Print Friendly

Kyrkomötet

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KYRKOMÖTET
Av biskop JOHN CULLBERG, Västerås
DET kan diskuteras, om 1941 års kyrkomöte hörde till de s. k.
»stora»; säkert är, att det var arbetsamt. Någon statistik från
tidigare kyrkomöten är mig inte tillgänglig, men jag föreställer
mig, att 18 kungliga skrivelser och 37 motioner, delvis av särdeles
vidlyftig beskaffenhet, måste betraktas som en tämligen dryg
arbetsbörda .för en parlamentarisk församling med normalt högst
30 dagar till sitt förfogande – en tid, som i själva verket denna
gång något överskreds.
Min avsikt är icke att här redogöra för alla ärenden, mer eller
mindre intimt berörande kyrkans verksamhet i helg och söcken,
som lågo på kyrkomötets bord och underkastades en omsorgsfull
prövning. Jag skall endast dröja vid några frågor, som kunna
tänkas ha ett allmännare intresse.
Låt oss börja med några av de »smärre» tingen; med denna
beteckning är icke sagt, att de sakna stor reell betydelse.
Den andliga vården vid sjukhusen har hittills ordnats på ett
sätt, som långt ifrån kan betecknas såsom tillfredsställande. I
regel har sjukhuspredikantens ansvarsfulla befattning utgjort
bisyssla åt en församlingspräst, som redan utan denna extra tjänst
haft full sysselsättning, och kanske mer därtill. Med all respekt
för de nuvarande lasarettsprästernas nit och arbetskapacitet är
det för var och en uppenbart, att de icke kunna ägna nödig tid
åt den individuella själavård, som just i detta sammanhang är
särskilt angelägen. Fem motionärer med rektor Lagerström i
spetsen väckte nu förslag om en sådan nyordning, att sjukhusprästerna i varje fall vid de större anstalterna helt skulle kunna
ägna sig åt denna krävande uppgift. Kyrkomötet behjärtade
motionens syfte och beslöt skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan.
Man må hoppas, att en utredning nu skall komma till stånd, som
kan ge riktlinjer för en omläggning av verksamheten i antydd
riktning.
Kyrkomötets båda kvinnliga ledamöter, fru Lutteman och friherrinnan Herm-elin, föreslogo en utredning »rörande sådana tilllägg och ändringar i gällande lagstiftning, som kunna vara ägnade
651
.·-‘,,……:..: .. ‘
.t
John Cullberg
att förebygga otillräckligt motiverade skilsmässor och stärka
äktenskapets ställning i folkmedvetandet». Kyrkolagsutskottet,
som närmast hade att juridiskt pröva motionen, uttryckte sin
sympati för dess behjärtansvärda syfte, men ansåg, att lagbestämmelser knappast kunde l~da till målet. Avstyrkan alltså. När
ärendet framlades i plenum, kommo emellertid andra synpunkter
att dominera. Den första av de båda motionärerna visade med
kalla siffror den skrämmande stegring av skilsmässofrekvensen,
som ägt rum under de senaste decennierna, och pekade själv på
vissa konkreta lagstiftningsåtgärder, som kunde tänkas ha ett
gynnsamt inflytande; det gällde främst medlingsinstitutet och
hemskillnadsåret. Sedan bl. a. biskop Brilioth slutit upp vid motionärernas sida och föreslagit ett tillägg, som tog sikte just på
de nämnda punkterna i nuvarande äktenskapslagstiftning, var
kyrkomötets traditionella respekt för kyrkolagsutskottet tillräckligt uppmjukad, .för att man skulle vara mogen för bifall till
yrkandet. Beslutet får fattas som ett uttryck för ansvarskänsla
inför ett växande nödläge, som givetvis väsentligen måste bättras
med andra medel.
Vid förra kyrkomötet hade frågan om »kvinnliga präster» diskuterats utan synligt positivt resultat. Saken kom även denna gång
tillbaka, men nu i en ny och praktiskt lättare genomförbar gestalt.
Biskoparna Rodhe och AuUm hade föreslagit inrättande av ett
antal befattningar för kvinnliga resesekreterare, som närmast
skulle stå i Diakonistyreisens tjänst men avlönas med medel ur
kyrkofonden. I debatten doldes de principiella betänkligheterna
mot kvinnliga kyrkotjänster bakom bekymmer för att kyrkofonden på detta sätt skulle orättmätigt tagas i bruk. I ett effektfullt
slutanförande konstaterade biskop Rodhe, att många skyddande
händer hade sträckts ut över kyrkofonden; den reflexionen låge
emellertid nära, att rösten är Jakobs men händerna Esaus. Kyrkomötet torde ha ansett detsamma, ity att motionen med överraskande stor majoritet bifölls. Om frågan löses efter dessa
riktlinjer, har ett viktigt område reserverats för den kvinnliga
arbetskraften inom kyrkan.
De tre »stora» frågorna gällde utan all tvekan Stockholms stift,
evangelieboken och handboken. På dessa punkter kan en något
utförligare framställning vara påkallad.
När frågan om inrättande av ett Stockholms stift i våras .framlades i riksdagen, hade ecklesiastikministern som bekant sett sig
nödsakad att föreslå ett provisorium, som innebar, att pastor
652
Kyrkomötet
primarius-tjänsten skulle ombildas till episkopat, förenat med
kyrkoherdebefattningen vid Storkyrkan – samma organisationsform alltså, som nu praktiseras i Visby stift. Till allmän överraskning visade det sig emellertid, att riksdagen inte ville nöja
sig med denna halvmesyr utan önskade, att steget skulle tagas
fullt ut. Därbakom låg en riktig känsla av att chefen för det
blivande stiftet borde beredas tillfälle att odelat ägna sin uppmärksamhet åt de många frågor, som sammanhänga både med
nyorganisationen och den kommande kyrkliga verksamheten inom
huvudstaden med omgivningar. statsrådet Bagge, som haft
samma principiella inställning, ehuru han icke ansett det möjligt
att nu vinna gehör för ett så omfattande projekt, var icke sen att
låta utarbeta ett nytt förslag efter dessa linjer. Det var detta
förslag, som nu förelades kyrkomötet. Det behöver inte sägas, att
förslaget blev väl mottaget. Den enda punkt, där någon tvekan
gjorde sig förnummen, gällde det nya stiftets omfattning. Man var
visserligen ense därom, att de närmast kringliggande landsförsamling~:~,rna borde anslutas till stockholrus stift. Detta av två
skäl. Dels var det angeläget att ärkebiskopens arbetsbörda så
långt möjligt minskades, vilket kunde ske därigenom, att en del
socknar överflyttades från ärkestiftet. Dels har det sin givna
betydelse, att ett stift omfattar både stad och land, detta inte
minst med tanke på prästrekryteringen. Frågan, hur stor del av
Södermanland, som kunde anses höra till det nya stiftets »livsrum» var emellertid inte så lätt besvarad. Strängnäs stift behöver i
och för sig ej minskas; representanter från denna landsända yrkade
också, att endast en mindre del av Södertörn skulle avskäras från
gemenskapen med det gamla stiftet. Å andra sidan var det icke
utan, att önskemål framställdes om ytterligare någon utvidgning
av stockholmsstiftet åt detta håll. Resultatet blev emellertid, att
förslaget bifölls över hela linjen. Detta innebär i fråga om utsträckningen, att följande socknar komma att ligga innanför det
nya stiftets västgräns: Muskö, Västerhaninge, Botkyrka, Ekerö,
Adelsö och Munsö. Innanför nordgränsen ligga Färentuna, Hilleskog, Järfälla, Ed, Hammarby, Vallentuna, Vada, Össeby-Garn,
österåker och Ljusterö. Nu går ärendet ånyo till riksdagen. Under
förutsättning av dess sanktion, vilken väl får anses vara given,
träda de nya bestämmelserna i kraft den l juli nästa år. Någon
gång i september väntas biskopsvalet kunna hållas.
Den andra stora frågan gällde kyrkans evangeliebok. Då denna
undergått en omdaning så sent som 1921, var det enligt mångas
653
‘ ..·~-
.!
John Cullberg
tanke väl tidigt att på nytt skrida till revision. Saken blev emellertid aktuell i samband med antagandet av den nya psalmboken
1937. Som bekant äro psalm- och evangeliebok till kyrkfolkets
tjänst traditionellt sammanbundna i ett band. Då nu psalmboken
fått en utgestaltning, so~ kunde beräknas stå sig ett par generationer framåt, kunde det anses motiverat, att även evangelieboken
översågs, så att man sedan kunde slippa förändringar i den bok,
som vid sidan av bibeln är folkboken framför andra. Å ven det
pågående arbetet på revision av handboken spelade in, då ju
vissa av dess ritual bruka medtagas i anslutning till evangelieboken.
Vid 1938 års kyrkomöte väcktes av biskop Andrm en motion,
som gick ut på en »varsam» revision av gällande evangeliebok,
varvid vissa önskemål angåvos. Motionen bifölls, och dåvarande
ecklesiastikministern Engberg gav kyrkoherden i Kungsholms
församling, d:r Krook i uppdrag att såsom sakkunnig utarbeta
revisionsförslaget. I våras förelåg också den Krookska evangelieboken. Denna är ett ytterst märkligt dokument. Såsom var att
vänta hade den sakkunnige en mycket personligt färgad uppfattning
både om »varsamheten» och om många andra ting. Om man säger,
att förslaget i synnerlig grad bär spår av sin upphovsman, är på
en gång dess styrka och dess svaghet angiven. Såväl i fråga om
den föreslagna nygestaltningen av kyrkoåret, som då det gäller
textval, rubriker, bönernas urval och stilisering röjes en kraft,
resning och märgfullhet, som hör till det ovanliga. Det är en
dräkt, som exakt passar upphovsmannens kämpagestalt, och man
skulle nästan unna honom att som välförtjänt tack för sin möda
få nådigt tillstånd att framgent bruka denna bok i sin församlingskyrka med Heliga Tre Konungars dag, förfastetid, fastetid,
passionstid och allt det andra. Alldenstund Svenska kyrkan icke
är identisk med d:r Krook, restes från början starka betänkligheter mot förslagets antagande. Särskilt vände man sig mot
revolutionen inom textbeståndet; iiven evangelietexterna, som gå
tillbaka på fornkyrklig tid, hade i flera fall fått stryka på foten.
Efter studiet av domkapitelsutlåtandena i våras fick ‘man också
närmast den föreställningen, att ett positivt avgörande vid årets
kyrkomöte knappast låge inom möjlighetens gränser. Emellertid
uppdrog Kungl. Maj:t åt en väl avvägd kommitte – biskoparna
Aulen, Andrm och Brilioth samt professor Helander – att under
sommaren genomarbeta förslaget. Detta skedde, och sedan Särskilda utskottet under kyrkomötet ytterligare intensivt varit i
654
~—~ – ~—~–
Kyrkomötet
verksamhet, kunde saken föras i hamn. D :r Krook öppnade själv
debatten vid plenum. Han förklarade, att han fattat sitt uppdrag
så, att han skulle arbeta igenom frågorna efter sina egna linjer,
så långt han över huvud förmådde; däremot hade han aldrig tänkt
sig, att förslaget i obeskuret skick skulle föreläggas kyrkomötet.
I stort sett kunde han vitsorda kommittens lyckliga överarbetning
och tillstyrkte för sin del antagandet av utskottsförslaget. Efter
en icke alltför långrandig debatt biföll också kyrkomötet enhälligt
detsamma.
Den nya evangelieboken, som väntas kunna tagas i bruk l sönd.
i Advent nästa år, kan sägas vara en starkt modererad upplaga
av d:r Krooks verk. Dennes uppslag ha i stor utsträckning tillvaratagits, samtidigt som starkare hänsyn tagits till föreliggande
tradition. De gamla evangelietexterna ha med två undantag bibehållits och få alltjämt ge resp. söndagar deras karakteristiska färg.
I fråga om övriga texter har man ansett sig ha friare händer;
genom omflyttningar, uteslutningar och insättande av förut i
gudstjänsten obrukade texter har man också lyckats åstadkomma
vida större enhetlighet över de olika söndagarnas textbestånd, än
vad förut varit fallet. Evangelie- och kollektböner ha bearbetats
lör ernående av på en gång större pregnans och större värme.
Rubrikerna ha översetts och den »Lilla bönboken» har utökats.
Allt som allt har man anledning hoppas, att den nu antagna
evangelieboken skall få en större livslängd än sin närmaste föregångare.
Handboksfrågan slutligen var det mest segslitna av de spörsmål,
som kyrkomötet hade att handlägga. 1938 förelåg ärkebiskopens
av alla med stor tacksamhet mottagna förslag. Det kyrkomöte,
som nämnda år hölls, ansåg emellertid, att en överarbetning vore
av nöden, innan slutgiltigt beslut i ärendet kunde fattas. Det blev
biskop Andrm, som fick Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa
denna överarbetning, och hans förslag avgavs sistlidna nyår. Det
passerade tämligen oskatt remissinstanserna, och man ansåg nog
litet var, att även passagen genom kyrkomötet skulle bli någorlunda smärtfri. Så blev dock icke fallet. Framför allt var det ett
par till synes icke alltför betydelsefulla detaljer, som blevo föremål för ytterligt vidlyftiga överväganden. För utomstående kunde
nog denna »strid om ord» förefalla högst besynnerlig, särskilt
mot bakgrunden av det katastrofala tidsläget. Man måste emellertid erinra sig, att det här gäller ord, som genom sin centrala ställning i gudstjänsten för kyrkfolket få en mycket väsentlig bety- 655
” .
.1
John Cullberg
delse. Att ändra på rituella former och formler är alltid en känslig
sak, och det blir inte bättre, om den kyrkliga opinionen på förhand
uppskärrats genom förespeglingar, att det nu gällde ett angrepp
mot trons dyrbaraste arvedelar.
Huvudstriden stod kring ett förslag om ändring av formeln
»avlad av den Helige And”e» i Apostoliska trosbekännelsens andra
artikel. Vid 1938 års kyrkomöte hade ett enhälligt beredningsutskott, i vilket bl. a. satt den på en gång faste och blide prosten
Thöl(m i Göteborg, föreslagit uttrycket »genom den Helige Andes
kraft född av jungfrun Maria». Biskop Andrrn frångick detta
förslag och insatte i stället »kommen av den Helige Ande». Denna
formel, inför vilken förslagsställaren själv yppade tveksamhet,
kom emellertid aldrig under egentlig diskussion. Frågan kom att
gälla, dels huruvida det nuvarande uttrycket kunde anses vara
ett korrekt återgivande av grundtextens »conceptus de spiritu
sancto», dels huruvida ett utbyte mot annat svenskt uttryck sakligt
kunde accepteras. I den förra frågan rådde just ingen oenighet.
Beredningsutskottet, där nu riksdagsman Staxäng med stor energi
representerade Västkusten, medan den teologiska sakkunskapen
främst företräddes av prof. Nygren, avgav på denna punkt ett
enhälligt utlåtande, som i klarhet icke lämnade något övrigt att
önska. Det påvisades sålunda till full evidens, att den nuvarande
översättningen genom språklig betydelseskridning icke kan betecknas som ett lyckligt återgivande av det latinska originalet.
»Den som brukar denna översättning», heter det i utskottsbetänkandet, »och strängt håller sig till ordalydelsen måste rent
språkligt komma att i den inlägga något annat än vad den latinska
texten innehåller, och även något annat än vad de ursprungliga
översättarna torde ha åsyftat.» Därmed hade alltså tydligt sagts
ifrån, att önskemålen om en ändring på denna punkt icke ha sin
grund i någon irrlärighet. Det är icke utan sin betydelse, att även
de konservativaste utskottsmedlemmarna satt sina namn under
ett sådant uttalande. Då det blev fråga om att hitta ett annat
och bättre uttryck, var det emellertid icke möjligt att uppnå enighet. Utskottsbetänkandet, som beslöts med ordförandens utslagsröst, avvisade samtliga föreliggande förslag och stannade vid att’
byta ut »av» mot »genom». Den andra utskottshalvan reserverade
sig och föreslog, att uttrycket »avlad av» skulle ersättas av >>Undfången genom», en formel, som trots att den saknar burskap i
nutida språkbruk vunnit understöd av auktoritativa språkmän.
Detta var utgångsläget för den sjutimmarsde~att, som följde i
656
Kyrkomötet
plenum. De många inläggen, som delvis voro av hög teologisk
klass, måste här förbigås. Resultatet av voteringen blev, att både
reservationen och förslaget från 1938, som under debatten återupplivats, fingo majoritet, dock icke kvalificerad sådan, varför
de eliminerades. Därefter utslogs utskottsförslaget med betydande
röstövervikt, vilket väl tyder på att man ansett detta vara ett dåligt
provisorium, som endast skulle fördröja en verklig reform. Kvarstod sålunda status quo. Detta magra resultat av mycket arbete
måste beklagas inte minst av den anledningen, att frågan kan
väntas komma tillbaka vid första tillfälle; det hade eljes varit
önskvärt, att den nya handboken fått förbli helt orubbad en tid
framåt. Men ett uttryck, som enligt biskop Ault’ms uttalande i
debatten blivit så allvarligt komprometterat, kan inte gärna i
längden få kvarstå i vårt högmässoritual liksom i kristendomsundervisningen.
Bortsett från en formulering i syndabekännelsen och mullpå-
kastningsformeln i jordfästningsritualet, där likaledes de konservativa riktningarna avgingo med segern, förelågo knappast
några principiella motsättningar av större betydelse. Med få
undantag godtogs utskottsförslaget över hela linjen, och därmed
var den segslitna handboksfrågan löst. 1894 års handbok får en
efterträdare i den, som skall bära årtalet 1942. De som till äventyrs ängslats för en revolution i fråga om gudstjänstlivets yttre
utgestaltning ha anledning att lugna sig. Å andra sidan har i
många avseenden en förnyelse faktiskt ägt rum. Åtskilliga uttryck, som präglats av 1800-talet men för vår tid te sig antingen
stela eller sentimentala, ha fått en nu tillgängligare utformning.
Kombinationen Eidem-AndraJ har visat sig synnerligen lyckosam. Det kan tryggt påstås, att de nybearbetade ritualen i stort
utmärkas av personlig värme, stram stilkänsla och språklig flykt.
I världskrigets och världskrisens skugga hölls 1941 års kyrkomöte. De ärenden, som voro föremål för handläggning, hade
kanske icke något direkt sammanhang med tidslägets särskilda
allvar. Så mycket starkare underströks detta såväl vid mötets
öppnande och avslutande som vid det märkliga sammanträffande
mellan riksdag och kyrkomöte, som ägde rum i Stockholms stadshus söndagen den 23 november. Man har också skäl att tro, att
de beslut, som fattades i Riddarhuset under mötesmånaden, var
på sitt sätt skola skapa bättre förutsättningar för Sveriges kyrka
att i denna vargatid fullgöra sin ansvarsfulla och maktpåliggande
gärning.
657
.; r
~·, ·—~~ ~ ~”‘·· . __

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner