Kulturens karavan behöver inte kameler

Kommunala anslag har ofta den egenskapen allt som kommer i närheten förvandlas till aska, vilket vi ständigt får nya exempel på. Göteborgs nya planer är bara ett raden, konstaterar Peter J Olsson, som undrar om kamelfarmar verkligen tillhör de kommunala kärnuppgifterna.

Ibland krockar dessa med det senaste modet: att man ska hålla utsikt efter falska nyhet, fejkade nyheter, fake news. Sådana anses vara det farligaste som finns, och kan ställa till med både det ena och det andra. Sanningen är väl att falska nyheter, eller åtminstone felaktiga nyheter alltid har funnits. Snarare är det så att det till och med är lättare att bedriva källkritik i dag.

När bilder förfalskades och spreds med eller utan uppsåt för några decennier sedan kunde man inte söka efter bilden och se om den föreställde något helt annat.

Men just nu talas det mycket om falska nyheter och det gör en hälsosamt misstänksam.

Därför undrade jag om det var en riktig nyhet att Göteborgs stad sponsrar en kamelfarm i förorten Angered, men det är trots allt en stor nyhet i Göteborgs-Posten och har kommenterats i många andra medier. Till och med Bert Karlsson har uttalat sig. Så troligen är det sant. Fullt ut övertygad är jag inte, men allt jag hunnit kolla verkar stämma.

Ja, jag är också öppnare för tanken på att sådant här kan finnas efter att inom Region Skåne ha deltagit i ett par seminarier om odling i stadsmiljö, där den vildaste idén var att låta städerna täckas in i och tas över av skogsodling, den gröna massan skulle liksom kamouflera den hemska storstaden – kanske främst ett utslag av ambivalens i den gröna rörelsen nu när de börjat anse att staden är det miljövänligaste som finns och att gröna vågen är ute.

Så det verkar faktiskt troligt att sådana projekt skulle kunna finnas även i Göteborg.

Får man tro Göteborgs-Posten så fick Angereds kamelcenter 2015 en miljon kronor i bidrag från kommunen, Västra götalandsregionen och arbetsförmedlingen, och för 2016 beviljade Göteborgs kommun ytterligare en halv miljon.

För de pengarna har man uppenbarligen fått väldigt lite. Det framstår mest som Hasse Alfredsons Lindeman om ormtämjaren som inte hade några ormar utan måste berätta om dem. Några kameler finns inte, inte ens ett kamelhus, men ett stängsel som uppförts trots att bygglov fortfarande saknas,

Kamelmjölk har dock importerats och sålts med viss vinst. Engagerad är kamelforskaren och miljöpartisten Malin Larsson – hon är en av partiets två ledamöter i Skara kommunfullmäktige. Till GP säger hon:

– Det finns forskning som visar att kamelmjölk är extra nyttig. Man har bland annat tagit blodprov på barn med autism och sett att de gynnas av att dricka kamelmjölk.

Även i Göteborgs stad har uppenbarligen kamelerna och andra projekt ett starkt stöd av Miljöpartiet.

Kamelerna är nämligen inte det enda som ska få Göteborgs förorter på fötterna, som en ersättning för den världsledande industri staden levt på under hundrafemtio år kan man anta. Varven, Volvo, SKF med flera stolta minnen ska nu ersättas av kamelcentrum och getuppfödning. 32 miljoner – varav 13 kommer från EU – satsas i projektet Stadslandet Göteborg. Tanken är bland annat att göteborgarna inte ska på långa semesterresor till Kanarieöarna eller Thailand, de ska stanna hemma och ta spårvagnen för att beskåda hur getter betar i grönområdena, mjölkas och kanske till och med delta i osttillverkning.

Men kanske räcker inte getterna ensamt, ty en idé är att hästar ska användas för att beta ner gräsmattorna i parkerna. Vem vet, kanske även på Gamla och Nya Ullevi?
Eftersom integration är inne så marknadsförs allt som integrationsprojekt och förläggs till förorterna. Kanske för att styrande socialdemokrater och miljöpartister alldeles gett upp att få de som bor där i riktiga arbeten.

Kanske skulle kamelfarmen anses som förkastlig kulturell appropriering om det inte sköttes av kamelfarmare från länder där det finns kameler?

Eller också är allt ihop en konstinstallation av stora mått.

Mot detta talar möjligen att av de 32 miljonerna i stadslandsprojektet går rätt mycket till den vanliga projektledningsklassen: projektledning 6,1 miljoner, forskning 2,9 miljoner, kommunikation 1,9 miljoner och utvärdering 0,9 miljoner, summa 11,8 miljoner. Kanske även en del av miljonerna på ”testbäddar” och ”nav” kan räknas in i födkroken för de som lever på att driva kommunala projekt.

Detta är en utmärkt illustration till teserna i Lars Åbergs nya bok om Malmö: ”Framtidsstaden”, som jag recenserade här i svensk Tidskrift den 13 januari. Han menade att just projektdöden och ”den strukturella hjälpsamheten” var essensen av de kommunala integrationsinsatserna. Ständigt nya projekt som lades till de gamla misslyckade utan att man någonsin uppnådde andra väsentliga framgångar än att säkra projektledningarnas försörjning.

Integration är ett favoritområde just nu. I andra sammanhang kan det vara andra saker som lyfts fram. Kulturprojekt har varit populära, men har möjligen tappat något på senare, insatser som både kan fungera som arbetsmarknadsprojekt och arenor för företagsamhet är ofta lättmotiverade.

Om de göteborgska kamelfarmerna kan ses som ett miljöpartistiskt projekt kan även i en kommun styrd av ett borgerligt grönt parti hitta satsningar som kanske inte är fullt lika märkliga, men å andra sidan är betydligt dyrare.

Vi förflyttar oss från Göteborg längs järnvägen österut och hamna efter ett par timmar i Värnamo. Här leds kommunen av Centerpartiet, kommunalråd är till och med partiledaren Annie Lööfs pappa Hans-Göran Johansson. Och Värnamo är egentligen inte en bygd där man borde förlita sig på skattebetalda satsningar, kulturen är i grunden inte sådan. Värnamo är en del av den västsmåländska småföretagarbygden – kanske centrum i den även om den mindre grannkommunen Gnosjö ofta får ge etiketten.

Här har man arbete, ofta två, och hittar man inget så startar manen egen firma om man inte redan som anställd samtidigt drev en hemma i garaget. Att gå på bidrag har inte varit någon social höjdare, tyvärr inte heller att skaffa sig längre utbildningar.

Småföretagen är många och livskraftiga, men några större företag fanns. Bland dem Värnamo gummifabrik, startad i liten skala 1920, samma år som Värnamo fick stadsrättigheter, och under lång tid betydelsefull för staden. Som mest sysselsattes här nästan tusen arbetare och man drev med staden landets enda industriintegrerade yrkesskola för gummibranschen.

Från 1927-2006 fanns industriverksamhet i det stora fabrikskomplexet inte långt från stadskärnan.

Vad skulle man göra med lokalerna? Ja, kommunen beslöt att använda dem till att skapa ett kulturhus med plats även för näringsliv och utbildning. Det skulle låta Värnamo få en god grogrund för marschen in i det postmoderna samhället, kanske till och med det postindustriella. Kan man inte längre livnära sig på att böja ståltråd och pressa gummi, så kanske man kan spela och dansa för varandra. Hade man inte redan på 70-talet gjort tennisstadion av ett gammalt tegelbruk?

På gummifabrikens hemsida står en stolt deklaration:

”Gummifabriken är en mötesplats i Värnamo för tillväxt, där barn, unga och vuxna invånare samt besökare skapar kreativa möten.

En plats fylld av inspiration, kreativitet, kunskap, utveckling och upplevelser sju dagar i veckan.”

Prislappen blev häftig, redan den förväntade kostnaden var på över 300 miljoner – när allt (möjligen) är klart för invigning till hösten kommer det att ha kostat ungeför dubbelt så mycket.

Ett fint hur har man fått för pengarna. Frågan är om det går med vinst. Och om det verkligen kommer att var annan verksamhet inom väggarna än sådan som på ett eller annat sätt måste skattefinansieras.

I värsta fall har man inte råd med den verksamheten. Lika sant som att kommunala projekt tenderar att mångfaldiga sig är den att offentliga investeringar alltid blir mycket dyrare än kommersiella, medan underhåll och verksamhet tenderar att sparas in på.

Kanske blir den nya gummifabriken ett lyft för Värnamo, där finns fortfarande en möjlighet. På så sätt skiljer den sig från kamelfarmen i Angered.

I grunden ligger avväganden om vad i samhället som ska skötas genom kommunala, allmänna engagemang. Och vad som bör lämnas till medborgarna, till företag och till civilsamhället. Det offentliga har sin plats i samhället, men man ska inte få för sig att en kommun kan förutse, planera och skapa alla ekonomiska, kulturella och mänskliga värden.

Tvärtom, försöker stat och kommun att göra detta, så blir det ofta pannkaka. Antingen går det inte alls, eller använder man skattegarantier till att konkurrera ut sådant som kunde varit livskraftigt – besöksnäringen i Värnamo har till exempel protesterat mot konferensverksamheten på den nya gummifabriken.

En annan risk är att stat, kommun och landsting är för upptagen av sidouppgifter att de slutar göra det de måste göra: sköta stadsplanering och trygghet, organisera sjukvård, äldreomsorg och skola.

Våra karavaner behöver inga kommunala kameler.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne