Läget skärpes
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LÄGET SI(ÄRPES
FöR en grundligare prövning av världsläget kan knappast någon
tvekan bestå om att skuggorna under de sistförflutna veckorna
fallit än tätare över den redan skumma politiska scenen. överläggningarna mellan Grmv.yko och hans tre västerländska kolleger i
Paris erbjuda en allt tröstlösare anblick. På engelskt och särskilt
på franskt håll hade man vid deras början räknat med en bestämd
rysk önskan om ett utrikesministermöte och en åtminstone partiell
avspänning. Dessa förväntningar ha grymt svikits. Intet tyder på
att man i Moskva skulle vara benägen för några väsentliga eftergifter för att nå en kompromiss.
Spänningen på Balkan har blivit allt starkare. Lägets djupa
allvar accentueras av att Tito nu övergivit sin tidigare obenägenhet för åtgärder, vilka på ryskt håll kunde betecknas som provocerande, och anhållit om krigsmateriel i stor skala västerifrån.
Den för tillfället kanske ömtåligaste punkten är Persien, där
rent anarkiska förhållanden synas råda och shahen tvungits att
taga en extrem nationalist till regeringschef på programmet att
omedelbart nationalisera Anglo-Iranian Oil’s samtliga tillgångar
i landet. Konflikten med England är skarp och svårlöst. Drastiska
persiska åtgärder för att förverkliga nationaliseringsbeslutet skulle
kunna nödga t. o. m. den nuvarande engelska regeringen till militära kraftåtgärder, vilka i sin tur skulle kunna utgöra förevändningen för en rysk inmarsch i norr, med alla de oberäkneliga konsekvenser, som därav skulle kunna följa. Betänklig – för att använda ett milt uttryck – är också den våg av verklighetsfrämmande »neutralism», som för närvarande synes gå över de svaga
arabstaterna i Mellersta östern, från Irak till Egypten.
I Förenta staterna är uppmärksamheten helt samlad kring den
märkliga och utdragna frågestund i senatens utrikes- och försvarsutskott som blivit följden av general Mae Arthurs bryska avskedande. Proceduren såsom sådan torde vara rätt enastående även
för den mest utbildade och konsekventa demokrati. I nu föreliggande situation väcker den allvarliga bekymmer bland mera ansvarskännande amerikanska iakttagare. Resultatet synes snarast
255
[’· .. _….
Läget skärpes
bli en skärpning av de redan förut starka motsatserna i amerikansk politik och en ytterligare minskning av den hårt ansträngda
Trumanska regimens prestige. Dyrbar tid går förlorad för den
fortsatta amerikanska upprustning, på vars snabba fullföljande
världens fred och säkerhet hänger. Militära hemligheter dryftas
för öppen ridå; enligt amerikansk press lär till och med en viss
risk finnas för att de hemliga coderna skola kunna forceras med
hjälp av förhörsprotokollen. Viktigast är dock, att hela episoden
Mae Arthur varit en svår påfrestning på de redan förut av flera
skäl, t. ex. fördelningen av de högsta flottbefälen, hårt slitna
engelsk-amerikanska förbindelserna. Dock förefaller det lyckligtvis, som om den ryska och kinesiska omedgörligheten i Paris, respektive Korea under de senaste veckorna tvungit de tre västmakterna att ånyo sluta lederna till inbördes skydd och hjälp.
Ingen kan naturligtvis säga, vad planerna i Kreml för den närmaste tiden avse. Det kan mycket väl tänkas, att sommaren förflyter i lugn; det är t. o. m. kanske troligast att så blir fallet. Men
ingen bör heller sluta ögonen för att snart sagt vad som helst kan
inträffa redan under den närmaste tiden. De, som bära det tyngsta
ansvaret för Västerlandets framtid, göra ingen hemlighet av att
läget nu kanske är allvarligare än någonsin förut efter 1945.
Det är under sådana förhållanden med stark oro, som man iakttager den senaste utvecklingen i svensk politik. skattefrågornas
frampressade lösning har ytterligare vidgat klyftan mellan regering och opposition på ett sätt, som förefaller ganska onödigt i
en tid, då landets och folkets framtid stå på spel. Systemet Vougt
fortsätter i försvarsdepartementet trots de synnerligen oroande
avslöjanden, som på senare tid gjorts rörande krigsmaktens försörjning med absolut oumbärlig materiel. Och i skrivande stund
synes det framgå, att regeringen ämnar fortsätta att isolera Sverige från de makter, av vilkas stöd vår existens i händelse av katastrof är helt beroende. Ej ens i de mycket blygsamma sanktioner
mot den kinesiske fredstöraren, till vilka även det labourstyrda
England givit sitt bifall, har den svenska riksdagsmajoriteten
velat medverka. År det den gamla satsen Quem Deus perdere
vult … som än en gång skall besannas1
256
FöR en grundligare prövning av världsläget kan knappast någon
tvekan bestå om att skuggorna under de sistförflutna veckorna
fallit än tätare över den redan skumma politiska scenen. överläggningarna mellan Grmv.yko och hans tre västerländska kolleger i
Paris erbjuda en allt tröstlösare anblick. På engelskt och särskilt
på franskt håll hade man vid deras början räknat med en bestämd
rysk önskan om ett utrikesministermöte och en åtminstone partiell
avspänning. Dessa förväntningar ha grymt svikits. Intet tyder på
att man i Moskva skulle vara benägen för några väsentliga eftergifter för att nå en kompromiss.
Spänningen på Balkan har blivit allt starkare. Lägets djupa
allvar accentueras av att Tito nu övergivit sin tidigare obenägenhet för åtgärder, vilka på ryskt håll kunde betecknas som provocerande, och anhållit om krigsmateriel i stor skala västerifrån.
Den för tillfället kanske ömtåligaste punkten är Persien, där
rent anarkiska förhållanden synas råda och shahen tvungits att
taga en extrem nationalist till regeringschef på programmet att
omedelbart nationalisera Anglo-Iranian Oil’s samtliga tillgångar
i landet. Konflikten med England är skarp och svårlöst. Drastiska
persiska åtgärder för att förverkliga nationaliseringsbeslutet skulle
kunna nödga t. o. m. den nuvarande engelska regeringen till militära kraftåtgärder, vilka i sin tur skulle kunna utgöra förevändningen för en rysk inmarsch i norr, med alla de oberäkneliga konsekvenser, som därav skulle kunna följa. Betänklig – för att använda ett milt uttryck – är också den våg av verklighetsfrämmande »neutralism», som för närvarande synes gå över de svaga
arabstaterna i Mellersta östern, från Irak till Egypten.
I Förenta staterna är uppmärksamheten helt samlad kring den
märkliga och utdragna frågestund i senatens utrikes- och försvarsutskott som blivit följden av general Mae Arthurs bryska avskedande. Proceduren såsom sådan torde vara rätt enastående även
för den mest utbildade och konsekventa demokrati. I nu föreliggande situation väcker den allvarliga bekymmer bland mera ansvarskännande amerikanska iakttagare. Resultatet synes snarast
255
[’· .. _….
Läget skärpes
bli en skärpning av de redan förut starka motsatserna i amerikansk politik och en ytterligare minskning av den hårt ansträngda
Trumanska regimens prestige. Dyrbar tid går förlorad för den
fortsatta amerikanska upprustning, på vars snabba fullföljande
världens fred och säkerhet hänger. Militära hemligheter dryftas
för öppen ridå; enligt amerikansk press lär till och med en viss
risk finnas för att de hemliga coderna skola kunna forceras med
hjälp av förhörsprotokollen. Viktigast är dock, att hela episoden
Mae Arthur varit en svår påfrestning på de redan förut av flera
skäl, t. ex. fördelningen av de högsta flottbefälen, hårt slitna
engelsk-amerikanska förbindelserna. Dock förefaller det lyckligtvis, som om den ryska och kinesiska omedgörligheten i Paris, respektive Korea under de senaste veckorna tvungit de tre västmakterna att ånyo sluta lederna till inbördes skydd och hjälp.
Ingen kan naturligtvis säga, vad planerna i Kreml för den närmaste tiden avse. Det kan mycket väl tänkas, att sommaren förflyter i lugn; det är t. o. m. kanske troligast att så blir fallet. Men
ingen bör heller sluta ögonen för att snart sagt vad som helst kan
inträffa redan under den närmaste tiden. De, som bära det tyngsta
ansvaret för Västerlandets framtid, göra ingen hemlighet av att
läget nu kanske är allvarligare än någonsin förut efter 1945.
Det är under sådana förhållanden med stark oro, som man iakttager den senaste utvecklingen i svensk politik. skattefrågornas
frampressade lösning har ytterligare vidgat klyftan mellan regering och opposition på ett sätt, som förefaller ganska onödigt i
en tid, då landets och folkets framtid stå på spel. Systemet Vougt
fortsätter i försvarsdepartementet trots de synnerligen oroande
avslöjanden, som på senare tid gjorts rörande krigsmaktens försörjning med absolut oumbärlig materiel. Och i skrivande stund
synes det framgå, att regeringen ämnar fortsätta att isolera Sverige från de makter, av vilkas stöd vår existens i händelse av katastrof är helt beroende. Ej ens i de mycket blygsamma sanktioner
mot den kinesiske fredstöraren, till vilka även det labourstyrda
England givit sitt bifall, har den svenska riksdagsmajoriteten
velat medverka. År det den gamla satsen Quem Deus perdere
vult … som än en gång skall besannas1
256