Kunskap och makt + makt och kunskap

KUNSKAP OCH MAKT – MAKT
OCH KUNSKAP
FRÅN FOLKBILDNINGSARBETETs äldre
tider minns väl mången alltjämt
det motto, som stod skrivet på
folkbildningsentusiasternas fana:
»Kunskap är makt», »vetande är
makt»- det kunde väl också heta
»bildning är makt». Det låg något
av klasskampsparoll däri på den
tiden: kunskap, vetenskap, bildning syntes vara förbehållna de
besuttna och styrande klasserna;
de övriga stodo politiskt och kulturellt på andra sidan om en barriär, som för dem visserligen icke
var oöverstiglig men dock mycket
besvärlig att forcera. Genom att ge
dessa klasser ökade kunskaper och
höja deras personliga nivå ville
man jämna vägen för dem till
större inflytande i samhället och
öka deras ansvarskänsla inför gemensamma samhällsuppgifter. Må-
let låg huvudsakligen på det personliga planet. »Vetande och hållning, hut och hyfsning» är en berömd sammanfattning av folkbildningsrörelsens syfte sådant det formulerades av en av dess mest hänVid Fjellstedtska skolans i Uppsala tOOårsjubileum den 5 juni 1962.
Av professor H. S. NYBERG
givna förkämpar. Närmast tillfredsställde den en allmän bildningshunger. Den politiska makten
skymtade i bakgrunden men var
mycket litet betonad i programmet. Rörelsen bemödade sig om
politisk och religiös neutralitet. Det
rent politiska upplysnings- och
skolningsarbetet togs upp av andra
gruppbildningar.
Detta var en rätt vag idealistisk
tillämpning av en sats som ursprungligen hade en mycket mera
påtaglig och revolutionerande innebörd. Det var Bacon av Verulam,
som på Shakespeares tid först formulerade den. Han kände mycket
starkt det ofruktbara och döda i
sin samtids abstrakt teoretiska vetenskap. Botemedlet, medlet att
ånyo göra vetenskapen fruktbar,
fann han i vetenskapens sammanknytning dels med naturen själv,
vars empiriska fakta ensamma
hade betydelse, dels med de uppfinningar, som nyttiggöra naturen
och sätta oss i stånd att behärska
den: scientia est potentia, natura
parendo vincitur» vetande (vetenskap) är (till sitt väsen) makt,
genom att lyda naturen betvingar
man den:.. I dessa två satser äro
hela den moderna naturvetenskapens och teknikens mål och arbetsmetod föregripna.
Säkert är, att det är ett elementärt drag i den mänskliga utrustningen som här tar ut sin rätt.
Den tanken ligger icke långt borta,
och forskare ha varit inne på den,
att själva människoblivandet, den
akt varigenom människan skilde
sig ut ur de övriga primaternas
grupp, just var knutet till en upplevelse, en upptäckt, ett genomskå-
dande av en hotande naturföreteelse eller ett farofyllt händelseförlopp: ett vetande skänktes blixtlikt människan, och detta satte
henne i stånd att möta hotet och
faran och övervinna dem. Hon befriades från förlamande ångest, hon
fick för första gången ett medvetande om sig själv.
I grunden var det just den befrielsen, som i antiken skalden
Lucretius upplevde genom mötet
med Epicurus’ filosofi:
»Nu, all själens förfäran och alla
tvivel, de måste 1skingras och jagas sin kos, ej av solens ljus,
ej av dagens l strålande pilar –
nej, av naturens blottade väsen.»
Man kan icke komma ifrån, att
en mänsklig urupplevelse, en befrielse från en mänsklig urångest,
är uttryckt i dessa rader. Det är
knappast för mycket sagt, att vi
här ha den innersta drivfjädern
till människans drift att utforska
335
och forma den omgivande naturen,
och därmed till naturvetenskapen
och överhuvud all vetenskap.
Det har varit den tekniska tidsåldern vi nu leva i förbehållet att
ge ett alldeles nytt innehåll åt Bacons sats att vetande är makt. Icke
nog med att vetande är makt, makten är också vetande. Det är icke
nog med att svindlande upptäckter
inom naturvetenskaperna ha givit
tekniken möjligheter till en naturbehärskning utan motstycke i människosläktets historia. Den politiska makten i stat, i samhälle
och i det internationella spelet har
fått maktmedel, som icke ha stått
någon än så mäktig tyrann till
buds i det förflutna, och är icke
mera tänkbar utan dem.
Detta är endast den naturliga
följden av den samhällsutveckling,
som har ägt rum i den moderna
teknikens tecken, och som i sin
tur bottnar i den nya människotyp och människouppfattning, som
detta tekniska århundrade har
framalstrat. Den syntes, som Bacon krävde mellan vetenskap om
naturen och naturens praktiska
övervinnande, har vår tid realiserat i en omfattning som Bacon
aldrig kunde drömma om, och med
den gäcksamhet – somliga säga
demoni – som så ofta utmärker
mänsklig strävan har den slagit
om mot sina egna upphovsmän.
Genom tekniken tvingas naturen
att göra våld på sig själv. Då människan gör sig till herre över naturen, kan hon betvinga den en- 336
dast med hjälp av de medel som
den själv ställer till förfogande:
råvaror och de krafter som reglera
tingens ordning i naturens egen
tillvaro. Då tar naturen sin hämnd:
den tekniska, sekundära, deriverade natur, som människan själv
har skapat ur den ursprungliga
naturen, gör sig till herre över
människan, som blir helt beroende
av den och hjälplös utan den.
Vi göra oss knappt själva reda
för i huru hög grad det har gått
teknik i våra tänkesätt och uttryck. Det väcker ingen förundran,
att åkerbruk och boskapsskötsel,
näringar som syssla med levande
varelser, i stigande utsträckning
jämställas med industriell drift och
fabriksverksamhet. Det mänskliga
själslivet har sin »mekanism», sina
»mekanismer», som »fungera» så-
som vanliga mekaniska företeelser. De intimaste relationer människorna emellan ha sin »teknik».
överallt, på alla mänskliga områ-
den, hör man talas om »planritningar», »allt går efter ritningarna»; för varje organisation, varje
verksamhet finns det en »modell»,
osv., osv. Allt bedömes kvantitativt,
mekaniskt, allt kan räknas, vägas,
mätas, och statistiken har sista ordet. Sinnrika maskiner ersätta redan i stor utsträckning hjärnans
arbete; kybernetiken hägrar som
slutmålet, varefter hjärnans funktioner i stort sett kunna avkopplas. Det finnes redan språkmaskiner, som kunna leverera översättningar från ett språk till ett annat. En ingenjör rådde mig en
gång att låta en sådan ta hand om
det etruskiska språket, som hittills
har trotsat alla tydningsförsök, så
skulle jag snart få höra tolkningen.
Teknik är självfallet i och för
sig varken någonting gott eller nå-
gonting ont. Den är och har alltid
varit ett oumbärligt instrument i
människans kamp för tillvaron och
har inga moraliska kvaliteter. Vad
som kommer ut av den beror uteslutande på människorna själva.
Men vår tids fantastiska utveckling har inneburit en enorm frestelse för människan som personlighet, och det vore icke riktigt att
påstå, att hon har bestått den. Hon
har berusats av de överväldigande
möjligheterna och helt givit sig det
närvarande i våld. Nuet ter sig för
henne såsom någonting alldeles
ojämförligt, som ett absolut värde,
samtidigt som hon med förfäran
blickar ned i de avgrunder som
samma tekniska utveckling öppnat. Nutidsmänniskan håller på att
tappa kontakten med sitt eget förflutna, med sitt folks, med släktets föregående liv, med historien.
Den får på sin höjd vara med som
intressant antikvitet, kostymfest,
krönikespel, estetisk ögonfägnad
eller bakgrund på den egna förträffligheten. Men det förflutna är
en nödvändig beståndsdel av nuet,
som självt i morgon tillhör det förflutna. Ett folk kan endast då gestalta sitt nu på ett fruktbart sätt,
om det är levande engagerat i hela
sin tillvaro, alltså även i sitt förflutna, och berett att ta ansvar för
det för att övervinna det inifrån
– endast så blir det förflutna
fruktbart, och endast så kan ett
folk fruktbart gestalta sin framtid.
Tekniken har sprängt eller underminerat de gamla ståndssamhällena och har visat sig mäktig
att i förut okänd omfattning skapa
välstånd åt stora befolkningsgrupper, över vilka solen förr lyste
mycket sparsamt eller icke alls. I
teknikens tecken har en allmän
utjämning ägt rum och pågår alltjämt i större eller mindre skala i
de flesta europeiska länder. Den
tekniska tidsålderns människotyp
är massmänniskan, som lever under samma likformiga tryck av
teknikens herravälde, har samma
standardiserade och serietillverkade livsstil, fördriver sin fritid
med teknikens standardiserade
nöjes- och underhållningsindustri
och är organiserad efter rationella
grunder. Denna likformighet ger
henne ett falskt intryck av demokrati och frihet, hon märker knappast själv hur bunden och ofri hon
är. Hon njuter den trygghet, som
högeligen prisvärda välfärdsanordningar skänka henne, och det stör
henne knappast, att då och då saker inträffa, som vittna om en
brist på enkel mänsklig förståelse
och hjärtevärme i de perfekta anordningarna. Och vid horisonten
– nej, redan högt på himmelen
– avtecknar sig det mest fruktansvärda hot mot människosläktets existens som någonsin yppat
23 – 624843 Svensk Tidskrift H. 7 I962
337
sig under hela dess historia – teknikens hotfulla svar till dem som
missbruka den.
Med teknikens massmedia skaffar sig den tekniska tidsålderns
politiska makt ett utomordentligt starkt grepp om teknikens
massmänniska. Den statsdirigering,
som därigenom möjliggöres, saknar motstycke i historien. Den är
politikens öppet uttalade mål, och
mer eller mindre beslöjad tränger
den allt djupare in på den personliga frihetens hittills någorlunda
fredade område. Att allt vad vetenskap, kunskap, uppfostran, utbildning angår då i synnerlig grad
bli föremål för den politiska maktens dirigerande intresse ligger i
sakens natur.
Då det tekniskt organiserade
samhället har tekniken som grundval och modern teknik på det närmaste är knuten till naturvetenskaplig grundforskning, är den politiska makten framför allt annat
angelägen om att främja allt som
har med teknik och naturvetenskaplig forskning att göra. Nu äro
ju teknik och naturvetenskap ingalunda identiska: naturvetenskapen
fullföljer särskilda uppgifter, för
vilka den väl behöver tekniska
hjälpmedel men som äro utan intresse för tekniken, och omvänt
förutsätta många av de viktigaste
och mest grundläggande uppfinningarna ingen speciell naturkunskap. Men även icke direkt samhällsnyttig eller tekniskt användbar naturvetenskap får fröjda sig
338
åt det stöd, som bestås de vetenskaper tekniken är beroende av.
Mycket ömtålig blir däremot den
politiska maktens förhållande till
de humanistiska och därmed jämförliga vetenskaperna. Om dessa i
särskild grad ansetts tillhöra vad
man kallar den högre bildningen,
så ligger däri en ensidighet, som
icke minst vi humanister böra vara
angelägna att korrigera. Det gives
också en oumbärlig naturvetenskaplig bildning: varje stycke
penetrerad och genomlyst verklighet ger personlighetslivet ett tillskott, en rikedom och en fördjupning. Den skarpa gräns emellan
humanistisk och naturvetenskaplig bildning, som man ofta får
höra dragas, vittnar om andlig
torftighet. En sådan gränsdragning
var främmande för äldre skeden
av europeisk kultur. Kanske får
dock studiet av människan själv
anses ha ett slags primat i de studier, som syfta till utbildning av
personlighetens medvetande om sig
själv, sin kontinuitet och sina möjligheter.
Den moderna massmänniskan
anser detta mänskliga intresse fullt
tillgodosett med de vetenskaper,
som avhandla människans förhållande i det givna nuet. Samhällsvetenskaperna äro vetenskaperna
på modet, och de uppfylla alla
rimliga anspråk på en mekanistisk
uppfattning av människan som individ och gruppvarelse. De läggas
till grund för prognoser, varmed
framtiden anses kunna beräknas
fullt siffermässigt och affärsmässigt. Däremot är ju för den tekniska tidsålderns människa det förflutna enbart antikverat och ointressant.
Den politiska maktens kulturpolitik uttrycker mycket tydligt denna
allmänna inställning. Av de humanistiska vetenskaperna gynnas företrädesvis de som kunna utmyntas
till det praktiska livets tjänst och
huvudsakligen så långt de behövas
för utbildningen. Alldeles oförtydbar är tendensen att skjuta i bakgrunden de studier som avse det
förflutna, helst det avlägsnare förflutna, helst den västerländska
kulturens gemensamma grundvalar
och världshistoriens allmänna gång
eller den kristna religion, som hittills har bildat denna kulturs andliga kärna. Ännu ha universiteten
lyckats hävda sin frihet, men
många av de nu uppräknade vetenskapsområdena ha mitt i det
allmänna välståndet dömts till en
förknappning, som icke bådar gott
för deras framtida livsmöjligheter.
I och för sig har makten intet
behov av dessa bildningens element. Forna tiders furstar ville
gärna se sig omgivna av skalder,
konstnärer och lärde, icke sällan
av uppriktigt personligt intresse
för vetenskap och konst, oftare av
personlig fåfänga, för att bli lovprisade för sina bragder och dygder, och alltid med baktanken att
få sina politiska syften främjade.
De ha ofta utövat ett mecenatskap
av större omfattning än vad poli- \ —
tiken krävde. Riksdagar och andra
institutionella bärare av makten
ha alltid varit snålare. Historien
bekräftar icke, att bildning är
makt; de frikostigaste och mest
upplysta furstarna ha icke alltid
varit de mäktigaste. Tyvärr bekräftar historien heller icke, att makt
är detsamma som bildning; fruktansvärda exempel på motsatsen
överflöda. Men all politisk makt
behöver utbildade människor, och
i den tekniska tidsåldern är behovet av sådana överväldigande
stort. För att dirigera massmänniskor behöver den politiska makten likriktad utbildning av medborgarna. Vad som kunde kallas
bildning kommer då i andra rummet eller ännu längre ned på
skalan.
Om universiteten ännu ha kunnat bibehålla sin allmänna karaktär av en fri uniuersitas scientiarum, så har den tekniska tidsåldern ansett sig ha så mycket
friare händer ifråga om skolan.
Där skall anpassningen till teknikens samhälle och massmänniska
göras nära hundraprocentig. Där
skola i nio år den tekniska tidsålderns läroämnen regera så gott som
oinskränkt. För den högre skolbildningen, som skulle lägga grunden,
’·till universitetsstudierna, är ett treårigt gymnasium avsett som ersättning för de nu vanligaste fyraåriga gymnasierna, ehuru en lång
erfarenhet ger vid handen, att även
de endast nödtorftigt kunna möta
de krav som måste ställas på denna
339
skolform. Till yttermera visso synes detta treåriga gymnasium med
avseende på kunskapsmåttet i synnerhet i de humanistiska ämnena
bli högeligen nedbantat. Om något
mera betydande mått av humanistisk bildning kan det uppenbarligen icke bli tal där, men det kan
svårligen ens fylla elementära krav
på en sådan förbildning för universitetsstudier, som kan göra dessa
fruktbara. I sista hand blir den
för ett folks ställning i världen
tvingande nödvändiga högre utbildningen eftersatt, eller också måste
fordringarna sänkas, så att de
bästa begåvningarna icke få en
adekvat utbildning. Vad detta kommer att betyda i den oerhört starka
konkurrensen folken emellan återstår att se. Hela den nuvarande
skolpolitiken går fullt medvetet ut
på att hålla begåvningarna nere
genom ett ödesdigert missförstånd
av demokratiens väsen. Men det
har alltid varit och kommer i all
evighet att bli skolans och den
högre undervisningens mål att utbilda icke endast en för alla gemensam standard utan just en elit, som
kan föra verket framåt och leda utvecklingen. Vill man icke underkasta sig den mödan, så får man
finna sig i att så småningom bli
utklassad på folkens stora tävlingsbana.
Vad som framför allt förmenas
böra undvikas i den nya skolan
är att skapa en »meritokrati», samtidigt som samhället för var dag
som går kräver mera papper, pap- 340
per och åter papper på genomgångna kurser, provtjänstgöring
o. d. för sina befattningar, ofta
utan synnerlig hänsyn till de lika
viktiga eller viktigare personliga
förutsättningarna. Här om någonsin härskar en »meritokrati» av
väldig styrka. Den gamla skolan
ansågs lida av »betygshets»; den
var ett mild västanfläkt mot den
»poängjakt» (en gammal sak blir
som ny genom att uttryckas med
ett fint utländskt ord), som grasserar i dagens skola och som blir
morgondagens melodi. Den äldre
skolan förevitades, att den var en
pluggskola, som hopade dött lärdomsstoff; men våra dagars skolbildning synes mest anlagd på att
hopa en massa data och minnesstoff utan organiskt bildningssammanhang, för att alumnerna skola
kunna briljera i de nu så populära
allmänbildningstävlingarna. Så billigt köper man icke kultur. Kultur är ett levande sammanhang,
en släktets samlade erfarenhet;
kultur är tradition. Gamla misstag i uppfostran korrigeras icke
genom att ersätta dem med nya
och »tidsriktiga».
I denna situation begår Fjellstedtska skolan sitt hundraårsjubileum. Den grundades på en tid med
helt andra ideal och helt andra andliga och materiella förutsättningar.
De sociala skikt, som den tog sig
an för att hjälpa över barriären
till studentexamen och teologiska
studier, ha numera fått så många
nya möjligheter till studier, att
dess arbete i detta hänseende ingalunda är unikt. Skolan står nu i
ett annat avseende i en unik ställning. Den står som den sista representanten i vårt land för ett
klassiskt bildnings- och utbildningsideal med stolta anor i den
europeiska kulturens historia och
alltjämt en levande realitet i Europas ledande kulturländer. Den står
som en klippa för kristen kultur
i en tid, då ideologiernas quasitro och quasivetenskap högröstat
tränga sig fram till bildningens
och vetenskapernas högsäte, en tid
då kristendomen icke längre anses
tillhöra vårt andliga arv och en
skola kan samla sina lärjungar till
en jazzstund före arbetet i morgonbönens ställe. På tröskeln till den
nya skolans epok ville man tro på
en samling av de spridda men alltjämt existerande bärarna av ett
nödvändigt, ehuru nu utklassat
bildningsideal. I den tid som nu
kommer får en röst icke tystna,
som ihärdigt manar att återge detta
ideal den plats som rätteligen tillkommer det, en röst som icke förtröttas att påkalla uppmärksamheten på varje tillfälle att göra
dess rätt gällande, icke upphör att
bjuda motstånd mot dess ytterligare förstörelse vid universitet, i
skola och i vår allmänna bildning.
Man kommer troligtvis att brännmärka denna röst som reaktionär,
men vi äro vissa om att vi utföra
en gärning som är nödvändig för
vår andliga framtid. Så länge Fjellstedtska skolan finnes till och får
verka i samma anda som hittills,
kommer den för oss humanister
att stå som en fyrbåk ute i mörkt
och försåtligt farvatten. Just nu är
dess existens nödvändigare än nå-
gonsin. Jag slutar med ett varmt
tack till Fjellstedtska skolan för
341
en hundraårig berömlig gärning för
svenskt andligt liv och en varm,
om ock bävande välönskan om ett
långt liv med fast och orubbligt
trogen vakthållning om vårt västerländska arv.