var för högt i förhållande till arbetskraftens produktivitet.
Liksom Friedman prioriterar Hayek
kampen mot inflationen, men till skillnad
från den förre anser han, att den inte kan
aenomföras genom gradvis neddragning
utan måste få formen av ett slags chockterapi, som bl a innebär att penningIlängden hålls oförändrad under exempelvis sex månader. Även om det tillfällgt leder till ökad arbetslöshet, är detta
llt föredra framför ännu högre arbetslösbet eller hyperinflation i framtiden.
Hayek var också bland de första att
framhålla betydelsen av fasta normer i
politiken som villkor för en sund ekonomisk utveckling och är därmed en föreglngare till de ideriktningar som i dag
fäster stor vikt vid stabila spelregler och
en icke-ackommoderande politik.
Den österrikiska skolan betonar dessutom entreprenörens – den enskilde fö-
retagarens och innovatörens – betydelse
för det ekonomiska framåtskridandet.
Individers handlande kan förstås endast i
ljuset av deras avsikter och upplevda
möjligheter. Till skillnad från de klassiska nationalekonomerna framhåller österrikarna, att aktörer på det ekonomiska fältet alltid utmärks av ofullständig
information och kunskap men att det i en
fri ekonomi hela tiden görs nya upptäckter som för utvecklingen framåt.
Friedman och Hayek blev vägröjare
för dem som idag förespråkar en noninterventionistisk syn på den ekonomista politiken. De tror inte att en ekonomi
lämnad åt sig själv skulle bli absolut,
men att konjunktursvängningarna är
mindre omfattande och allvarliga än vad
Keynes efterföljare anser och att därför
behovet av ekonomisk styrning också är
mindre. Åtgärder med syfte att motverka
sådana svängningar medför ofta större
störningar än vad ett uteblivande av ingripanden skulle göra. stutsatsen av det- 53
ta resonemang blir att statens inflytande
över det ekonomiska livet bör minska på
alla nivåer.
Det är uppenbart att dessa moderna
nationalekonomiska strömningar passar
borgerliga politiker, som tror på marknadshushållningens förtjänster och ser
med ogillande på statliga detaljregleringar. De ekonomisk-politiska rekommendationerna skiljer sig kraftigt från dem
som förekom under keynesianismens
era. De handlar om hur den offentliga
sektorn skall hanteras för att den inte
skall störa den privata sektorn och dess
förmåga till anpassning efter snabbt skiftande förutsättningar.
Utbudsekonomi
Redan Friedman och Hayek bröt med
den ensidigt makroekonomiska ansats
som Keynes stod för och återinförde element från den mikroekonomiska analys
som går tillbaka till den klassiska nationalekonomin. Denna tendens framträder
än starkare i de nya teoribildningar som
vuxit fram under senare år, framför allt i
USA, och som i hög grad kommit att
påverka det ekonomiska tänkandet
bland oss moderater.
En sådan ny strömning är vad som
populärt brukar kallas utbudsekonomi.
Dess företrädare vill avlägsna hinder för
olika marknaders smidiga funktionssätt.
Särskilt intresserar de sig för skattesystemets effekter på arbetsutbud, kapitalbildning och ekonomisk tillväxt. Den
mer populära debatten utgår från den s k
Laffer-kurvan, som har fått sitt namn efter den amerikanske ekonomen Arthur
Laffer. Kurvan illustrerar det egentligen
självklara förhållandet att det någonstans finns en punkt, bortom vilken
54
höjda skattesatser inte längre ger högre
utan lägre skatteinkomster till det allmänna. Även om Laffer-kurvan fått utstå mycket spott och spe, innehåller den
obestridligen en kärna av sanning. Det är
bara det, att kurvan får förutsättas ha
olika utseende för olika skatteformer och
för olika länder.
Moderata Samlingspartiet har ju länge
hävdat att höjda skatter ger indirekta
samhällsekonomiska kostnader i form av
ytterligare snedvridningar av resursanvändningen. Den moderna skatteforskningen med dess betoning av skatternas effekter på resursallokering och
skattekilarnas inverkan på sysselsättningen har därför egentligen inte medfört
några förändringar av vårt ekonomiskpolitiska tänkande. Det är snarare så att
forskningsfronten nu har nått fram till en
ståndpunkt som vi länge har hävdat.
Moderna ekonomiska teorier
En modern förklaringsmodell, som under senare år har haft stor påverkan på
moderat tänkande, är den s k PublicChoice-skolan, som kan sägas höra hemma någonstans i gränsskiktet mellan
statskunskap och nationalekonomi. Dess
centrum är ett universitet i Virginia, och
de ledande företrädarna heter James Buchanan och Gordon Tullock. Deras tankegång bygger på att politiker och offentliga tjänstemän är vanliga människor,
som går in för att tillgodose sina egna
intressen. Det gör de genom att låta den
offentliga verksamheten växa, vilket ger
dem större inflytande och bättre karriärmöjligheter. Förklaringsmodellen kan
sägas vara ett försök att formulera en
allmän teori för de offentliga finanserna
och därmed att komplettera den mikroekonomiska analysen av privata marknader med en motsvarande för de politiska marknadernas funktionssätt.
En annan intressant ny tankeriktning
är äganderättsrörelsen, för vilken den
amerikanske professorn Douglass North
är en exponent. Han fokuserar intresset
på det individuella ägandets betydelse
för uppkomsten av stabil ekonomisk tillväxt och för marknadshushållningens effektivitet. Äganderättsrörelsen anknyter
på det viset till den traditionella nationalekonomin att den använder mikroekonomiska tänkesätt och metoder för att förklara företeelser på makronivå.
Den sista moderna skola som här skall
nämnas bland dem som påverkar aktuell
moderat ekonomisk debatt är läran om
rationella förväntningar. Enligt denna
teori har hushåll, företag och andra aktörer på marknaden väl utvecklade förväntningar om effekterna av olika ekonomisk-politiska åtgärder på exempelvis
inflationstakten i framtiden. Resultatet
blir att människorna föregriper politikernas åtgärder och därmed gör dem verkningslösa. Detta är då ytterligare ett argument mot tanken att med statliga ingripanden försöka styra ekonomin. Det kan
nämnas att teorin om rationella förväntningar åtminstone delvis griper tillbaka
till den unge Keynes, somjust pekade på
förväntningarnas betydelse, när han bestred att det kapitalistiska systemet hade
en naturlig tendens att återvända till stabilitet och full sysselsättning. Tyvärr
fortsatte inte Keynes att utveckla sin syn
på de ekonomiska beslutsprocesserna,
och hans efterföljare glömde praktiskt
taget bort denna viktiga del av hans tänkande.
Därmed är cirkeln fullbordad i denna
översikt över moderna ekonomiska teorier med rötter i den klassiska ekonomiska liberalismen, som har haft betydelse
för utformningen av det moderata ekonomiska programmet. Den kanske viktigaste delen av detta tankegods är den
non-interventionistiska synen på statens
roll. Politiker skall ha mindre att säga till
om och enskilda människor mer. Uppbrottet från keynesianismen har medfört
en förstärkt ställning för den mikroekonomiska ansatsen. Mikroteorin av i dag
handlar inte bara om prisbildningen i en
marknadsekonomi utan erbjuder en mer
generell förklaringsgrund för hur människor och företag uppträder på marknaden. Att mikroekonomin återigen sätts i
55
centrum passar oss i Moderata Samlingspartiet bra, eftersom vi sedan länge anser, att ekonomin.måste fungera för hushåll och företag , om den skall kunna fungera för landet i dess helhet.
Mycket tyder i dag på att non-interventionism och strukturella förändringar
i syfte att få ekonomin att fungera bättre
på mikronivå kommer att träda i det
keynesianska paradigmets ställe som
ledstjärna för politiker och ekonomer.
Även om alla kanske ännu inte är beredda att skriva under på den slutsatsen,
finns det i alla fall en växande insikt om
att vi mycket mer måste lita till marknaden, om vårt ekonomiska system skall
återfå sin stabilitet och utvecklingsförmåga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner