Print Friendly

Kurt Wickman; Europas omättliga bönder

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Europas omättliga
bönder
l av Kurt Wickman
Medborgarna inom EU betalar närmare 400 miljarder kronor om året för en
jordbrukspolitik som ger alldeles för dyr mat i Europa samtidigt som den driver
tredje världens bönder i konkurs. Nu måste skattebetalare och konsumenter sätta
stopp för samförståndet mellan byråkrater och särintressen i Bryssel.
C
AP sTÅR FÖR Common Agricultural Policy
– EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den
svarade länge för två tredjedelar av EU:s
budget, en andel som på senare år fallit till
drygt hälften av EU-budgeten. Totalt rörde
sig utgifterna år 2002 om 40 miljarder euro- omkring
370 miljarder kronor. Om vi bedömer EU:s syften med
ledning av budgeten, så förefaller organisationen vara
till för att dela ut bidrag till sydeuropeiska bönder. Om
vi ser till politikområden, kan EU lätt beskrivas som en
valutaunion med en jordbrukspolitik.
Det finns två egentliga allmänpolitiska mål med CAP.
Dels att den europeiska livsmedelstillgången ska garanteras -vilket väl är en självklarhet, men knappast i sin
franska form: ”unionen ska kunna föda sig själv”. Dels att
inkomstutvecklingen för dem som arbetar inom jordbruket ska kunna garanteras i den meningen att den följer inkomsterna inom industrin- vilket inte är en självklarhet, eftersom det låser fast en föråldrad ekonomisk
struktur.
Det är i huvudask två medel som används för att
uppnå dessa båda mål. För det första höga importtullar.
De är satta på en så extrem nivå att de inte bara ska mota
bort konkurrens från avancerat jordbruk som i USA och
Australien, utan också från u-länders jordbruk. För det
andra stora subventionsprogram för att garantera jordbrukets inkomster. Subventionsåtagandet har förgrenat
sig i flera olika riktningar, bland annat utbetalas stöd för
jordbruksexport
SPANNMÅLSAVTALET BLIR ALLMÄNT
Införandet och konstruktionen av tullsatserna ger en
antydan om problemet med att bedriva politik på EUnivå, med en icke-vald grupp som kommissionen. I slutet av 1960-talet förhandlade man fram det första stora
tullavtalet inom EU, för
spannmål. I valet mellan två
olika prisnivåer, den högre
tyska ($50/ton) och den lägre
franska ($40/ton) kom man
att välja den tyska. Tullnivån
hamnade därmed på en nivå
som inget annat land än Tyskland hade kunnat pressa fram.
På EU-nivå nådde böndernas
intressegrupper resultat som
aldrig skulle ha kunnat nås på nationell nivå.
Avtalet för spannmål blev så fördelaktigt för bönderna att man agerade för att utsträcka konstruktionen
till andra produkter. Med stor framgång- konstruktionen för spannmål blev normbildande för en rad andra
jordbruksprodukter. När fler produkter på detta sätt
drogs in i det fördelaktiga tullsystemet, steg också subventionerna brant.
Det dröjde inte mer än ett årtionde, närmare bestämt
till slutet av 1970-talet, innan överskott började visa sig.
Under 1980-talet fanns plötsligt ”smörberg”, ”köttberg”,
”mjölksjöar” och ”vinsjöar” över hela Europa. Detta ägde
rum trots mycket höga inhemska priser på livsmedel.
Tull- och subventionspolitiken är orsaken till dessa matberg och dryckessjöar- EU är i dag till125 procent självförsörjande.
De europeiska medborgarna har kommit att mjölkas dubbelt. Dels som konsumenter – de möter varor
som skyddas av extrema tullmurar och därför blir onö-
digt dyra. Men man kommer också att mjölkas som skattebetalare. Subventionerna- större delen av EU:s budget
-finansieras naturligtvis av EU:s medborgare som skattebetalare. Det är inte helt lätt att skatta den fulla kostnaden för hela detta CAP-program. Men det förefaller
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 21 B!J
rimligt att acceptera OECD:s preliminära beräkningar,
som antyder att det finns ett påslag på många europeiska
livsmedelspriser i storleksordningen 80-100 procent,
jämfört med om EU vore ett fullständigt frihandelsområde för livsmedel.
FORT EUROPA
Utåt fungerar CAP som en bister påminnelse om begreppet Fort Europa. Inga spår leder till bergakungen, därför
att ingen släpps in i hans salar. Däremot ställer hans troll
till ohägn i skogen genom sina räder. U-länder skulle
kunna generera exportinkomster för att finansiera sin
industrialisering. Det är till exempel uppenbart att Thailand skulle kunna (och vilja) försörja EU med allt ris vi
behöver. Troligen skulle detta kunna vara en viktig faktor för att väsentligt driva inkomstutvecklingen på den
relativt fattiga thailändska landsbygden. Men man tillåts
inte att göra det till följd av tullskydd.
Det överskott som produceras i Europa kan inte lagras annat än en begränsad tid. Därför har det tillkommit
en särskilt giftig sort av stöd, exportsubventioner. Europeiska bönder får betalt enligt garanterade priser, men
lm lSvensk Tidskrift l2003, nr 21
kan i princip dumpa sina överskott på olika
marknader i u-länder. Afrika har blivit ett
omtyckt område för sådan dumping. Det får
åtminstone två allvarliga följder.
Den första är att dumpingen slår ut inhemskt
jordbruk. Småjordbruk i Afrika- eller på någon
annan plats i den fattiga världen – som traditionellt levererat sina överskott tilllokala stadsmarknader, tappar sina marknader. De möter
dumpingpriser för livsmedel från EU som de
inte kan konkurrera med. De lägger helt eller
delvis ned sin produktion som en anpassning.
Eftersom detta sker i subtropiska regioner, kan
det ibland ta lång tid innan ett nedlagt jordbruk
återigen kan tas i bruk. Det gäller definitivt om
jordbruket förvandlas till öken.
En illustration är Dominikanska Republiken.
Svenska Arla exporterar mjölkpulver dit, enligt
EU:s regler. Det rör sig om en exportsatsning i
stor skala. Som en direkt följd har omkring 2000
jordbruk i Dominikanska Republiken lagts ned.
Nedläggningen speglar nu inte några äkta
marknadsförhållanden för mjölkprodukter, utan
framför allt storleken på exportsubventioner
inom CAP-systemet.
Den andra följden är att EU:s exportsubventioner är tillräckligt stora för att ge upphov till
svängningar i världsmarknadens livsmedelspriser. Det betyder att kontrakt mellan köpare och
säljare överallt snedvrids. Även där aktörerna
inte har några som helst relationer till EU. Olika
studier har visat att snedvridningarna av priserna kan ta
ganska lång tid att vrida tillbaka – ibland kan effekter
ligga kvar 4-5 år efter det att exportdumpingen upphört.
FÖRÄNDRINGsTRYCK
De uppenbart skadliga verkningarna på i första hand
den fattiga världen är tvåfaldiga. Dels den störning som
den subventionerade exporten åstadkommer. Men också
den blockering av en potentiell och viktig avsättningsmarknad som tullpolitiken ger upphov till. På litet längre
sikt går den skadan djupare.
Det är svårt tänka sig att en ekonomi ska klara att
lyfta levnadsstandarden utan att industrialisera. Det är
lika svårt föreställa sig att en bred industrialisering
”underifrån” ska kunna ske, om den inte kan finansieras
bland annat genom överskott i det inhemska jordbruket. Den mest synliga formen för denna transformation
är ofta det fattiga landets jordbruksexport – som genererar exportinkomster, som i sin tur finansierar industriinvesteringar.
För att en sådan normalmodell för industrialisering
ska kunna fungera krävs naturligtvis att det fattiga landet har tillgång till goda avsättningsmöjligheter för det
egna jordbrukets överskott. I samma mån som CAP försvårar utbytet, förhindrar man de europeiska hushållen
från att bidra till en ökning av levnadsstandarden i fattiga exportländer.
Kanske i förhoppning om att komma undan en del av
denna kritik har EU förhandlat fram så kallade preferensavtal för de 49 fattigaste länderna. De erbjuds en
större tillgång till den europeiska marknaden än andra
länder (som nästen fullständigt stängs ute). Men dels är
avtalen ofullständiga- en rad produkter är undantagna,
till exempel ris- och dels ger urvalet av länder ett intryck
av att avtalen utformats på de europeiska producenternas villkor.
De allra fattigaste länderna har en stor andel rent
självhushållande jordbruk- som inte exporterar särskilt
mycket under några förhållanden. Handeln är av betydelse för dem, men den blir alltid begränsad. Den största betydelsen för tillväxt får alltid handeln för de länder
som har utvecklats förbi den allra fattigaste fasen. Deras
jordbruk kan exportera tillräckligt för att generera en
ganska betydande finansiering av industrialiseringen.
Men de står utanför sådana överenskommelser.
INTERNATIONELLA ÖVERENSKOMMELSER
Sedan Uruguay-rundan 1986-1994 och med den nuvarande Doha-rundan på väg har CAP kommit att granskas
närmare internationellt. De fattiga länderna föreslår
entydigt att CAP avlägsnas. I Urugay-rundan erbjöds
omvärlden vissa reformer, som neddragningar av subventioner och vissa tullsänkningar. Men i realiteten kom
dessa överenskommelser att betyda ganska litet. U-länderna kvarlämnades med en känsla av att ha fått ut ganska litet.
I Doha-rundans grundläggande dokument har kravet på att gå mot en friare handel skärpts väsentligt. Alla
har här undertecknat en text som direkt talar om ”att
etablera ett rättvist och marknadsbaserat handelssystem
genom sådana grundläggande reformer, som innehåller
skärpta regler och särskilda åtaganden kring stöd och
tullskydd med syftet att korrigera och förhindra begränsningar och störningar i världshandeln med jordbruksprodukter”.
Reformtrycket mot CAP blir alldeles tydligt – man
tillåter inte längre sådana begränsningar och störningar
som direkt ligger i CAP:s hela konstruktion. Doha har
också getts benämningen ”Development round”, vilket
ger vid handen att de fattiga ländernas långsiktiga
utveckling ska ges tolkningsföreträdet. Enligt Doharundans tidtabell har man 2-3 år på sig att i grunden
rekonstruera hela den europeiska jordbrukspolitiken.
Det vi har sett hittills av reformer eller reformvilja antyder dock att denna tidtabell inte gäller. Europeiska jordbrukspolitiker är uppenbarligen beredda att underteckna
vilka dokument som helst, så länge de inte betyder något
i praktiken.
UTVIDGNING ÖKAR PROBLEMEN
Enligt plan ska EU år 2004 ta in lOnya medlemmar. Det
är frågan om väsentligen mycket mer jordbruksintensiva ekonomier än vad som är normalfallet bland EU:s
nuvarande medlemmar. Med nuvarande regler kommer
det att medföra kraftigt ökade kostnader för de europeiska skattebetalarna över CAP-kontot. Den holländska
regeringen har bedömt att kostnaderna kan öka med så
mycket som 20 miljarder euro. Den totala kostnaden för
CAP skulle i så fall stiga upp mot 60 miljarder euro, eller
550 miljarder kronor.
Med så stora åtaganden bryts föresatsen att utgifterna för CAP inte får stiga över tiden. För att hantera
förskräckelsen har man inrättat särskilda avtal med kandidatländerna. De innebär att de nya länderna över en
tioårsperiod ska fasas in i systemet. Man får börja med
25-procentiga CAP-rättigheter som successivt stiger mot
fulla hundra. Hela arrangemanget luktar fransk social
ingenjörskonst lång väg och kan knappast bli stabilt.
Det är svårt att driva klubbar med mycket olika villkor för medlemskap. Det bildas ofta koalitioner för att
jämna ut medlemsvillkoren. Och med en så stor grupp
som tio nya länder är det lätt att föreställa sig hur en
lång rad olika förhandlingar kring allsköns frågor kan
komma att dras in i villkoren för förändrade CAP-rättigheter under kommande år. En säker förutsägelse är
att de nya (och djupa) politiska spänningarna inom EU
ganska snabbt kommer att göra procenttalen i infasningspolitiken till den byråkratiska räkneövning som de
ju faktiskt är.
När det sker, så blir CAP-politiken i praktiken omöjlig att politiskt driva tillbaka. Den grupp länder som
kommer att fortsätta stödja den- av egenintresse- går
från en blockerande minoritet till en majoritet. Det är
knappast möjligt att föreställa sig att en reformering av
CAP då ska komma upp på bordet under den närmaste
generationen.
Här får vi en utvidgning också av en annan del av
problembilden kring CAP. Internt inom EU har den
åstadkommit ständiga inre slitningar kring ED-avgiftens
storlek. Det mönster som bildats är att de länder som
blivit nettobetalare har i allmänhet varit öppna för att
reformera CAP, medan de länder som varit nettomottagare har ansett CAP vara en förträfflig sak.
SVÅRT ATT REFORMERA
CAP är naturligtvis en kontroversiell politik, både utanför och innanför EU:s murar. En serie storslagna försök
att reformera den har prövats sedan början av 1990-talet,
lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 21m
men det vore vilseledande att tala om framsteg. De egentligen enda reformer som har förekommit för att något
öppna jordbruksmarknaden, har kommit efter internationella påtryckningar.
Den allmänna inriktning som EU-kommissionen har
valt under det senaste årtiondet är att koppla loss stö-
det från produktionsnivån. Den koppling som finns till
just produktionen, har bidragit till överproduktion och
till allmänna snedvridningar. Till exempel har fördelningen av jordbruksstödet hamnat långt vid sidan av det
avsedda. I stället för att stärka de små familjejordbruken, har man kommit att stödja de stora: omkring 20
procent av de största jordbruken inom EU tar emot
omkring 80 procent av alla jordbrukssubventioner.
De två senaste reformomgångarna, Agenda 2000 och
de så kallade Fischier-reformerna år 2002, har kompletterats med litet annat. Fischler ville frysa budgetutgifterna för CAP på 40 miljarder euro och maximera stödet
till högst 300 000 euro per gård. De direkta subventionerna skulle sänkas med 21 procent och CAP skulle lägga
större tonvikt vid djurskydd, miljö och matkvalitet. Ett
bättre revisionssystem för att minska det utbredda
bidragsfusket skulle också introduceras.
Det är som synes en ganska begränsad reformagenda,
som osökt för sinnet till en eftertanke av John Stuart
Mill- ”mot ett stort ont räcker inte en liten bot”. Och
svårigheterna visade sig ganska snart. Fischier-förslaget
presenterades i juli. Efter semestrarna var det dags för
ett antal jordbruksministrar- anförda av Frankrike, vem
annars?- att sänka det.
I september 2002 skrev man ett öppet brev om CAP
till alla ledande tidningar i Europa. Utkastet var gjort av
den franske jordbruksministern Herve Gaymard och
undertecknat av jordbruksministrarna från Luxemburg,
vallonska Belgien, Spanien, Portugal, Österrike och
Irland. Det land som saknas är Italien -förklaringen ska
inte sökas under rubriken höga moraliska principer:
under 2002 gick Italien över från att vara nettomottagare till att bli nettobetalare till EU.
Innehållet i brevet får väl närmast beskrivas som häpnadsväckande, åtminstone lever det upp till samtliga fördomar som finns om fransk arrogans. Allt står väl till
med CAP. Den har räddat EU från de största faror och är
nu också på väg att rädda u-ländernas bönder från deras
egna dumheter. Det är ett alltför stort steg för fattiga
bönder att gå från självhushållande jordbruk till exportproduktion. CAP hjälper dem på traven att inse detta
oförnuft.
ALTERNATIV REFORMAGENDA
Försöken att reformera CAP på EU-nivå har varit många
och de har alla gått in i väggen. Detta trots att det egentligen råder en förkrossande majoritetsopinion i Bryssel
mj Svensk Tidskrift l2003, nr 2j
för att faktiskt förändra CAP från grunden. Den slutsats
som tycks självklar är då att CAP inte kan reformeras
från Bryssel.
Däremot har vi sett att det varit möjligt att reformera jordbrukspolitik på nationell nivå. Före EV-inträ-
det hade Sverige i stort sett gjort det. Från 1995 kom
CAP in bakvägen i Sverige och närmast förvärrade situationen. Om vi går längre bak i tiden erbjuder både Storbritannien och Danmark exempel på jordbruk som drivits med rätt små insatser av nationell jordbrukspolitik.
Det tycks därför som om den nationella arenan är mer
framkomlig än den federala vad gäller att reformera CAP.
Till att börja med är det klart att CAP:s protektionistiska drag måste avlägsnas. Det är ett bestämt önskemål från en majoritet av deltagare i Doha-rundan. Det
går knappast att skriva under Doha-texten- som EU:s
förhandlare gjort – och därefter gå ifrån kravet på frihandel. Det skedde i samband med Uruguay-rundan och
u-länderna håller ögonen på EU så att det inte ska hända
igen.
Det vore önskvärt att avlägsna alla tullar över en natt.
Men det är kanske inte möjligt- det minimi-krav som
förefaller ligga i andra rummet är då att göra det över
en avvecklingsperiod på förslagsvis fem år. Tekniken har
utnyttjats tidigare, exempelvis stora engångsanslag för
att få grekiska tobaksodlare att gå över till andra grödor
på fem år.
Vad som måste avlägsnas utan någon övergångsperiod är exportstödet. Det åstadkommer så stor skada, att
den fientliga majoritetskoalitionen i internationella förhandlingar är närmast mangrann. Alla övriga jordbrukssubventioner läggs in i den generella avvecklingsperioden på fem år. På federal nivå ges kommissionen
rollen som övervakare och ”whistle-blower” över hela
reträtten. För sådana länder som inte rättar sig efter den
generella linjen om fem års avveckling kan tekniken från
tillväxt- och stabiliseringspakten överföras: man döms
av de övriga medlemmarna till ganska dryga böter. Kommissionens roll som övervakare kan här konkretiseras.
Men de avgörande besluten måste fattas på nationell
nivå. Jordbrukets lobbygrupper ställs då mot valda politiker som helt övervägande representerar skattebetalare
och konsumenter, inte mot federala byråkrater i Bryssel
med en samförståndsideologi i ryggmärgen. Det blir
möjligt att direkt jämföra önskvärdheten av fortsatta
stöd till en näring som producerar till 125 procent av
”behovet” med alla alternativa användningar av skattemedel.
Kurt Wickman (kwa@hig.se) är lektor vid högskolan i Gävle.
Han har nyligen gett ut en rapport om CAP på Timbro, Whither The
European Agricultural Policy? (kan laddas ned från Timbros hemsida, www.timbro.se).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner