Print Friendly

Kvinnor – en mänsklig variant

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KVINNOR – EN MÄNSKLIG VARIANT
EvA MoBERG har inte ensam orsakat att »kvinnoproblemeh aktualiserats i dagens debatt. Många andra
företeelser, t. ex. arbetskraftsbehovet, likalönsprincipen, utbildningsfrågor, den låga nativiteten och
hemarbetets ökade mekanisering
bidrager till att kvinnorna kräver
svar på frågan: Var står vi i dagens samhälle?
Det är orealistiskt att förutsätta,
att en viss grupp människor skulle
kunna förbli opåverkade av samhällsutvecklingen. Barn och ungdom av idag har helt andra uppväxtförhållanden än för bara en
generation sedan – vilket accepteras av nästan alla föräldrar.
Kvinnans ställning däremot förutsättes av såväl man som barn
kunna förbli oförändrad – hemmets fyra väggar skall in i det
sista fungera som skyddsvärn för
den manliga suveränitetsfiktionen.
Självklart reagerar många kvinnor
inför detta. Eva Moberg är mig veterligen den enda i vårt land som
låter denna reaktion ta sig uttryck
i framläggandel av ett förslag till
ett fullständigt nytt samhällstänkande. Genom en aktiv kamp huvudsakligen förd mot den största
Av fil. kand. INGRID SUNDBERG
fienden till kvinnans jämnställdhet – det manliga könet – skall
vi kvinnor uppnå full frihet, ekonomiskt oberoende, människovärde,
likalön och full integration i förvärvslivet. Vi skall bli människor
mer än kvinnor. Eva Moberg har
bara glömt, att kanske majoriteten av alla människor tycker det
är bättre och lyckligare, att samhället består av kvinnor och män
än av självständiga individer med
beteckningen människor.
»Kvinnor och människor», Eva
Mobergs nyutkomna samling av
mestadels förut publicerade artiklar och diskussionsinlägg, är en
mycket rolig bok. Dess största
värde i den pågående »kvinnodebatten» är dess möjlighet att aktivera tänkandet hos den stora
mängd kvinnor och män, för vilka
Eva åtminstone andligen skapades
av Adams revben. All form av debatt fordrar en viss form av subjektivitet, bl. a. de personliga erfarenheter som bildar känslomässig
grundval för det patos, som ligger
bakom framförda åsikter. Därmed
får man emellertid inte åsidosätta
kravet på objektivitet; utan förmåga att förstå motiven till mot- 206
ståndarens åsikter blir en debatt
lätt bara :.ord, ord, ord …».
Eva Mobergs :.Kvinnor och människon är mycket ord. Skickligt
framförda, skarpt tillspetsade, klart
träffande – ibland också briljant
tänkta. Vad som saknas är känsla
och förståelse för det fakum, att
mänga kvinnor finner den traditionella livsformen vara den lyckligaste och riktigaste inte bara för
familjen utan också för dem själva.
Att för den gifta kvinnan skapa
bättre förutsättningar för ett fritt
val mellan hem- och yrkesarbete
borde vara det viktigaste målet l
dagens kvinnorörelse. Det är dock
en stor och grundläggande skillnad
mellan att vilja underlätta kvinnornas möjligheter till ett fritt val
och att redan på förhand göra
detta val åt dem. Eva Moberg gör
detta val på den ideologiska grunden av :.det liberala kravet på den
enskilda individens friast möjliga
utveckling».
Vägar jag här ifrågasätta författarinnans kompetens att bedöma
vad som menas med fri utveckling för enskilda individer? Hennes åsikter bygger på den ideologiska grunden, att varje människa måste vara en ekonomiskt
självständig individ, känslomässigt
obunden av någon annan. Endast
en sålunda fristäende människa
skulle ha möjlighet att utvecklas
fritt, yrkesarbete är alltså det enda
alternativet för en kvinna som vill
nä längre än till matrecept.
Schopenhauer har så vist sagt,
att varje människa är »en anhopning av tusentals behon. Alla
människor har inte Eva Mobergs
krav på individuell frihet, men
det finns hos oss alla djupa, så-
väl animala som själsliga behov,
vilka i hög grad ligger till grund
för vårt handlande men också för
vår uppfattning om ändamålet med
vårt liv och arbete. Dessa behov
är i hög grad olika hos män och
kvinnor, även de rent primitiva behoven utan anknytning till sedvänjor, normer och allmänna åsikter.
Kvinnor har oftare än män ett behov av att värda. Moderskärleken
är icke »historiens mest exploaterade känsla» utan ett av uttrycken
för detta behov, och utan vars
existens mänskligheten knappast
skulle haft någon historia. Vad
som hos Eva Moberg låter som en
frigörelse för den hemmaarbetande
modern, skulle med säkerhet för
en mycket stor grupp kvinnor bli
ett våldförande på deras innersta
önskan och behov av att själva
värda och uppfostra barnen även
sedan dessa fyllt tre år. Att naturen dessutom ordnat det så vist,
att dessa behov också ger barnen
goda förutsättningar för harmonisk utveckling är icke bara en
slump. Att vilja göra :.den på heltid hemmavarande hustrun utan
spädbarn överflödig» visar okunnighet om det arbete en husmor
även med större barn måste lägga
ned, för att med hem skall menas
något mer än en lokal för sömn
och måltider. Visst kan man och
kvinna dela på dessa uppgifter –
nödvändigt och vanligt förekommande när bägge yrkesarbetar –
men med fortgående välståndsutveckling följer ökad fritid, och om
en arbetsfördelning sker så, att endera maken yrkesarbetar och den
andra sköter hem och barn så ger
denna fördelning den bästa förutsättningen till gemensam fritidssamvaro. (Teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att bägge makarna har halvtidsarbete men produktionsmässigt är detta som generell lösning en orimlighet idag.)
Klart måste emellertid vara att en
hemmaarbetande moder med två
barn gör en arbetsinsats som minst
motsvarar daghemskostnaden för
dessa (10 000 kr.får) och oftast är
betydligt högre. Hon avstår också
frivilligt från en stor del av denna
summa, varmed hennes yrkesarbete skulle ha subventionerats,
utan att hon skulle ha tillfört
produktionen någon som helst
nettoarbetskraft. Även en kvinna
med ett par skolbarn uppfyller
samhällets krav på allas »rätt och
plikt till arbete». (Varför sysslar
månne Eva Moberg så gärna med
ettbarnsfamiljen? Är det för att
fler barn kan hämma föräldrarnas
rätt till fri utveckling?)
Familjen är och bör vara en enhet, även ekonomiskt och socialt,
där ligger tydligen den grundläggande åsiktsskillnaden om familjeinstitutionen mellan liberaler och
konservativa. Såväl den sociala som
den ekonomiska enheten betingas
207
av att bägge makarna känner familjekänslan så starkt, att den i
sig själv blir en drivkraft till arbete för familjens bästa – kontantinbringande eller icke. Att sedan inom denna enhet finna de
bästa möjligheterna till de olika
familjemedlemmarnas fortsatta utveckling – det är problemet idag
och där återstår mycket att göra.
Samhällets första åtgärd är icke
att sätta familjeinstitutionen under
debatt, icke heller att centralt fördela hemsysslorna – även om Eva
Moberg framför att det ännu icke
är fråga om att förorda lagstiftning – utan att med bibehållande
och stärkande av familjens ställning och egna ansvar för barnens
fostran skapa möjlighet för bägge
föräldrarna att arbeta inom det
arbetsområde dit fallenhet och håg
står. (Eva Moberg undervärderar
i hög grad fäders insatser i hushållsarbete och barnavård.) Ett så-
dant ställningstagande måste ske
utan moraliska och sociala värderingar, innebärande, att endast ett
avlönat arbete skapar förutsättningar för personlig utveckling.
Arbetsglädje var förr få förunnat
att få uppleva, i framtiden bör den
bli en realitet för var och en. Många
kvinnor finner denna glädje i hushållsarbete – andra gör det icke
och bör i sådana fall ha sin
huvudsakliga verksamhet förlagd
utom hemmet.
Att detta idag icke alltid kan
ske beror på flera olika orsaker.
Fullständig likställdhet råder ännu
208
icke på arbetsmarknåden även om
vi är på väg. Antalet deltidstjänster är helt otillfredsställande och
dessutom finns det säkert äkta
män som definitivt motsätter sig
hustruns yrkesarbete. Vanligare är
antagligen de familjefäder, som
teoretiskt godkänner hustruns rätt
till yrkesarbete utom hemmet, men
i praktiken icke påtager sig sin
ökade del av hemarbetet – så allmänt förekommande som Eva Moberg påstår är de dock säkert icke
– men deras hustrur blir i verklig
mening dubbelarbetande. Naturligtvis spelar uppfostran en stor roll
– särskilt när det gäller barnen
inpräntar såväl skola som föräldrar
den gamla åsikten om uppdelning
av intressen och sysselsättningar
efter kön. Dessutom lever vi i en
värld där sexualiteten blivit »den
mest exploaterade känslan». Film,
press och TV inskärper att flickors
livsmål måste vara att bli åtrå-
värda. 17-åriga kvinnliga gymnasister hävdar utan opposition i en
debatt om kvinnan i förvärvslivet,
att moderns plats alltid är i hemmet, annars förlorar hon sin kvinnlighet, för en man är det i gengäld omanligt att diska. Man frå-
gar sig om dessa blivande akademiker blivit så förgiftade av samhällets propaganda, att de i framtiden icke blir i stånd att fritt välja
livsform. Föräldrar och skola måste
hos barnen inskärpa icke bara vikten av en ordentlig utbildning utan
också ansvaret som följer med en
sådan. Det måste bli självklart för
ungdomen att endast genom att utveckla de personliga förutsättningarna och ansvarskänslan kan en
fullgod samhällsinsats göras.
Eva Moberg påpekar att flickornas krav på gedigen yrkesutbildning kommer att öka inför ett yrkande att »äktenskapets möjligheter som försörjningsinrättning helt
måste utplånas». Det må vara riktigt, men man ryggar onekligen inför hennes följdriktiga resonemang, enligt vilket en mor med
t. ex. tre barn i åldrarna 5, 7 och
9 år endast till graden men icke
till arten skiljer sig från en prostituerad i och med att hon tillgodogör sig ekonomiska fördelar av makens befordran. Hellre fria än fälla
är en regel som tillfredsställer stora
krav på humanitet. Eva Moberg har
friat många i sitt utopiska människosamhälle men hon fäller fler.
Problemet med det ekonomiska
oberoendet måste ju också lösas
för småbarnsfamiljerna. Där föreslår Eva Moberg ett instiftande av
en barntilläggskassa till vilken
alla löntagare bidrager. Ett mycket stort bidrag skall utgå till alla
barn under 3 år, så stort att det
ställer barnets vårdare ekonomiskt
oberoende, därefter bör bidraget
bara vara obetydligt högre än det
nuvarande barnbidraget. Bland motiven till denna ekonomiska transaktion framför förslagsställaren
bl. a.: »Slutligen skulle barnen bli
mindre slumpmässigt utlämnade åt
sina egna föräldrars ekonomi» –
man undrar onekligen om nästa
steg blir statligt godkännande av
föräldrar för att förhindra att barn
slumpvis utlämnas åt sådanas godtycke.
Det enda positiva jag kan finna
i Eva Mobergs barntilläggsförslag
är att dess genomförande säkerligen skulle höja nativiteten i vårt
land. Bara man ser till, att det
blir precis 3 år mellan barnen, kan
endera maken kraftigt stärka familjens ekonomi i åtminstone 9-
12 år genom att sköta barn och
hem. För att ekonomin sedan icke
skall försämras, måste dock modern (fadern) återtaga sitt yrkesarbete när barnen är 3, 6 och 9 år
och fadern (modern) måste ånyo
hugga i med hushållsarbete på fritid. Vården av 3 barn kan nämligen sällan varken rationaliseras,
förenklas eller centraliseras.
Detta motiv för barntilläggskassa
framför inte Eva Moberg – antagligen därför att hon överhuvudtaget icke räknar med stora familjer. Efterkrigstidens befolkningsutveckling i USA har visat oss att
höjd levnadsstandard icke alltid
måste följas av låga födelsetal –
utvecklingen där går i stället i
motsatt riktning. Så är icke fallet
i vårt land. Ä ven om samhället
behöver kvinnan i produktionen i
dag, är dess behov av barn (en
investering på lång sikt) än större.
Och barnen måste beredas plats
både i hemmen och i samhället.
Ansvaret för deras uppfostran, försörjning och antal är i första hand
föräldrarnas sak. Samhället åligger
209
det att tillse att barnfamiljens
ökade försörjningsbörda lättas genom ortsavdrag för barn, flerdelning av familjeinkomsten före beskattning och i familjer, där bägge
föräldrarna yrkesarbetar, rätt att
göra avdrag för kostnader i samband med barnens vård. Därifrån
och till statligt avlönande av barnavårdande förälder är dock steget
långt.
Visst skjuter Eva Moberg sina
salvor för högt – men ändå är
vi säkert många som gläds åt hennes kanonader. Många kvinnoproblem återstår ännu att lösa även
om de i högre grad är av moralisk än ekonomisk natur.
Den kanske viktigaste frågan är,
hur skall kvinnorna fås att inse
sitt mänskliga ansvar gentemot
samhället? Det är orimligt att i
stort sett endast den ena hälften
av mänskligheten ensam skall
svara för samhällets utveckling,
att kvinnornas kön skall befria
dem från skyldigheten att medverka i beslutande instanser och
från att deltaga i den politiska
och kulturella samhällsdebatten.
Vad motiverar att vi på grund av
vårt kön (icke på grund av husmorsplikter) skall anse oss oförmögna att utnyttja de intellektuella resurser, som dock varje människa utrustas med? Eva Mobergs
kapitel: »Vart tog kvinnorna vä-
gen:. ställer upp fakta, som utomordentligt belyser skevheten i samhällsrepresentationen. Den framtida kvinnodebatten måste bl. a.
210
inriktas på att finna de psykologiska orsaker, som skapar denna
kolossala disproportion mellan
mäns och kvinnors vilja till insatser av olika slag. Till en stor
del ligger säkerligen felet i uppfostran, men man undrar hur tidigt den skall sättas in när man
hör en 3-åring förklara för sin
kamrat: :.Nej tanter kan inte bli
chefer.» Om traditioner och slentriantänkande ensamma är orsak
till kvinnornas undervärderingar
av intellektuella förutsättningar
och bristande självtillit – då
måste kvinnorörelsen bli starkare
än någonsin. Uppgiften är dock
icke att pådyvla kvinnorna den
villfarelsen att ekonomiskt oberoende är enda möjligheten till personlig utveckling, utan att få dem
att inse varje människas ansvar
att förvalta de gåvor hon utrustats
med. Husmorsyrket ger i sig själv
alls icke sämre möjligheter till andlig och personlig utveckling än rutinarbete i fabrik eller på kontor.
Den undervärdering av de hemarbetande kvinnornas insatser som
förekommer, bottnar oftast i deras
egen ovilja att kombinera detta
arbete med intellektuella prestationer av något slag. Samhället
( =männen) ställer inga krav, annat än erotiska utöver arbetets
fullgörande – nåväl då måste vi
ställa kraven själva. Detta måste
göras, icke genom att förneka
sexualitetens stora betydelse för
mänskligt beteende, vilket Eva Moberg tenderar att göra, icke heller
genom att förringa kvinnans ställning som maka och mor, utan genom att framhålla att andlig utveckling försiggår parallellt med
dessa livsyttringar och är ett villkor för en människovärdig existens.
Ett fritt val av arbetsplats ger
möjligheter för alltfler gifta kvinnor att komma ut i förvärvslivet.
En god utbildning, behov av
arbetskamrater, intresseinriktning,
önskan att ekonomiskt bidraga
till familjens försörjning och
ovilja för hemarbete är några av
de skäl som påverkar valet i denna.
riktning. Ett annat mycket starkt
skäl är säkerligen vissheten om,
att sedan barnen vuxit upp, oftast
20-25 år återstår till pensionsåldern, och man vet, att ju längre
yrkesuppehållet varat, ju svårare
är det att återupptaga arbetet. En
sund och riktig önskan att förkorta
detta uppehåll finns hos många
kvinnor och detta skapar bl. a. den
mycket starka efterfrågan på deltidstjänster av olika slag. Denna.
brist måste kunna hävas, och en
förutsättningslös utredning från
såväl fackförenings- som arbetsgivarsida måste utföras med sikte
på att utöka antalet deltidstjänster inom alla näringslivets områ-
den. Alltför många kvinnor i 40-
50-årsåldern befinner sig idag i en
situation, där sysslolösheten ska-·
par stora psykologiska problem.
Tiden fylls ut med oväsentligheter,
inbillningssjukdomar, ensamhetskänsla, städmani och nervöst
ätande är vanliga yttringar hos
kvinnor, som efter många års verksamhet med hem och barn, sedan
icke kan fylla ut sin tid. Det långa
yrkesuppehållet har skapat dåligt
självförtroende, ovilja att underordna sig regelbundna arbetstider
och rädsla för att icke »räcka till».
De kvinnor, som förkortat yrkesuppehållet genom kanske många
års deltidsarbete får sällan svårigheter att erhålla full tjänst när
de det önskar.
Men detta löser icke problemet
för de idag medelålders »sysslolösa» kvinnorna. Man har bl. a. försökt anordna efterutbildningskurser av olika slag. Var ligger då
felet, när en sådan kurs för efterutbildning av sjuksköterskor med
långt yrkesuppehåll icke kunde
startas, eftersom endast 3 anmälningar förelåg? En sociologisk undersökning skulle kanske kunna
211
klargöra orsakerna till »arbetslösa»
gifta kvinnors ovilja mot yrkesarbete. Beror det trots allt på arbetsovilja, på avsaknad av självförtroende eller på otillfredsställelse med
det ekonomiska utbytet av yrkesarbetet? Klarhet på dessa frågor
skulle ge bättre möjligheter för
samhället att utnyttja den arbetskraftsreserv som fortfarande finnes, men också ge förutsättningar
för många kvinnor att känna arbetsglädje och personligt värde under större delen av sitt liv.
Eva Moberg säger: »Vi måste
fortsätta, ännu är vi bara halvvägs.» Det är riktigt, men vi når
målet fortare, om vi vet vår färdriktning och inte irrar vilse på
sidospår. Målet är ändå detsamma:
bättre möjligheter att tillvarataga
våra mänskliga rättigheter men
också större ansvar för att uppfylla våra mänskliga skyldigheter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner