Print Friendly

Lantstridskrafternas uppgifter i ett nordiskt försvar

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LANTSTRIDSKRAFTERNAS
UPPGIFTER I ETT NORDISKT FÖRSVAR
Av major PER KELLIN, Stockholm
NAR man ger sig in på diskussionen om förutsättningarna för ett
nordiskt försvar måste det givetvis ske mot den bestämda bakgrunden av att alla de politiska förutsättningarna härför också
äro för handen. Här som annorstädes ha de senaste två årtiondenas händelser med all önskvärd tydlighet pekat på att halvmesyrer och icke fullt uttagna steg varit blottor, som blivit den
yttersta orsaken till sprickor, vilka mer eller mindre snabbt kommit de på osäker grund vilande byggnaderna att vackla och till
slut störta samman. Man kan naturligtvis vända på grundbetingelserna och säga att endast om de militära villkoren för ett
gemensamt försvar förefinnas är det möjligt att sträcka ut diskussionen till de politiska förutsättningarna och villkoren. Denna väg
leder dock in i cirkel och för endast kring de kärnproblem vilka
man först som sist måste lösa om man skall kunna diskutera ett
gemensamt nordiskt försvar.
Det må också från början framhållas att en nordisk försvarsbyggnad till endast en del kan vila på de hörnpelare, som redan nu
förefinnas eller för vilka de mest uppenbara möjligheterna ligga
inom räckhåll. Det kommer att krävas ett genomgripande nydan’ingsarbete förenat med ofta kanske ‘icke oväsentliga kostnader.
Vill man, som i detta fall åstadkomma något nytt och något hållbarare får man icke rädas för dessa besvärligheter. Man kan icke
utan vidare räkna med att här, som i det rent nationella försvaret kunna lappa på i det oändliga. Målen äro andra och medlen
måste rättas efter denna förändring.
Ett gemensamt försvar.
Det synes otillräckligt att bygga upp ett nordiskt försvar på
samordnandets princip. De nationella försvarsorganisationerna
ha, som ovan antytts, utformats efter nationellt uppgjorda program och vad Danmark beträffar knappast ens tagit sikte på att
465
Per Kellin
kunna hävda ett oberoende. De ha utformats under de yttre
betingelser som varit rådande intill det nu pågående kriget. I
Sverige och Finland har organisationen visserligen förbättrats,
men detta har skett för att möta de aktuella kraven i ett militärpolitiskt läge, som icke kan vara rådande i den stund då man vill
bygga upp ett nordiskt försvar. Uppgiften för det nordiska försvaret blir med säkerhet av helt annan omfattning och innebörd.
De ligga icke i direkt proportion till gränsernas längd och de växa
i samma mån, som man drar in sådana områden där stormakternas
och stormaktsalliansers intresselinjer skära varandra. Enbart
dessa förhållanden peka med all önskvärd tydlighet på att sammanfogningen mellan de olika bitarna i ett nordiskt försvar måste
göras så stark att icke de första törnarna komma det hela att
brista. Rent ut sagt bör försvarsordningen vara så uppbyggd att
det icke ges tillfälle eller möjlighet till återvändo. Envar angripare bör ha fullt klart för sig att han icke under några omständigheter har utsikt att få möta endast en del av det nordiska försvaret. Varje angrepp eller hot om sådant kommer under alla förhållanden att utlösa samtliga nordiska staters motståndskraft.
Först om detta är fullt uppenbart kan koalitionen verka tillräckligt avskräckande eller avkylande på en tilltänkt angripare.
Det säger ju sig självt att denna stadga icke kan vinnas på annat
sätt än genom ett gemensamt försvar. Ytterligare skäl finnas för
att denna form måste väljas om effekten skall motsvara ansträngningarna. Ett rationellt utnyttjande av produktionen kräver att
minsta möjliga antal typer av vapen och övrig utrustning skall
behöva framställas inom de nordiska staterna. Det är icke heller
tillfyllest med att låta den ena nationen tillverka den eller de
vapentyperna, den andra vissa ammunitionssorter, den tredje och
fjärde viss annan utrustning. Åven om ett eller ett par länders
territorium utsättas för det totala luftkriget eller invasion skall
tillförseln till fronten kunna säkras. Detta förutsätter att varje
land skall äga möjlighet att tillverka alla de slag av utrustning
som krävs för det gemensamma försvaret. Först om så är fallet har
man fått tillräckligt djup och tillräcklig seghet i underhållet, vilket är en av grundbetingelserna för att motståndet skall kunna
utövas in i det sista.
Lantstridskrafternas uppgifter.
Lantstridskrafternas uppgifter kunna i största allmänhet sägas
bli
466
Lantstridskrafternas uppgifter i ett nordiskt försvar
att genom sin styrka och beredskap göra en tilltänkt angripare
betänksam (gemensamt med övriga försvarsgrenar),
att avvärja anfall över landgräns (gemensamt med flygstridskrafterna) och över sjögräns (gemensamt med de bägge övriga försvarsgrenarna),
att fördröja en angripares framträngande över nordiskt territorium så länge att operationen måste beräknas bli för kostsam i
förhållande till den beräknade vinsten.
Härtill kommer organiserandet av motståndet inom områden
som invaderats, en uppgift som kanske främst tillkommer den
lantmilitära ledningen i samverkan med de politiska myndigheterna.
Den viktigaste uppgiften torde dock vara att skapa sådan beredskap att det nordiska försvaret har möjlighet att möta överfall.
Ledningen.
Ovan har framhållits nödvändigheten av att den gemensamma
försvarsorganisationens byggnad rättas efter Nordens militärpolitiska läge så som detta kommer att gestalta sig sedan det nu på-
gående kriget avslutats eller, kanske försiktigare sagt, efter det
läge som råder i den stund då Nordens stater åter ha möjlighet att
handla självständigt. Detta läge kan i nuvarande stund icke överblickas eller ens tillnärmelsevis fastslås. Man kan dock i stort
räkna med tre huvudfall, i vilka ett nordiskt försvar kan komma
att sättas på prov, nämligen angrepp väster, söder eller öster ifrån.
Häremellan finnas givetvis olika varianter, till vilka hänsyn måste
tagas när man går närmare in på planläggningen. Det må också
redan nu med skärpa framhållas att planläggningen måste göras
levande. Förändringar i det militärpolitiska läget måste icke endast observeras, de måste utan omgång medföra erforderliga ändringar i planläggningen- och för detta ändamål krävs en operativ
stab som utan att avvakta tidsödande skriftväxUngar äger att utfärda de nödvändiga direktiven.
De olika krigsfallens krav.
Varken plats eller tid tillåter att här mera ingående studera
styrkefördelning och försvarets förande. Endast de stora huvuddragen komma därför att beröras.
Ett angrepp väster ifrån kan avse att genom överflygling från
norr bringa en västlig angripare i ett gynnsamt flankläge i förhållande till en centraleuropeisk makt eller en makt som behärskar
467
~:….
··~· ,,:;•..~.—…….–
Per Kellin
områdena söder om Östersjön och Danmark fram till Nordsjön.
Anfallsområdena antagas i detta fall bli Danmarks västkust och
den norska kusten mellan Kristiansand och Bergen, möjligen med
diversionsföretag mot Trondheimstrakten, Alesundsområdet och
Narvik.
I ett sådant anfallsläge krävs naturligtvis först och främst ett
starkt kustförsvar, som kan förmena angriparen tillträde till de
norska fjordarna och större hamnarna samt förmår att hålla Danmarks västkust så länge att motanfallsstyrkor hinna ingripa. Om
man utgår ifrån att huvudanfallet sätts in mot Jylland måste
man räkna med att mot detta område kommer att framföras en
arme om två a tre fördelningar i första linjen. J yIlands västkust
har hittills ansetts tämligen »karg» som landstigningsområde
främst med hänsyn till att den saknar större hamnar där tung
materiel kan urlastas med tillräcklig skyndsamhet. Man måste i
fortsättningen räkna med dels att anfallsstyrkorna förfoga över
sådan specialbyggd materiel som medger landsättning på mer eller
mindre öppen kust inte endast av lättare enheter utan även av
tung materiel. Utgår man dessutom ifrån att det sannolika anfallsmålet inte endast är Jylland utan att det innefattar Bälten och
Sundet måste man räkna med att lufttrupper redan i samband med
landsättningen på Jyllands västkust komma att söka sätta sig i
besittning av vissa stödjepunkter på Fyn och Själland. En eller
två lufttruppsfördelningar måste nog insättas för dessa uppgifter.
Försvaret måste alltså från början tagas upp till ett djup över
hela det danska området och räkna med att redan från början möta
4-5 anfallande fördelningar (80,000-100,000 man). Försvaret
måste vara berett till ögonblicklig verksamhet, varför man i första
hand måste räkna med enbart danska försvarskrafter. Givetvis
kunna förvarningar på ett eller annat sätt ha föranlett överförandet till Danmark av andra nordiska stridskrafter men det torde ur
försiktighetssynpunkt vara välbetänkt att här icke räkna med
annat än danska stridskrafter för det första försvaret. Om man
här som i det följande skulle kräva att minst 10 % av befolkningssiffran skulle kunna användas i försvaret skulle detta innebära i
runt tal 400,000 man för Danmarks räkning. Av dessa måste man
kunna påräkna åtminstone hälften inom lantstridskrafterna. Vad
styrkan beträffar skulle det danska området alltså kunna vara
skickat att möta ett invasionsförsök. Den bestämda förutsättningen är dock att de danska lantstridskrafterna hunnit mobilisera. Danmark måste alltså i det här tänkta angreppsläget inta
468
-……
Lantstridskrafternas uppgifter i ett nordiskt försvar
stridsberedskap tidigare än övriga nordiska stater, möjligen med
undantag av Norge.
Man måste också räkna med att ett angrepp väster ifrån i avsikt att över danskt territorium ernå ett flankläge i förhållande
till en kontinentalmakt, av denna icke kommer att åses med armarna i kors. Det skulle kunna bli en kapplöpning om de danska
områdena, vilket ur nordisk synpunkt ställer kravet på de danska
stridskrafterna att kunna möta jämväl ett angrepp söder ifrån.
Häremot kan anföras att om de danska stridskrafterna äro tillräckligt starka för att möta och avslå anfall från ett håll behöver
det andra angreppet aldrig utlösas. Landet kan själv skydda sin
integritet.
Under förutsättning att Danmark är berett att hålla en avsevärt
starkare arme än före 1940 och att utan tvekan ställa denna på
krigsfot så snart molnen hopa sig, kan det danska territoriet göras
till en så pass kostsam »munsbit» att en angripare väjer för att
söka sluka den. Härtill måste givetvis komma att ett angrepp på
Danmark obetingat medför krigstillstånd med övriga nordiska
stater även om angriparen i sin anfallsproklamation sökt klargöra
att anfallet gäller endast danskt territorium.
För försvaret av Norges västkust gäller motsvarande synpunkter om alarmberedskap, som för det danska kustförsvaret. Här
blir det dock lättare för t. ex. svenska stridskrafter att hinna ingripa innan något avgörande fallit. Betingelserna för att kasta
tillbaka ett angrepp väster ifrån äro alltså gynnsammare för
Norges än för Danmarks del. Den danska delen av det nordiska
lantförsvaret måste därför ges möjlighet att verka mera omedelbart om man vill undvika att ett anfall från väster snabbt skall
hinna slå in en kil i den nordiska fronten.
Ett angrepp söder ifrån kan avse att föra en centraleuropeisk
kontinentalmakt till ett gynnsamt försvarsläge mot en väster eller
öster ifrån angripande eller ock att i motsvarande konfliktläge
skapa gynnsamma baser för operationer på flankerna.
En söder ifrån anfallande måste först och främst räkna med
att betvinga det nordiska motståndet på dettas hela djup, en uppgift som kräver icke blott insättandet av förhållandevis mycket
starka krafter (alltså ‘en försvagning åt annat håll) utan även
avsevärd tid (alltså ett avbräck på operationsfriheten). Redan
dessa bägge omständigheter peka med all tydlighet på att det gemensamma nordiska försvaret i ett sådant krigsläge har vissa och
mycket starka trumfkort på hand.
469
,.
~.,;:;~..,:,,___ ~…. ~–.~.~.;-… _ fl#·-· liiS •
,·;·.·~—……-·
,….;;.
Per Kellin
Situationen för Danmark blir ungefär densamma som vid angrepp väster ifrån. Även nu gäller det att en angripare får fullt
klart för sig att ett till danskt område begränsat anfall leder till
konflikt med hela det nordiska blocket. Samma risk bör vara fullt
klar även för den, som till äventyrs skulle kasta sina blickar på
t. ex. Bornholm eller Gotland. Möjligheterna att kunna överraska
någon del av nordiskt område måste alltså reduceras genom att
danska och svenska lantstridskrafter i tid göras försvarsberedda.
De måste vara parata att möta anfall mot kusterna från Stockholms skärgård till Hirtshals (möjligen även på Norges sydvästkust) och luftlandsättningar upp till i höjd med Vänern. I detta
läge ställs alltså tämligen höga krav på möjligheterna att snabbt
kunna koncentrera stridskraften till hotade områden. Vidare framstår vikten av att de nordiska lantstridskrafterna förfoga över
pansarförband, som kunna upptaga striden med landsatta pansarstyrkor i syfte att begränsa brohuvuden så att dessa bli lättare
gripbara för motanfallsgrupperna.
För en angripare skulle det måhända te sig behagligast att försöka gå etappvis till väga t. ex. genom att först söka tränga fram
över Danmark innan något anfall riktas mot svenskt område. För
att hindra genomförandet av en sådan plan är det nödvändigt att
svenska stridskrafter äro beredda att vidtaga motåtgärder i samma
stund som danskt område anfalles. Uppgiften kommer främst att
åvila sjö- och flygstridskrafterna ~en även lantstridskrafterna
kunna och måste ingripa. Så kan ske genom att svenska förband
överförs till Själland. Här kan givetvis invändas att dessa då
skulle löpa risken att isoleras tillsammans med de danska styrkorna. En sådan isolering måste undvikas främst genom att Sundet bevaras i nordisk hand så att trafik kan upprätthållas mellan
de svenska och danska landen (märk väl icke endast över färjställena, vilka nog bliva alltför övervakade från luften). Danmark måste i detta läge bli ett »försvarsbrohuvud» för det övriga
Norden.
Vid ett angrepp söder ifrån är huvudfrågan alltså att med tillräcklig styrka kunna försvara de danska områdena för att förhindra att dessa slås ut före ett angrepp mot svenskt område. Man
måste ha klar insikt om att försvaret av Jylland icke kommer att
begränsas tilllandfronten mot söder och att så gott som allt danskt
land redan från början kommer att ligga inom stridsområdet. Med
hänsyn till att hjälp från övriga Nordiska stater knappast kan
bjudas annat än över Sverige måste man räkna med att föra ett
470
~~ .L———-
Lantstridskrafternas uppgifter i ett nordiskt försvar
fördröjande försvar över Jylland under det att på öarna det avvärjande försvaret måste upptagas från början. Sker icke detta
kan angriparen slå en kil mellan sydsverige och J ylland och härigenom isolera Danmark från hjälp av övriga nordiska lantstridskrafter. Samtidigt måste Bornholm, Gotland och sydligaste Sverige vara beredda att på motsvarande sätt avvärja kuppförsök.
(Öarnas försvarsstridskrafter måste ha anti-kupp-organisation,
d. v. s. vara lättrörliga och procentuellt starkt pansarbetonade.)
Om man alltjämt utgår från de 10 %-en som mått för stridskrafterna kan av de härigenom disponibla 200,000 danska och inemot
500,000 svenska soldaterna disponeras tillhopa närmare 1/. miljon för
att möta angrepp söder ifrån. Detta betyder för första försvarsvågen i runt tal10 danska och 15 svenska fördelningar, om man nu
använder detta enhetsmått. Bakom nämnda fördelningar skulle då
disponeras dels ytterligare svenska krafter att bilda motanfallsgrupper och för bevakningsändamål, dels också delar av de norska
och finska stridskrafterna. Om dessa senare uppskattas till 1/a av
respektive länders styrka, d. v. s. vardera 100,000 man, skulle ytterligare 10 fördelningar kunna avdelas för att möta anfallet söder
ifrån. Nordens sammanlagda värn att sätta in på huvudkrigsskådeplatserna skulle på detta sätt uppgå till 35 a 40 fördelningar, vilket representerar en motståndskraft, som icke utan vidare kan
negligeras.
Vid ett försök att klarlägga möjligheterna för ett försvar mot
anfall från söder ställs man ögonblickligen inför nödvändigheten
av att förbindelserna inom och mellan de skandinaviska länderna
och Finland medger en snabb koncentrering av stridskrafterna.
Förbindelserna måste skyddas på ett sådant sätt att de icke genom
sabotage och koncentrerade anfall från luften ha möjlighet att
lamslå eller avsevärt försena koncentreringen. Härför krävs först
och främst tillräckligt med luftvärn och en snabbt verkande reparationsberedskap men även tillgång till ett tillräckligt antal förbindelselinjer över gränserna. Det svåraste problemet torde vara
att med nu befintliga möjligheter tillräckligt snabbt kunna föra
finska stridskrafter mot sydsverige. Ett annat krav som reser sig
är att de insatta förbanden skola kunna försörjas från förråd inom
det område där de sätts in. Här framstår särskilt starkt nödvändigheten av lika beväpning och utrustning. Utan att så är förhållandet komma kraven på förbindelsernas tillförlitlighet att ytterligare ökas och den tid, som krävs för fullbordad uppmarsch att bli
än mera utdragen.
:,”1’, f
471
‘~·- .- ··~·’
Per Kellin
Aterstår så att söka utröna vad ett angrepp öster ifrån kan ställa
för krav på nordiska lantstridskrafter. Ett sådant anfall kan, liksom ett väster ifrån kommande, avse att genom överfall skaffa
fri flank för operation inom centraleuropeiskt område eller ock för
att avvärja ett förmodat flankhot mot ett maktblock omfattande
central- och Östeuropa. Den.sannolikaste riktningen för ett sådant
överraskande angrepp mot ett förenat Norden torde vara över
norra Finland och Skandinavien. Denna anfallsriktning för över
de nordsvenska malmfälten mot Narvik och slår samtidigt ut landförbindelsen mellan Finland och de övriga nordiska länderna.
Redan detta förhållande framhäver att det även vid ett anfall
öster ifrån krävs att nordiska stridskrafter finnas i så hög beredskap att en strategisk överrumpling kan förhindras. En finsk östgräns av 1939 eller 1940 års sträckning ställer så pass höga krav
på finsk beredskap i allmänhet att man knappast han räkna med
att genom enbart finsk försorg kunna avdela en tillräcklig styrka
för att möta ett överrumplingsförsök. Även om man genom omfattande befästningar i övriga tänkbara anfallsriktningar skulle
kunna spara ut trupp eller nå detta resultat genom att endast föra
uppehållande strider på dessa fronter förefaller det icke möjligt
att av den finska »10 %-armen» kunna dra ur en tillräckligt stark
motståndsgrupp för anfallsriktningen i norr. Förbindelserna från
svensk sida äro också alltför otillräckliga för att medge ett så
snabbt ingripande som antagligen måste krävas. Härtill kommer
att huvuddelen av det understöd som kan lämnas från Norge
måste passera över de svenska förbindelserna. Slutligen medför
olikheten i finsk och svensk spårvidd på järnvägarna att förstärkningar ytterligare försenas genom omlastningar.
Vad som kan göras för att säkra transporter till finskt område
synes vara att säkerställa ett antal förbindelser mellan svenskt
och finskt område i första hand över landgränsen. Järnväg(-ar)
med svensk spårvidd borde dragas över en bit in på finskt område.
Det räcker dock icke med endast dessa förbindelser norr om Bottenviken. »Småbåtsförbindelser» måste upprättas mellan svenska och
finska hamnar utefter hela Bottenviken och skyddas genom starkast
möjliga lås vid Ålandsförträngningen samt luftvärn i i- och urlastningshamnarna.
Förbindelserna över Bottenviken äro nödvändiga även ur den
synpunkten att om en anfallande snabbt skulle nå närheten av
den svensk-finska landgränsen måste det finnas möjligheter att
samla en motanfallsgrupp i mellersta Finland för att söder ifrån
472
Lantstridskrafternas uppgifter i ett nordiskt försvar
söka driva tillbaka angriparen och öppna landförbindelserna till
Finland.
De försvarskrafter som Finland enligt här förut använda beräkningsgrunder skulle kunna ställa upp för försvar av kust och gränser kan uppskattas till 15 fördelningar (300,000 man). Minst ett
par av dessa måste avdelas för skydd av Finska vikens norra kust.
För Karelska näset torde krävas 5-7 fördelningar, varför det för
de övriga 130-140 milen av östgränsen icke kan avdelas mer än
U–8 fördelningar. Av dessa skall också tagas viss reserv. Med
dessa styrkor kan Finland icke beräknas själv täcka fronten längre
norr ut än till och med Suomussalmiområdet. Till Kuusamo- och
Ballariktningarna måste avdelas lantstridskrafter från de övriga
nordiska staterna. Det är ju klart att man kan något minska kustförsvaret och den för Karelska näset avsedda styrkan och härigenom få ett par-tre fördelningar för Kuusamo- och Sallariktningarna. Det måste dock framhållas att denna gruppering mer är att
betrakta som ett jämntjockt »gränsskydd» än som ett försvar med
möjlighet att skydda de antagligaste infallsriktningarna.
Skapas ett gemensamt nordiskt försvar måste man också förbehålla sig rätten att redan i fred genom förflyttning eller förläggning av stridskrafter till särskilt hotade områden skapa de gynnsammaste försvarsmöjligheterna mot överfall. Om den utrikespolitiska ledning från början klart deklarerat det nordiska blockets
absoluta neutralitet i varje konflikt som icke berör det nordiska
området, måste Nordens grannar finna sig i att sådana truppförflyttningar äga rum. De måste ses såsom utslag för den absoluta
viljan att upprätthålla neutraliteten och undvika »skydd» av utomstående makter. För ovan avsett ändamål krävs ett tillskott till
Finlands försvar av två eller tre fördelningar från övriga nordiska
länder, närmast Sverige och Norge.
De bägge >>hörnen».
De bägge svårast försvarade områdena synas alltså vara Nor- -dens sydvästra och nordöstr.a hörn. Inom dessa områden måste
upprätthållas en starkare beredskap än inom övriga delar av förbundet. Danmark synes självt kunna ombesörja denna beredskap
under det att Finland måste stödjas i detta hänseende. Utan att
så sker förefaller det icke möjligt att uppnå tillräcklig styrka
för att under alla förhållanden göra en angripare betänksam och
det är ju detta som bör vara den innersta meningen med Nordens
gemensamma försvar.
473
;._.; {·
.~…;- rPer Kellin
över de bägge »hörnen» har en angripare vissa möjligheter att
genom ett överraskande angrepp snabbt nå strategiska fördelar.
Det är denna lockelse som måste elimineras genom att man på nordiskt håll är beredd och vågar att i tid vidtaga motåtgärder.
Sammanfattning.
Det säger sig självt att nian inom ramen för denna studie icke·
kan granska alla krav i detalj och icke heller alla möjligheter till
lösning av de problem, som ett gemensamt nordiskt försvar kan
ställas inför. De beräkningar som gjorts ha endast avsett att belysa kravens storleksordning och vad olika anfall mot ett nordiskt
förbund kunna ställa för fordringar på lantstridskrafterna. Endast huvudriktningarna ha kunnat antydas.
En av de viktigaste åtgärderna synes vara att genom »utflyttning» mot gränserna av vissa lantstridskrafter skapa en beredskap
som i verkligheten har nog kraftatt möta överfallsförsök och tvinga
en angripare in i en lång och kostsam drabbning om han försöker
bryta sig väg över nordiskt område. Detta blir i viss mån ett
periferiförsvar som dock bör kunna skötas av de 45-50 fördelningar som de nordiska lantstridskrafterna böra kunna omfatta.
Vägen till målet – ett gemensamt försvar – är förvisso både
lång och kostsam. Endast om vilja finns att bära dessa mödor och
att målmedvetet taga de konsekvenser i fråga om ökade kostnader
och risker som ett gemensamt nordiskt försvar kan innebära för
de enskilda staterna kan man berä:kna att av Norden bilda ett
block, som får förmåga att hävda sin ställning även under en konflikt av ett världskrigs omfattning.
474
A.• •

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner