Kvinnokamp som missar målet

En jämställdhetsmyndighet, en genderhandbok – och en kvinnosakskamp som tycks ha backat närmare åttahundra år. Vad händer egentligen med jämställdheten, undrar Amanda Wollstad.

Att en jämställdhetsmyndighet ska inrättas må väl vara en sak. Mer kan man väl knappast vänta av en regering som tror att tvångskvotering av andra människor till styrelser är ett effektivare sätt att få kvinnor att ta sin rättmätiga plats i näringslivets toppskikt än att låta dem driva företag i fred. Men att den nya myndighetens huvudsakliga uppgift tycks vara att motverka våld mot kvinnor?

För tjugo år sedan stred man under paroller om lika lön för lika arbete. För hundra år sedan om kvinnlig rösträtt. Nu är vi alltså tillbaka till Birger Jarls kvinnofrid.

Nej, ge pengarna till polisen istället, våld mot kvinnor och hedersvåld är fortfarande våld, fortfarande kriminellt och fortfarande polisens ansvar. Att ständigt särskilja övergrepp för att de sker innanför hemmets fyra väggar riskerar snarare att snuttifiera dem och göra dem till just en ”kvinnofråga” snarare än den självklart allmänna angelägenhet de bör vara.

Vill regeringen sedan på allvar driva på jämställdheten är det i stället i plånboken de bör titta. På sikt är det nämligen bara så vi bryter den negativa cykeln, inte minst i utanförskapsgrupperna. Alla kvinnor behöver en plattform, ett språk och en egen ekonomi – först när vi är oberoende av både familjefäder och statens allmosor har kvinnokampen lyckats.

Politiskt är den största jämställdhetsreformen på senare år tvivelsutan RUT-avdraget, även om undantag i skattelagstiftningen egentligen är en styggelse. Men för fler kvinnor i arbete, fler kvinnliga företagsledare och färre obetalda timmar i hushållet kan det nog vara värt det.

För några dagar sedan presenterades också försvarsmaktens senaste genderhandbok, vilket naturligtvis gav upphov till en del uppgivna skratt. Nog har den hårt pressade myndigheten annat att lägga tid och pengar på än de senaste trendteorierna från elfenbenstornet?

Nu behöver dock inte så kallat gendertänk inom försvaret vara någonting negativt, ryggmärgsreflexen till trots. Ett modernt försvar behöver alla sina soldater och sjömän – och ska vara ett självklart karriärval för både män och kvinnor.

I en konfliktzon finns både humanitära och rent taktiska poäng att plocka på att bry sig om kvinnor och barn. Kvinnor ses på allt för många platser, inte minst där Sverige har trupp, som måltavlor snarare än jämlika. Sexuellt våld används som maktmedel, för att krossa familjer, samhällen och folkgrupper.

Är det en hållbar fred man vill skapa – och allt annat är ofattbart dyrt likväl som inhumant – har man allt att vinna på att involvera kvinnorna i uppbyggnadsarbetet. Men det handlar också om så pass enkla saker som att även i patriarkala strukturer veta hur man ska kunna kommunicera med lokala kvinnor för att kunna samla underrättelse.

Viktiga – för att inte säga livsviktiga – frågor både för de människor och samhällen Sverige ger sig ut för att skydda och för de män och kvinnor vi skickar ut, således, och inte helt enkla.
De kräver en hel del tankeverksamhet och säkert ett antal skrifter. Och är det nu projekt som stjäl pengar från kärnverksamheten vi är ute efter finns det nog fler och större budgetposter att granska.

Det större problemet i sammanhanget är snarare att de exempel ur genderverksamheten som hittills cirkulerat – hur hemvärnet under övning bäst stänger delar av en bro i en mellanstor svensk stad för att ur ett genderperspektiv hindra ”rätt” del av trafiken, och hur mycket tid och energi som bör läggas på att granska frågan i förtid – förtar och förlöjligar de viktiga frågorna.

Kampen för alla människor lika rätt till sin kropp, sin röst och sitt ägande är för stor och viktig för att schabbla bort med trams.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift