Lantbruket är ett säkerhetsintresse

Ökad handel mellan länder är bra. Men det svenska jordbrukets överlevnad är ett nationellt intresse. Staten måste ta sitt ansvar för att säkerställa vårt behov av livsmedel i händelse av kris, skriver Carl Albinsson och Nils Ahlqvist.

Debatten om den krisande jordbruksnäringen i Sverige är egendomlig. Vanligtvis målas problematiken upp som en konflikt mellan de svenska mjölkbönderna och Arla. Konflikten grundar sig i att frihandel, globalisering och marknadslogik gynnar kostnadseffektiva jordbruksproducenter på kontinenten och att Arla skyndar på denna utveckling. Denna Davids kamp mot Goliat får gärna ett nostalgiskt skimmer över sig och debatten tenderar att avrundas med slutsatsen att produktionsspecialisering inom EU och världen oundvikligen är svaret på framtidens krav. Den svenska livsmedelsproduktionens död ses som en tråkig men logisk konsekvens av utvecklingen. Bilden är på flera sätt missvisande och alltför endimensionell.

I stort är den marknadsanpassade jordbrukspolitik som Sverige anammat sedan EU-inträdet bra. Staten bör inte upprätthålla prisgarantier på mjölkprodukter och effektiviseringar är nödvändiga i en värld med en växande befolkning. Men livsmedelsproduktionen är inte en bransch som alla andra. Att hänvisa till teorin om komparativa fördelar och glädjas åt att livsmedelsproduktionen flyttar till länder som är bättre lämpade är både naivt och felaktigt. Riskerna med detta kan ligga närmare i tiden än vad vi tror.

2011 släppte Livsmedelsverket en rapport där framtidens faror och dess eventuella konsekvenser för den svenska livsmedelsförsörjningen belystes ur flera vinklar. Miljöaspekten lyfts ofta som ett argument för minskade transporter och mer närodlad mat. Mer sällan pratas det om framtida energikriser eller de växande riskerna för extremväder som följer med klimatförändringarna. I rapporten analyseras bland annat erfarenheterna från snöovädret i Gävle 1998 och elavbrottet i Kista 2001. Slutsatserna är hårresande. Igensnöade vägar, utslagna elsystem och minimala livsmedelslager kan skapa akuta sanitets- och hungerproblem inom loppet av någon vecka.

Att bevara livsmedelsproduktionen i Sverige är en garanti för att hyllorna i affärerna inte står tomma i händelse av en kris. Hur hanterar vi en situation där en nationell eller internationell kris skapar avbrott i de långa försörjningslinjerna, i ett läge där nära 40 procent av våra livsmedel produceras utomlands?

Livsmedel är inte som vilken annan vara som helst. Vissa varor klarar sig ett land inte utan och därför bör livsmedelsproduktion ses på med andra ögon. När finansminister Magdalena Andersson gjorde den årliga budgetvandringen från finansdepartementet till riksdagen blev hon, om inte förr, varse att den svenska mjölkbranschen går på knäna. På riksbron möttes finansministern av burop, slagord och en namninsamling för de svenska mjölkböndernas räddning. Efter att ha påpekat att budgeten faktiskt innehåller små förbättringar för bönderna underströk finansministern att alla svenskar har ett ansvar att köpa svenska mjölkprodukter – det gör i alla fall hon. Att politiker lägger det stora ansvaret för de svenska böndernas överlevnad på oss konsumenter är en utveckling som pågått relativt länge. Centerpartiet lyckades förvisso göra ett bra EU-val tack vare grisknorrskrav men i övrigt uppmanas konsumenten ofta stötta det inhemska lantbruket om hen vill ha kvar öppna landskap, betande kor och en levande landsbygd. Den enskilda konsumenten har dock inga möjligheter att exempelvis sänka dieselskatten och minska regelkrångel för våra svenska bönder.

Det svenska jordbrukets överlevnad är ett nationellt intresse. I en allt oroligare omvärld där miljöhoten växer och väpnade konflikter på kontinenten åter är ett faktum, borde det vara en självklarhet att staten tar sitt ansvar för att säkerställa vårt behov av livsmedel i händelse av kris. Sedan 2002 har vi inte längre någon särskild myndighet med uttalat ansvar för säkerställandet av livsmedelsförsörjning. Istället har Livsmedelsverket ett samordnande planeringsansvar, men ansvaret för själva försörjningsberedskapen är fördelat på olika myndigheter. Det är ett onödigt risktagande.

Viktigt att påpeka är att svensk självförsörjning inte ska sammanblandas med protektionism. Alla parter tjänar på en ökad handel mellan länder och världsdelar. Ska detta fungera kan man dock inte konkurrensutsätta det svenska jordbruket gentemot övriga Europa samtidigt som regler och skatter gör det omöjligt att konkurrera med en dansk eller tysk bonde. Vi ska självklart inte vara med i ett ”race to the bottom” vad gällande djurhållningsregler och antibiotikaanvändning, men våra svenska bönder behöver inte fler regler och ökade skatter. Regelivrarna och skatteförespråkarna glömmer dessutom att svenskens efterfrågan på kött och mjölk inte kommer minska i takt med att bönderna i Sverige blir färre. Istället kommer import av antibiotikaindränkt europeiskt kött översvämma den svenska marknaden i större utsträckning än vad som redan sker idag.

Att svenska konsumenter har tillgång till ett världsomspännande utbud av livsmedel i nästan varje matvarubutik är en enorm tillgång för den enskilde. Sveriges regering måste dock inse att den svenska livsmedelsförsörjningen behöver tryggas i händelse av ett allvarligt stopp i den globala handeln. Regeringen bör därför 1. tydligt klargöra vilken myndighet som har beredskapsansvar för den svenska livsmedelsförsörjningen 2. systematiskt fräscha upp sårbarhetsanalyserna och 3. ge de svenska bönderna möjlighet att bidra till landets självförsörjningsgrad. Staten måste inse säkerhetsaspekterna och ta ansvar, istället för att se på när det svenska jordbruket går sotdöden till mötes.

Carl Albinsson, medlem i MUF och ledamot av Svenska Atlantkommitténs styrelse.
Nils Ahlqvist (C).