Kristian Gerner; Ukraina och Vitryssland på väg mot postsovjetismen


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTIAN GERNER:
Ukraina och Vitrysslando • • • •
pavag mot postsovJetismen
När kommunismen föll i OstEuropa skapades förutsättningar för en andra nationell revolutionär våg i Sovjetunionen.
Under 1990 kommer med stor
sannolikhet Vitryss/and, Ukraina
! och Maldavien att försöka följa
sina västliga grannar på vägen
mot oberoende.
Historiskt hör främst Västvitrysstand och Västukraina ihop
med Litauen och Polen och därmed även med den katolska kulturkretsen och Centraleuropa.
Den ukrainska och vitryska utmaningen mot sovjetstaten är
på grund av såväl befolkningens
som produktionens storlek ett
långt större hot mot Sovjetunionens integritet än de små baltiska folkens frihetsrörelse.
Utan Balticum, Ukraina och
Vitryssland blir det inte mycket
kvar av Sovjetunionen som ekonomisk stormakt.
Kristian Gerner är fil dr i statskunskap.
E
nligt en notis i den ryskspråkiga
upplagan av den lettiska folkfrontens tidning Atmoda den
27.11.1989 har Ryska förbundet i Kursk
föreslagit en lösning på, som man uttrycker det, ”det nutida Rysslands problem”. Man vill återupprätta det historiska Ryssland och återförena dess splittrade delar i ”en enad och odelbar rysk
stat”. Denna stat skall utträda ur Sovjetunionen och avstå från följande områden:
Balticum, Moldavien, Transkaukasien,
Centralasien, Kazachstan med undantag
av republikens norra del, Västukraina
(Volynien, Galicien, Karpatho-Ruthenien
och Bukovina) och Västvitryssland. I den
nygamla staten vill man garantera ”odelat
herravälde för ryssarna i deras eget land”.
Man lägger märke till att dels Sibirien
och Fjärran östern, dels Karelska ASSR
inräknas i den ryska enhetsstaten, och att
Ryska förbundet i Kursk ”avstår” från de
delar av Vitryssland och Ukraina, som
under högmedeltiden och fram till slutet
av 1700-talet hörde till det polsk-litauiska
riket och därefter till Österrike. Dessa
områden ingick under mellankrigstiden i
Polen. De införlivades med Sovjetunionen genom att Röda Armen ockuperade
dem den 17 september 1939. Polen höll
då ·på att besegras av Nazityskland, och
enligt det hemliga tilläggsprotokollet till
Ribbentrop-Molotov-pakten hörde Västvitryssland och Västukraina till den sovjetiska intressesfären i Östeuropa.
Kommunismens nederlag i Östeuropa
inleddes med att en djup, systemrelaterad
ekonomisk kris och en lika systemrelaterad galopperande miljöförstöring började
undergräva Sovjetunionens förmåga att
överleva. Ledningen i Kreml ville rädda
supermaktsställningen och tvingades
54
både att slå in på en ny inrikespolitik och
att överge den ideologiska kampen mot
demokratierna i utrikespolitiken. Den inre demokratiseringen och det faktum att
fiendebilden av Väst försvann som negativ sammanhållande kraft gav möjlighet
för oppositionella krafter att agera och
gav de enskilda sovjetrepublikerna tillfälle att börja frigöra sig från Moskvas
politiska kontroll. Den nationella oppositionen organiserade sig i form av folkfronter. Det började i Balticum och spred
sig sedan över hela Sovjetunionen. Till sist
uppstod lokala folkfronter även i RSFSR,
dvs Ryssland.
När folken i Östeuropa iakttog hur balter, transkaukasier och centralasiater
inom Sovjetunionen i stort sett ostraffat
kunde utveckla en både antirysk och antikommunistisk nationalism, släppte den
förlamning, som årtiondens kommunistiskt förtryck hade skapat. Med början
i Polen och Ungern, men snart också i
Bulgarien, DDR och Tjeckoslovakien,
tvingade intellektuella, studenter och
arbetare kommunistregimerna på reträtt.
En utveckling mot demokrati och marknadsekonomi inleddes. Tdecember 1989
störtades slutligen även stalinisten Ceausescu i Rumänien, men här blev uppgörelsen mycket blodig, eftersom den kommunistiska säkerhetspolisen avslutade sitt
skräckvälde med orgier i massmord på en
oskyddad civilbefolkning.
När kommunismen föll i Östeuropa
skapades förutsättningar för en andra
nationell revolutionär våg i Sovjetunionen. Upproret, som började i periferin, äter sig allt närmare centrum. Under 1990 kommer med stor sannolikhet
Vitryssland, Ukraina och Maldavien att
försöka följa sina västliga grannar på
vägen mot oberoende. Föraningar om en
sådan utveckling får ryska nationalister
att utarbeta ett program för att söka rädda
vad som räddas kan åt Ryssland. Tdetta
sammanhang blir förhållandet mellan
ryssarna och de närbesläktade ukrainarna
och vitryssarna centralt.
Det andra ryska landet
Utvecklingen i Vitryssland och Ukraina
är synnerligen viktig för frågan, på vilket
sätt upplösningen av Sovjetunionen skall
gå till och hur successionsstaterna skall
definieras. Moskvas och ryssarnas kulturella och känslomässiga bindning till de
När kommunismen föll i Osteuropa
skapades förutsättningar för en
andra nationell revolutionär våg i
Sovjetunionen.
östslaviska ”bröderna” är nämligen
mycket starkare än till de andra folken i
Sovjetunionen. För många är helt enkelt
både Vitryssland och Ukraina en del av
Ryssland.
1988 firade i Sovjetunionen både den
ryska ortodoxa kyrkan och den sovjetiska
staten JOOO-årsjubileet av Rysslands
kristnande. Men för 1000 år sedan betecknade ”Ryssland” inte samma område
som i dag. Rus’kaja zemlja var benämningen på det landområde, med centra i
Kiev och Novgorod, som behärskades av
Rurik-dynastin. Moskva-området beboddes av hedniska finskugriska stammar. Under 1200-talet splittrades Kievstaten av inbördeskrig samtidigt som
mongolerna kom från öster och Jade
under sig stora delar av riket. En gren av
Rurik-dynastin skapade under 1300-talet
i Moskva ett nytt politiskt centrum,
visserligen underställt mongolkhanen.
Under 1400-talets slut frigjorde Moskva
sig från mongolväldet I mitten av 1500-
talet utropade sig Moskva-fursten Ivan IV
till tsar över Ryssland. 1589 fick den ortodoxa ryska kyrkan sin egen patriark, med
säte i Moskva. Peter I utvidgade det ryska
kejsardömet och grundade en ny huvudtad,S:t Petersburg, vid Finska viken. Den
nationalistiska ryska historieskrivningen
drar en linje från Kiev-staten via Ivan IV:s
Moskva-stat och Peter I:s ryska imperium
till dagens moskovitiska sovjetvälde.
På alla områden markerar nu
ukrainare och vitryssar skillnaden
och motsatsförhållandet till ryssarna och Moskva.
Den vitryska och ukrainska historieskrivningen framhåller, att kulturen från
Kiev-staten, som var ekumeniskt kristen
snarare än bysantinskt isolationstisk som
den moskovitiska, överlevde i Galicien,
Yolynien och Podolien i det polsklitauiska samväldet. Personalunionen
mellan Litauen och Polen 1386 förvandlades till en realunion 1569. I detta polsklitauiska rike behöll ”ruthenerna”, dvs
vad vi i dag kallar vitryssar och ukrainare,
sin religion och sitt språk, samtidigt som
de drogs in i den centraleuropeiska,
katolska kultursfären. Traditionen från
den ursprungliga Kiev-staten återupplivades enligt vitrysk och ukrainsk uppfattning i Bohdan Hmelnitskyjs och Ivan
Mazepas kosackstat under 1600-talet och
bö~an av 1700-talet. Man hänvisar inte
bara till de krigiska bedrifterna utan även
55
till Petro Mohylas akademi i Kiev, med
latinstudier och katolsk teologi på programmet, och till den ukrainska katolska
kyrka, som instiftades under polskt herravälde genom unionen på kyrkomötet i
Brest 1596. Då inordnades ukrainarna
och vitryssarna under påven i Rom, men
den ortodoxa liturgin och det kyrkaslaviska gudstjänstspråket bevarades. Denna ”uniatiska” katolicism kom under
1800-talet, då en del av de gamla polskukrainska områdena ingick i Österrike,
att bli bärare av en specifik västukrainsk
och västvitrysk nationell identitet. I den
tsarryska delen av Ukraina förföljdes och
förtrycktes uniaterna, men universitet i
det österrikiska Galiciens huvudstad
Lwow (polska) eller L’viv (ukrainska)
blev ett centrum för den ukrainska nationella renässans, som symboliseras av
historikern Myhaylo Hrusjevskyj. Denne,
som var aktiv under 1900-talets första
decennier och var den kortlivade ukrainska republikens första president 1918, propagerade tesen om två väsensskilda ryska
traditioner, den moskovitska östliga och
den vitryska och ukrainska västliga.
En häftig offentlig debatt om Hrusjevskyj, som under Stalin hade fördömts som
··borgerlig nationalist”, blev en viktig faktor i det ukrainska återuppvaknandet
1988-1989. Hrusjevskyj rehabiliterades
och hans verk blev åter tillgängliga på
bibliotek i Ukraina. När ukrainare och
vitryssar, uppmuntrade av sönderfallstendenserna i Ryssland och inspirerade
av balternas exempel, började nära hopp
om att deras kultur skulle överleva, blev
en ”västlig” tolkning av historien ett betydelsefullt ideologiskt medel. När väl de
distinkta nationella och religiösa traditionerna har aktiverats blir både de ukrains- —~-~
56
ka och vitryska språkens ställning och
miljöproblem viktiga politiska frågor. På
alla områden markerar man nu skillnaden
och motsatsförhållandet till ryssarna och
Moskva. En postsovjetisk nationell identitet byggs nu upp i både Vitryssland och
Ukraina.
Den nAtionella rörelsens program
Rörelsen för nationell frigörelse hade
svårt att komma igång och vinna utbredning i Ukraina och Vitryssland. Långt före
glasnost och perestrojka fanns det nationellt sinnade oppositionella i Ukraina,
men under Brezjnev-mannen Sjtjerbitskyjs styre, vilket upphörde först hösten
1989, undertrycktes all antisovjetisk nationalism. Efterträdaren Volodymyr
Ivasjko förklarade, att han ämnade fortsätta företrädarens linje och inte tolerera
”separatister och nationalister”.
Det som utlöste det nationella engagemanget var Tjornobylkatastrofen
(ryska: Tjernobyl) 1986 och dess svåra
följder. 1989 uppgavs att bara i Vitryssland mer än en halv miljon på något sätt
drabbats av strålningsskador. Talesmän
för folkfronterna kritiserade, att man odlade livsmedel på besmittad mark. Vidare
beskyllde man Moskva för att med sin
kortsynta ekonomiska politik ha utarmat
de en gång så bördiga jordarna i Ukraina
och för att förgifta vatten och luft med en
hänsynslös industripolitik.
Den antisovjetiska nationalismen i Vitryssland och Ukraina förstärktes då man
1988 började gräva upp massgravar med
offer för Stalins utrensningar och terror,
en terror som drabbade Vitryssland och
Ukraina särskilt hårt. I början av 1989
skrev en ukrainsk författare i veckotidningen Ogonjok (nr 3) en artikel om hur
Moskvas politik hotade Ukrainas naturmiljö och kulturella minnesmärken med
förstörelse. Han tog särskilt upp den
ryska folkmordspolitiken under Stalin:
l dag skrivs det mycket om ma srepressionen 1937-1938, och nya namn rehabiliteras hela tiden. Men det finns väldigt lite information om tragedin 1932-1933, då en
omfattande hungersnöd spred sig i landet
på grund av de vansinniga ”överdnfterna”
under kollektiviseringen. Svälten slog till i
flera regioner- i Kuban, längs Volga och i
Den antisovjetiska nationalismen i
Vitryssland och Ukraina förstärktes
då man 1988 började gräva upp
massgravar med offerför Stalins utrensningar och terror.
Ural – men allra värst led Ukraina, Rysslands och Europas gamla kornbod. Enligt
vissa vittnesmål (trots att arkiven ännu är
förseglade) förlorade republiken miljoner
människor och hela byar tillintetgjordes.
stalinismens utrensningar i slutet av
1930-talet förintade framförallt de intellektuella, folksjälens beskyddare. Ukrainska
skådespelare, vetenskapsmän, doktorer,
lärare, författare och poeter anklagades för
nationalism och utplånades nästan till sista
man.
Nu uppfattar man det omfattande sovjetiska kärnkraftverksprogrammet i Ukraina, med dess undermåliga säkerhet, som
en konsekvent fortsättning på den ryska
folkmordspolitiken från 1930-talet. Men
man ställer inte bara krav på en ny miljö-
politik. Både i Vitryssland och Ukraina
har de intellektuella tvingat fram, att de
vitryska och ukrainska språken åter börjar användas i förskolor, skolor och universitet, inom förvaltningar och i det
offentliga livet. Historieundervisningen
börjar göras om i nationell riktning. Det
måttlösa förhärligaodet av ryssarna efterträds av en historieskrivning, som gör vitryssar och ukrainare till självständiga
aktörer. Det sovjetiska, som förknippas
med det ryska, löses upp och försvinner
ur vitryssars och ukrainares dagliga liv.
Till skillnad från förhållandet i Balticum växte folkfronterna i Vitryssland och
Ukraina 1988 och l 989 fram under aktivt
Det omfattande sovjetiska kärnkraftverksprogrammet i Ukraina,
med dess undermåliga säkerhet,
uppfattas som en konsekvent fortsättning på den ryska folkmordspolitiken från 1930-talet.
motstånd från de lokala kommunistpartiledningarna. Den vitryska folkfronten
tvingades sommaren 1989 hålla sitt konstituerande sammanträde i Litauens huvudstad Vilnius. Den ukrainska folkfronten uppmuntrades förvisso inte av kommunistpartiet men kunde ändå, då Sjtjerbitskyj redan var på fallrepet, i september
1989 hålla sitt konstituerande sammanträde i Kiev. Omständigheterna kring
dessa folkfronters etablering är politiskt
synnerligen intressanta. Genom att den
vitryska folkfronten sammanträdde i Vilnius betonades traditionen från den
polsk-litauiska staten. Till yttermera visso
antog man det gamla litauiska vapnet
Pahonja – en ryttare med lans – som
symbol. När den ukrainska fronten Ruch
bildades var Adam Michnik från Polens
Solidaritet närvarande. Därmed markera- 57
des att den kulturella samhörigheten mellan polacker och ukrainare om möjligt
skulle få överskugga den antagonism mellan de två folken, som är ett arv från mellankrigstidens polska förtryck av ukrainare och vitryssar och från de polska kommunisternas blodiga ”pacificering” av den
ukrainska minoriteten i Polen l 947-49.
Historiskt är det Västvitryssland och
Västukraina som främst hör ihop med
Litauen och Polen och därmed även med
den katolska kulturkretsen och det
Centraleuropa, som nu kastar av sig det
kommunistiska styret och bereder sig att
lämna det sovjetiska blocket. Merparten
av de drygt 11 miljoner ryssarna i sovjetrepubliken Ukrai·na, som har drygt 37
miljoner ukrainska och totalt drygt 51
miljoner invånare, bor i de östra delarna,
bl a i de stora kolgruve- och industriområdena i Donbass. Från ukrainsk sida
ser man i dag Västukraina som ett möjligt
Piedmonte, dvs som ett etappmål på
vägen mot oberoende. Ledaren för Västukrainas kristdemokratiska parti, Vasyl
Sitjko, har sagt i en intervju (Atmoda
23.10.1989) att målet visserligen är en
oberoende fri stat som omfattar hela
Ukraina, men att man räknar med möjligheten att i det avgörande momentet, dvs
när Sovjetunionen börjar lösas upp på allvar, Västukraina, genom att utnyttja sina
speciella politiska traditioner, kan bli fritt,
oavsett vad som händer med resten av
Ukraina. ”Bättre att ha något än inget
alls”, säger Sitjko.
Det socialdemokratiska partiet i L’viv
har, enligt en notis i Atmoda 4.11.1989,
föreslagit en folkomröstning i Västukraina beträffande lagligheten av beslutet om
införlivandet med Sovjetunionen den 26
oktober 1939. Detta förslag framstår som
— ….. ~–
58
ytterst intressant sedan Högsta Sovjets
särskilda undersökningskommission efter
lång tövan äntligen den 24 december
1989 har offentliggjort sin slutsats, att
Molotov-Ribbentroppakten den 23
augusti 1939, som beseglade Polens,
Balticums och Västvitrysslands och VästUkrainas öde, var ett brott mot folkrätten.
Om, som man tror, omröstningen ger till
resultat, att införlivandet förklaras olagligt, uppstår frågan om Västukrainas och
Västvitrysslands statsrättsliga ställning.
L’vivs socialdemokrater föreslår ingalunda att området skall återlämnas till
Polen. Man vill istället ha en federation av
de ukrainska länderna Volynien, Galicien, Podolien och Bukovina. Denna
federation skall ingå förbund med SovjetUkraina under en övergångsperiod, som
skall sluta med att det upprättas en
ukrainsk folkrepublik. Denna skall vara
en federation av länder av samma typ som
Förbundsrepubliken Tyskland.
Mot självständighet
Sovjetrepubliken Ukraina är när detta
skrives i slutet av december 1989 fortfarande en kommunistisk enpartistat. Det
är osäkert, hur stor del av befolkningen,
som står bakom det kristdemokratiska
och det socialdemokratiska partiet i VästUkraina, vilka båda ännu är inofficiella.
Frågan om representativitet kan också
ställas beträffande Ryska förbundet i
Kursk och dess program. Det politiskt betydelsefulla är emellertid att det både på
ryskt och på ukrainskt håll nu finns politiska aktivister, som kan tänka sig en uppdelning av Ukraina och Vitryssland. De
västliga områdenas kulturella identitet
och särart markeras dessutom ytterligare
av, att den ukrainska katolska (uniatiska)
kyrkan, som olagligförklarades 1946, nu
har erkänts av sovjetmyndigheterna. Formellt är det fråga om, att Rådet för religion i Ukrainska SSR har beslutat att tilllåta registrering av vad man benämner
grekkatolska församlingar. Före kriget,
uppger man, fanns i Västukraina drygt
3000 katolska församlingar och 250
ryskortodoxa. Nu finns det 3156 ortodoxa församlingar. C:a 3000 av dessa är
således församlingar, där människorna
egentligen är katoliker. Då Västukraina
nu tillåts bli katolskt igen, kommer den
ryska ortodoxa kyrkan att praktiskt taget
sopas bort i området. De ukrainska katolikerna har överlevt under ortodox täckmantel och kommer förmodligen att ta
över nästan alla församlingar.
Enligt folkräkningen i januari 1989 var
ukrainarna i hela Sovjetunionen drygt 44
och vitryssarna drygt 1O miljoner av en
totalbefolkning på drygt 285 miljoner.
Ryssarna var 145 miljoner. Den ukrainska och vitryska utmaningen mot sovjetstaten är, som befolkningssiffrorna visar,
ett långt större hot mot Sovjetunionens
integritet än de små baltiska folkens frihetsrörelse. Det är inte bara fråga om arrtalet människor.Enligt den kristdemokratiske ledaren Sitjko står Ukraina för en
tredjedel av Sovjetunionens produktion
av spannmål, för 40 procent av elenergin
och för 25 procent av industripotentialen.
Utan Balticum, Ukraina och Vitryssland
blir det inte mycket kvar av Sovjetunionen
som ekonomisk stormakt.
Ar 1989 i Östeuropa har lärt oss, att
det otänkbara plötsligt blir möjligt när
människorna börjar definiera om verkligheten och vågar tänka i nya politiska kategorier. Vi bör inse, att en andlig omvälvning med politiska implikationer håller på
att ske även i Vitryssland och Ukraina.
Hur stor del av ukrainarna och vitryssarna, som verkligen är antiryska nationalister och vill upprätta självständiga stater
på Vitryska och Ukrainska SSR:s ruiner,
vet vi inte. Men det är skäl att anta, att
deras antal ökar i takt med att den ekonomiska krisen fördjupas i Sovjetunionen.
Till skillnad från i Balticum växte
folkfronterna i Vitryssland och
Ukraina fram under aktivt motstånd från de lokala kommunistpartiledningarna.
En opinionsundersökning bland sovjetiska studenter hösten 1988 (redovisad i
Sotsisnr 5, 1989) visade, att 25 procent av
studenterna av ukrainsk nationalitet och
19 procent av de vitryska var för särskilt
medborgarskap för Ukraina resp Vitryssland, och att 68 procent av de ukrainska
och 60 procent av de vitryska studenterna
var för ekonomisk självhushållning för
republiken. Bland de ryska studenterna i
republikerna var resp 1O och 12 procent
positiva till tanken på särskilt republi- 59
kanskt medborgarskap, medan 48 resp
63 procent var för ekonomisk självhushållning. Siffrorna anger, att strävan till
ekonomisk självständighet har relativt
brett stöd även bland ryssarna. Liksom i
Balticum slits ryssarna mellan önskan att
bevara ställningen som herrefolk och insikten, att de kan få det materiellt bättre i
fria icke-ryska republiker än vad de kan
hoppas på i det nedgångna, delvis apatiska och djupt alkoholiserade ryska kärnlandet. I takt med att den allmänna sovjetiska ekonomiska krisen fördjupas under
1990 och Ryssland framstår som ett allt
hopplösare fall, är det mycket troligt, att
procenttalen för dem som är positiva till
politisk och ekonomisk självständighet
för Vitryssland och Ukraina stiger inte
bara bland de vitryska och ukrainska utan
även bland de ryska invånarna i dessa republiker.
Medborgarskap, ekonomisk autonomi, en nationell kyrka. Vi bör räkna inte
bara med de baltiska staterna och Maldavien utan även med Ukraina och Vitryssland som självständiga aktörer när de
politiska omvälvningarna i Östeuropa under 1990 med full styrka drabbar de europeiska delarna av själva Sovjetunionen.