Print Friendly

Kurt Holmgren; Politik och högre statstjänst

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KURT HOLMGREN:
Politik och högre statstjänst
Hur politiserad är egentligen rekryteringen till högre statstjänst? Det är
regeringsrådet Kurt Holmgren som
frågar. Han har egna erfarenheter från
Kanslihuset från sin tid som statssekreterare, men han skriver närmast i
anslutning till en utredning om byråkrati
och politik, som gjorts vid Göteborgs
universitet. Denna utredning finner det
närmast oroande, att så många ämbetsmän i Kanslihuset fortfarande är
borgerliga. Men Holmgren menar, att
faran är obetydlig. Regeringen behöver
duktigt folk, och de flesta ärenden är
dessutom opolitiska. Men vilken regering
vi än har, kommer den att behöva en
del av sina egna i sin närhet. Socialdemokraterna har sina politruker, och en
borgerlig regering bör på samma sätt
kunna anställa partifolk på arvodestjänster. De sämre faller ifrån, medan
de bättre den vägen kan föras in på den
normala ämbetsmannakarriären.
Länge ansågs det inom svensk allmän
opinion självklart, att förvaltningen inklusive departementen skulle rekryteras
utan hänsyn till aspirantemas politiska
inställning. Grundlagens föreskrift om
”förtjänst och skicklighet” låg här till
grund. På sistone har emellertid en annan
mening trängt fram och dess bakgrund är,
att byråkratin, och då särskilt de högre
tjänstemännen i departementen, beskyllts
för att stå främmande för viktiga radikala
strävanden. Man borde därför – har det
antytts – rekrytera med beaktande också
av vederbörandes politiska tänkesätt. Det
är bl a folkhögskoleläraren Arne Hellden
och redaktör Åke Ortmark, som närmast
hävdat en dylik mening. På sistone har
kritikerna fått stöd av en forskargrupp vid
Göteborgs universitets statsvetenskapliga
institution, ledd av folkpartiriksdagsmannen docent Björn Molin.
Den göteborgska undersökningen, kallad ”Byråkrati och politik”, är till sin huvuddel en redovisning av en enquete
bland relativt högre tjänstemän – både i
departementen och inom den övriga förvaltningen – om deras politiska sympatier. Svaren visar – icke överraskande –
att moderater och folkparti har betydligt
fler sympatisörer än som motsvarar partiemas andelar i väljarkåren (46 % mot
24 % vid 1973 års val). Socialdemokratins anhängare utgör emellertid ändå en
rätt hög andel, ca 32 % (i kanslihuset
nära 50 %) mot 44 % vid 1973 års val.
Man kunde tro, att denna åsiktsspridning bland våra översåtar skulle tillfredsställa även kritiska betraktare som Göte- 78
borgsgruppen, men så är ingalunda fallet.
I stället säger man, att ”attitydmönstret
inom tjänstemannakåren ej är odelat
gynnsamt för genomförandet av politikernas intentioner”. En av författarna tycks
t o m vid den TV-presentation, som radikala meningsyttringar gärna bereds, ha
antytt något om att läget gav skäl till oro!
I Göteborgsbokens avslutande kapitel sägs
det menande, att (den politiska) styrningens genomslagskraft skulle öka, om
man rekryterade topposterna med större
hänsyn till den partipolitiska inställningen.
Innan dessa tankar – från en eljest
värdefull bok – närmare kommenteras,
kan det vara skäl att fråga, hur läget i nuvarande stund är? Hur mycket hänsyn
tager vår regering vid högre utnämningar
till vederbörandes politiska uppfattning?
Hur många av våra nuvarande översåtar
– general- och överdirektörer, landshövdingar, justitie- och regeringsråd, statssekreterare och departementsråd – har fått
sina tjänster med beaktande främst av politiska insatser? På många håll, ej minst
inom näringslivet, är man benägen tro,
att nästan hela vårt statliga ledargarnityr
består av socialdemokrater eller liktänkande. Är den uppfattningen riktig?
Det är naturligtvis inte lätt att svara,
bl a därför att man gärna söker maskera
politiska hänsyn vid utnämningar och –
även i rätt eklatanta fall – åberopa förmodad fackkunskap och visat intresse för
tjänsteområdet, t ex under kommittearbete, som huvudmotiv. Dessutom föranleder både hänsyn till tjänstens krav och
allmän anständighetskänsla, att man inte
gärna utnämner alltför svaga krafter till
viktiga poster. Självfallet bör man inte
tala om en politisk utnämning, när t ex en
socialdemokratisk regering till en hög
tjänst utnämner en ämbetsman som gjort
sig bemärkt genom arbetsamhet och dug·
lighet även om han- utan egentlig partipolitisk insats – visar sig vara socialdemokrat.
Politisk rekrytering
Mest förekommer – bland topposterna
– politisk rekrytering bland landshö1··
dingarna; så har f ö varit fallet sedan lång
tid tillbaka. Två tredjedelar av landshövdingarna kan väl sägas ha fått sina platser
till stor del på grund av tidigare politiska
insatser. Det skall emellertid medges att
– på grund av det myckna förhandlande
och medlande, som (utöver middagsätan·
det) fyller tjänsten – politiskt fältarbete
med dithörande vana att sköta folk fak·
tiskt kan åberopas som merit i sammanhanget. Dessutom har regeringspartiet för·
stått blidka den borgerliga opinionen ge·
nom att, i lämplig knapp proportion, ut·
nämna även borgerliga politiker till landshövdingar.
Vad angår departementen – särskilt
statsrådens högre rådgivarekrets – vore
det ej underligt, om efter fyrtio års socialdemokratisk regim den partimässiga dominansen vore överväldigande. sakkunniga iakttagare upplyser emellertid, att den
politiska rekryteringen är mindre utpräglad än man kunde tro. T o m bland statssekreterarna – dessa befattningar var ju
vid tillkomsten avsedda som politiska stödtjänster- tycks flertalet av de nuvarande
tjänsteinnehavarna ha nått sina poster
efter klättring och prövning på den vanliga karriärstegen, och några av dem är
säkert ej partianslutna. Också bland de
andra topptjänsterna i kanslihuset tycks
antalet icke partibundna vara tämligen
stort. Skälet är helt enkelt att det är
knappt om människor med den rörlighet,
erfarenhet och arbetsförmåga, som här
krävs. Man behöver duktigt folk, och
uppfylls detta krav är det mindre noga
med ideologierna (eller frånvaron av ideologi). Dämpande på benägenheten att
göra rena politiker till statssekreterare har
nog också varit, att en del sådana visat
benägenhet att driva en egen politik –
annan än departementschefens. Att märka
är slutlig~n, att arbetsmaterialet även på
hög nivå är långt mindre partipolitiskt än
folk i allmänhet tror. Men- som sagtGöteborgsundersökningen talar om, att 50
procent av departementsfolket från kanslisekreterare och uppåt är socialdemokrater.
I de centrala verken torde en medveten
partipolitisk rekrytering mera sällan förekomma, men på chefsposterna har onekligen placerats åtskilliga ledande partivänner. Dock lär med rättvist bedömande
blott ett knappt tiotal av hithörande 80-
90 förvaltningschefer vara att karakterisera som politiska utnämningar. Naturligtvis finns det en del ämbetsverk – socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen brukar åberopas som exempel – där antalet
tjänstemän med socialdemokratiska sympatier är påfallande stort. Men detta behöver inte bero på någon medveten väns- 79
terrekrytering, det är väl helt enkelt arbetsmaterialets beskaffenhet, som i sådana
fall gärna leder vederbörande vänsterut.
Det är inte underligare än att försvarets
folk, särskilt officerarna, i allmänhet icke
är socialdemokrater.
De högre domartjänsterna – justitieoch regeringsråd, presidenter och andra
domstolschefer — innefattar mycket få
”political appointees”. Möjligen sammanhänger detta med att domstolarna i Sverige sällan (till skillnad från vad fallet är
i t ex USA) sysslar med politiskt brännbara ting, varför behovet att där placera
pålitligt partifolk är ringa. Det rör sig
dessutom i det hela om arbetstyngda och
kunskapskrävande ämbeten, där en politisk rekryt utan tillräcklig kunskaps- och
erfarenhetsbas inte skulle finna tillvaron
särskilt lockande.
I utrikesdepartementet- också en rätt
sluten kår – har under de sista decennierna enstaka politiska utnämningar fö-
rekommit, en del utan opposition (såsom
fru Myrdal och Gunnar Heckscher), andra beledsagade av dovt mummel, i varje
fall från UD-folkets sida. Att det trots
ambassadörsposternas mångfald och de
goda lönerna – och trots den tidvis ojämna interna konkurrensen – blivit så få politiker, som kommit hit, sammanhänger väl
med en viss tvekan hos tänkbara aspiranter
att utan ordentliga språkkunskaper och utlandsvana ge sig in på detta arbetsområde.
Dessutom lär mottagandet från de fackutbildade kollegernas sida av intränglingar ofta ha varit föga hjärtligt, för att inte
säga frostigt.
1
l
l
!
~
:
i
!i
~
l
80
Rekryteringen i framtiden
Hur kommer det att gå i fortsättningen i
fråga om den politiska rekryteringen? Blir
socialdemokraterna kvar vid makten, kan
man förmodligen vänta sig en något ökad
benägenhet att vid utnämningar tänka på
politisk rättrogenhet. Trycket från vissa
pressorgan och från departementens växande skara av politiska sakkunniga med
mera lös anställning, de s k politrukerna,
kommer säkert att verka i denna riktning
och därvidlag väga tyngre än meningsyttringar i samma syfte från teoretiker som
Hellden och Göteborgs statsvetare.
Vid ett regeringsskifte blir situationen
mera komplicerad. Från samtliga borgerliga partier, och f ö också från ledande
socialdemokrater som t ex Tage Erlander,
har visserligen bestämda uttalanden gjorts,
som markerar trohet mot grundlagens
stadgande om skicklighet och förtjänst
(vilket i sak bibehålles i nya grundlagen).
Men naturligtvis blir en viss förnyelse av
departementens ledargarnityr nödvändig.
Även inom de borgerliga partiernas kanslier finns drivna partifunktionärer, som
anser sig själva lika meriterade för topptjänster i kanslihuset som – låt oss säga
– herr Ringholm. Oavsett detta kan det
icke förnekas, att också borgerliga partimän och presskribenter stundom faller för
frestelsen att betrakta viktiga och krävande administrativa chefstjänster som räddningsplankor åt politiska befattningshavare, vilka vid regimskiften, ändrad partifördelning o d mister sina platser eller
eljest behöver tagas om hand. Huddingeskandalen och liknande missöden tycks
här ej ha väckt tillräcklig eftertanke.
Det skall icke förnekas, att statstjänsten
via den politiska vägen utifrån tillförts
många krafter av hög valör, som innehu·
rit ett stimulerande tillskott till den van·
liga rekryteringen. Ej desto mindre är det
all anledning att över huvud uttala en
varning mot ökade politiska utnämningar.
Till att börja med förbiser utomstående
betraktare gärna, hur pass liten del det är
av t ex en statssekreterares eller en expe·
ditionschefs väsentliga arbetsmaterial, vars
bedömning på något sätt är beroende av
betraktarens partipolitiska engagemang.
Ämbetsverkens utflyttning, trafikekonomin, domstolsväsendets rationalisering
brukar åberopas som exempel från de senaste åren på centrala ämnen, som föga
berörs av det partipolitiska schemat.
Härtill kommer – och det är enligt
min mening det viktigaste momentet –
att en ökad tendens att förbehålla chefsposterna för partivänner kommer att inom
statstjänstens vanliga rekryteringsområde
– bland ekonomer, jurister, tekniker,
statsvetare – skapa en tvekan att över
huvud gå in i statsförvaltningen. Redan
nu möter man, när man söker uppmuntra
exempelvis civilekonomerna att söka s~
till departementen eller de ekonomiska
verken, ofta en fråga, om det kan finnas
några utsikter för den som icke är partivän. Detta är så mycket allvarligare som
det allmännas vidgade befogenheter att
ingripa både i näringslivet och i sociala
förhållanden onekligen ställer ökade krav
på kanslihusets och verkens högre befatt·
ningshavare. Det gäller att få tillgång till
åtminstone en rimlig procent av de unga
kapaciteterna, om det hela skall fungera.
Och det gäller här unga människor, som
även i nuvarande läge har lätt att få andra sysselsättningar, ofta bättre betalda,
inom industri och handel, banker och nä-
ringsorganisationer. Det skulle vara mycket olyckligt, om bland dessa statstjänstens presumtiva aspiranter den uppfattningen sprids, att blott de partitrogna kan
uppnå de högre och intressantare tjänsterna.
Spoils system
Inom västvärlden utgör USA ett belysande exempel på vådorna av en vid politisktpersonlig rekrytering till ledande poster,
genom det s k spoils-system. Detta innebär
som bekant, att en stor del av de viktigare
ämbetena, och även många mindre viktiga, vid regimskiften får nya innehavare,
tillhörande det segrande partiet. Under
den livliga debatten om Watergate~affä?-
ren och liknande övergrepp av partinitiska
republikanska funktionärer och förtroendemän synes – egendomligt nog – ingen
ha noterat, att det stora flertalet av de
befattningshavare i presidentkansliet eller
81
eljest, vilka försyndat sig, utgör politisktpersonligt rekryterade krafter. Det är sä-
kert befogat att antaga, att om Nixon i
toppen varit omgiven av flera karriärämbetsmän – med traditionellt objektiv inställning samt sinne för maktutövningens
gränser- de olika övertrampen ej kommit till stånd eller i varje fall blivit färre
och mindre allvarliga.
Avslutningsvis må framhållas att detäven med den här anförda grunduppfattningen – mycket väl låter sig göra att
tillgodose det behov, som en del högre politiker (statsråd, borgarråd) kan känna
att ha politiskt skolad hjälp på nära håll.
Det kan ske på samma sätt som redan
förekommer i många departement, nämligen genom att låta unga partimän få ickepermanenta arvodesuppdrag i departementens kanslier. Ingenting hindrar, att
vissa av dessa partimän, om de visar läggning för administrativt arbete och en allmänt objektiv inställning – utan den
skygghet för ”tråkiga” [ = politiskt mindre
profitablaJ arbetsuppgifter, som utmärker
en del politruker – småningom sidoledes
inkorporeras i den vanliga ämbetskarriä-
ren; så har under årens lopp redan skett
med åtskilliga förtjänta krafter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner