Print Friendly

Kvinnorna efter kvinnorösträtten

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KVINNORNA
EFTER KVINNORÖsTRÄTTEN
DET finns vissa reformer, som trots att de kunnat genomföras
först efter decenniers strider likväl efteråt ej ens till sina verkningar diskuteras. Liksom den direkta demokratiens stater sällan
pläga sätta folkomröstningsinstitutet under debatt, även om dess
resultat skulle inbjuda därtill, debattera vi i Sverige numera
aldrig kvinnorösträtten-denna reform, om vilken det dock sagts
att den i likhet med andra nya ideer hade tre etapper att passera:
först löjets, sedan förargelsens och slutligen aktningens. Bägge
instituten betraktas nämligen var på sitt håll sedan de väl införlivats i författningen så naturliga och självklara, att knappast
någon människa finner mening i att lägga dem under objektivet.
Och ändock har kvinnorösträtten ej införts i alla europeiska länder. Sålunda har Europas i konstitutionellt hänseende demokratiska föregångsland, Schweiz, oaktat all agitation motsatt sig
kvinnornas politiska likställighet; visserligen har kvinnorösträtten där en vän i nuvarande förbundspresidenten, den katolsk-konservative Guiseppe Motta, men av kantonala folkomröstningar att
döma har den överallt och icke minst bland socialdemokraterna
både öppna motståndare och likgiltiga anhängare. Å ven de, som
i utrustandet av kvinnan med politisk fullmyndighet sågo ej blott
ett åsidosättande av statsintresset utan även hart när en kränkning av hennes uppgift som »drottningen i hemmets rike», ha låtit
sina kritiska röster förstummas; ändock yttrades det så sent som år
1918 i riksdagens första kammare som ett argument emot kvinnorösträtten, att »Kristus själv, som betjänades av kvinnor, valde,
när det gällde den yttre verksamheten, icke sex manliga och sex
kvinnliga apostlar utan tolv manliga, och utsände icke trettiofem
manliga och trettiofem kvinnliga lärjungar utan sjuttio manliga».
Denna religiöst färgade politiska antifeminism är nu blott en tidsbild ur det förflutna.
Såsom Harald Hjärne- själv vid det slutliga avgörandet i riks- 535
Kvinnorna efter kvinnorösträtten
dagen en motståndare- erkände, var utvidgningen av .J:östrätten
till kvinnorna en förr eller senare ofrånkomlig akt av ‘»händelsesammanhangets logik». När rösträtten demokratiserades, kunde
man icke gärna i längden ställa de självförsörjande kvinnorna
utanför, och finge dessa rösträtt, måste det ha varit en grov oförrätt mot hemkvinnorna, om dessa skulle ha diskvalificerats. De
många ideella kvinnoorganisationernas arbete utgjorde också ett
vittnesbörd om att det allmänna måste ha intresse av att ett i det
offentliga livet ge ett ökat utrymme för kvinnornas beredvillighet
att få tjäna samhället. Rättfärdighetsskäl och statsnyttosynpunkter hade så sammanvävts, att striden om kvinnornas allmänna
rösträtt i vårt land till sist huvudsakligast stod om den lämpliga
tidpunkten för dess införande.
Under rösträttsstriden gjorde de reformintresserade kvinnorna
åtskilliga utfästelser. De ville i rösträtten se ej blott en »naturlig rätt» utan även en hävstång att höja sin medborgerliga kunnighet, sin känsla för det samhälle, vari de levde. Och även i de
manliga reformvännernas argumentering skymtade liknande förväntningar. Har reformen i allo infriat dessa utfästelser eller
motsvarat dylika förhoppningar~
En sida av kvinnorösträttens verkningar har ofta blivit föremål
för observation, nämligen kvinnornas valdeltagande jämfört med
männens. Senast har detta skett i professor Herbert Tingstens
nyorienterande valstatistiska undersökningar, samlade i arbetet
»Political behavior». Dessa undersökningar från olika länder bekräfta, att valdeltagandet hos kvinnorna alltid ligger under männens, att det är lägre hos de ogifta kvinnorna än de gifta och att
det- på samma sätt som hos männen- är särskilt lågt hos de
yngsta generationerna, hos »flappers». Undersökningarna ge vidare Yid handen, att kvinnorösträtten visserligen ej regelmässigt
men ofta något gynnat de borgerliga partierna, i synnerhet då
partier med kyrklig eller religiös inriktning. I vad mån det senaste andrakammarvalet i Sverige skall på nytt verifiera riktigheten av denna politiska tendens står dock öppet, åtminstone tills
valstatistiken från fjolårets val föreligger och lämnar fältet fritt
för antaganden och slutsatser. Sammanfattningsvis kan det sägas,
dels att kvinnorna visat ett något slappare intresse att utnyttja
sin rösträtt än männen, dels att de på grund av sin proportionellt
536
K vinnorna efter kvinnorösträtten
lika fördelning på partierna i mycket ringa utsträckning påverkat
partimosaiken.
Ej heller de representativa organens sammansättning har på-
tagligt ändrats efter kvinnorösträtten. Alla veta att kvinnorna
företrädesvis fått säte i stads- och kommunalfullmäktige, men
siffrorna, som dock icke uppbäras av någon ensartad tendens, tyda
alls inte på något successivt ökat antal kvinnliga fullmäktige.
Sålunda äro kvinnorna i Stockholms stadsfullmäktige nu betydligt färre än den första gång, då kvinnorna fingo representationsrätt; mot 289 kvinnliga stadsfullmäktige i hela landet vid 1919 års
val sitta nu blott 171 kvinnor, och i kommunalfullmäktige äro
samma siffror 768 resp. 305; kvinnornas antal har alltså sjunkit
till ungefär hälften. Det förtjänar dock anmärkas, att de valda
kvinnornas antal vid de två närmast föregående valen var ännu
lägre än vid 1934/35 års val. I landstingen ha trots dessas viktiga
sjukvårdande uppgift kvinnorna haft det ännu svårare att vinna
inträde; blott sex kvinnor valdes vid första valet och nio vid det
senaste. I andra kammaren däremot ha kvinnorna just nu fått
elva representanter, vilket innebär ungefär en fördubbling av det
antal mandat, som under flera legislaturperioder kommo på deras
lott. Men första kammaren är sedan några år tillbaka tillbommad
för dem, även inom det socialdemokratiska partiet trots dess uppsjö av mandat; det är även betecknande att den enda kvinnliga
»senatrisen» hittills, fröken Kerstin Hesselgren, för några år sedan
offrades av det egna partiet till förmån för en av de anonymaste
bland frisinnade lantmän. Med anledning av det senaste förstakaminarvalet i Stockholm ha också från kvinnohåll protester höjts
mot att den stängda dörrens politik alltfort tillämpas mot kvinnorna i fråga om den övre kammaren, som därigenom t. v. fått
karaktären av ett »Herrenhaus».
Den kvinnliga representationen i Sverige torde vara av ungefär
samma numerär som i andra länder med kvinnlig rösträtt. Några
uppgifter, som belysa de danska förhållandena, lämnas i den nyligen av Kirsten Gloerfelt-Tarp redigerade, mycket instruktiva
boken »Kvinden i Samfundet». Antalet kvinnliga ledamöter av
kommunalråden i Danmark har hållit sig något lägre än i Sverige
eller kring l procent; vid senaste valet valdes 135 kvinnor av
11,425 kommunalrådsledamöter. I amtsråden, delvis motsvarande
våra landsting, har ingen kvinna fått säte, trots att kvinnliga
namn förekommo bland kandidaterna; besynnerligt nog voro kvin- 537
Kvinnorna efter kvinnorösträtten
norna portförbjudna på socialdemokraternas amtsrådslistor; »SOcialdemokraternes lister talte ingen Kvinder», yttrar utgivarinnan. Däremot sitta f. n. i folketinget fyra och i landstinget (första
kammaren) fem kvinnor, representerande alla större partier och
således även socialdemokraterna. Men antalet kvinnliga kandidater har minskats sedan det första kvinnorösträttsvalet år 1918.
Tills vidare kan man sålunda såväl i Danmark som i Sverige tala
om att antalet kvinnliga representanter i olika offentliga samhällsinstitutioner visar en tendens att stabiliseras vid ett ganska
lågt tal. Är detta fallet i demokratiska stater, synas kvinnorna i
diktaturstaterna med dessas maskulina »titanism» starkt trängas
tillbaka från inflytande i det offentliga livet.
Om de kvinnliga riksdagsledamöternas, stads- och kommunalfullmäktiges arbete i vårt land torde omdömet allmänt vara mycket erkännsamt. Naturligtvis ha en del kvinnors insatser vägt
mycket lätt- precis som en del mäns! -men många ha nedlagt
ett mycket nitiskt, positivt och högt skattat arbete. När det –
säkerligen ej så sällan- hänt att kvinnors uppträdande i offentliga församlingar lågt betygsatts, får man ej förglömma, att omdömet ofta är männens; såvitt den kvinnliga rösträtten skall
ha haft annat syfte än den enkla multiplikationens, ha kvinnor
dock ej valts för att bli männens grammofonplattor utan för att
tolka speciellt kvinnliga synpunkter och stämningar. Tillräcklig erfarenhet föreligger för att konstatera, att ingen förnuftig
människa nu skulle vilja avvara kvinnornas aktiva deltagande.
Ty urvalet av kvinnor uthärdar allmänt sett mycket väl en jämförelse med urvalet av män.
Kvar står emellertid frågan om kvinnornas rösträtt förmått
sätta stora spår efter sig. Man kan svara med att hänvisa till förbudssträvandena, som särskilt uppburos av kvinnorna men som
ledde till experiment, vilka såsom avskräckande och vådliga snart
måste uppges i land efter land. Man skulle kunna tillspetsa svaret
genom att peka blott därpå att kvinnan, trots att hon i de allra
flesta länder utrustats med rösträttsvapnet och trots att just hon
tänktes som ett fredens fasta värn, ej förmått hindra vår tids allmänna militarisering och Ragnaröksstämning; självfallet kan
ingen anklagelse härför riktas mot de vanmäktiga kvinnorna men
det måste vara en tragedi för alla de idealistiska kvinnliga rösträttskämparna att nu behöva konstatera detta sammanfallande i
tid mellan rösträttsreformens tillämpning och den vildaste kapp- 538
Kvinnorna efter kvinnorösträtten
rustning. Ej heller förutsågo väl reformens anhängare, att befolkningskrisen skulle inträffa samtidigt som kvinnorna restlöst tilldelades medborgerliga rättigheter. Naturligtvis är befolkningsdöden ej enbart att tillskriva kvinnorna, men den kan å andra
sidan ej förklaras utan en förslappad vilja även hos dem och
kanske mest hos dem att påtaga sig föräldraskapets offer och underkasta sig dess inskränkningar. Att sätta befolkningskrisen i
samband med kvinnorösträtten är visserligen att ge ett svar i fel
kasus; den är dock ett slags svar på de officiella appellerna vid
rösträttsreformens genomförande till det ansvar och de plikter,
som borde följa med rösträtten.
Den intressantaste frågan är ändock, hur kvinnorna själva reagerat inför de rättigheter, som de så ivrigt kämpat för. Har deras
allmänintresse vuxit, har deras kännedom om det aktuella samhället vidgats~ Att besvara denna fråga generellt är givetvis
ogörligt, lika litet som ett allmänt omdöme. om männens medborgerliga nit och kompetens kan fällas. Alla veta, hur mycket
arbete kvinnorna nedlagt genom kurser o. dyl. för att förkovra
sitt kön i medborgarkunskap – men hur många besöka dem~
Alla veta också, att det finns en elit av kvinnor, som uppfyller de
högst ställda pretentioner-, men är deras antal så mycket större
nu än på Ellen Keys och Gurli Linders tid~ Sanningen är nog den,
att hos den moderna kvinnan i allmänhet och den yngre i synnerhet – av de äldre kvinnorna med en annan uppfostran kan mindre
begäras- finnes ett mycket minimalt intresse för statens affärer,
hur plikttroget röstningen än skötes. Bio och sällskapsliv stå
högre i kurs än det politiska bildningsarbetet; vid radioföredrag
avstänges nog oftast automatiskt apparaten; den lätta, mycket
illustrerade och helst kolorerade veckopressen samt den lätta romanen utgöra favoritlektyren; i dagspressen slukas först och främst
det lättsmälta stoffet, som tidstypiskt nog för varje år kan glädja
sig åt ett allt rikligare tillmätt spalt- och sidutrymme; tjuvlyssnar
man till samtal mellan kvinnor på gator, kafeer eller bussar,
skulle man nästan räkna det som ett mirakel att få höra politik
med verkligt allvar och djup diskuteras. Intet antyder att man
med en parafrasering av Gambettas berömda sats skulle ha rätt att
tro att kvinnorna ständigt tänka på men aldrig tala om politik.
Det skulle vara roande att få veta, hur många kvinnliga väljarenaturligtvis också hur många manliga – skulle kunna någotså-
539
Kvinnorna efter kvinnorösträtten
när redogöra för den nuvarande anslutningen av. stater till folkförbundet, för mjölkregleringens allmänna principer (alltså icke
detaljbestämmelser), för pensionsreformens huvudinnebörd, för
landstingens viktigaste uppgifter, för uträkningen av fördelningen
av mandat på partier vid proportionella val, för samhällets viktigaste åtgärder att höja bostadsstandarelen o. s. v. Utan någon
kännedom om dylika och andra elementära politiska fakta måste
elen röstande faktiskt famla i mörkret eller gå i ledband.
Vi skola genast göra ett par reservationer, för att ej bli missförstådda. Kvinnorna ha uppenbarligen vid vissa tillfällen varit
mycket intresserade av speciella frågor, som direkt angått dem,
t. ex. behörighetslagen, löneprinciper och rätten för gifta till arbete. Men detta kan ej vara tillfyllest. Rösträtten gäller icke blott
bevakandet av privatintressen utan även och framför allt utstakandet av samhällskursen i dess totalitet. Kvinnorna kunna visserligen ursäkta sig med en hänvisning till att det politiska intresset i många manliga grupper ofta har det intimaste samband
med privata intressen och endast flammar upp när dessa aktualiseras. Men detta fenomen är dock icke blott en oäkta form av
demokrati utan rent av en fara för demokratiens sunda bestånd.
Högre kunna kvinnorna sätta sina ideal än att efterlikna männen
och deras primitivaste klassdrifter.
Med en viss rätt kan den moderna kvinnan peka på svårigheterna för henne att förena sitt dagliga arbete med ett allvarligt
kontinuerligt intresse för samhällsfrågorna. Den moderna kvinnan i yngre generationer – och det är om dessa vi tala – förtjä-
nar i allmänhet det högsta betyg för arbetsamhet och ambition.
Sitter hon på ett kontor, ger arbetets enformighet henne sällan
impulser att tänka över samhällsproblemen, och arbetsintensiteten
kräver som motvikt förströelse. Är hon gift och hemkvinna samt
som sådan i regel utan kvinnligt biträde, har hon sitt dagsprogram fulltecknat och har ont om tid att ägna sig åt annat än hus
och hem. Det vore också orättvist att generellt jämföra dagens
var och en på sitt håll arbetande kvinnor med de bättre situerade
från tidigare år, vilka av brist på eget arbete hade överflöd av
tid att förkovra sin bildning i språk, musik, litteratur, konst och
allt vad tidens schablon krävde. Den gamla tiden var god men
den var ingalunda bättre.
Någon invänder måhända, att den så småningom skeende ökningen av antalet kvinnor med högre utbildning med tiden skall
540
Kvinnorna efter kvinnorösträtten
leda till en motsvarande stegring av kvinnans insatser i politiken.
Att peka härpå är dock att blott beröra ett delproblem utan betydelse för genomsnittskvinnans politiska vakenhet och aktivitet.
Därtill kommer, att det finns lika liten sannolikhet för att kvinnlig
specialutbildning skall befordra det politiska intresset som motsvarande manlig specialutbildning. Redan i ordet specialutbildning ligger en förträngning, och det vore synd att säga att de akademiskt bildade i detta land äga något större politiskt intresse
eller kände någon hänsynslös åtrå efter att bli politiskt ledande.
Intet är oss mera fjärran än att ge uttryck för några antifeministiska synpunkter. Männen ha sannerligen ingen rätt till självförhä-
velse. Vi ha i denna årgångs andra häfte påtalat deras ofta mycket
bristfälliga medborgerliga insikter, icke minst inom den s. k. överklassen, och överhuvud uppställt kravet på en vidgad medborgerlig utbildning av de röstägande i vår folkstyrelse. Vi endast fullfölja samma tankegång, när vi dryfta problemet om kvinnorna
och kvinnorösträtten. Vi erkänna gärna, att nutidens överallt ingripande politik ställer nästan orimliga krav på en vanlig väljares förmåga att kunna »följa med». Folkets roll i demokratien
måste delvis bli rent fiktionalistisk. Men viljan hos folket att
förstå sin tid och sitt samhälle måste vara en oundgänglig beståndsdel av folkstyrelsen, om den .skall förtjäna sitt namn.
Genomsnittskvinnan-väljaren tyckes alltför ofta icke vilja förstå,
att ett minimum av kunskaper erfordras för att rösträtten
skall ha något verkligt värde och att kunskaper i den politiska
materien lika litet som andra kunskaper förvärvas utan bemödande. När vi försiktigtvis skrivit ett minimum, ligger däri
det självklara, att ingen begär att väljarna över lag skola bli
några politiska »professionals». Ingen kan i den populära men
karikerade bilden av den oresonliga kvinnosakskvinnan se något
ideal, men emellan den politiska kretinen och den all sann kvinnlighet umbärande kvinnosakskvinnan finns en gyllene medelväg.
Trots att tidens stil är lätthetens, ytlighetens, kåsörens torde detta
gyllene lagom vara uppnåeligt. Å ven kvinnorna böra ihågkomma,
att demokrati har som korrelat folkbildning och att demokrati i
sin renaste och högsta form är folkuppfostran och självuppfostran
samt allas reella medansvar.
541

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner