Print Friendly

Lärdomar av konflikten

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Lärdomar av konflikten
Under den stora konflikten på arbetsmarknaden har hr Sträng vid ett tillfälle trätt
upp för Avtalsverket. Dess chef kritiserades
allmänt i pressen för sitt sätt att sköta sitt
ämbete: i stället för att förhandla, vilket
är hans uppgift, drog han sig undan, samtidigt som han gjorde skarpa utfall i massmedia mot motparterna. Hr Sträng förklarade, att generaldirektör Uggla lydde regeringens order. Vad hr Sträng ej sade
var att regeringen i sin tur stod LO eller
närmare bestämt hr Arne Geijer till tjänst.
Ingenting ont om hr Geijers sätt att
tillvarataga sina organisationers intressen.
Han lovade en gång, då han ansåg sig
ha undertecknat ett dåligt avtal, att han i
fortsättningen skulle skriva på som sista
man i avtalsrörelsen. Han är stark nog att
kunna få sitt löfte uppfyllt. För att komma
ifrån ett påtvingat samröre med LO, förklarade sig SACO och SR redan i oktober
färdiga att börja förhandla. Detta passade inte LO. Regeringen gav sina direktiv
till Avtalsverket om förhalning, och hr
Uggla följde dem på klumpigast möjliga
sätt. Han hade kunnat börja tala med
motsidan om många detaljer. Han hade
rent av kunnat frankt förklara, att regeringen med hänsyn till den inflation –
som den själv frambesvurit – ännu inte
kunde överblicka situationen. Han hade
förmodligen ej lyckats tillfredsställa motparterna, men han hade i varje fall gjort
det psykologiskt mycket svårt för dessa att
vidtaga stridsåtgärder.
Nu valde han att bryskt vägra att förhandla. Kanske regeringen ville ha det
så: sättet förefaller icke vara främmande
för hr Sträng. Men en generaldirektör med
någon självständighet, över huvud med
den integritet som förr kännetecknade
svenska verkchefer, borde ha kunnat hävda
egna meningar om det rätta sättet att
följa sina direktiv.
När tjänstemannaorganisationerna började pressa Avtalsverket med strejkvarsel
och punktstrejker, och när Arbetsdomstolen bekräftade deras förhandlingsrätt –
som Avtalsverket förnekat! – om vissa
övertidsersättningar, blev man tydligen
desperat på regeringshåll. Man är där
ovan vid att bli emotsagd och rent av
få fel. Alltså trappade man upp konflikten med jättesteg. Hur fullständigt hänsynslöst man därvid gick till väga, visar
lockouten mot lärarna. Hr Uggla utlovade
åtminstone en rimlig tidsfrist för elever
och föräldrar innan lockouten trädde i
kraft. Regeringen gav 4 timmar! Den
stackars generaldirektören blev grundligt
desavouerad.
Regeringen hade ej blott trappat upp
konflikten utan även sin egen målsättning.
Den föreföll nu vara ute för att krossa
tjänstemännens organisationer, hur otroligt kortsynt ett sådant förfarande än kunde vara. Då SR erbjöd sig att minska sina
stridsåtgärder för att med hänsyn till industrin få igång vissa godstransporter på
järnvägarna, svarade regeringen med lockouthotet mot officerarna. Då SACO inför
förlikningsmännen förklarat sig beredd att
minska sina stridsåtgärder, var tiden inne
för regeringen att begära tvångslagstiftning.
Många lärdomar kommer att dragas av
114
denna konflikt, när den väl en gång blir
avslutad. För SACO och SR gäller att
de givetvis har rätt och skyldighet att
framföra vilka krav de önskar som kan
bli till fördel för deras medlemmar. Men
sättet på vilket de gör detta kan diskuteras. LO har veterligen ännu i mitten
av mars ej preciserat sina krav, och tjänstemännen kunde måhända ha gått fram
på samma sätt. Nu framstod genom motpropagandan deras utgångsbud som ansvarslöst högt, vilket det i och för sig ej
var. Att hr Östergren är en stark man
behöver han i fortsättningen icke demonstrera, och att även tystnaden kan tala
kunde han i det längsta lära av hr Geijer.
I det längsta: tills hr Geijer kom med sina
sällsynt obetänksamma uttalanden om att
LO aldrig skulle skött en konflikt på detta sätt och ha »satt kniven på strupen
på samhället». Har hr Geijer någonsin
varit med om en avtalsrörelse, där arbetsgivarparten ej ens velat tala med honom?
· Vad beträffar Avtalsverket, är det uppenbart att detta behöver en chef som
inger respekt och på vars vilja att finna
vettiga samförståndslösningar alla kan tro.
Men han behöver ej vara generaldirektör.
Avtalsverket har visat att det ej är ett
självständigt ämbetsverk och kunde då lika gärna kallas regeringens lönedelegation
eller något liknande. Det bleve i varje fall
billigare. De arvoden, som fem eller sex
socialdemokratiska generaldirektörer där
lyfter som ledamöter, skulle också kunna
sparas in.
Ett annat organ, vars existens bör omprövas, är den s k statstjänstenämnden,
som avger rådgivande utlåtanden om vilka stridsåtgärder som är samhällsfarliga.
Den är huvudsakligen sammansatt av parterna själva, och det är föga troligt att dessa skall kunna avge opartiska bedömanden
under en hetsig konflikt. Om denna
nämnd gjordes opartisk, skulle den leda
tankarna till Arbetsdomstolens sätt att verka; kanske den i vissa fall skulle kunna
användas som ett skiljedomsinstitut Och
om alla konfliktåtgärder mellan samhället
och dess tjänstemän obligatoriskt för prövning underställdes en sådan opartisk
nämnd, hade vi åtminstone sluppit officerslockouten.
Det paradoxala är, att tjänstemannaorganisationerna i dag framstår som de
starka i konflikten. Regeringen tvingades,
på grund av sitt eget handlande, på knä
och måste i sin svaghet tillgripa tvångslagstiftningen. (En annan sak är frågan
varför oppositionsledarna var så snabba
att hjälpa regeringen ur dess dilemma. I
varje fall hr Bohman reflekterar väl nu
över att han som tack för hjälpen bara
fick mottaga glåpord av statsministern.)
Regeringen ville i sin maktfullkomlighet
inte förhandla. Den kom med diktat. Den
hade missförstått situationen. Dess taktik
misslyckades, och nu får den länge möta
misstro och förbittring hos merparten av
de offentligt anställda tjänstemän, som i
generationer varit den svenska regeringens
lojala medarbetare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner