Kyrkomötets vetorätt


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KYRKOMÖTETsVETORÄTT
GENOM tidningsnotiserna om författningsutredningens planer på att
föreslå ett borttagande av kyrkomötets vetorätt i kyrkolagsfrågor
har frågan om kyrkomötet och kyrkolagstiftningen åter blivit aktuell.
Skall kyrkomötet bevaras vid sin i
RF § 87 mom. 2 lagfästa rätt att
medverka vid stiftande av kyrkolag
eller skall riksdagen ensam överta
denna befogenhet? Problemet var
aktuellt redan vid kyrkomötesinstitutionens tillkomst för snart
hundra år sedan och har sedan diskuterats gång på gång under dess
historia. Det är alltså ingen nyhet
som förs fram. Det är inte heller
en fråga om formell lagstiftningsmakt endast utan om själva grunden för det förhållande mellan stat
och kyrka, som råder i vårt land.
Så har det också uppfattats alltsedan kyrkomötets tillkomst, då
frågan om lagstiftningen blev den
springande punkten. Ett studium
av debatterna på 1860-talet visar
klart orsaken till detta och ställer
också in den aktuella diskussionen
i det historiska perspektiv, som är
nödvändigt för frågans rätta bedömning.
Av teol. dr PER-OLOV AHREN
l.
När frågan om inrättandet av ett
kyrkomöte först började diskuteras
under 1800-talet, var det ingalunda
formerna för stiftande av kyrkolag,
som orsakade detta. Det gällde i
stället helt andra frågor, i första
hand de liturgiska samt vad man i
debatten kallade kyrkans »inre»
angelägenheter. I dessa hade Konungen ensam beslutanderätt, även
om riksdagen på ena eller andra
sättet oftast fick göra sin röst hörd
även här, och vad som behövdes
var, menade man, en möjlighet för
kyrkan att bättre än genom riksdagen kunna ge uttryck för sin
uppfattning och inför Konungen
kunna avge utlåtanden över uppkomna förslag. Riksdagen var icke
kompetent i dessa ting, och ett
kyrkomöte var därför behövligt.
»1\fan torde nämligen», skriver Johan Henrik Thomander i sitt kyrkolagsförslag 1837, :.utan rätt stor
fara att bliva med överdriven nedsättningslusta beslagen kunna invända, att pluraliteten av de tappre,
snillrike, lärde, erfarne och i synnerhet i regeringskonst och borger- 218
liga värv upplyste herrar och män,
som utgöra rikets ständer, sakna
flera av de egenskaper, som väsentligen erfordras för att underkasta
församlingens andaktsböcker en
grundlig granskning och över dem
avgiva utlåtanden, som kunde förtjäna någon huvudsaklig uppmärksamhet och avgörande inflytelse på
besluten.»
I de många förslag till kyrkomöte, som framkom mellan 1827
och 1858, är det också de liturgiska
angelägenheterna, som står i
främsta rummet bland det tilltänkta kyrkomötets befogenheter.
Vad debatten gällde var i huvudsak
hur långt befogenheterna i liturgiska ting kunde sträcka sig utan
att kollidera med Konungens rätt,
om mötet kunde ges beslutanderätt,
om det skulle kunna ta initiativ,
om det skulle sammanträda med
viss regelbundenhet, etc. Frågan
om kyrkolagen var däremot aldrig
på allvar aktuell, så länge ståndsriksdagen existerade. Kyrkolag stiftades av Konung och riksdag på
samma sätt som annan lag, och
några förslag till förändring härvidlag framkom icke. Det tilltänkta
kyrkomötets förhållande till riksdagen kom därför heller aldrig att
på allvar diskuteras, utan hela kyrkolagsfrågan var från början bortkopplad. Thomander gjorde det uttryckligen år 1837 i sitt förslag till
kyrkomöte, eller allmänt prästmöte,
som han kallar det, och detta får
sedan sin konsekvens för alla följande förslag: »Allmänt prästmöte
äge beslutande rätt i sådana av Konungen till prästmötets avgörande
överlämnade mål, som icke äro fö-
remål för den i grundlagen stadgade kyrkolagstiftningen.»
Också mot ett kyrkomöte med så-
dana befogenheter riktades emellertid kritik från olika håll. I första
hand kom denna kritik från den
lundensiska högkyrkligheten och
dess främste representant professorn, sedermera biskopen i Linkö-
ping Ebbe Gustaf Bring. Enligt
Bring hade i Sverige kyrkomakten
överlämnats till Konungen såsom
summus episcopus. I denna egenskap styrde Konungen kyrkan, varvid han dock måste »städse lyssna
på kyrkans röst och särskilt i alla
frågor, som beröra läran, höra läroståndet och handla med dess råd».
Härvid kunde även kyrkomöten
komma till användning, men då
icke såsom bestående moment i
kyrkoförfattningen utan såsom
extraordinära anordningar vid särskilda tillfällen. Ett kyrkomöte
med annat än rädgivande funktion
var däremot enligt Bring ett brott
mot den i Sverige gällande kyrkoförfattningen och skulle, om det infördes, helt bryta sönder denna.
Icke heller en lagstiftning angående
rådgivande möten ville Bring godkänna, då han ansåg en sådan onö-
dig. Konungen hade ju ändå rätt
att när som helst inkalla ett sådant.
Hela 1850-talet motarbetade Bring
därför de olika förslagen till kyrkomöte, i vilken form dessa än framträdde.
2.
Genom propositionen angående
kyrkomöte av den 11 nov. 1862 och
genom propositionen angående ny
riksdagsordning några månader senare blev emellertid förhållandena
helt förändrade. Orsaken till detta
kan spåras redan i en debatt mellan Thornarrder och Bring två år
tidigare. I sin skrift »De kyrkliga
frågorna» av år 1860 hade Thornarrder anklagat domkapitlen för deras
negativa inställning till 1858 års
riksdagsbeslut om inrättande av ett
kyrkomöte. Bring svarar Thornarrder i en artikel i Swensk Kyrkotidning och upprepar där de invändningar mot ett kyrkomöte, som han
tidigare framställt. Men även för
Bring har hela frågan nu fått en
annan accent än tidigare. Frågan
om kyrkomöte är visserligen enligt
Bring fortfarande en obetydlig
fråga, då ju rikets ständer fortfarande är den svenska församlingens medlemmar och lagliga målsmän. En annan situation kan emellertid inträda, som gör att frågan
om kyrkomöte också blir en annan.
»Inträffa framdeles i vårt land så-
dana genomgripande förändringar i
statsförfattningen, att ständerna
icke mera kunna deltaga i den
kyrkliga lagstiftningen eller anses
såsom svenska kyrkans representanter – då kan möjligen frågan
om införande av kyrkomöten vinna
en större betydelse.»
Bakgrunden till detta yttrande,
som återfinns i Swensk Kyrkotid- 219
ning 1861, är med säkerhet förordningen av den 23 okt. 1860 angå-
ende främmande trosbekännare och
deras religionsutövning. Genom
denna förordning fick svenska
medborgare för första gången rätt
att utträda ur den svenska kyrkan
och inträda i annat kristet samfund. Den religiösa splittring, som
under 1800-talet blivit ett alltmer
ofrånkomligt faktum, hade erkänts
av lagstiftningen, och stat och
kyrka var icke längre ett och detsamma, som de varit tidigare. I sitt
cirkulär från 1859-60 års riksdag
framhåller också prästeståndet, att
svenska kyrkan nu står vid begynnelsen av ett nytt tidsskede. Trosfriheten, som i tre århundraden
stått samman med kyrklig enhet,
hade efterträtts av bekännelsefrihet. Enheten var bruten, och detta
måste få sin konsekvens också på
författningens område.
För kyrkolagstiftningens del blev
detta aktuellt genom propositionen
angående ny riksdagsordning av år
1863. I förordningen om främmande trosbekännare av den 23
okt. 1860 hette det, att »främmande trosbekännare, eller den
som till utträde ur svenska kyrkan
sig anmält, må ej i annat fall, än
grundlagens stadgande om utövning av riksdagsmannarätt föranleder, deltaga i behandling eller avgörande av frågor, som kyrkan eller den offentliga undervisningen
röra». Förslaget till ny riksdagsordning 1863 för detta vidare och
stadgar följande: »Riksdagsmanna- 220
befattning kan endast utövas av
svenska medborgare, som bekänna
sig till kristen-protestantisk lära».
Enligt den nya RO skulle alltså till
riksdagen kunna höra även sådana,
som utträtt ur svenska kyrkan och
inträtt i annat protestantiskt samfund. Riksdagens ledamöter skulle
icke längre kunna anses för
svenska kyrkans representanter,
för att anknyta till Brings uttryck
från 1861. Konsekvensen drogs
också för kyrkolagstiftningens del,
så snart förslaget till ny representationsordning kungjordes.
Också för skaparen av den nya
representationsordningen justitiestatsminister Louis De Geer torde
det ha stått klart, att frågan om
kyrkolagstiftningen skulle komma
att bli en kontroversiell punkt vid
genomförandet av förslaget. För att
undvika strid lät han därför ärkebiskop Henrik Reuterdahl i förväg
ta del av de punkter i förslaget,
som rörde kyrkan, och bad honom
att efter samråd med andra medlemmar av prästeståndet yttra sig
över dem. I Reuterdahls svar till
De Geer, vilket till stor del torde
ha utformats av E. G. Bring, ställs
också hela frågan på sin spets. Den
nya riksdagen kan enligt detta svar
på intet sätt sägas representera
kyrkan. Den är å ena sidan sammansatt utan allt hänseende till de
kyrkliga angelägenheterna och utan
att tilläventyrs någon enda medlem
av kyrkans lärostånd kommer att
ha plats i den. Å andra sidan har
den öppnats för personer, som icke
tillhör den svenska kyrkan, kan·
ske snart också för sådana som
icke ens tillhör en kristen kyrka.
Hur skulle en sådan riksdag
kunna ha till uppgift att åt kyrklig
ordning giva ett positivt innehåll?
Ett kyrkomöte måste i stället inrättas, och detta måste själv ha rätt
att besluta om kyrkans lagar. Och
här är för författarna till Reuterdahls svar den i RF inrymda vetorätten ingalunda nog. Kyrkolagstiftningen måste helt överlämnas
till kyrkomötet, och riksdagen kan
på sin höjd få det samtycke, som
kyrkomötet enligt förslaget skulle
erhålla. Helt i enlighet härmed föreslår också de prästerliga ledamö-
terna i 1863 års konstitutionsutskott, att RF § 87 mom. 2 skulle
ges följande formulering: »Kyrkomötet äge att gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av riksdagen.»
Vad som skedde 1862-63 och som
helt förändrade de ledande kyrkamännens inställning till kyrkomö-
tesinstitutionen, kan alltså uttryckas på följande sätt. Från att ha
varit en fråga om kyrkans möjlighet att göra sin röst hörd i egna,
inre angelägenheter kom kyrkomötesfrågan att helt sammankopplas med representationsreformen.
Den föreslagna riksdagen kunde
omöjligen vara kyrkans representation, då den varken skulle
komma att med säkerhet inrymma
medlemmar av kyrkans lärostånd
eller garantera riksdagsmännens
tillhörighet till den svenska kyrkan.
En annan kyrklig representation
måste skapas, och denna måste helt
få överta de befogenheter på kyrkolagstiftningens område, som den
gamla riksdagen haft. Någon annan
ordning var icke tänkbar, varken
för de kyrkomän, som stod bakom
Reuterdahls svar till De Geer 1862
eller för prästerna i konstitutionsutskottet 1863.
Den starka prästerliga kritiken
av det nya momentet i RF § 87 avvisades av De Geer såväl i ett yttrande till statsrådsprotokollet den
5 jan. 1863 som vid debatterna om
representationsreformen på riddarhuset några månader senare. Principiellt bejakar han dock i viss mån
den prästerliga utgångspunkten, då
han i statsrådsprotokollet säger, att
det riktigaste möjligen hade varit
att helt överlämna kyrkolagstiftningen till kyrkomötet. Detta var
dock omöjligt, så länge kyrkolag
och civillag var så sammankopplade, som de var i vårt land, och
De Geer menar att det för kyrkan
vore bättre att vänta med det skiljande av lagarna från varandra,
som ett överlämnande av kyrkolagen till kyrkomötet ensamt förutsatte, tills kyrkomötet kunde
vara med och besluta härom. I övrigt ansåg De Geer att vetorätten
inrymde allt vad prästerna åstundade och att RF § 87 mom. 2 alltså
icke träffades av den framförda
kritiken.
221
3.
I den senare debatten om kyrkomötesinstitutionen och i de förslag
till vetots avskaffande, som började
framkomma redan på 1880-talet,
har som huvudpunkt ofta framförts
att hela institutionen eller åtminstone dess veto har tillkommit så-
som ett vederlag till prästerna för
förlorad representationsrätt. För
att möjliggöra representationsreformen framlades hela detta förslag, varigenom prästeståndet
skulle förmås säga ja till densamma. Ett studium av debatterna
i prästeståndet och av De Geers
egna yttranden i frågan visar dock,
att detta ingalunda är hela sanningen. Frågan om kyrkomöte var
visserligen sammankopplad med
representationsreformen, och en
lösning av kyrkomötesfrågan var
för prästerna en given förutsättning för ett ja till förändrad representation. Men orsaken härtill var
icke i första hand den förlorade
representationsrätten för det egna
ståndet, utan den nya situation i
förhållandet mellan riksdag och
kyrka, som skapats genom religionsfrihetslagstiftningen och representationsreformen i förening. När
riksdagen upphörde att vara konfessionellt bunden till den svenska
kyrkan, kunde den självfallet icke
längre vara denna kyrkas kyrkomöte och som sådant handha kyrkans lagstiftning. Ett nytt förhållande hade inträtt mellan stat och
kyrka, och kyrkan måste nu genom
222
en egen representation skapa sig
garantier för att hennes angelägenheter blev behandlade på ett riktigt
sätt.
När frågan om kyrkomötets veto
i olika sammanhang diskuterats
och när förslag framförts om dess
avskaffande, har denna grundläggande synpunkt ofta tappats bort i
debatten. I stället har en annan syn
på stat och kyrka gjort sig gällande, där kyrkan uppfattats som
statsinstitution och där kyrkomö-
tets självständiga ställning därför
ansetts vara stridande mot statsskicket. Sitt första konsekventa uttryck fick denna syn vid riksdagen
1894, då konstitutionsutskottet tillstyrkte ett förslag om borttagande
av kyrkomötets veto under motivering, att rätten för statskyrkan att
genom en särskild representation
med Konungen och riksdagen dela
lagstiftningsmakten i kyrkliga frå-
gor i och för sig utgjorde en motsägelse. Ty lika självklart som en
frikyrka måste äga rätt att själv
ordna sina angelägenheter, lika
orimligt är det enligt utskottet, >att
de lagar, som reglera statskyrkans
organisation och verksamhet, skola
stiftas av andra organer än dem,
vilka det tillkommer att meddela
dylika föreskrifter med avseende å
övriga statsinstitutioner». Samma
inställning återkommer 1920, då
Arthur Engberg motionerade om
utbyte av ordet samtycke mot ordet utlåtande i RF § 87 mom. 2.
Kyrkomötets statsrättsliga ställning kan enligt Engberg icke förenas med statskyrkans ide. statskyrkan är nämligen endast en del
av statens verksamhet, varför nå-
gon kyrklig självständighet gentemot staten icke gärna kan tänkas.
Vetot, som redan vid sin tillblivelse
var ett alltför frikostigt vederlag åt
prästerna för förlorad representationsrätt, bör därför borttagas, då
det motsäger den i svenskt statsskick grundläggande principen om
kyrkan såsom liktydig med staten
organiserad för religiösa ändamål.
Förslagen om upphävande av
kyrkomötets veto bygger alltså
både 1894 och 1920 på en kyrkosyn,
där stat och kyrka är ett och detsamma och där kyrkans självständighet gentemot staten helt har undanskaffats. Vetot reduceras till ett
politiskt vederlag, som icke längre
är behövligt och som därför kan
avskaffas, och den av filosofen Chr.
J. Boström på 1850-talet framförda
synen på kyrkan såsom staten organiserad för religiös verksamhet
blir grunden till reformarbetet.
På andra områden gick utvecklingen emellertid vidare efter helt
andra linjer, som snart skulle göra
Boströms kyrkosyn fullständigt
obrukbar. Sin slutpunkt fick denna
utveckling genom religionsfrihetsIagen av år 1951, då utträdet ur
den svenska kyrkan blev helt fritt
och stat och kyrka alltså tog ytterligare ett steg i riktning mot frihet
gentemot varandra. I samband härmed underkändes också Boströms
kyrkosyn av Kungl. Maj :t själv,
då chefen för justitiedepartementet i propositionen angående religionsfrihet uttryckligen hävdade,
att kyrkan var något annat än staten och därför borde ha viss självständighet gentemot denna. »Kyrkan är en andlig gemenskap, ett
trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och
verksamhet bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa
uppgift ha de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit en självständig ställning.»
Till denna självständiga ställning
måste i nuvarande läge i hög grad
räknas kyrkomötets veto. Så länge
riksdagens ledamöter konfessionellt
var bundna till den svenska kyrkan
och så länge prästeståndet deltog i
riksdagens arbete var det naturligt,
223
att kyrkolagsfrågor behandlades på
samma sätt som andra lagfrågor.
Sedan utträde ur svenska kyrkan
möjliggjorts och sedan också andra
än medlemmar av svenska kyrkan
kunnat bli riksdagsmän, har ett
annat organ måst framträda och så-
som representant för kyrkan ha ett
avgörande ord med då det gäller
kyrkans lagstiftning. Det var den
avgörande synpunkten 1862-63 och
det måste vara den avgörande synpunkten nu också. Och därför är
frågan om kyrkomötets veto icke
enbart en fråga om lagstiftningsmakt i teknisk mening utan en
fråga om stat och kyrka. Först
med den utgångspunkten får den
sin rätta belysning och sitt rätta
svar i den aktuella situation, där
den nu hör hemma.