Print Friendly

Landet och personligheten

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LANDET
OCH PERsONLIGHETEN
Av biskop TORSTEN YSANDER, Visby 1
IBLAND kan man göra riktigt uppbyggliga upptäckter i gamla
torra och hederliga lexikon. Om någon roar sig med a tt i en grekisk ordbok slå upp grundbetydelsen till den svenska benämningen
»politiker» så finner han, att dess första betydelse är vad som
karakteriserar en privat och enskild medborgare. Men i närmaste
härledning betyder ordet och användes om den som är »benägen
eller skickUg till statsman». Månne det är ett uttryck för de
gamla grekernas vishet, som röjes här! Det finnes innerst ingen
boskillnad mellan den samhälleliga gärningen och den personliga
karaktären. Den gärning, som i djupaste mening skall gagna landet, måste ha sitt ursprung i den självständige individens rena
karaktär. Måhända kan man göra ännu en tillämpning från grekernas ordakonst. Betydde ordet politiker först medborgare, ligger väl också däri för oss en hänvisning till varje medborgares
medansvarighet för landets liv och väl.
Vad är mitt land?
Alla äro vi överens om att mitt land icke bara är det stycke
jord, som kallas Sverige. Man behöver därför inte vara blind för
att själva torvan binder oss och har betydelse för oss på ett konkret och realistiskt sätt. Mitt land är heller inte bara mitt svenska
folk, de kära därhemma, vilkas liv är mer än livet för mig, och
de många, som tala samma språk. Också detta har en djupare betydelse än poesins och känslornas. Vi märka det var gång vi
komma utifrån och träda över Sveriges gräns hem igen.
Måhända kunna vi också – fastän något tveksammare – bliva
överens om att landet icke är det materiella i välfärd och strävan,
som flätar oss samman i gemensamma vardagsöden. Landet är
1 Föredrag hållet vid högerns riksstämma i Stockholm den l juni.
312
Landet och personligheten
förmer än allt detta. Det är hela mitt folks andeliv samt de yttre
materiella möjligheterna för detta livs bestånd och utveckling.
Så visst som andelivet hör med och är det väsentliga, har jag icke
råd och rätt att tappa bort siktet på den enskilde. Det är heller
icke tillåtet att välja ett antingen-eller och taga som översta
sikte antingen landets, folkets och det helas väl- eller också den
enskilda personlighetens fria och rika växt. Här måste det vara
ett både-och, ty de bero av varandra.
För korthetens skull kunde jag kanske bruka en gammal
rubrik för allt, som här åsyftas. Landet är mitt arv och eget. Det
är icke bara ett arv, som skall bevaras. Det är icke bara det egna,
som skall bevakas. Men sådana som vi, var och en, äro eller bliva
i personlighetens innersta halt, sådan blir den andliga och timliga
gemenskap vi kalla Sverige.
Det är lockande och roligt att i denna tid få vara riddare för
den ensamma personlighetens rätt och betydelse. Det lockar därför att den tanken är ute i motvind. Det har blåst över världen
under sista decenniet en kollektivismens vind. Den har berört oss
alla. Det är icke bara den gamla liberalismens program, som
luftats och förvandlats. Det gäller förvisso i tillämpliga delar
alla partier. Långt utanför alla politiska gränser har vår livssyn,
vår känslavärld och åsiktsbildning påverkats av den nya idestormen. Den har brusat fram med sådan kraft, att jag får vara
vaksam, om jag icke skall gripas av den, innan jag riktigt hunnit
fatta, vad det innerst är frågan om. Vem är beredd att påstå,
att denna nya känsla för gemenskapens makt och värde är av
ondo~ Allt beror på, hurudan gemenskapen själv är. Denna gemenskap, som jag kallar land och folk, kan aldrig spädas ut till
att betyda staten och dess olika funktioner. Det kan inte hjälpas,
att staten aldrig når och reglerar annat än livets yttersida.
Kanske låter det litet chockant om jag menar, att kungl. propositioner och riksdagsbeslut väl kunna reglera väggarna i det stora
hemmet och de små hemmen, men icke det verkliga livet, som
skall levas innanför. I så måtto kommer aldrig staten längre än
till det materiella. Men det är tyvärr ofrånkomligt, att den materiella kulturen olyckligt behärskar det folk, vars individer icke
behärska sig själva.
Kollektivismen får heller icke prägla oss så, att gemenskapen
endast betyder summan av individer. Detta är all politiks yttersta
fara, att räkna med kvantitet i stället för kvalitet.
313
.\; ‘
Torsten Ysander
Vi kunna aldrig för ofta lyfta upp framför oss vårt omistliga
ideal av en gemenskap, grundad på fria och självständiga individers rådslag och samverkan.
Den enskildes betydelse för landet.
Ju beslutsammare jag håller fast mitt demokratiska ideal av
fria mäns och kvinnors rådslag, dess mer förpliktas jag att be- _grunda den enskilda personlighetens betydelse för det helas lycka.
Hurudana män och kvinnor behöva vi i vårt politiska liv just nu~
På en tågresa hörde jag en gång en replik, som fäste sig i minnet.
Någon frågade om en annan, hurudan man och personlighet det
var. Svaret blev: »Han är varken man eller personlighet, ty han
förstår alla – men eljest är han mycket sympatisk.»
Det är en gruvsam frestelse att vara sympatisk på detta mång- $idiga och utspädda sätt. Men den berömmelsen köpes ofta för
priset av manlighet och personlighet. Vi behöva personligheter,
som äro självständiga nog att aldrig gå in under andlig likriktning, icke ens i sitt eget partis. När det andliga livet blir kollektivt, förtjänar det intet bättre namn än epidemi. Det är farligt
att springa i kapp med den allmänna opinionen av fruktan att
inte bli nyttjad till annat än kulturens eftertrupp och ambulans.
De verkliga ledarna i ett folk bliva frontsoldater icke genom att
.avlyssna utan genom inspirerande signaler.
Vi svenskar äro icke så rädda för någonting som för att anses
·efterblivna och enfaldiga. Det finnes ingen ide så torftig, att den
icke kan bli epidemisk, om blott de många intelligenta människorna få klart för sig, att de äro enfaldiga, om de icke omfatta
den. Säg om en människa, att hon är omoralisk. Det gör ingenting. Säg att hon är självisk och kärlekslös, eller osann och otrogen. Det gör heller icke stort. Men säg, att hon är dum. Och hon
är död för denna världs förnämhet.- Världen skulle bliva rikare,
-om det funnes fler människor, som vågade vara dumma. Och
framför allt skulle vi få färre andliga epidemier.
Vi behöva personligheter nu, som äro helhjärtade. Det där ordet
låter vagt, men sannerligen det som menas är obestämt och konturlöst. Det finns en krokryggad ödmjukhet, som är avskyvärd
redan därför att den oftast innerst är så högfärdig. Men det
finns en annan ödmjukhet som är helhjärtad, som icke ser sig
själv, utan bara den sak och det mål den vill tjäna. Det är denna
vi betarva för att få ren atmosfär i vår offentliga gemenskap. Jag
.314
Landet och personligheten
vet gott, att man aldrig rensar så mycket ogräs i sitt hjärta, att
icke den uppriktige ständigt på nytt finner försåtlig självupptagenhet leva kvar. Men stramt måste jag tukta mig själv till
den sortens helhjärtenhet, som är ödmjukt liten inför sak och
sanning, evad det ger mig själv rätt eller ej.
Till helhjärtenheten räknar jag också att i all sin strävan ha
avsikter utan biavsikter. Kanske detta mitt ideal visar, hur oduglig jag är till politiker. Desto frimodigare hävdar jag min tes att
i vilken gärning vi än stå, är det denna renhet i sinne och karaktär, som allena kan grundlägga ett folks inre styrka.
Till den manliga helhjärtenheten hör också uppriktighet. Jag
behöver därför inte vara kärlekslöst fyrkantig och omöjlig till
samarbete. Men jag får heller icke leva i två världar, den ena
där människor se mig och den andra där jag tänker, känner och
planerar helt annorlunda. Något av helig rättfärdighet och omutlig sanning skall lysa in i min fördolda värld. Åven i vardagens
ting får jag leva under ordet om »min fader, som ser i det fördolda».
Den personlighet, som skall kunna gagna andra och det hela,
måste emellertid först av allt äga ett ögonmärke, som är satt högt
nog. Som präst vet jag, att det hopplösaste av allt är att predika
moral. Det kan ibland låta bra, men det blir egentligen ingenting
annat än låt, om icke moralen får en djup förankring i det större,
djupare och heligare.
Jag fann som pojke en kompass i min fars verktygslåda. Den
hade en särskilt förnämlig mekanism. Ännu i dag vet jag inte
riktigt, vad den skulle vara bra till. Men pojken tyckte, att det
finaste var, att man kunde stanna nålen och själv ställa den i vilken riktning som helst. – År det en sådan moralisk kompass vi
gå efter i liveU Icke underligt då, om vägen blir vilsen. Jag törs
icke gå efter annan kompass än den som har levande nål, som
omutligt pekar mot ett mål, som jag icke själv bestämt, men där
jag härdar min villighet att gå efter Guds mening och plan.
Det gemensammas betydelse för den enskilde.
Om det är så, att landets lycka och inre styrka till sist bero
på de enskilda medborgarnas karaktär och moral – ha vi icke
östanfrån fått en oförglömlig predikan om detta~ – få vi heller
icke förbise, att även det kollektiva och gemensamma har betydelse för den enskilde. Det inflytandet kan vara till ondo, men
315
23- 40351. Svensk Tidskrift 1940.

..;·
.·;·.—-·–.\: ‘
Torsten Ysander
behöver icke med nödvändighet att bliva det. Det kollektiva blir,
efter mitt sätt att se, en mörk makt, så länge gemenskapen är en
hopsummering av individerna till en mångfaldigad kraftkvantitet. Då återstår för ett folk intet annat än maktkult eller maktfruktan. H. C. Andersen har en liten saga om mannen, som gjorde
det otroligaste och till lön skulle ärva riket. Sagan berättar om
den konstskicklige ynglingen, som förfärdigat ett tornur med bilder, som trädde fram vid varje timslag och spelade och figurerade. Det häpna folket menade, att konstverket var det otroligaste, som kunde tänkas. Då stiger den robusta kraftens man
fram. Med sin yxa tränger han sig genom hopen och slår konstverket i spillror med bilder och klockspel och förklarar stolt: »Se,
detta kunde jag, så stark är jag och så vågsam. J ag menar, att
mitt verk är det otroligaste.» Det förskräckta folket måste bejaka.
En sådan vilja till förstörelse hade icke kunnat tänkas. Den var
otrolig. Sagan döljer på danskars vis sin poäng till slutet: Konstverkets bilder stodo upp igen och ställde till rätta vad de förskräckta och förlamade människorna icke torts. – Behöver
man vara präst med västkustanor för att lockas göra en tillämpning. Makten är aldrig det sista och högsta. Det finns en kraft,
som är större- och som till sist skall ärva riket. »Vad rätt du
tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden
härjas.»
Gemenskapen hos ett folk kan emellertid också vara en märkelig hjälp för den ensamme och enskilde. Detta visar sig redan i
det andliga klimatet. Och det röjes i den allmänna opinionens
betydelse. Det är mänsklighetens lycka, att det inte bara är ont,
som smittar, utan också det, som är gott. Så lika äro vi människor
dessutom varandra, att det, som klingar med äkta ton ur ett inspirerat hjärta, det svarar slag också hos andra. Det är detta, som
ger oss frimodighet att försöka tro fram det bästa hos varandra
och hos varje människa, vi möta. Det är detta, som också ger oss
en plikt till andlig generositet. Det lönar sig alltid att tro min
motståndare om så mycket gott, att han går hem och försöker
motsvara hälften! Var och en, som bär ett ideal, som verkligen
bränner honom, måste dessutom försöka bli en erövrare och vinna
nya för samma ideal. Jag kan ha motigt. Jag kan ha svårt att
föra min fackla vidare. J ag kan höra till ett mindertal. Men jag
kan aldrig ge tappt. Och jag kan aldrig ge avkall på min erövrarlust.
316
Landet och personligheten
stundom är det inte människorna som bära idealen, utan idealen
som bära människorna. Vi ha alla känt något av detta under de
sista nio månaderna. Vårt svenska folk har undfått sådana gemensamma andliga gåvor, som knutit oss samman i ett pånyttfött
nationellt medvetande. Denna gemenskap av bitter medkänsla, av
brusande hänförelse eller av bister beslutsamhet utesluta icke, att
vi var för sig tänka olika om vad som i enskildheten bäst skulle
gagna vårt land. Det är icke partierna, som skall upphöra, utan
partisinnet.
Betänker jag vilken betydelse landet, det allmänna och gemensamma har för de personliga värdena, blir något av det angelägnaste, att där gives rum, tillräckligt rum och möjligheter för
de uppbyggande inre krafterna hos folket. Det skall villigt och
tacksamt erkännas, att Sveriges regering och riksdag och andra
offentliga myndigheter visat förståelse för detta. J ag skall på
intet sätt förringa det ansvar, som samhället har rätt att kräva
tillbaka av kyrkan. A andra sidan skulle jag brista i uppriktighet, om jag försummade att deklarera två ting. Kyrkan måste
som sådan höra till politikens Röda Kors. Intet parti kan eller
får göra anspråk på att särskilt hägna det religiösa samfundet.
Men liksom kyrkan är hela folkets representant och tjänare, är
det också hela folkets och varje partis ansvar, såvitt det icke
hopplöst förträngt sina ideal till det materiella, att giva rum för
dess budhärartjänst och annan uppbyggande gärning. Entusiasm
och ideal äro ytvatten, som snart förflyktigas. Men här i det
etiskt-religiösa och karaktärsdanande ligger källådrorna till troheten, hängivenheten och självförglömmelsen. Varje sekularisering – antingen den yttrar sig i hövlig pietet eller i förstucken
ovilja – är till sist att täppa till de innersta källsprången i folkets liv.
Nationell väckelse och personlig.
Knyter jag samman önskemålen för landet i stort och för den
enskildes personliga värld, blir det en önskan om en nationell
väckelse, som djupnar till en personlig. Man brukar knappast
överord om man i denna tid törs tala om ett begynnande nationellt
vq,knande. Alla veta vi att det är ond och hård tid som framtvingat vår självbesinning.
Kanske vore det oklokt att förgäta att det också är de mångas
nutida delaktighet i det stora hemmet, som fött fram den gemen- 317
~ : ..
Torsten Ysander
samma kärleken och den gemensamma villigheten att offra och
värna.
Men om risken att förlora det omistbara just nu har drivit oss
samman, då ha vi framför oss en ny risk – den att, då världen
åter hittar sitt borttappade förnuft och det åter blir fred, vi på
nytt sjunka ned i det gamla och vanda och känna hemvand trivsel
i småsinnets skyttegravar mot varandra. Den syn vi sett av gemensamt ansvar och inbördes förpliktelse måste etsas så djupt
att den icke kan utplånas.
Även på andelivets område är Sverige trängt just nu mellan
tvenne kämpande stormakter. Det är bara det, att på andelivets
mark tillåtes ingen neutralitet. Där måste vi välja förbund och
trohet åt ettdera hållet. De makterna äro ont och gott, korsmärkt
och demoniskt. De makterna äro nu i denna underfulla tid uträckta efter Sveriges och dess ungdoms själ. Allt är möjligt i
denna hetslöpning om folksjälen. Allt är möjligt i denna gungande
tid. Vem skall hinna försU Det beror på oss, som i dag veta
ansvaret. Äro vi beredda för deU
Misströstan har alltid fel. Frimodig tro har rätt. Den har både
framtid och evighet. Möjligheter finnas tillräckliga hos vårt folk
för att ge både trohet och karaktär den äkta guldklangen.
318
Än finns guld till kungens krona,
kyrkans kors och brudens ring.
Ån är tid att synder sona.
Än stå män på Sveriges ting.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism