Print Friendly

Landsortsstadens problem

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LANDSORTSSTADENS
KULTURPROBLEM
Av chefredaktör ARNE LINDSTRÖ.M, Västervik
l HASSE EKMANS filmupplaga av W alter Ljungquists »Ombyte av tåg» förekommer några scener som skildrar en välgörenhetssoan’i i en landsortsstad. Förmodligen har den annars så
omdömesgille unge regissören trott sig uppträda. med satirens
vinande piskrapp när han återgav grönköpingsamatörernas groteska förehavanden, men knappast med rätta. Även om man får
se en hel del underliga ting på välgörenhetssoareer i landsorten
kan man med gott samvete påstå att filmscenerna fullständigt
missade sitt förmodade mål (allra mest när borgmästarinnan utmålades som stadens skräcktant – ty få kårer i detta land torde
ha så många charmfulla företrädare som just borgmästarinnorna).
Nu hänger naturligtvis alla sådana verklighetsfrämmande karikatyrer ihop med gammal teatertradition och med det enkla faktum att flertalet av de herrar och damer i huvudstaden som sysslar med film hämtat huvuddelen av sin kunskap om livet i andra
hand och aldrig fått något riktigt begrepp om hur det ser ut här
i landet. Det är ju kutym att när några filmscener i landsortsmiljö skall knäppas så far man ut till Sigtuna och fotograferar
de allra minsta gårdarna för att få in den verkliga »lokalfärgen»
-och då finns det så mycket att skildra i de växande, vitala, välvårdade moderna svenska landsortsstäderna!
När det gäller kulturlivet i dessa större eller mindre centra ligger den största faran givetvis i att man så lätt kan bli isolerad
och att isoleringen medför en stagnation som sedan i sin tur leder
till oemottaglighet för nya impulser. Välgörenhetssoareernas standard kan då komma att närma sig karikatyren, men det är lyckligtvis inte regel, utan undantag. Sedan är det ju alltid så, att
det i någon mån beror på med vilka ögon man ser: det går inte
att bedöma amatörer i Västervik med samma mått som professionella i Stockholm. Man måste ha en smula sinne för proportioner,
445
Arne Lindström
även om man aktar sig för att svälja vad som helst i lokalpatriotisk yra.
Välgörenhetssoaren är emellertid långt ifrån det typiska uttrycket för kulturlivet i landsortsstäderna, hela genren är ju närmast på avskrivning. Numera bäres det kulturella livet upp av
organisationer med betydligt större bredd än de gamla välgörenhetsföreningarna, och det är på organisationens väg man måste
fortsätta att bygga vidare mot större rikedom och djup.
Kulturlivet kan inte isoleras från den allmänna tekniska och
sociala utvecklingen, och den nutida landsortsstadens kulturyttringar bär också tydliga drag av de förskjutningar som inträtt.
Den kroniska teaterkrisen kan till dels härledas ur de ändrade
sociala förhållandena. Såväl den socialt och politiskt dominerande
borgarklassen från 1800-talet som teaterbanden från samma tid
har försvunnit från scenen. Det finns inte längre möjlighet för
enskilda personer eller ett enskilt bolag i en medelstor landsortsstad att bygga en teater och hålla den ekonomiskt bärande. Teatersällskapen finns helt enkelt inte längre utom i form av »stjärnturneer» av mycket skiftande värde. Det värsta är att byggnadskostnaderna i förening med den starkt minskade turneverksamheten inte ens gör det möjligt för flertalet städer att bygga en
verklig teater. Teaterproblemet förefaller att vara en ganska enkel ekvation men att lösa den visar sig i det närmaste ogörligt.
För att bära upp en föreställning av nutida kvalitet krävs en rätt
stor publik, men för att få denna stora publik är det nödvändigt
att sälja biljetter billigt, och det innebär i sin tur att lokalen
måste vara så stor att den rymmer låt oss säga 600 personer. En
sådan teaterbyggnad blir mycket dyrbar i uppförande.
Landsortsteaterns förfall under 1920- och 30-talen var emellertid
en komplicerad företeelse vari rent tekniska faktorer spelade en
betydande roll. Konkurrensen med biografteatrarna verkade lika
förödande som de sociala förskjutningarna. Den konkurrensen var
inte bara en fråga om biljettpriserna och de lättvindiga ansprå-
ken på publikens klädsel och allmänna uppträdande, det blev
också så småningom en rent konstnärlig konkurrens som den då-
varande landsortsteatern sina många goda sidor till trots inte
kunde uthärda. Den generation av ungdomar som växte upp i de
svenska städerna under förra världskriget och åren därefter fängslades mycket starkt av de amerikanska pionjärregissörernas produkter likaväl som av den svenska filmstorhetstidens verk. Fil- 446
Landsortsstadens kulturproblem
merna från det amerikanska bolaget Triangle verkade mest som
en uppenbarelse. Vad som bjöds på den gamla teaterladan tålde
inte vid en jämförelse – och nu är de gamla teaterhusen borta
mest överallt, vare sig de förvandlats till spannmålsmagasin som
i Örebro eller till pingstkyrka som i Västervik.
Biografen har bevarat sin rangplats inom nöjeslivet, men landsorten kommer något i efterhand när det gäller de mera exklusiva
programmen som man inte vågar sätta då publiken för dylik film
är föga bärkraftig. Mycket av det bästa får man dock se överallt,
och biograflokalerna utmärker sig ju i allmänhet för vårdad
inredning – branschens förtjänster om det svenska nöjeslivets
kultivering är nog i det stora hela förbisedda, men faktiskt har
biografen betytt en revolution som inte är enbart på ont som man
på sina håll tycks tro, hur mycken förljugenhet som än förmedlas
från biodukarna.
Riksteatern har betytt åtskilligt för saneringen av teaterlivet i
landsortsstäderna, men man kan inte säga att den åstadkommit
någon restlös lösning av problemet, ty en sådan förutsätter i
första hand en allmän nyuppsättning av teaterlokaler, och dithän har vi inte nått förrän landsortsstaden i gemen löst sin
kinkiga medborgarhus- eller hörsalsfråga eller hur den lämpligast
skall betecknas. Man söker ju kombinera biblioteks- och teaterhus,
medborgar- och teaterhus, folkets hus och teaterlokal etc. etc.,
men på alltför många ställen befinner sig frågan ständigt på
utredningsstadiet för att med jämna mellanrum tas upp till nya
överväganden utan synbart resultat. I en del fall har man otvivelaktigt räknat upp teaterlokalerna i ·för höga kostnader. När
det börjar röra sig om miljonbelopp måste ju även den varmt
teaterintresserade bli betänksam, eftersom det här gäller byggnader som blir föga räntabla. A andra sidan har teaterkommitteerna i allmänhet mycket svårt för att frigöra sig från vissa
gamla föreställningar om teatern som en lyxföreteelse vars inramning måste vara så överlastad med bekvämlighet och elegans att
kostnaderna blir orimliga. J ag föreställer mig att man skulle
kunna få fram en betydligt billigare inredning som blir fullt tillfredsställande både ur estetiska och bekvämlighetssynpunkter om
man bara satte sig uppgiften allvarligt före och intresserade
några skickliga teatermän för saken.
Riksteatern sänder ut en hel del mycket goda turneer – uppmärksammade undantag har föralldel förekommit- men det kan
aldrig bli någon verkligt omfattande verksamhet och organisa- 447
Arne Lindström
tionen med en central för sällskap som cirkulerar i olika riktningar måste med nödvändighet bli tungarbetad – lusten för
diktatoriska metoder lockas också lätt fram av den centraliserade
apparaten med den helt illusoriska självständighet som tillkommer lokalavdelningarna. Föreställningarna blir också dyra – det
har under dessa år rört sig ungefär mellan 600 och 1,500 kronor
alltefter kvalitet och sällskapets storlek. Har man en liten teaterlokal med 350 platser och skall betala låt oss säga 1,000 kr. för en
genomsnittsföreställning jämte hyra och reklam m. m. kommer
man fram till biljettpriser å lägst 3 kr. och högst 5 kr. om man
vill hålla en någorlunda jämn nivå, och det är inte så billigt för
gemene man, om man räknar med att folk i stor utsträckning
inte går ensamma utan i par. Har man då sex eller sju föreställningar under vintersäsongen med så höga priser är det svårt att
hålla verksamheten uppe med bibehållet publikintresse och ekonomisk balans.
Riksteatern är i nuvarande läge en tillgång för teaterlivet i
landet, men dess begränsning är uppenbar och någon fullständig
lösning av teaterfrågan kan den säkerligen aldrig prestera. Kretsteatern har på sistone fått ökad aktualitet, men den förutsätter
att en av de större landsortsstäderna – eller två närliggande –
bildar stommen och att man kan räkna med ett tätt befolkningsdistrikt som underlag för verksamheten. Man kan dock tänka sig
att kretsteaterföretag som spelar ett visst antal föreställningar
på egen teater därutöver skulle kunna turnera i de närmast belägna städerna utanför rayonen och på det sättet bidraga till en
breddning av problemlösningen som skulle vara mycket önskvärd.
I sista hand finns ju också en möjlighet att kombinera riksteater
och kretsteater, men därvid föreligger alltid risken av motstridiga intressen som i längden kan rycka sönder organisationen.
I ett avseende är dock landsortens teaterfråga ordnad och det
är sommartid genom Folkets parkers storstilade teaterverksamhet
som ju numera inte längre är till blott för den traditionella folkets parkpubliken utan samlar teaterintresserade i hela samhället.
Jag har upplevt några av mina vackraste teaterminnen i den nybyggda sommarteatern i Härnösand med 750 sittplatser och stor
ståplatsläktare: när denna stora folkteater är fullsatt utgör den
i sig självt ett skådespel som man inte glömmer, och föreställningar inför en sådan publik spelas ju alltid med särskild inspiration. Det är klart att folkets parkprogrammens kvalitet är högst
448
Landsortsstadens kulturproblem
varierande, men det är sällan man ser något direkt dåligt och i
varje fall aldrig något tarvligt, medan flera föreställningar varje
sommar bjuder på utmärkta pjäser iscensatta av våra bästa regissörer och spelade av elitartister. Vad sådant betyder för kulturlivet i detta land överhuvud taget behöver inte särskilt understrykas även om något av den gamla oskrymtat folkliga andan
lever kvar, påminnande om folketsparksföreståndarens klassiska
komplimang till Gösta Ekman: – Jösses vilken succes, 800 kaffe
i första mellanakten!
Musiklivet har sedan långa tider tillbaka varit en hjärteangelägenhet för landsortsstädernas kulturarbetare, och här har ju
organisationstanken givit sig själv; många orkesterföreningar har
firat 100-årsjubileum och sångkörer av olika slag har mycket förnämliga traditioner att förvalta. Det publika intresset splittras
dock säkerligen genom den överlägsna konkurrensen från radion,
och även rekryteringen äventyras: nödrop från manskörer som
har svårt att vidmakthålla nödigt medlemsantal har inte varit
sällsynta på senare år. Orkestrarna kämpar nog mång.enstädes en
seg och beundransvärd kamp mot den allmänna likgiltigheten.
Men de står lyckligtvis inte fullständigt ensamma utan får en
värdefull hjälp av gästspelande stjärnor som förmår dra en
större publik samtidigt som de stimulerar till verkliga ansträngningar inom orkestrarna. Musiklivet i landsorten lider dock
mångenstädes av svårigheterna att ena stridiga viljor och temperament, och musikfolket tycks ha svårt att samarbeta på verkligt bred basis. Personlig fiendskap får ofta förgifta musiklivet
– man kan som belägg hänvisa till en dråplig artikel i »Vår
sång» i fjol av kantor Ragnar Thanderz i Karlslund utanför Örebro. En följd av sådana inre stridigheter är omöjligheten att
åstadkomma fackkunnig musikkritik i landsortstidningarna, då
ingen vågar sig fram av rädsla för kolleger och konkurrenter.
Konstlivet i mera inskränkt bemärkelse har ända till sista decenniet huvudsakligen bestått i sporadiska utställningar av enstaka verkliga konstnärer och besök av kringresande konstmånglare med mer än suspekta lager till försäljning. Sveriges allmänna
konstförening har sedan ett halvt sekel tillbaka arbetat på konst~
smakens höjande över hela landet, och på de sista tio åren har
ett starkt konstintresse vaknat till liv i många landsortsstäder,
och konstföreningar eller konstförbund finns nu lite varstans.
449
Arne Lindström
Dessa organisationer förmedlar utställningar av kända konstnä-
rer, säljer åt dem mot viss procent och företar även utlottningar
till medlemmarna. De lokala konstnärerna samlas på sina håll i
imponerande årliga salonger där man får en levande föreställning
om den moderna svenska konstens bredd. Riksförbundet för bildande konst, anknutet till Nationalmuseum, har uträttat en stor
kulturgärning med sina vandringsutställningar som i flera fall
lagts upp pedagogiskt och roligt. J ag minns särskilt »Konsten att
se på konst» som verkligen var instruktiv på ett underhållande
sätt- och det behövs ty den stora landsortspubliken står huvudsakligen kvar på den primitiva ståndpunkt som yttrar sig i att
endast söka efter likhet med naturen och ingenting annat när det
gäller bildkonst. Det är en mödosam uppgift konstföreningarna
har åtagit sig men man finner i deras ledning entusiaster som inte
skyr arbete, bekymmer och bakslag för den goda saken. En betydande procent av dessa hör hemma i läkarkåren som även i detta
avseende visar sitt starka konstintresse på ett föredömligt sätt.
Konstföreningarnas konstruktion är rätt olikartad, vilket framgår av ett par exempel. Västerbottens konstförening omfattar hela
länet med 220,000 människor som »uppland» medan Västerviks
konstförening arbetar inom en stad med 13,000 invånare. Däremellan finns alla storlekar representerade. I Västernorrlands län har
man inlåtit sig på ett intressant experiment med tre konstföreningar, Härnösands, Sollefteå och Örnsköldsviks som sedan bildar Angermanlands konstförbund för vissa gemensamma angelägenheters vårdande, bland annat för vandringsutställningar av
konstnärer från landskapet eller utifrån. Denna apparat är dock
ganska tungrodd, men onekligen har den verkat stödjande för
konstintresset.
Intresset för konst är högst varierande i olika städer. Ett par
exempel. Inom det ångermanländska konstområdet förfogar Örnsköldsvik över flera goda konstnärer men den breda allmänhetens
köplust är starkast i det lilla Sollefteå, medan det anrika kultursätet Härnösand visar sig nära nog immunt gentemot alla moderna konstriktningar. I det betydligt yngre och traditionslösare
Umeå har däremot konstintresset en högborg där man sedan åratal noterat rekordmässiga försäljningssiffror både för de lokala
konstnärerna och konstnärer med riksnamn och starkt avancerade priser. Det är mycket svårt att bena upp alla de mer eller
mindre tillfälliga omständigheter som leder till så olikartade
resultat.
450
Landsortsstadens kulturproblem
Konstföreningarna kämpar än så länge med en rätt bräcklig
ekonomi och varje utställning medför stora risker för hela verksamheten, om det inte blir något sålt, och svårigheten ligger naturligtvis just i detta, att lära det svenska folket att köpa konst
i större utsträckning än hittills. Därvid är dock prisfrågan ett
allvarligt problem, ty man kan ju numera inte köpa en oljemålning i måttligt format av en någorlunda erkänd konstnär under
300-500 kronor. Utlottningssystemet – infört av Sveriges allmänna konstförening – kan aldrig omfatta något större antal
tavlor inom de lokala föreningarna och målet är dock att konstverk skulle inköpas till varje hem efter vars och ens smak som
de nödvändighetsartiklar det ju i själva verket rör sig om. Grafik
ställer sig billigare, och den svenska grafiska konsten står på en
sällsynt hög nivå, men det visar sig tyvärr att svensken inte vill
ha annat än »handmålade oljefärgstavlor», de må nu vara hur
dåliga som helst.
I renhållningen gentemot försäljare av värdelös kvasikonst har
konstföreningarna därför också en given uppgift, men hur den
lämpligen skall lösas kan man knappast ge några anvisningar om.
Fältet är vidsträckt och upplysning, upplysning och åter upplysning synes vara det enda effektiva vapnet mot försumpningen.
Konstföreningarna befinner sig blott i begynnelsen av sin verksamhet men de har utan tvivel redan medfört ett nytt inslag i
landstortsstadens kulturliv genom att förmedla goda utställningar,
även om den stora allmänheten ännu inte riktigt fått upp ögonen
för värdet av god konst eller nöjet att se en god utställning.
Det kulturarbete som jag hittills talat om är av den art som
syns och märks men det finns mycket annat i landsortens kulturliv som sker mera under ytan utan att därför vara mindre betydelsefullt. Folkbildningsentusiaster har flerstädes av så gott som
ingenting byggt upp folk- och stadsbibliotek som sedan vunnit
stöd av stat och kommun. Föreläsningsverksamheten har väl efter
radions genombrott sett sina bästa dagar men fyller alltjämt en
uppgift såsom komplement till andra bildningsformer. Inom nykterhetslogerna har sedan länge bedrivits ett omfattande arbete
för folkbildningens höjande och ABF har genom föreläsningar och
studiecirklar dragit sitt strå till den stora stacken.
Smärre sällskap av akademiker eller av personer med smak för
intellektuellt präglade debatter finns på nästan alla platser och
fullföljer i tysthet den akademiska bildningens traditioner.
451
Arne Lindström
Svagheterna i detta omfattande kultur- och bildningsarbete är
givetvis – om man nu frånser risken av isolering som talades
om i början av denna artikel – att det i många fall saknar verklig bredd och spontaneitet utan är alldeles för mycket beroende
av enstaka entusiaster och eldsjälar, kulturfanatiker som livet
igenom kämpar för sina ideal mot en trög, svårbearbetad massa,
kanske sliter ut sig för dem utan mycken tack men ofta med
smälek som extra krydda på besvikelsen över all högre strävans
fåfänglighet. Men man kan inte annat än beundra dessa envetna
arbetare i kulturens örtagård och när de lyckas – vilket också
mången gång händer – är dem lyckan väl unnad. Det finns i
denna kamp många bittra stunder inför halvbesatta teatersalonger,
glest besökta konsertsalar och tomma utställningslokaler – men
också högtidsstunder då folk rycks med och grips av kulturens
stora värden.
Det är .ytterst på dessa varmt och ärligt intresserade människor
som kulturlivets blomstring i en stad beror, och stadens storlek
spelar därvidlag mindre roll. I inget fall behöver man påminnas om filmens groteska karikatyrer. Om man blickar ut över
vårt land i denna stund måste man till sist erkänna att kulturlivet trots alla svårigheter, alllikgiltighet och vrånghet dock visar
många tilltalande drag. Det rymmer så mycket av frisk kampglädje och osjälviskt sakintresse att man har rätt att känna en
viss trygghet för framtiden – men en väsentlig svårighet kan
undanrödjas med det allmännas hjälp, bör och måste övervinnas
på det sättet, och det är bristen på samlingslokaler. På det hänger
oändligt mycket som varken entusiaster eller organisationer kan
ordna på egen hand.
452

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner