Print Friendly

Kristian Gerner, Stefan Hedlund; En omväg via Ungern

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTIAN GERNER
STEFAN HEDLUND:
En omväg via Ungern?
l SvT 7-8187jämförde Kristian
Gerner och Stefan Hedlund de
ekonomiska reformprocesserna
i Sovjet och Ungern. l denna artikel återkommer de till skillnaden i påverkbarhet och anpassningsförmåga mellan invånarna i
de båda länderna.
Ungern blev en kommandoekonomi av sovjetisk typ först
1949 och där råder bred konsensus om att näringslivet måste styras av ekonomisk rationalitet och inte av politiska diktat. l
Sovjet har mer än 6 decenniers
centralstyrd planekonomi haft
en förödande effekt på systemets mänskliga innehåll.
Kristian Gerner är fil dr i historia
och Stefan Hedlund i nationalekonomi.
l
en föregående artikel sökte vi belysa
förutsättningarna för en framgångsrik
ekonomisk reform i Sovjetunionen,
genom att jämföra de pågående sovjetiska
försöken till reform med den snart tjugoåriga erfarenhet man i Ungern har av så-
dana försök. Denna jämförelse mellan
Ungern och Sovjet illustrerade emellertid
huvudsakligen skillnader i de olika reformförsökens tekniska utformning. I
denna artikel skall vi återkomma till betydelsen av det mänskliga materialet, dvs av
påverkbarheten och anpassningsförmå-
gan hos de individer som skall verka inom
den reformerade strukturen. På denna
punkt är skillnaden mellan våra bägge
jämförelseobjekt milsvid, och en jämfö-
relse bör därför vara av stort intresse.
Ungern omvandlades till en kommandoekonomi av sovjetisk typ först år 1949,
och redan fyra år senare, dvs efter Stalins
död i mars 1953, väcktes tankar på att avskaffa detta påtvingade system. Den debatt som då inleddes förknippas vanligen
med begreppet ”reform”, men om vi betänker den korta tid planekonomin varit i
bruk torde kanske ”återgång till det normala” vara en bättre benämning. Oavsett
benämning kom denna begynnande omorientering till ett abrupt avbrott i samband med revolten 1956, men det är viktigt att betona avbrott, snarare än slut, ty
debatten skulle snart skjuta fart igen. Den
mentala grunden hade lagts för den nya
ekonomiska mekanism som skulle komma att införas ijanuari 1968.
Som vi redogjorde för i vår artikel, talar visserligen allt flera ungerska ekonomer idag om 1968 års reform som ett
misslyckande, men dess allmänna sociala
och intellektuella betydelse torde vara
svår att överskatta. Den debatt som före- 534
gick införandet av NEM, och allt det som
sedan dess har förevarit, har inneburit en
återkomst för den ekonomiska rationaliteten som vägledande princip. Individuell
företagsamhet, yrkesskicklighet och initiativkraft har stimulerats, snarare än
motarbetats och förkvävts av de politiska
makthavarna.
Den korta perioden av stalinistisk ekonorrusk styrning hann inte fullständigt utrota erfarenheterna av det marknadsekonorruska system som fanns före 1949.
Konsten att odla, framställa och marknadsföra vin kunde t ex återuppväckas innan det var för sent, dvs innan de gamla
vinbönderna hade hunnit avlida, och den
kulturella liberalisering som var en förutsättning för reformpolitiken, innebar att
ungrarna tilläts återknyta kulturella och
vetenskapliga kontakter med den kapitalistiska världen, dvs med de utvecklade
marknadsekonormerna i Västeuropa och
USA. Ungerska ekonomer vistas som
forskare och professorer vid prestigeuniversitet i Västtyskland och USA, samtidigt som de aktivt deltar i det vetenskapliga livet i Ungern, och gamla emigranter
hälsas välkomna tillbaka med allt sitt kunnande. Ungern har ovärderliga resurser i
form av s k humankapital, vilka kan bli
avgörande för ett positivt resultat av försöket att – öppet eller i smyg – återinföra
marknadsekonomin.
Det ovan anförda utgör en viktig strukturell förutsättning för ungrarnas möjligheter att slutgiltigt överge den socialistiska planekonorm man idag allt mera öppet
betraktar som fullständigt misslyckad.
Till detta kommer också att det uppenbarligen råder en bred konsensus om att
näringslivet måste styras av ekonomisk
rationalitet och inte av politiska diktat.
Man säger helt explicit inte bara att staten
inte skall styra ekonomin, utan även att
inte heller partietskalllägga sig i. Härmed
vänder man sig mot själva grundvalen för
det sovjetiska systemet, som bygger på
politikens primat över ekonomin. Det är
svårt att värja sig för tanken, att den ungerska reformviljan samtidigt inspireras
just av en önskan att komma bort från ett
av ryssarna påtvingat ekonomiskt och politiskt system. Samtidigt måste man inse
den oerhörda utmaning det skulle innebä-
ra mot den marxistiska historieteorins
bild av att socialismen oundvikligen måste triumfera,om ett socialistiskt land skulle tillåtas att återgå till kapitalismen.
Ungrarna säger inte bara att staten
inte skallstyra ekonomin, utan även
att inte hellerpartietskalllägga sig i.
Sovjetisk syn på planekonomi
Det torde knappast behöva påpekas, att
det från sovjetisk sida inte finns någon anledning att sträva efter att reformera ekonorllin just därför att den är sovjetisk. På
nationalistiska grunder identifierar man
sig med planekonomin som ”sin”, och
sovjetmedborgaren bearbetas ständigt,
via den officiella propagandan, med budskapet att just den socialistiska planekonomin utgör den ryska revolutionens
verkligt stora bidrag till mänsklighetens
utveckling. I snart sextio år, dvs sedan den
första femårsplanen togs i bruk 1928, har
begrepp som ”privat företagsamhet”,
”marknad”, ”profit” och ”kapital” förknippats med den degenererade
kapitalismen och utgjort mycket allvarliga skymford i den sovjetiska debatten.
Två generationer sovjetmedborgare har
på detta vis indoktrinerats att ta avstånd
från allt det som förknippas med en fungerande marknadsekonomi.
Till detta kan vi också lägga,att de ekonomiska aktörer som under 1920-talets
NEP tänkte och handlade enligt marknadens logik, under 1930-talet kom att tystas ned – eller helt enkelt likvideras. Den
ekonomiska vetenskapen lades ner och
ekonomisk rationalitet upphörde att ha
någon betydelse i näringslivet. I sin lärobok i politisk ekonomi, från 1952, hade
Stalin – med otvetydig auktoritet – följande att säga: ”Att belasta den politiska
ekonomin med frågor rörande den ekonomiska politiken vore att förstöra den
som vetenskap.” Samtidigt isolerades
landets medborgare från omvärlden. Aktörerna i den sovjetiska ekonomin svävade i okunnighet om de ekonomiska teorier rörande såväl plan- som marknadsekonomi som utvecklades i Europa och
USA. De sovjetiska ekonomer som tog
sin tillflykt till Väst ignorerades och blev
till ”ickepersoner” i sitt gamla hemland.
Sovjetunionens självpåtagna intellektuella isolering luckrades förvisso upp nå-
got under Chrusjtjev och Brezjnev, men
den grundläggande misstänksamheten
och fientligheten mot allt som kommer
från Väst har bestått. Även om enstaka
sovjetiska intellektuella har kunnat informera sig om tankar och utvecklingstrender i omvärlden, har den stora massan av
sovjetmedborgare fortsatt att indoktrineras enligt de gamla, stalinistiska, mallarna.
Det torde bland merparten av folket inte
finnas någon som helst mental beredskap
för marknadsekonomins krav, ingen levande tradition av långsiktig ekonomisk
rationalitet. Snarare torde det vara så, att
535
utbredda etiska och moraliska värderingar uppfattar som ”fult” – eller som ”spekulation” – allt det som är förknippat
med marknadsekonomi, dvs ränta, vinst,
risk, inkomstskillnader, osv.
strukturell tröghet
Det finns också en betydande strukturell
tröghet i den sovjetiska ekonomin. De
snart sextio åren av planhushållning har
resulterat i ett finmaskigt, och slitstarkt,
nät av ministerier, branschorganisationer,
truster och andra institutioner, vilka alla
har tillkommit genom politiska beslut och
som uppträder enligt politiska snarare än
ekonomiska principer. Dessa byråkratiska strukturer kontrollerar både materiella
resurser, pengar och arbetskraft, men
saknar instrument för att bedöma den
ekonomiska lönsamheten av sitt handlande. skogshushållningsministeriet levererar timmer som i termer av arbetskraftsförbrukning och miljöförstöring kostar
mer än det smakar. Vattenhushållningsministeriet genomför konstbevattningsprogram som på kort sikt möjligen kan ge
en positiv effekt på arealavkastningen,
men som på längre sikt leder till såväl försaltning som försumpning av betydande
arealer, osv. Exemplen är legio. Systemet
är enögt inriktat på att maximera produktionens storlek och saknar effektiva restriktioner på kostnadssidan. Inga kalkyler
görs över lönsamhet i olika alternativ, och
varje enskild ekonomisk aktör vet att han
kommer att överleva oavsett lönsamhet.
Sett ur sitt eget snäva perspektiv, skulle
dessa funktionärer inte ha något att vinna
på en övergång till marknadsekonomi.
Det är dessa byråkrater Gorbatjev syftar på då han talar om ett utbrett mot- 536
stånd mot reformprocessen, och det är
detta systems funktionssätt som åsyftas
då man talar om behovet att övergå från
administrativ till ekonomisk styrning. Det
allvarligaste i sammanhanget är emellertid inte styrprinciperna som sådana, utan
den effekt de över snart sex decennier av
centralstyrd s k planekonomi har haft på
det sovjetiska humankapitalet, dvs på systemets mänskliga innehåll. Denna effekt
karakteriseras på följande sätt av ekonomen Nikolaj Sjmelev, ijuninumret av Novyj Mir:
Så var det ingenjören (med alla det rena
ingenjörstänkandets förtjänster och brister)
som blev den centrala figuren i hela den
ekonomiska hierarkin, från verkmästaren
upp till ministern, med vana och erfarenhet
av organisatoriskt arbete, men ofta utan
varken erfarenhet eller förståelse av ekonomi och ekonomiska lagar. Det är därför
nödvändigt att gradvis ersätta ingenjörerna
med ekonomer, eller kanske med ekonomer och sociologer iförening.
Vad Sjmelev här utan omsvep medger är
således att man saknar det humankapital
som är nödvändigt för en framgångsrik
reform, men att en omorientering i önskad riktning skulle vara på gång finns det
knappast något som tyder på. Snarare
tvärtom. Den välkända kvinnliga reformförespråkaren Tatjana Zaslavskaja, som
representerar just den efterlysta kombinationen av ekonom och sociolog, utsattes t ex nyligen för ett otrevligt påhopp för
sina ideer om reformprocessens krav, och
vid sitt besök i Centalasien i maj höll Gorbatjev ett tal som mycket starkt lovordade
just ingenjörerna och det tänkande och de
traditioner som är förknippade med ”ingenjörfilosofin”: kommando, disciplin,
ordning och reda.
Olika lärprocesser
Så långt har vi pekat på traditioner och
strukturer som viktiga bestämningsfaktorer för de s k humankapitalet Till detta
kommer emellertid ock~å de högst annorlunda lärprocesser som de bägge länderna har genomgått. I Ungern har man under snart två decennier experimenterat
med olika kombinationer av plan och
marknad, och torde härigenom ha samlat
mycken värdefull erfarenhet av de bägge
principernas funktionsduglighet, dels var
för sig, dels i kombination. Att den rena
planekonomin fungerade illa var en slutHos folket i Sovjetunionen finns inte någon som helst mental beredskap för marknadsekonomiska
krav.
sats man drog redan 1953, och att plan
och marknad i kombination inte heller utgör något livsdugligt alternativ kom till
mycket klart uttryck i den ”halvofficiella”
rapport vi redogjorde för i vår föregående
artikel. Aterstår gör då endast en konsekvent satsning på det enda återstående alternativet, dvs att införa en riktig marknadsekonomi. Sociala aspekter måste givetvis tas med i beräkningen, men politiska ingrepp får inte bli styrande, utan enbart reglerande och omfördelande i efterhand. I Ungern tycks man ha kommit till
den slutsatsen, att vägen till en ökad välfärd måste gå via marknaden.
Om vi nu flyttar oss till den sovjetiska
sidan framträder en helt annan lärprocess. I en artikel i Novyj Mir från maj i år,
som primärt utgör en kritik av Ungerns
väg men som i något förtäckta ordalag
även kan ses som kritik av Gorbatjevs perestrojka, slår ekonomen L Popkova entydigt fast att socialismen är oförenlig med
en marknadsekonomi. Popkova säger sig
ha analyserat den ”tredje vägen”, dvs den
marknadssocialism som förespråkas av
socialdemokrater i Väst, och ha funnit
den helt förkastlig. Man kan inte vara bara en smula havande, säger Popkova och
tillägger:
Antingen plan eller marknad, antingen
kommando eller konkurrens. Man kan förvisso söka efter och tillämpa något mittemellan, men bör då inte räkna med att ha
någon framgång, med att lyckas sitta samtidigt på två stolar.
Popkova menar, att varje gång socialdemokraterna har fått tillfålle att genomföra
sin ”tredje väg” har de misslyckats. Ekonomierna har stagnerat och social misär
har brett ut sig. Nej, idealet är i stället den
strikta planekonomin, som utmärks av regelbundenhet, utan utrymme för minsta
slump, för spel, fantasi eller oklarheter.
Förvisso kan man uppfatta Popkovas
framställning som ironiserande, men slutsatsen blir densamma, att Gorbatjev i
konsekvensens namn måste välja antingen- eller.
Ryssarna har lärt sig att misstro överraskningar, spontanitet och initiativ,
samtliga centrala beståndsdelar i en
marknadsekonomi. Man vill först och
främst ha lugn och ro -en fast plan att inrätta sig efter. Man har förvisso insett att
sovjetekonomin kanske inte är den mest
blomstrande i världen, men vilken lärdom
har man dragit härav? Vi citerar Sergej
Zalygin, chefredaktör för Novyj Mir, och
en av de mest ivriga förespråkarna för
Gorbatjevs glasnostoch perestrojka:
537
Misstag . . . Sådana kan naturligtvis förekomma – vi har varit pionjärer i byggandet
av ett nytt samhälle, och vi söker nya vägar,
men det viktiga är frågan varför vi inte lär
av våra misstag? I stället för att utarbeta
metoder och medel för att undvika misstag,
utarbetar vi medel för att dölja och kamouflera dem, samtidigt som vi håller god min.
Man säger: vi lär av misstagen. Man kan lätt
få för sig, att ju större misstag en människa
gör, desto klokare blir hon.
Zalygin visar att ”lärdomarna” i det sovjetiska systemet inte leder till något ifrågasättande av planekonomin. Han talar i sin
analys inte alls om marknad, utan om de
tre aktörerna staten, byråkratin och allmänheten. Hans uppfattning om ”reformer” är att allmänheten via debattfrihet –
glasnost- skall kunna förmå staten att ingripa mot felande och maktfullkomliga
byråkrater, allt medan planekonomin
som sådan förblir orörd.
Det finns i detta sammanhang en terminologisk finess som bör uppmärksammas. Under lång tid har det varit gängse
praxis att betrakta de ryska orden reforma
och soversjenstvovanie som varandras
motsatser. Det förra betyder ”reform”,
och innebär att något som har gått fel
skall rättas till, medan det senare betyder
”fullbordande”, och således antyder att
det möjligen kan finnas vissa skönhetsfläckar att ta bort, men att grunden är solid och ingalunda i behov av förändring.
Under det senaste året tycks dock begreppet soversjenstvovanie helt ha utgått,
och ersatts av perestrojka, som i Väst vanligen förknippas med reform. I Zalygins
uttalande ovan går emellertid tankarna
osökt till just soversjenstvovanie, till fullbordande av en i övrigt korrekt modell,
snarare än till reforma, dvs att något skul- 538
le vara i grunden fel och behöva ändras.
Distinktionen kan tyckas något esoterisk,
men i Sovjet är orden viktiga, och Zalygins sätt att uttrycka sig säger en hel del
om vilken betydelse det egentligen är man
lägger i begreppet ”reform”. Det torde
knappast vara den som vanligen förmedlas av massmedia i Väst.
Skillnaden i skala
Avslutningsvis finns det ytterligare en
viktig skillnad mellan Sovjetunionen och
Ungern, som ofta betonas i Sovjet men
sällan uppmärksammas i Väst, nämligen
den stora skillnaden i skala. Sovjetunionen omfattar en sjättedel av jordens yta,
sträcker sig över två kontinenter och elva
tidszoner, och har drygt 280 miljoner invånare. Ungern däremot är ett litet land,
mitt i Europa, med endast omkring tio
miljoner invånare. Sovjetunionen är en
multinationell stat med många olika kulturer, medan Ungern är en i det närmaste
homogen stat, kulturellt såväl som språkligt.
Den ungerska ekonomin är möjlig att
överblicka och diskutera. En övergång till
marknadsekonomi skulle inte hota att lö-
sa upp eller spränga landets kulturella
och politiska enhet, genom oförutsedda
spänningar och konflikter. I det sovjetiska
fallet är det emellertid mycket svårt att
skapa en tillförlitlig helhetsbild av ekonomins faktiska tillstånd, och det är därmed
också mycket svårt att förutse konsekvenserna av olika typer av ingrepp och
förändringar.
Den decentralisering och det utökade
lokala självstyre som måste följa på en genuint marknadsekonomisk reform skulle
i det sovjetiska fallet också accentuera de
regionala olikheterna och skiljelinjerna i
det i grunden ryska imperium som officiellt presenteras som en frivillig sammanslutning av femton suveräna stater.
Om man inte längre kan framhålla att det
är fördelaktigt att tillhöra en från Moskva
dirigerad, centralstyrd planekonomi, faller också ett viktigt argument mot politisk
självständighet för länder som Estland,
Georgien och Uzbekistan. En reform
skulle hota att göra klart för alla, att Sovjetunionen egentligen är en imperialistisk
stat som ur ekonomisk synvinkel saknar
existensberättigande, en kolonialmakt
med syfte att stärka ryssarnas välde.
Sammanfattning
Kort uttryckt kan både Ungern och Sovjetunionen idag sägas stå inför ett val mellan tre principiellt annorlunda ekonomiska modeller: den rena planekonomin, en
riktig marknadsekonomi, eller en hybrid.
De ungerska ekonomerna dömer, med ett
uppenbart stöd i en kraftig folkopinion, ut
inte bara planekonomin utan även de olika blandformerna. I Sovjet torde det
knappast finnas någon som förespråkar
en riktig marknadsekonomi, och många
tycks även förkasta olika hybridformer.
Beträffande den ”tredje vägens” oframkomlighet har vi ovan sett en rörande
samstämmighet mellan den ungerska patriotiska frontens rapport, och uttalanden
från sovjetiska ekonomer som t ex Popkova.
Som paradoxalt i detta sammanhang
framstår att Gorbatjev – officiellt -förespråkar just den form av blandekonomi
som ungrarna, efter snart tjugo års mixtrande, dömer ut som oförenlig med ekonomisk effektivitet, och som sovjetiska

ekonomer dömer ut som oförenlig med
socialismen. Gorbatjev vill förena socialism med effektivitet och ekonomisk rationalitet, men det socialistiska system
som grundlades av Lenin, förfinades av
Stalin och fullbordades under Chrusjtjev
och Brezjnev är ett system som bygger på
politisk kontroll iförsta hand, och där den
”ekonomiska mekanismen” måste anpassas till det politiska och administrativa
systemets krav.
Den sovjetiska planekonomin håller –
enligt samstämmiga vittnesbörd från den
sovjetiska debatten- på att förstöra naturen, dvs själva grundvalen för all mänsklig
Det är mycket svårt attförutse konsekvenserna av olika ingrepp och
förändringar i Sovjet.
existens. Ett av de första symptomen, som
blev märkbart redan för femton år sedan,
är att landet inte är självförsörjande med
spannmål, detta trots en resursinsats som
kan förstås endast genom att likna det
sovjetiska jordbruket vid ett av astronomins ”svarta hål”. Redan här finns ett allvarligt hot mot landets anspråk på jämställdhet med USA, och de ekonomiska
och sociala konsekvenser som tornar upp
sig vid horisonten har av Sergej Zalygin
beskrivits på följande sätt:
Och redan står det klart, att om vi inte
bringar ordning och genomför en demokratisering kommer vi inom femton år att vara
ett av de allra jordfattigaste, mest lågavkastande, och även absolut sett fattigaste länderna. Så gör vi definitivt slut på våra i sanning enastående naturresurser, på själva
naturen, och går därmed själva under.
539
Det är den strukturella ekonomiska krisens hot mot Sovjetunionens supermaktsställning som bekymrar Gorbatjev, och
som får honom att tala om behovet av perestrojka och ”radikala reformer”. Det är
absolut inte på grund av ett starkt folkligt
tryck underifrån, och knappast heller på
grund av omtanke om folkets välfärd,
som Gorbatjev vill ha reformer. Det han
vill åstadkomma är att stärka Sovjetunionen i dess roll som militär stormakt, som
supermakt, och då måste landet ha en
ekonomi som åtminstone kan föda och
klä den egna befolkningen.
Av Ungern kan man inte lära hur plan
och marknad på bästa sätt bör kombineras, då den ungerska erfarenheten klart
antyder att dessa två är oförenliga storheter. Om det därför verkligen vore ekonomiska reformer, i ordens ”rätta” bemärkelse, som lockar, så kräver logiken att
man skall dra en helt annan lärdom av
Ungern, nämligen att de gångna tjugo
årens blandekonomi var ett misstag. Man
bör då undvika att gå omvägen via Ungern och i stället rikta blickarna åt det håll
där de ungerska ekonomerna tror sig hitta
lösningen på sina problem. Margaret
Thatchers Storbritannien borde då stå
modell, snarare än Ungern, DDR och
andra Öststater, som på olika sätt söker
göra sig fria från sitt från Sovjet importerade stalinistiska arv.
Själva absurditeten i denna utsaga illustrerar något av de grundläggande skillnaderna i sovjetiska och ungerska målsättningar. Gorbatjev vill behålla den politiska styrningen av och stärka partiets
kontroll över ekonomin, medan ungrarna
vill avskaffa både den politiska styrningen
och partiets kontroll. Gorbatjev vill genomföra en mobilisering av massorna
540
med hjälp av skärpt disciplin, en ”revolution uppifrån” enligt mönster från Peter
den Store och Stalin, med syfte att stärka
landets militära makt. Det ungerska folket
vill komma undan denna makt, och pressar därför sina ledare i riktning mot marknadsekonomi, politisk pluralism och integration med de demokratiska maknadsekonomierna i Västeuropa.
Under ”normala” omständigheter
skulle ungrarna knappast överväga att
försöka ta språnget till Väst, men just genom att Gorbatjev oupphörligen talar om
behovet av radikala ekonomiska reformer för egen del, och samtidigt ger Ungern god press i Sovjetunionen, bakbinder
han sina egna händer. All den mödosamt
uppbyggda internationella politiska prestige han idag onekligen åtnjuter skulle
torpederas om han förbehöll sig ensamrätt till ordet ”reform”, och sände sina
trupper mot ungrarna, som verkligen försökerreformera sitt igrunden stalinistiska
ekonomiska system. Det kan bli Ungerns
lycka att Gorbatjev är så listig att han
L
t o m lurat sig själv. Han kan i ett snabbt
drag komma att förlora Ungern ur den
”socialistiska gemenskapen”, samtidigt
som Sovjet stapplar vidare på det ekonomiska förfallets breda väg. Vi ser hur allt
fåvitskt tal om ”ekonomiska reformer” i
Sovjetunionen löses upp i rök. Trollkarlen från Kreml har uttömt sitt förråd av
illusionsnummer, och medan belysningen
sakta tonas ner återstår för honom bara
att äta upp den allra sista kaninen, ta på
sig hatten och lämna scenen.
PS Denna artikel författades i september 1987. Sedan dess har Gorbatjev hållit
sitt stora jubileumstal den 2 november,
vilket allmänt har betraktats som en västgötaklimax. Dessutom har Moskvas partichef Boris Eltsin, allmänt betraktad som
den mest radikale reformförespråkaren i
politbyrån, tvingats att avgå. Dessa bägge
händelser bidrar tyvärr till att ytterligare
förmörka den redan pessimistiska bild
som vi ovan presenterat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner