Print Friendly

Lars Åstrand; Traditioner behövs

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS ÅSTRAND:
Traditioner behövs
Respektenför traditionerna måste
fördjupas, betonar fil kand Lars
Åstrand. Förankringen i en kultur och i
ett historiskt perspektiv utgör en
förutsättning för mänsklig utveckling
och mognad. Det är därför mycket
beklagligt att reformer som den nya
namnlagen genomföres. Är det
bristande eftertanke som gör att den
tillkommit, eller är den ett uttryckför en
medveten önskan att skapa människor,
som står främmande inför sin kultur och
sin historia och därför lättare kan
manipuleras?
En människa utan ett mänskligt sammanhang är ingen människa. Ett barn,
som växer upp utan förankring i en bestämd mänsklig, kulturell och etisk miljö, blir inte en fullständig vuxen. Möjligheten att frigöra sig, att omfatta egna
åsikter och välja livsväg och livsmål förutsätter en social ram att frigöra sig ifrån
och profilera sin uppfattning emot. Avsaknad av tradition – om vi definierar
tradition just som detta nät av sociala
förutsättningar – leder till rotlöshet och
likgiltighet inför alla de valmöjligheter,
bland vilka man skall välja utan att äga
en grund att göra sitt val utifrån.
Människans identitet formas utifrån
den tradition i vilken hon lever och vilken hon under sitt liv kan välja att i större eller mindre utsträckning distansera
sig ifrån. Detta är inte precis den förutsättningslösa objektivitet, som man velat
uppfatta som idealet för en människas
uppfostran och livsinställning. Likafullt
är det en del av människans väsen, omöjlig att komma bort ifrån. Det ojektiva
perspektivet på vårt mänskliga samhälle
är förbehållet Gud.
Jag vill här tala för vikten av en mycket djupare respekt för traditionen – i
ovannämnda bemärkelse – än vad vi i
vårt samhälle – både som enskilda och
som kollektiv – i dag visar. Jag vill inte
göra det för att därigenom plädera för ett
statiskt samhälle, som bestraffar avvikande åsikter. Tvärtom vill jag mena, att
en förutsättning för mänsklig utveckling
och mognad är förankringen i en kultur
och i ett historiskt perspektiv.
Många hölJe med om att den – i vid
bemärkelse – tekniska utvecklingen i
vår kulturkrets gått för fort under det
senaste seklet för att den mänskliga utl
144
vecklingen skulle kunna hinna med. Jag
är inte säker på det. Däremot tror jag att
man inte har varit vaken för hur viktigt
det är, att just under en sådan snabb
utveckling betona gemenskapen med
äldre tider, och att man inte har varit
varsam nog att inom vitala områden bevara kontinuiteten i fråga om det sociala
livets former. Jag tror inte att de exempel på vandalisering av vår tradition,
som jag skall anföra nedan, har varit determinerade följder av en teknisk och
ekonomisk utveckling. Jag tror att de
ömsom ger prov på en medveten strävan
att beröva människor deras förankring
för att tjäna vissa syften, ömsom på ett
ovist nit eller en aningslös hänfördhet
inför allt det nya och lockande.
Onödiga reformer
På ett ”översta” plan, riksnivå så att
säga, kan man ju lätt räkna upp en
mängd detaljer som hört till det man i
trängre bemärkelse avser med tradition,
om som fått stryka på foten. Hur mycket
gny bland – företrädesvis äldre – människor har inte avskaffaodet av riksdagens högtidliga öppnande och ordensvä-
sendet framkallat? Knappast några särskilt livsnödvändiga institutioner – nej
visst, men ändå manifestationer av vårt
folks kulturarv och alls ej oväsentliga
som påminnelser om dagens förutsättningar i gårdagen.
Långt viktigare och mera svårdefinierat är naturligtvis nedmonteringen av
en lång ämbetsmannatradition, en uppfattning av myndigheternas plikter och
ställning gentemot folket, både då det
exemplifierar sig som en enskild människa och då det uppträder som myndighetemas arbetsgivare och förmän i form av
beslutande och lagstiftande församling.
Denna utveckling är inte betingad av för·
ändrade tekniska-ekonomiska förutsätt·
ningar, utan uttryck för en förändrad
ideologisk inställning eller möjligen för
bristen på en bärande ideologi.
På ett något lägre, kommunalt plan har
en under generationer utvecklad social
struktur slagits sönder genom reforme·
ringen av den kommunala indelningen.
Ingen kan gärna hävda att de funktioner,
kommunerna fyller idag, skulle ha kun·
nat organiseras på sockenbasis. Här spe·
lar alltså förändrade faktiska omständig·
heter en roll som kan objektivt beläggas.
Lika litet kan man bortse från den totala
omdispositionen av vårt folk, som urba·
niseringen medfört. Många människormen definitivt en minoritet! – bor idag i
samhällen med en historia, som bara om·
fattar kanske de sista femtio åren.
Likafullt är det uppenbart att den för·
ändrade kommunala indelningen genom·
fördes endast med hänsyn tagen till ekonomiska faktorer, och icke så sällan till
förväntningar om en utveckling som de
facto aldrig kom till stånd. Kanske måste
detta förlåtas – att omstrukturera hela
landets administrativa indelning kan ju
knappast vara något okomplicerat före·
tag. Vi ser dock i dag hur på mänga
platser stora kommuner med fördel kunde brytas upp i mindre – gör då det!
Vinsterna i ”närdemokrati” är en vä·
senttig del just i detta, att vara insatt iett
fattbart socialt sammanhang, för vilket
den enskilde kan känna ansvar. Eller
kanske vore det bättre, att dela de kom·
munala åtagandena så, att somliga –
som absolut kräver den större enhetenåvilar kommunen, medan några andra
kan administreras utifrån mindre enheter. Landstingens enda existensberättigande framträder ju med allt större tydlighet som handhavandet av sjukvården.
Kunde inte funktioner på storkommunsoch landstingsplanet handhas genom
samarbete mellan mindre kommunala
enheter? Nog spekulerat – uppbrytningen av lokalsamhället är ett tydligt exempel på vandaliseringen av samhällets sociala struktur.
Den nya namnlagen
Ochså till det mest vitala och näraliggande planet – det privata. Här spelar
naturligtvis i högsta grad urbanisering,
skilsmässor och dubbelarbete en nedbrytande roll. Kanske är dessa faktorer
ändå baksidan på något från andra synpunkter mycket positivt. Jag vill inte diskutera dem här, utan begränsa mig till ett
färskt och närmast övertydligt exempel
på hur man medvetet och utan tvingande
yttre skäl förstör förutsättningarna för
mänsklig gemenskap och tradition. Från
den l januari 1983 är vi nämligen begå-
vade med en ny namnlag. Den lycksaliggör varje svensk medborgare med den
oförlikneliga friheten att heta praktiskt
taget vad han vill, byta eller behålla efternamn, begåva sin barn med olika efternamn (en möjlighet som dock något
beskars genom ambulansutryckning i
slutskedet av frågans behandling) och på
det viset uppnå ett tidigare aldrig känt
mått av personlig tillfredsställelse och
variationsrikedom.
Vad är nu detta annat än ett sista
dråpslag mot den intimaste formen av
mänsklig gemenskap, familjen och släkten?
145
Allt ifrån det att bruket att bära särskilt efternamn blev vanligt har den erkända principen för namnskicket varit
ett släktnamn, ärvt efter agnatiska principer. Man har släktingar genom både
sin mor och sin far och de kan heta litet
vad som helst. Men man tillhör en släkt,
sin fars , och den bär ett gemensamt
släktnamn. Förutom den omsorg man
lämpligen borde ha visat landets arma
genealoger, som väl nu kan förmodas
förbereda sin snara pensionering, har
man här fullständigt åsidosatt eller över
huvud taget inte förmått fatta den betydelse som just sådana futtiga detaljer
som namnskicket har för bibehållande av
en social struktur och uppbyggandet av
varje människas identitet.
Detta visar prov på en lättvindighet
och bristande eftertanke och respekt,
som i sig är skrämmande. Ännu mer
skrämmande är misstanken att lagen tillkommit inte blott genom bristande eftertanke, utan också som uttryck för en
medveten önskan att slå sönder vår närmaste sociala miljö för att skapa människor, som står främmande inför sin kultur och sin historia och som därför desto
lättare kan manipuleras i önskad riktning. Att en gift kvinna behåller sitt eget
efternamn har i dagens samhälle många
goda argument för sig, men att införa
anarki i det ärftliga namnskicket – är det
verkligen en angelägen reform? Tjänar
den någons frihet eller jämställdhet annat än möjligen i utredningsteorien?
Skolans roll
Slutligen skulle jag vilja kort beröra skolan. Den utgör egentligen ett koncentrat
av det som jag ovan velat angiva som
l
146
tradition – den tjänar syftet att tradera
tidigare generationers kunskaper och erfarenheter till unga människor. När jag
vill argumentera för ett ökat traditionsmedvetande i skolan är det åter på sin
plats att införa några reservationer. Den
”gamla” skolan var förvisso mycket
mån om vårt folks traditioner. Den var
också mycket auktoritär i den bemärkelsen att den hade som mål att tvinga in
medborgarna i en ensartad vördnad för
”Gud, Konung och Fosterland”. En så-
dan skola finns inga skäl att önska tillbaka. Den är naturligtvis i dag, i ett Sverige, som befolkas av människor med ytterst divergerande åsikter, trosuppfattningar och etniska hemvist, också omöjlig att återvända till.
Men utifrån utgångspunkten, att en
bestämd kulturell och etisk tradition är
nödvändig för mänsklig mognad och utgör den bas mot vilken man kan profilera
sin egen uppfattning och särart, finns
mycket konstruktivt att göra. För det
första måste man erkänna, att de mänskliga förutsättningarna för vår skola består av (a) svenska – eller i vaije fall i
Sverige bosatta – barn och (b) svenska
lärare. Undervisningens innehåll måste
få utgå ifrån detta.
Att byta kristendomskunskap mot religionskunskap är naturligtvis helt i sin
ordning, då man inte längre ser som skolans uppgift att fostra barnen till kristna.
Detta förändrar dock inte det faktum att
Sverige liksom hela den västerländska
världen är inpyrd av kristendomens inflytande. Att mer eller mindre ”rättvist”
fördela undervisningsutrymmet mellan
fem eller sex världsreligioner tjänar inga
som helst vettiga syften. Eleverna blir
för det första bristfälligt undervisade i
företeelser, som de ständigt har runt om·
kring sig, och kommer att stå oför·
stående inför förhållanden, som de mer
eller mindre dagligen kommer i kontakt
med. För det andra upptas omfattande
tid av ren inpluggning av fakta om tros·
uppfattningar, som eleverna sedan i sitt
liv ytterst sällan kommer i kontakt med.
Dessa kunskaper blir aldrig del i ett sammanhang och som sådana värdelösa och
mycket snart glömda.
Samma sak gäller ämnen som historia
och svenska. Dessa ämnen framstår som
de allra viktigaste, då det gäller att för·
ankra ungdomen i ett historiskt och kul·
turelit skeende. Att de trängs alltmer till·
baka i skolan är utan tvivel en av de
allvarligaste bakgrunderna till den tillta·
gande identitetslöshet, vars orsaker hela
denna artikel handlar om.
Och hur ställer man sig till eventuella
religiösa inslag i skolan? Är morgonbön
eller skolgudstjänst relikter av ett en·
hetssamhälle, som inte längre existerar?
Eller är de just uttryck för att vi ännu
står i en kulturell och ideologisk tradi·
tion, vars uppfattningar somliga tar avstånd ifrån, men som likafullt utgör vårt
arv och förutsättningen för våra dagars
Sverige? Att den, som omfattar en annan
tro eller har tagit ställning mot religiösa
övertygelser, inte skall tvingas till delta·
gande i en gudstjänst är ju självklart.
Men berikar vi unga människors liv ge·
nom att undanhålla dem kontakt med
det, som varit ett helt folks livsnerv, och
också i dag bildar livets mittpunkt och
mening för många runt omkring oss?
Detta har varit en rask odysse bland
mycket olikartade frågor. Man behöver
naturligtvis inte ha en entydig mening
om dem alla. Vad som håller dem sam·
147
man, är dock detta: förankringens betydelse i förändringen och för förändringen. Mycket av det, som var självklara
föreställningar och vanor för mindre än
en generation sedan, är räddningslöst
förlorat. Mycket önskar vi heller inte tillbaka. Men kanske· kan man vara mer
vaksam mot sådan förstöring av mänsklig samlevnad, och kanske kan man också reparera några av de skador, som jag
berört. Många har alltför aningslöst lånat
sig till undergrävaodet av vårt samhälles
sociala struktur, dess tradition, men
somliga har också haft alldeles bestämda
syften med sitt handlande, och de kan
konsten – konsten att förstöra.
Stöd Svensk Tidskrift
genom att bli medlem i
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänner
Föreningen har till ändamål att stödja Svensk Tidskrift ekonomiskt och därmed
bevara och utveckla tidskriften. Före ningen har nått ett glädjande stort gensvar
bland Svensk Tidskrifts läsare.
Medlemmarna kallas till årssammankomst måndagen den 2 maj 1983 kl 18.15 å
Svenska Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10, Stockholm.
Föredragshållare: Fil Dr Arvid Fredborg
Medlemsavgiften är minst kronor 100: – per år. Avgift som ständig medlem är minst
kronor l 000: – .
Bankgiro 698-890l – Postgiro 19 32 20-1
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner