Kyrkobuller och kulturkamp

Försöker Svenska Kyrkan modernisera bort sig själva? Ja, menar i princip alla remissinstanser. Peter J Olsson förklarar varför.

Så här vid Pingsten ska man kanske inte förvånas över att Svenska kyrkan blir synlig och diskuteras lite varstans. Tungomålstalande är inte så vanligt i den före detta statskyrkan, men det har i alla fall för första gången på länge uppstått en hetsig debatt om kyrkan där även många utanför kyrkan deltar.

Härom veckan kunde man i God morgon Sverige höra Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman och resten av ”kulturpanelen” vara bekymrade. Det är i sig inget nytt. För hundra år sedan var också Svenska kyrkan ett mål för radikala och liberala kulturskribenter – till exempel i Dagens Nyheter.

Skillnaden är att om man då kritiserade kyrkan för att stå för renlärig kristendom och vara en konservativ bastion, så gäller dagens kritik att det finns en rörelse i kyrkan som går mot mer radikalism och mindre kristendom.

När denna kritik dessutom fylls på med sågningar från utomkyrkliga institutioner som Svenska akademin, Vitterhetsakademin, Musikaliska akademin har alla i skarpa ordalag avstyrkt. Sveriges tonsättare har skrivit ett mycket bistert remissvar. Svenska akademin avslutar kritiken med orden: ” Svenska Akademien anser att Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1 ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.

Beslut att avlåta denna skrivelse har fattats av Svenska Akademien in pleno efter beredning i dess språkkommitté.”
Det handlar om den andra akten i spelet om ny kyrkohandbok – det vill säga de manus hur högmässor och andra gudstjänster utformas och vilka texter som läses.

Den gällande kyrkohandboken är från 1986 och präglades av en liturgisk förnyelse och impulser från det som brukar kallas ”den världsvida kyrkan”. Sverige har kanske minst av alla reformationskyrkor genom århundradena brutit sambandet med den medeltida mässan – och till detta kom nu ett inflytande från katolska kyrkans förändringar på 60-talet vid Andra Vatikankonciliet, som i sin tur ökade användningen av folkspråk och församlingssång, ett närmande från andra hållet.

Den utomkyrkliga diskussionen har inriktat sig främst på de stora kulturvärden som är på väg att offras. Kultur är inte bara kyrkobyggnaderna utan de gudstjänster som hålls där har egentligen oavsett den religiösa betydelse ett stort värde. Sveriges historia är under mer än tusen år knutet till kyrkan – den första bibelöversättningen under Gustav Vasa skapade nästan det moderna svenska språket.
Förslagen nu ses av många som den största kyrkliga vandaliseringen i Norden sedan Claus Mortensen och hans hantlangare den 29 november 1529 rensade S:t Petri kyrka i Malmö på helgonbilder och konstföremål – en del brändes upp utanför, andra såldes på auktion något senare.

Men den inomkyrkliga oppositionen är väl så stark, och ingalunda enbart från de mer konservativa delarna. Lunds pastorat har till exempel avgivit ett remissvar och förklarat att kyrkohandboken inte kan antas i den föreslagna utformningen. Stormen kommer alltså från huvudfåran av Svenska kyrkan i dag.
Det liggande förslaget däremot tycks komma från den mest bildstormande delen av kyrkan. En liten grupp med stort inflytande genom att vara väl företrädd i den centrala kyrkliga byråkratin. Och ofta uppbackad av den kyrkostyrelse där Socialdemokraterna har ett tungt inflytande – när kyrkan skulle bli ”fri” från staten såg man ju till att partierna fortsatt har stor makt genom kyrkovalen.

Utgångspunkten är att man inte ska stöta bort besökare med särskilt mycket kristendom. Det som kan sticka i ögonen tas bort, Jesus blir till exempel mindre tydlig huvudperson. Och man vill lösa problemet att inte alla omedelbart förstår språket med att ändra detta – problemet är att man då väljer ett språk som är minst lika svårgenomträngligt. Och som därtill nu inte heller förstås av vana gudstjänstbesökare.

Det blir som om man i fotboll slutade tala om offside och i stället införde begreppet snedsteg – ingen förstår något.

Första förslaget till kyrkohandbok kom 2012 och sågades lika mycket. Därför beslöt man omarbeta det, och nu finns den nya varianten. Och de får alltså precis samma kritik.
Uppenbarligen har det gått prestige i frågan och den kyrkliga centralbyråkratin vill inte backa. Med följd att man kanske rakt in i väggen i stället.

På söndag går tiden för att komma med synpunkter på förslaget. Att kyrkan på sin hemsida kräver att dessa ”spontanremisser” ska sändas in som word-filer tyder på att moderniteten har sina gränser – men kanske inte byråkratin.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne