Print Friendly

Kurt Wickman; Liten vänster blev stor

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITEN VÄNSTER BLEV STOR
KURT WICKMAN
1968-vänstern var numerärt sett en begränsad rörelse. Uppslutningen skedde främst i
universitetsstäderna. Men denfick ändå ett stort genomslag i samhället.
o
A
ret 1968 har kommit
att ra en politisk
laddning, som inget
annat enskilt år under hela efterkrigstiden. Det är inte alldeles kristallklart
varfor.
Att det var frågan om en vänsterpolitik som dessforinnan inte funnits
i Sverige – eller Europa, fOr den delen- står väl klart. Politiken bars upp
av en rekordstor kår av studenter. De
kom att gå in i flera olika traditionella former for vänsterpolitik. Detta
behandlas ofta av 1968-nostalgiker
som det väsentliga i ”1968”- sannolikt utan grund.
Det mest sterila och samtidigt mest
traditionella var en kommunistisk
politik, som studentvänstern själv
uppfattade som ny och banbrytande
maoism. Men maoismen var inget
KUR. T WICKMAN är Fil dr och Ilatiorw/ekorlom.
4
annat än bakåtblickande stalinism
och den kom också att självdö i inåtblickande fraktionsstrider. Om detta
hade blivit resultatet av ”1968” hade
begreppet knappast överlevt år 1970
– och därefter känts ungefar lika
fräscht som dagens KFML
Göteborg Godå, de finns fortfarande
och ser fortfarande framåt mot det
stora stalinistiska inbördeskriget i
Sverige).
Under sin absoluta höjdpunkt fick
denna rörelse 0.4 procent av röstema
i ett allmänt val. Detta trots att man
fick ungefar samma exponering i media 1970 som ny demokrati 1991.
Facket tog över
studentvänsterns kritik
Det nya låg i stället vid sidan av en
sekteristisk studentvänster. De friska
inslagen fanns där och kan blottläggas. De låg i en kritik av foråldrade
strukturer av maktutövning i olika
delar av samhället. Man pekade t ex
på att det bristfilliga tillvaratagandet
gen forsärmade effektiviteten i företagen. Någon ny form av ”medbestämmande” borde prövas, blev slutsatsen. Men den tanken utvecklades
egentligen aldrig mer än till just kritik.
Under 1970-talet kom denna kritik i stället att helt tas över av fackforerringarna-som uppfattade sig själva
som ”moderniseringens” representant, utan att inse att de utgjorde den
största delen av problemet. I sin kritik kände LO uppenbarligen vinden i
ryggen så starkt, att man på allvar lanseraJe ett program for att ta över det
svenska näringslivet. Man avsåg helt
enkelt att ersätta fåretagsledningarna
med fackliga kon’llTlitteer och foretagens direktörer med ombudsmän
från fackföreningarna.
Denna politiska framstöt slogs tillbaka och visade sig i stort sett sakna
stöd i samhället. I stället övergick
fackföreningarna till ett svagare reservprogram, nämligen att utveckla
den ”ekonomiska demokratin” i foav de anställdas initiativformåga troli- retagen. Men det var i stort sett ett
SVENSK TIDSKRIFT
destruktivt program. Man ville ge
fackforeningarnas ombudsmän möjligheter att dela tantiem med foretagets traditionella ledning. Men vad
man faktiskt skulle åstadkomma med
sitt program for ekonomisk demokrati var något annat, nämligen att
bryta ned den nödvändiga hierarki i
foretagen som ger dem en unik formåga att smidigt lösa konflikter mellan olika grupper anställda.
Illa utvecklad analys
För det andra fanns det en kritik mot
den svenska korporativismen. Den
bottnade i en delvis illa utvecklad
ekonomisk analys – trots närvaron av
många ekonomer i 1968-rörelsen var
uppfattningen om hur en marknadsekonanti fungerar knappt utvecklad
alls. Man betraktade storforetagen
med den största skepsis och beskrev
dem i allmänhet som ”monopol” eller med det ännu mer kryptiska begreppet ”storfinans”. Den kommunistiske ledaren C-H Hermansson
hade skrivit en uppmärksammad bok
där detta begrepp särskilt lanserades.
Samtidigt uppfattade man staten som
den stora problemlösaren. Det var
den goda kraft som kunde bromsa
storforetagen och hjälpa de anställda i
deras ”kamp mot storfinansen”. Här
borde således finnas mycket tydliga
rågångar uppdragna.
Upptäckten att de forväntade rå-
gångarna i själva verket var mycket
suddiga gråzoner satte sinnen i brand.
Det blev ett framträdande tema i
1968-kritiken av svensk politik att
beskriva samarbetet mellan stat och
storforetag som ett stort svek mot det
mytomspunna begreppet ”folket”.
”Blandekonomin” började beskrivas
som ”blindekonomin”. Företagarna
stod definitionsmässigt på andra sidan, men uppfattningen blev nu att
också socialdemokraterna hade lierat
sig med dem. Kritiken framfordes
överallt, inte minst i den populärkultur som utvecklades. En ofta spelad
sång innehöll omkvädet ”staten och
kapitalet, de sitter i samma båt”.
Distanseringen från det korporativa
systemet togs – kanske paradoxalt –
framfor allt upp hos arbetsgivarna.
1991 forklarade SAF unisont ett
”uppbrott från korporatismen” och
valde därefter inte in egna representanter i de ”partssammansatta organen”, som hade blivit kodordet for
den moderna svenska korporativismen. Paradoxen upplöses väl enklast
av att framfor allt fackforeningarna
under 1970- och 1980-talen utnyttjade sådana partssammansatta organ
for att mycket markant flytta fram sina politiska positioner. I stället for att
kvävas i slutna rum, blev det av praktiska skäl en fordel for arbetsgivarna
att flytta ut motsättningarna i det
öppna.
Mer marxism i vetenskaperna
För det tredje gick kritiken mot universiteten och utbildningssystemet.
Det fanns en aktiv – men i realiteten
död – linje som gick ut på att introducera mer marxism i samhällsvetenskapernas kursplaner. Det skedde
ganska allmänt, men denna våg gick
efterhand tillbaka. Den djupare ström
SVENSK TIDSKRIFT
som drev vågrörelsen handlade om
något annat. Det var en stark kritik
av samhällsvetenskaperna så som de
tillämpades i slutet av 1960-talet.
Grundtanken var att de egentligen
saknade vetenskaplig hållbarhet och
mest gav uttryck for en ideologisk
hållning.
Allmänt sett var argumentet att ett
kapitalistiskt samhälle producerar kapitalistiska samhällsvetenskaper.
Deras resultat har inget ”tidlöst” värde utanfor detta – till skillnad från
exempelvis naturvetenskaper och
språkvetenskap. Delar av denna skepsis har uppenbarligen vandrat över till
det allmänna medvetandet över tiden. När den socialdemokratiske
chefen for Konjunkturinstitutet, Bo
Ringholm på Ams eller LO-ekonomerna ställer en ekonomisk prognos
infor ett val, drabbas de ofta av återklanger från 1968 års kritik av samhällsvetenskaperna. Allmänheten
uppfattar prognoserna som partsinlagor, avsedda att forbättra socialdemokraternas resultat i det kommande
valet.
Det är på sätt och vis en egendomlighet, att det långsiktigt innovativa i
1968 års djupare kritik allra bäst kunde tas till vara inom näringslivet. Det
är i och for sig kanske inte en svårighet, då foretagen normalt representerar den mest flexibla och forändringsbenägna institutionen i ett samhälle.
Marknadsekonomins konkurrens garanterar att det måste vara på detta
sätt. Men det är en egendomlighet ur
det dåvarande perspektivet. Man
uppfattade då inte foretagen som dys
nam.iska och öppna for alla typer av
utveckling, utan snarast som Kafkaliknande slott – hotfulla och omöjliga
att påverka eller ens anpassa sig till.
Brett genomslag i samhället
Det rent politiska vänsterelementet i
”1968” var det kanske mest ödeläggande och det som har kommit att
skynuna nästan allt annat i den fortsatta värderingen. Det är visserligen
sant, att de marxistiska studenterna
var ra. Och det är sant, att de ofta
grep tillbaka på och idealiserade den
mest motbjudande kommunistiska
traditionen, den som utformades av
kommunister i maktposition – Lenin, Stalin och Mao Tse-tung. Men
det är också sant att det marxistiska
elementet fick ett mycket brett genomslag i samhällsdebatten.
Alla politiska partier påverkades i
någon utsträckning. Den svenska politiken drevs åt vänster. Folkpartiets
ungdomsforhund uttalade ända upp i
sin styrelse forståelse eller sympati for
marxismen. Inom centerns ungdomsforhund framträdde en tongivande radikal riktning som – med en
viss distanserad humor- kom att kallas ”Asa-Nisse-marxismen”. Medlenm1ar i dessa organisationer kom
att bli flitiga deltagare i demonstrationståg som organiserades av studentstalinister, Clarte eller Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna.
Påverkan på det dåvarande högerpartiet är direkt synlig: man bytte
nanm till Moderata samlingspartiet.
Det blev under åren efter 1968 be- 6
svärande och politiskt stigmatiserande att forknippas med ”höger”. I stället markerade man en modererande
politik – med större hänsyn till andra
synpunkter, sådana som kom från
vänster – genom nanmbytet.
”Det blev ett
framträdande tema
1968-kritiken av svensk politik att beskriva
samarbetet mellan stat
och storföretag som ett
stort svek mot det mytomspunna begreppet
Jolkef. 1
Blandekonomin J började beskrivas
som 1
blindekonomin J.
”De egentliga vänsterpartierna var
naturligt nog ännu mer öppna for på-
verkan från ”1968”. VPK radikaliserades och antog ett nytt partiprogram
som direkt uttalade sig for inbördeskriget som politisk metod – eller som
det hette i den romantiserande beskrivningen: man blev på nytt ”ett
revolutionärt parti”. Med detta svarade man på 1968-kritiken om att ha
forsotfats och blivit ”revisionister”,
d v s anpassat sig till det kapitalistiska
samhället och tappat forändringsviljan. Men det räckte inte alltid. På flera håll forlorade man ändå ungdomsforeningar till 1968 års stalinister. Ett
sådant större exempel var MarxistLeninistiska Kampforbundet, en
övergångsorganisation som bröt med
SVENSK TIDSKR.IFT
VPK for att ansluta sig till KFML.
Uppenbarligen tillhörde Gudrun
Schyman denna organisation – då
fraktionsstrider inom vänsterpartier
är något av det mest intensiva som
alls forekommer i det politiska livet
är det minst sagt egendomligt att hon
inte upptäckte konflikten.
Också de socialdemokratiska studentforeningarna på universitetsorterna tunnade ut sina forbindelser
med moderpartiet. De blev helt enkelt alltmer öppna for 1968 års ideer,
i vilka socialdemokraterna uppfattades som det kapitalistiska samhällets
svekfulla forvaltare. studentforeningen Laboremus i Uppsala upplöstes. Anna-Greta Leijon är ett exempel på en socialdemokratisk student
vid denna tid. I sin självbiografi berättar hon att den nya marxist-leninistiska rörelsen utövade en mycket
stark lockelse. Hon övervägde länge
att ansluta sig.
Vänsterkandidaten Palme
Socialdemokratin påverkades väsentligt. Det har sagts att 1968 års mycket starka socialdemokratiska val ska
forstås som ett väljarnas ”farväl” till
Tage Erlander. Det ligger kanske nå-
got i det. Men viktigare är att man
lyckades fånga upp de radikala stämningar som med viss kraft utgick från
studentpolitiken. I denna process på-
verkades partiets själ. Radikalt.
Vid Tage Erlanders avgång steg socialdemokraternas vänsterorientering
till ytan. För forsta gången kom vänstern inom partiet att kunna utse sin
kandidat – Olof Palme – till partiets
<
m
m
en
ordforande. Traditionen hos socialdemokraterna hade annars varit att
välja en representant for partiets hö-
ger till ordforande. Men vänstern inom partiet hade stärkts så mycket under 1960-talets andra hälft att alla alternativa kandidater från partiets mitten och höger framstod som svaga i
jämforelse med Palme.
Palme kom att sitta i sexton år och
grundligt forändra det socialdemokratiska partiet. Ideologiskt och organisatoriskt kom socialdemokratin att
fast knytas till ett politiskt vänsterprojekt. När Ingvar Carlsson och senare
Göran Persson efterträdde Palme fick
de ledningen över ett parti som var
cementerat på vänsterflanken. Varken Ingvar Carlsson eller Göran
Persson tillhör denna riktning inom
partiet, men satt i stor utsträckning
fast i den politiska organisation Palme
hade lämnat i arv.
Maktfrågan i centrum
Vänstern inom socialdemokratin var
uttalat socialistisk i den meningen, att
man framfor allt ställde maktfrågan i
centrum. Staten skulle användas for
att blockera roretagamas inflytande
över samhället, och efterhand skulle
det privata näringslivets äganderätt
upphävas – tillgångarna skulle överforas till statligt eller kollektivt ägande. Delar av den opinion som upparbetats inom studentvänstern kunde
tas över i olika avsiktsforklaringar
från socialdemokraterna.
Palme markerade denna brygga genom att själv gå in i studentvänsterns
sarnn1anhållande fråga – protesterna
mot Vietnamkriget. Han uppträdde i
en demonstration i Stockholm sida
vid sida med Nordvietnams sovjetambassadör och karaktäriserade vid
ett annat tillfålle den amerikanska
statsledningen som ”satans mördare”.
Frågan om makten över näringslivet ställdes från början av 1970-talet
av LO. Villy Bergström skrev på
uppdrag en bok om kapitalbildning
och medinflytande. De centrala slutsatserna i denna bok pekade på att ett
större inflytande från de anställda
över foretagens styrning skulle ge en
långsiktigt bättre ställning for alla anställda. Dessa slutsatser forvaltades av
LO:s vänster, där Rudolf Meidner
var ett ledande namn, och utvecklades till tanken om löntagarfonder.
Genom ett sinnrikt arrangemang,
där man utnyttjade instrumentet om
centrala avtal och statens beskattningsmakt, skulle kapitalet foras över
till de anställda. Det lätt ironiska i hela arrangemanget var att man skulle
operera på en av kapitalismens mest
centrala scener, aktiebörsen. Genom
att utnyttja en av kapitalismens mest
värderade institutioner skulle hela
överflyttningen av beslutsmakten till
LO ra ett klart drag av legalitet – man
gjorde bara vad kapitalisterna normalt gjorde, d v s drog in ”övervinster” och placerade tillbaka dem i
löntagarnas namn som ägarandelar.
Hela tanken byggde också på en
marxistisk ekonomisk tanke: övervinsterna hade arbetats samman av
arbetarna, varfor man egentligen bara
ställde anspråk på vad som i vaiJe
moralisk analys var arbetarnas egna
SVENSK TIDSKRIFT
resurser.
Den allmänna politiken under
Palme-epoken blev aktivistisk. Det är
i princip denna period som skiljer ut
Sverige från hela den övriga utvecklingen i Västvärlden. Både fore och
efter Palme-epoken foljde Sverige
den allmänna trenden i Västvärlden.
Även om epoken hade skapat så
många problem, är det lätt att uppfatta Carlsson- och Persson-regeringarna som avvikande. Men de representerar troligen en normalisering av
politiken.
Världspolitisk hybris
Utrikespolitiken under Palme-epoken siktade till ett ledarskap for tredje
världens övervägande socialistiska
(eller kommunistiska) stater. Det var
ett slags världspolitisk hybris, som
dock sökte kapitalisera på forhållandet att majoriteten av u-länderna sedan 1960-talet alltmer lutade i socialistisk riktning. Man övertog 1968-
demoniseringen av USA och forstå-
elsen for de kommunistiska staterna.
Det hela kokades samman till en utrikespolitisk soppa, som inte skilde
mellan det demokratiska USA och
det diktatoriska Sovjetunionen.
I forvånande stor omfattning kom
Sovjetunionen att ges favörer i utrikespolitiken. Den innebar en brytning med en lång svensk utrikespolitisk tradition, som forst på 1990-talet
gick tillbaka till den långa linjen.
På hemmaplan blev politiken aktivistisk. Det var från början av 1970-
talet som de riktigt stora ekonomiskpolitiska åtgärdspaketen började dug- 7
00
ga tätt. Olof Palmes valspråk ”politik
är att vilja” avslöjade en voluntaristisk hållning till den ekonomiska politiken. Detta var en direktimport
från 1968-ideologin, som hade foljt
den maoistiska parollen ”att sätta potanken att arbetarna i ett framtida
samhälle skulle vara befriade från alienation, fortryck och ekonomisk exploatering. Det var ett gammalkommunistiskt recept, något uppiffat med
modern psykologisk och sociologisk
litiken främst”. Varje problem var till analys. Kanske ska man- eller möjlisin karaktär ett politiskt problem, och gen inte – ursäkta studenterna for att
kunde lösas med politiska medel. de inte forstod att arbetslägren eller
Även äkta ekonomiska problem koncentrationslägren alltid ligger i
transformerades till politiska. Den utopins praktiska genornforande.
självklara foljdfrågan till 1968-ideolo- Palme-ideologerna övertog dock
gin och till Olof Palme – ”men om grundstrukturen i tankegången, men
man inte kan det man vill” – blev såg lösningen redan mera kortsiktigt.
obesvarad hängande i luften. En mycket stor expansion av den foPolitiken styrdes in på snart sagt religgande välfärdsstaten skulle ge
varje område, och skattetrycket sköt utopiska resultat, som inte låg alltfor
genom taket. Mycket välfungerande långt borta från vad studentkommusvenska marknader reglerades sönder
i politiskt styrningsnit – livsmedelssubventioner foljdes av bostadssubventioner som foljdes av varvsstöd
som foljdes av prisstopp och hyresstopp som foljdes av Stålverk 80 osv.
Det fortsatte i all oändlighet.
Det fanns i stort sett inga begränsningar for vad man skulle
eller borde göra – det var bara
dålig politisk fantasi som satte gränserna. Hela denna måttlösa politisering av samhällslivet kom att beskrivas som en ”demokratisering”, trots
att det snarare var långtgående krav
på att inordna sig i ett välfärdsstatens
Utopia – med risk for politisk mobbing av grupper i samhället som valde att ställa sig vid sidan om.
Samhällsutopin kanske kan uppfattas som en urvattnad eller moderniserad variant av 1968-kommunismens
klasslösa samhälle. Man drevs här av
8
nismen foreställde sig.
Utsatta for minoritetsfortryck
Den samhällsuppfattning som bar
fram 1968-vänstern var att den större
delen av befolkningen var utsatt for
ett fortryck från en minoritet. Det
var en central uppgift att avlägsna
detta fortryck. Också denna samhällsanalys vandrade in i Palme-ideologin i lätt forändrad forn1.
Begreppet ”svaga grupper” och ett
antal andra uttryck med samma innebörd kom att dominera Olof Palmes
framställningar. Efterhand utkristalliserade det sig en samhällsbild som var
snarlik 1968-vänsterns. Palme-ideologin beskrev ett samhälle som bestod av en tredjedel välbeställd och
välintegrerad medelklass och två tredjedelar på olika sätt ”svaga” grupper. Den politiska uppgiften var således mycket stor – att rädda två treSVENSK T ID SKR. IFT
djedelar av samhällets medborgare.
Kanske bör det tilläggas, att denna
del av Palme-ideologin i allra högsta
grad lever vidare i det politiska tänkandet, och i dag inte bara hos politikens vänster.
I sin tur kom detta att ställa mycket preciserade uppgifter på den politiska formågan. I en omfattande reforrnrörelse började ett antal hinder
avlägsnas for det politiska beslutsfattandet. Redan 1974 fick Sverige
världens formodligen sämsta grundlag – en sådan som kodifierade välfärdsstatens mest tomma paroller. I
den ingick t ex ”rätten till arbete”,
eller ”rätten till bostad”. Det direkt
meningslösa i sådan lagstiftning framgår väl av frågan: vem ska en arbetslös stämma for brott mot grundlagen?
Men sådana invändningar restes aldrig. Välfärdsutopin hade vandrat in i
grundlagen och givits en stabil rättslig
grund. Den foljdes av en större inre
refornuörelse i departementens sätt
att arbeta. Stora politiska beslut hade
traditionellt foregåtts av stora utredningar. Dessa utredningar kallade
nonnalt sakkunniga till sig utan att
>
<
00
snegla på politisk korrekthet. Och de rekryter. Man skulle också bana väg
arbetade ofta utan tidspress får att sä- får och identifiera hinder får den akkra ett fullt genomtänkt resultat.
Men det var nu historia.
Allt detta innebar nu en broms på
den aktivistiska politiken. En politik
med mycket stora uppgifter måste
understödjas av ett regelsystem och
en miljö, där det politiska beslutsfattandet är lätt. De tidigare stora utredningarna ersattes av snabbutredningar, där expertisen normalt begränsade
sig till en tillfålligt sammansatt grupp
av politiker. Det blev t ex tydligt, att
landets ledande ekonomer inte längre
dök upp i utredningarna, annat än i
särskilda undantagsfall.
I stället kom en rad nya befattningar att växa fram på departementen.
Den mest innovativa var att olika departement bötjade innehålla ”politiskt sakkunniga”, den svenska välfärdsstatens svar på kommunismens
politiska kommissarier. Dessa politiskt sakkunniga var påfallande ofta
rekryterade från den socialdemokratiska ungdomsvänster som hade mött
1968-ideologin i studentstäderna.
Och uppgiften var inte bara propativistiska politiken.
Således: den socialdemokratiska
vänstern var öppen får det ideologiska inflytandet från 1968 års politiska
tänkande. Och denna vänster tog
över – och omformade det socialdemokratiska partiet från slutet av
1960-talet. Denna vänster hade metoder som i vissa väsentliga avseenden avvek från 1968-ideologin – det
viktigaste i detta sammanhang var att
man aldrig ifrågasatte den allmänna
demokratin. Men i långa avsnitt sammanfåll synpunkterna.
Intellektuellt haveri
Det kan synas egendomligt att en
samhällsföreteelse som återkommer
så pass ofta i samhällsdebatten – som
”1968” ju gör – var så isolerad som
den faktiskt var. I en viss mening var
68-vänstern naturligtvis ett intellektuellt haveri bland en del av den intellektuella ungdomen i Sverige. Det
hjälper här knappast att hänvisa till att
samma sak uppträdde i andra västländer. I 1968-ideologin fanns en förstå-
gandistisk får dessa Palme-ideologins else får Lenin, Stalin och Mao TseSVENSK TIDSKRIFT
tung. För att inte tala om andra,
minst lika brutala despoter i maktställning: Enver Hoxha i Albanien,
Kim Il Sung i Nordkorea och Ho
Chi Minh i Nordvietnam. Så sent
som i mitten av 1970-talet fårsvarade
1968-gurun Jan Myrdal kommunisten Pol Pots direkta folkmord i
Kambodja – med eldunderstöd från
Palme-vänstern, i detta fall Birgitta
Dahl, sedermera minister får diverse
departement och till sist också talman
i riksdagen.
Ty ett intellektuellt haveri är ett
intellektuellt haveri, oberoende om
man har sällskap på fården eller inte.
Vissa delar av det demokratiska
Sveriges ungdom – och det var inte
bara ungdomar, äldre docenter och
professorer drog sig inte heller – såg
faktiskt u-landsdiktaturer inte bara
som ”förståeliga”, utan behandlade
dem som förebilder också får att reformera det politiska systemet i
Sverige.
studenter är normalt dåliga politiker. Men de kan ändå påverka politik
och samhälle i betydande utsträckmng.
9
<
tn
00

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner