Print Friendly

Kyrkan, valet och kulturen

Av Peter J Olsson | 8 september 2017



Kyrkoval, begrunda det ordet. Visst låter det som att man står och velar mellan att ansluta sig till en luthersk, romersk-katolsk eller ortodox församling på hemorten? Men det handlar om någonting långt mer prosaiskt, konstaterar Peter J Olsson.

Men nu handlar det inte om detta, utan om det just pågående internvalet i Svenska kyrkan, där man på tre nivåer ska välja företrädare för olika partier – eller nomineringsgrupper som man med ett visst nyspråk kallat det.

Kanske var det vårt politiska systems sista ”gåva” till Svenska kyrkan när den släpptes fri från staten: Genom att skapa ett system där politiska partier kunde fortsätta att dominera så såg man till att friheten inte var så mycket värt.

Kyrkans valsystem kopierar det vi har till stat och kommuner. Vi har församlingar/storpastorat i stället för kommuner, stift i stället för landsting och så kyrkomötet som motsvarighet till riksdagen. Kyrkan har allt som det politiska systemet har, allt utom väljare: Valdeltagande är klart uselt, och man kan med rätta fråga sig om företrädare som väljs av 10-15 procent av medlemmarna har legitimitet. När jag var aktiv i en studentkår under studietiden hade vi dubbelt så högt valdeltagande, vilket inte var bra det heller.

I tre fall är det ju också rent av de vanliga politiska partierna som ställer upp i kyrkovalet. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna är dessa syndare och de är inte ens botfärdiga. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har rent av utsett kyrkan till ett allmänpolitiskt slagfält där de vill få stöd för sina ideologier.

Socialdemokraterna har på många ställen lämnat återbud till debatter och informationsmöten i församlingarna – så ofta att det verkar vara en taktik: De känner att de inte har mer att hämta bland kyrkans aktiva, utan tänker hämta in sina röster bland de vanliga väljarna.

Det är säkert en riktig bedömning av de socialdemokratiska valstrategerna. Bland kyrkligt aktiva ökar snarast missnöjet med de politiska partiernas inblandning. Samtidigt kan det alltså paradoxalt bli ett stort segerval för de politiska partierna, vilket sannerligen inte kommer att minska kyrkans problem.

Det största problemet för kyrkan är att den stadigt minskar i medlemsantal. Bortsett från att fler medlemmar dör än som döps in i kyrkan så lämnar någon procent varje år. Tidpunkten då Svenska kyrkan kommer att organisera mindre än hälften av befolkningen närmar sig snabbt. Skandaler med utlandskyrkans resor och vänsteruttalanden från biskopar bidrar, men givetvis är de flesta som lämnar dels sådana som inte tror på gud och sådana som tror så mycket att de väljer en mindre ljum kyrka.

Ska man vara elak så verkar inte heller det kyrkopolitiska etablissemanget tro på att Svenska kyrkan kan överleva på sin ”kärnverksamhet”, som väl kan definieras som tron på Jesus Kristus och människors andliga gemenskap.

Vissa satsar då på social verksamhet och radikala utspel, kyrkan ska lösa klimatfrågorna och syssla med invandringspolitik. De som tycker så står oftast till vänster. Andra betonar kyrkans roll som kulturell och sammanhållande institution, och lyfter fram kyrkomusiken. De som värnar detta tenderar att stå till höger. Den mer vardagliga diakonin står högt hos alla.

Då kanske det usla valdeltagandet kan förklaras. Om man bara röstade om kulturnämnden och socialnämnden i en kommun så skulle nog intresset minska där också.

Som borgerlig är det lätt att se Svenska kyrkan som en viktig del av den svenska kulturen. I tusen år har kyrkan stått mitt i byn och varit fokuspunkt för människors liv, i kyrkans hägn utspelade sig livets glädje och sorg, i kyrkan nåddes svenskarna av musikupplevelser. Och genom kyrkan fick de utbildning och lärde sig bokstavligen att läsa och skriva.

Samtidigt kräver en sådan plats i den svenska kulturen att kyrkan har en uppgift bortanför dessa positiva effekter. Annars blir det som när man startar möten som bara har som syfte att nätverka, om det saknas en stabil grund som skäl att mötas får man aldrig de positiva nätverkande heller. Inte för någon längre tid i alla fall. Och alldeles säkert inte i tusen eller tvåtusen år.

Det tycks som att kyrkan inte bara har problem med medlemsutveckling och hur verksamheten ska skyddas och utvecklas. Utan sättet att styra kyrkan och hur de politiska partierna tar plats är dysfunktionellt för att hitta lösningar till de övriga problemen.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och Chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner