Print Friendly

Kyrkan måste frigöras från staten

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

22
KYRKAN MÅSTE FRIGÖRAs FRÅN STATEN
Är statskyrkosystemet moget
för avskaffande? Detta har
länge hävdats i radikala kretsar, där man framför allt koncentrerat sig på att angripa
kyrkan. Men även från konservativ sida har samma krav
förts fram gång efter annan,
ehuru både från kyrkans och
religionsfrihetens synpunkt.
Konservativa studentförbundet krävde skilsmässa mellan
stat och kyrka redan 1957 och
senare har kravet också förts
fram inom HUF. Många väntar sig, att frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka
också kommer att tas upp på
Högerpartiets riksstämma i
år. Problematiken diskuteras i denna artikel av en av de
främsta kännarna på områ-
det, teol. dr, docenten och rektorn Gunnar Hillerdal, HUFordförande 1961-69.
Av docent GUNNAR HILLERDAL
Debatten om kyrkans frigörelse
från staten – den som ser ett värde i evangelium och kristen förkunnelse säger hellre så fastän talet om skilsmässa blivit gängse –
har under senare tid varit ganska
ensidig. Radikaler, framför allt av
yngre årgång, håller diskussionen
vid liv. Den argumentation de använder har på det hela taget hunnit bli traditionell, vilket åtminstone borde beröra dem själv illa. Från
kyrkligt håll svaras i regel ingenting. Kyrkoledarna kan från politiker i ansvarig ställning låna ett
till synes förträffligt argument: utredning pågår. Den statliga kommittl~n kan emellertid snart fira
tioårsjubileum, och ändå har dess
kartläggningar av problematiken ur
principiell synvinkel gett magert
resultat. Vill man vara ironisk kan
man faktiskt konstatera, att det
aldrig skrivits så mycket teologi
och kyrkohistoria med statligt stöd
som sedan utredningen om eventuell skilsmässa mellan kyrka och
stat tillkom. Utredningen själv producerar för teologerna betydelsefulla dokument, t. ex. docent Arne
Palmquists undersökning om ”De
aktuella kyrkobegreppen i Sverige”.
Många politiker, som tycker hela
skilsmässofrågan är obehaglig att
ta ställning till, tycks vara belåtna
med att tiden går. Börjar emellertid inte spelet bli ovärdigt? Det fö-
refaller vara hög tid att både politiker och kyrkoledare tar frågorna
på allvar.
statskyrkan i pluralismens
samhälle
Alla vet att statskyrkosystemet
egentligen är en kvarleva från statsreligionens tid. ”Enhet uti religionen är statens främsta styrka”,
sade Axel Oxenstierna. Att vara
svensk och god lutheran var länge
liktydigt.
Statskyrkosystemet fick en första kraftig törn genom frikyrklighetens snabba utveckling. Det räddades genom frikyrkoröreisens stagnation. Numera finns t. o. m. en del
frikyrkliga, som vill ha statskyrkan kvar därför att de i den – förmodligen utan grund – ser ett
slags garanti för kristendomsundervisning i skolorna, ett slags religiöst minimum åt alla.
Religionsfrihetskravet har emellertid fått ökad tyngd genom tilltagande sekularisering. Ännu 1941
kunde riksdagen under världskrigets tryck uttala att ”den svenska
linjen är den kristna linjen”. Numera säger den minister, som närmast har att vårda kyrkans angelägenheter, att vi har en pluralism
av värderingar, vars styrka måste
prövas i inbördes uppgörelser.
statsmakten ger alltså inte utan vidare stöd och sanktion åt kristendo- 23
men. Kyrkans grepp över folket är
inte stort. Det vore ett dåligt skämt
att anföra aktuell statistik över genomsnittlig kyrksamhet som argument för ”folkkyrkan”.
Statskyrkosystemet har emellertid många anhängare, som söker
nya motiveringar för statens engagemang. Skall man inte i VälfärdsSverige också ge medborgarna erforderlig religiös service?
För kyrkoledare och alla, som
tar sin kristendom på allvar, är det
sättet att resonera en utmaning eller borde i varje fall vara det. Naturligtvis måste det allmänna sörja för begravningsplatser och i en
eller annan form vid behov ge viss
service vid jordfästning, vigsel (åtminstone borgerlig) o. d. Men detta
motiverar uppenbarligen inte existensen av en evangelisk-luthersk
statskyrka vid sidan av frikyrkliga
grupper av annan konfession. Bakom talet om ”religiös service” ligger ofta något outtalat eller underförstått: det hela skall ske så smidigt som möjligt och utan att individerna på något sätt oroas av kyrkans budskap. Som argument för
statskyrkans fortbestånd är hela
tanken lika befängd som den ståndpunkt den socialdemokratiske riksdagsmannen Kjellgren för ungefär
l O år sen pläderade för i en radiodebatt: vi behöver en statskyrka,
som lämnar människor i fred och
som lätt kan kontrolleras, för annars kommer frikyrkor och sekter
:.1tt bli besvärliga och påträngande,
bl. a. rent ekonomiskt.
2!1:
I det pluralistiska samhället blir
det för varje år som går orimligare
att statens stöd kanaliseras till ett
enda samfund. Det finns förutsä-
gelser om ökad invandring i vårt
land innebärande att vi om ett· par
tre. decennier ·har · kanske 50 000
muhammedaner och 150 000 romerska :katoliker i Sverige. Redan
för de invandrargrupper vi nu har
ter sig statskyrkosystemet vidunderligt, inte ·minst kombinationen
av kyrkobokföring och diverse officiella personregister på pastorsexpeditionerna. Katolsk informationstjänst noterade spydigt i ett av
fjolårets nummer: ”För att utländska studenter och andra inte skall
över världen sprida ·uppgifter ·om
tvångsanslutning ·till svenska kyrkan, måste antingen alla invandrare genomgå en grundkurs i svensk
kyrkohistoria eller det nuvarande
systemet i grund förändras.”
I välfärdssamhället kan· statsmakterna naturligtvis i en eller annan· form ge stöd åt kristna samfund som åt andra· ideella rörelser; Men argumentationen för ·en·
luthersk statskyrka blir för var
dag ·allt omöjligare i pluralismens
tidev-arv;
statens grepp över kyrkan
Flertalet statskyrkoanhängare håller fast vid nuvarande system därför- att de är rädda för •att en fri
kyrka kommer att få sämre möjligheter att verka än den nuvarande statsunderstödda folkkyrkan.
Resonemanget är ihåligt av två
skäl.
För det första kommer en fri
kyrka förmodligen efter en första
svår omställningsperiod .-,- en så-
dan följer ju alltid med organisatoriska förändringar – att klara
sig bra. Den sidan av problematiken är inte mitt ämne denna gång.
Låt mig bara erinra om att en
utomstående iakttagare som statsvetaren professor Carl-Arvid Hessler i sin stora undersökning ”Statskyrkodebatten” (1964) skarpt kritiserade kyrkliga debattörer, bl. a.
undertecknad, för onödig pessimism i fråga om kyrkans ekonomi. ”Man gör orätt ibland kyrkans
män … att inte räkna med det nytillskott av engagement och ansvarskänsla som måste följa med
att kyrkan frigörs från förbindelsen med staten” (a.a. sid. 377).
För det andra ~ och det är ett
starkt skäl mot nuvarande statskyrkosystem – är det uppenbart
att statsmakten inte särskilt ivrigt
sörjer för kyrkans väl. Jag är inte
den förste som noterar detta. Kyrkoledare har i flera omgångar uttalat sin oro över utvecklingen under senare tid. ”Statens reglerande
inflytande särskilt på det ekonomiska området har givetvis inte
kunnat göra halt vid kyrkans por•
tar. Denna utveckling har lett till
att kyrkan blivit hårdare bunden
vid staten nu än. den varit under
mycket -lång tid och mer beroende
av de statliga myndigheternas åtgöranden än blott för några decennier sedan”. Så skrev biskop Ruben
Josefson i boken ”Kyrka och stat”
1953. 1955 utkom 1951 års kyrkomöteskommittes betänkande, ”Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m.” (SOU 1955: 47). Där
kan man bl. a. finna, att en ändring av legislativ praxis skedde på
1950-talet. Från och med den tiden förbigås kyrkomötet i den
kyrkligt ekonomiska lagstiftningen.
Kommittemajoriteten fann ändringen lämplig. Reservanten, nuvarande ärkebiskop Gunnar Hultgren,
hade inte vunnit gehör för sin
ståndpunkt. Ett år senare, 1956,
skrev dåvarande ärkebiskopen Yngve Brilioth i boken ”Vården om
kyrkan”: ”Med växande oro, ja,
med pressande vånda frågar man
sig: Var står vi? Vilken framtid går
Sveriges kyrka till mötes? … Har
vården om kyrkan vänts i sin motsats, och har det väsentliga villkoret för kyrkans och statens samliv
bortfallit?” Frågorna var närmast
föranledda av det sätt på vilket
myndigheterna försenade pastoratsregleringen.
Utvecklingen under det senaste
decenniet jävar knappast oron som
Brilioth uttalade, låt vara att
pastoratsregleringen
skedde.
småningom
Det kan också ha sitt intresse att
lyssna till en röst utifrån. Den tyske teologen Heinz Horst Schrey,
som 1954 gav ut en bok med titeln
”Avgörelsens generation. Stat och
kyrka i Europa och det europeiska
Ryssland 1918-1953”, säger bl. a.
25
följ ande. Det kan synas som om
den statsunderstödda kyrkan ger
kristendomen dess allra största
möjligheter att genomsyra ett lands
befolkning med det kristna budskapet. Resonerar man så, är man
emellertid raskt på väg mot den
felbedömning, som katolska kyrkan gång på gång gjort och fått
dyrt betala. Man söker säkringar i
institutionerna men glömmer att
kampen alltid gäller de enskilda
människorna. Ju kraftigare försök
som göres att säkra kyrkornas rent
institutionella basis, desto mer dö-
mes dessa kyrkor till en overklig
skuggtillvaro. ”I Tyskland tycks
kyrkorna förlora desto mer av inre
kraft ju mer de vinner av juridiskt··
institutionella säkringar”. På den
anglikanska och den svenska kyrkans skuldkonto måste enligt
Schrey skrivas att de blivit ”kyrkor med vegeterande, men inte med
kämpande övertygelser”.
Politiserad
Ett annat argument som statskyrkosystemets anhängare brukar finna betydelsefullt är vad man kunde kalla kyrkans öppenhet. Svenska kyrka får inte bli en aggressiv
frikyrka eller sekt. Därför måste
den ha viss statlig kontroll.
Även det sättet att resonera är
falskt av två skäl.
För det första kommer kyrkans
öppenhet att bestå vid en skilsmässa mellan kyrka och stat. Svenska
kyrkan blir även som fri kyrka en
folkkyrka i samma mening som den
26
nu är det: den står öppen för alla
utan kontroll av bekännelse. Debatten förrycks helt och hållet om man
tror att svenska kyrkan skulle ta
in medlemmar ungefär som de frikyrkliga grupperna nu gör. De har
nämligen en annan församlingssyn
än den evangelisk-lutherska.
För det andra är det tvärtom så,
att statens inblandning i kyrkans
angelägenheter i nuvarande statskyrkosystem riskerar att bli till
chikan både för politikerna och
kyrkoledningen. striden om kvinnliga präster är ett dystert exempel.
Det råder visserligen inom kyrkan,
både bland präster och aktivt engagerat lekfolk, olika meningar om
reformen kan förenas med bibeltroheten. Själv pläderade jag hela tiden för kvinnliga präster. Detta är
en sak. En helt annan är att även
den som fann reformen rimlig att
genomföra måste som orimlig avvisa den argumentation som exempelvis ecklesiastikministern (ordet
betyder faktiskt från början kyrkominister!) använde sig av. Den 18/3
1958 yttrade han i Andra kammaren: ”Frågan om kvinnliga präster
är ingen inomkyrklig fråga, så
länge vi har statskyrka i vårt land.
Det är här fråga om behörighetskraven för statliga ämbeten, även
om dessa ämbeten nu råkar vara
kyrkliga.”
Det är en uppenbart orimlig ordning att en alltmer sekulariserad
statsmakt (skiftet vid regeringsmakten spelar därvid ingen roll)
skall handha för kyrkan vitala angelägenheter. Kyrkoledningen riskerar därigenom att politiseras.
situationen har inte blivit bättre
av att socialdemokratiska politiker
och detta parti närstående direkt
krävt ”kyrkans bättre anpassning
som folkkyrka i vår demokratiska
tid” (Arndt Johansson i 1958 års
kyrkomöte).
Under storordiga krav på ”demokratisering” krävs på sina håll att
”folket” skall få göra sin röst gällande i kyrkans angelägenheter. Om
därmed bara krävdes ökat lekmannainflytande – Karl Manfred Olsson, s. k. socialetisk expert i Svenska kyrkans centralråd säger att teologer och präster ”utgör ingen sä-
ker garanti för att lag och evangelium tolkas och drivs på rätt
sätt” (Kontakt med kyrkan, 1960.
sid. 117) – så skulle ett sådant
snabbt och bäst etableras i en från
staten skild fri kyrka. Det visar
utvecklingen bl. a. i lutherska frikyrkor utomlands. Märkligt nog
menar emellertid Arndt Johansson
och hans meningsfränder att statskyrkan måste behållas och en demokratisering där genomföras.
Tanken har framkallat starka gensagor av bl. a. professor Hessler
(”Statskyrkodebatten” 1964 sid.
317). Att den lämnar dörren öppen för kyrkans vidare politisering
borde vid det här laget stå klart
för de flesta.
Fara i dröjsmål
Man kan finna de anförda argumenten mer eller mindre starka.
………
Andra finns att anföra, bl. a. rent
inomkyrkliga. En frigörelse från
staten skulle förmodligen mobilisera det lekmannaansvar som nu
från många håll efterlyses och därtill på ett helt nytt sätt möjliggöra
fruktbara ekumeniska förhandlingar med stora frikyrkliga grupper.
I varje fall behöver det nu på
allvar blåsas liv i debatten. situationen blir sannerligen inte bättre
för svenska kyrkan efterhand som
tiden går. Det är inte heller troligt
att de avgörande besluten blir lättare att ta för statsmakterna, om
den religiösa pluralismen förstärks
samtidigt med på andra håll tilltagande sekularisering. Alla de parter som vill kyrkan väl – och de
är många, tror jag, inom alla partier – borde satsa på att nu planera för en avveckling av stats- . kyrkosystemet under sådana former, att övergången till en fri kyrka inte försvåras. Skilsmässan kan
även för kyrkan bli en betydligt
smärtsammare procedur efter ytterligare ett par decennier av strypt
frihet och vegeterande tillvaro.
Hur en skilsmässa skall genomföras är en fråga för sig. Det är i
27
själva verket knappast svårt att
skissera alternativa lösningar, vilka var för sig under en övergångstid ger kyrkoledningen organisatoriskt och ekonomiskt andrum. Därom får emellertid ordas i annat
sammanhang.
Det finns ett berömt ord av T. S.
Elliot om förhållandet mellan kyrka
och stat. Det är, säger han, illa beställt med kyrkan, om den är helt
ense med staten, och det är illa
beställt med staten, om den är helt
oense med kyrkan. Den situation
Elliot tecknar beskriver dock inte
riktigt läget i en förtvinande statskyrka. Det långsamma kvävandel
i administrativ ordning av kyrkans
frihet utan att statsmakterna alltid själva synes riktigt förstå vad
som är på gång och utan att en sedan årtionden vegeterande kyrka
gör annat än sporadiska försök att
slå larm gör situationen värre. Då
är det illa beställt med statskyrkan. Men inte heller bra med staten. När allt kommer omkring behöver vi nämligen en fri kyrka också för mer livaktiga protester mot
människovårdens byråkratisering i
statliga sammanhang.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner