Print Friendly

Kristian Gerner, Stefan Hedlund; Den tredje vågen i Ungern

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTIAN GERNER
STEFAN HEDLUND:
Den tredje vågen i
Ungern
Ungern har under flera
årtionden reformerat jordbruk
och näringsliv och alltmer
avlägsnat sig från den
sovjetiska förebilden. Den
statliga kontrollen över
produktionen har bytts ut mot
indirekt finansiell kontroll via
skatter och subventioner.
Nu genomförs den tredje vågen
av reformer. Kooperativa och
privata aktiviteter övertar en allt
större del av ansvaret för såväl
materiell produktion som social
välfärd. Vilken roll tillkommer
det kommunistiska partiet i ett
sådant samhälle?
Kristian Gerner är fil dr i historia
och Stefan Hedlund i
nationalekonomi.
R
edan i böljan av femtiotalet (närmare bestämt efter Stalins död
1953) stod det klart att det i de sk
folkdemokratierna fanns ett utbrett missnöje med den ekonomiska modell som
hade importerats från Sovjetunionen.
Under de drygt tre decennier som sedan
dess har förflutit har ett flertal olika försök gjorts att åstadkomma förändring,
samtliga med avsikt att på ett bättre sätt
tillgodose de vanliga människornas behov av mat, kläder och bostäder. I dessa
försök har Ungern ingalunda varit ensamt, men man har definitivt uppvisat de
djärvaste initiativen och har även kommit längst i sina strävanden. Kursen har
emellertid inte varit rak, eftersom det
hela tiden funnits starka konservativa
krafter i spel, och när vi nu riktar vårt
intresse mot det ungerska reformarbetet
är det den s k Tredje Vågen av reformer
vi ser.
Kännetecknet för denna nya våg är
dels ett utpräglat krismedvetande, dels
en insikt om att Ungern faktiskt utgör ett
specialfall. Såhär uttrycks det av Tamas
Bauer, en av Ungerns fn mest namnkunniga ekonomer:
Det är uppenbart att en radikal systemför·
ändring är nödvändig i öststatsekonomierna. Det är tveksamt om det faktiskt
går att reformera det system för central
planering som utvecklats i Sovjetunionen i
början av trettiotalet och som infördes i
folkdemokratierna i början av femtiotalet.
Skulle detta ändå vara möjligt uppstår frå-
gan, i vilken utsträckning och åt vilket håll.
Testfallet är Ungern.
Det är mot denna bakgrund inte under- 1 ligt att Ungern regelbundet figurerar i
såväl dagspress som vetenskapliga tidskrifter. En vanligt förekommande uppfattning är att sovjetiska ledare ägnar
Ungern ett mycket stort intresse, som ett
slags ”reformverkstad”. Det är emellertid en sanning med modifikation. Det bör
understrykas att det inte är första gången
ryssar riktar blicken västerut för att få
inspiration till förändring. Redan Peter
den Store försökte anpassa det efterblivna Ryssland till tidens krav genom att
importera holländsk skepps- och stadsbyggnadskonst och svenska förvaltningsprinciper. I många avseenden frustrerades detta försök därför att man inte
insåg att det importerade utgjorde delar
av ett större helt, vars motsvarighet saknades i Ryssland: en utbildad befolkning
respektive lokalt självstyre.
Den socialistiska revolutionen
kom vidfel tidpunkt, ifelland och
påfel sätt.
Lenin, som i Peter såg sin store företrädare, upprepade samma mönster.
Denna gång kom inspirationen dock från
Tyskland. Då bolsjevikerna efter statskuppen i november 1917 ställdes inför
uppgiften att bygga en socialistisk planekonomi, hämtade man på Lenins order
inspiration från de stora tyska bankerna
och industritrusterna i kombination med
den centrala planering som karakteriserade den tyska krigsekonomin. Missuppfattningen denna gång var att det grundläggande ekonomiska systemet i Tyskland faktiskt var en kapitalistisk marknadsekonomi, vilken bara tillfälligt anpassats till krigets krav.
Dessa två exempel är viktiga, därför
att samma principer går igen i dagens
177
sovjetiska syn på Ungern. Låt oss ta
jordbruket som exempel, där de sovjetiska framgångarna är blygsamma medan
Ungern faktiskt exporterar. Sovjetiska
ekonomer är fullt beredda att ta till sig
information om framsteg som följer av
t ex förbättrad maskin- och gödslingsteknik, medan man tycks vara helt blockerad då det gäller sociala och organisatoriska förändringar, som t ex självstyre
och marknadsanpassning. Ungerska
ekonomer talar om denna blockering hos
ryssarna som en ”teknokratisk” felsyn.
Ungersk partipress däremot gör inget för
att bekämpa den: ” (COMECONs) komplexa program sätter utvecklingen av
bioteknik i centrum, vilket kommer att
medföra en revolution i jordbruket.”
(Nepszabadsag, 18mars 1986) Mot denna bakgrund kan man verkligen fråga om
Sovjet – oavsett vilja – verkligen kommer att kunna lära sig något väsentligt av
det ungerska exemplet. Men vad betyder
då utvecklingen för Ungern och det ungerska folket?
Den historiska bakgrunden
För att kunna förstå denna utveckling
måste vi börja med att kort teckna den
historiska bakgrunden. Det är ett välkänt
faktum , att den socialistiska revolutionen,jämfört med Marx läror, kom vid fel
tidpunkt, i fel land och på fel sätt. Det
industriarbetarproletariat som enligt
Läran skulle genomföra revolutionen
lyste i stort sett med sin frånvaro och
fick tillskapas i efterhand. Bärarna av
proletariatets diktatur i Sovjet kom därför att bli till den nya industrin tvångsrekryterade bönder. Samma mönster
upprepades då den stalinistiska modellen
~ ~ —~—- ···~—–
J
178
efter 2:a världskriget inplanterades i
folkdemokratierna.
Ungern drabbades särskilt hårt av
denna strukturomvandling då man till
skillnad från sina nordliga grannar varit
ett utpräglat agrart samhälle. Konsekvenserna var närmast förödande.
Våren 1952 saknade 800000 av de
l 200 000 småbrukarhushållen såväl utsä-
de som brödsäd. Av lättförståeliga skäl
riktades befolkningens missnöje österut.
Stalins lik hade knappt hunnit kallna innan ungerska kommunistledare, med
lmre Nagy i förgrunden, 1953 sökte få till
stånd en kursförändring. Detta var den
första vågen av ungerska reformer, och
det är viktigt att påpeka att de tragiska
händelserna 1956 i detta perspektiv inte
utgjorde något brott. Upproret var politiskt/nationellt och riktat mot det sovjetiska herraväldet. Den ekonomiska reformvågen ebbade inte ut förrän i slutet
av decenniet. Man hade då t ex fullbordat kollektiviseringen av jordbruket, om
än efter mänskligare principer än den
sovjetiska förebilden: övertalning ersatte
tvång.
Frivilliga jordbrukskooperativ
När vi kommer fram till 1968 och infö-
randet av den Nya Ekonomiska Mekanismen (NEM) fanns det således redan
en försiktigt utstakad ”ungersk väg” .
Trots avvikelserna från den sovjetiska
vägen förblev dockjordbruket den verkliga stötestenen och det var också inom
detta område som den Andra Vågen av
ekonomiska reformer – dvs NEM –
skulle komma att bli mest framgångsrik.
Man slaktade ett flertal heliga sovjetiska
kor. De statliga tvångsleveranserna försvann och ersattes av fri marknadsfö-
ring. Tvångsmedlemskapet i kollektivjordbruken ersattes av frivilliga kooperativ byggda på kontrakt, och med kontroll
över de egna resurserna. Det nya systemet avlägsnade sig från de sovjetiska
kolchozerna för att i stället närma sig de
israeliska kibbutzerna, och framgångarna lät inte vänta på sig. Med de nya
spelreglerna följde naturligt en bättre anpassning av resurserna till bästa användning: handel, hantverk och service harliksom på kibbutzerna – kommit att utgöra viktiga komplementära aktiviteter.
En avgrund skiljer denna modell från
den sovjetiska, där kolchozer t ex kan få
order uppifrån att påbörja sådden innan
snön har smält, där lokala växtföljder
bestäms långt ifrån fältet, och där man är
helt utlämnad till centrala organ för tilldelning av maskiner, reservdelar, konstgödsel och utsäde. Det är knappast ägnat
att förvåna att sovjetiska specialister –
t ex den i väst kända Tatjana Zaslavskja
från Novosibirsk – allt oftare påpekar
att eventuella reformer måste börja i
jordbruket.
Eventuella reformer måste börja i
jordbruket.
Som vi har påpekat ovan, är det emellertid tveksamt i vilken utsträckning
Sovjet verkligen förmår särskilja de vä-
sentliga ingredienserna i denna modell,
och lägger vi till detta att en kopiering av
den ungerska erfarenheten skulfe innebära en radikal inskränkning av den centrala kontrollen över jordbruket, understrykes ytterligare vår tvekan. Den ungerska modellen innebär emellertid betydligt mera än jordbruk.
Bort från centralstyrd planekonomi
Den kanske allra viktigaste ingrediensen
iNEM var att man avskaffade den fysiska planeringen av produktionen. I den
traditionella modellen innebär denna planering ett slags ”höjdhoppseffekt”, dvs
det viktiga är inte att hoppa högt utan att
hoppa över ribban, och av detta följer att
fåretagsledarnas huvudsakliga ansträngning kommer att inriktas på att lägga ribban på en låg nivå snarare än att lära sig
att hoppa högt. I denna strävan kommer
företagen av naturliga skäl att söka dölja
sin produktionskapacitet, och de centrala planerarna tvingas att sätta planmål
som ofta har mycket lite med verklighetens förutsättningar att göra. Konsekvenserna av detta system blir omöjliga
Ansträngningarna inriktas på att
lägga ribban på en låg nivå snarare än att lära sig att hoppa
högt.
planmål, felaktig resursanvändning och
en ständigt pågående förhandlingsprocess omjusteringar. Detta är planekonomins verklighet, och dess resultat är välkända.
l Ungern efter 1968 bedöms inte företagen efter dylika absoluta planmåL I
stället är det faktiska prestationer – produktion, produktivitet och kvalitet –
som spelar roll. Härav får vi emellertid
inte dra slutsatsen att man har gått över
179
till en ren marknadsekonomi. Det finns
fortfarande utpräglade skyddsnät i form
av att inga företag i praktiken tillåts gå i
konkurs, oavsett hur illa de sköter sig.
På något sätt kommer staten alltid att
träda in som sista instans, och detta eroderar naturligtvis marknadens krav på
effektivitet. Här ligger det dilemma som
kom den andra reformvågen att ebba ut
(och som också har visat sig vara en
allvarlig begränsning i den tredje). I valet
mellan att möta svårigheter genom att
satsa på att förbättra den egna effektiviteten, respektive att lyfta telefonen och
ringa den centrala myndigheten för att be
om hjälp, tenderar företagsledarna fortfarande att i allt större utsträckning välja
det senare. Vi får således den paradoxala
situationen att myndigheterna driver på
företagen att acceptera ett större mått
självständighet och marknadsanpassning, medan dessa föredrar att ty sig till
förhandlingar och påtryckningar enligt
gamla kända mönster.
Den direkta konsekvensen av detta
beteende var, att hinder lades i vägen för
en nödvändig omstrukturering av den
ungerska ekonomin, i riktning mot en
förbättrad anpassning till världsmarknaden, och det är viktigt att observera att
det fanns två viktiga ideologiska faktorer
som förstärkte dessa hinder. För det
första skulle nedläggningar och konkurser givetvis medföra arbetslöshet,
vilket går emot socialismens grundläggande etik, och för det andra skulle en
omstrukturering medföra att man lämnade den traditionella autarkiska modellen,
dvs att vaije land skall ha en egen diversifierad ekonomi, för att i stället göra sig
beroende av den kapitalistiska världsmarknaden. Bägge dessa faktorer kunde
180
lätt göras till ideologiska slagträn, att användas mot reformförespråkarna och till
förmån för det bestående.
Trots att man inte nådde ända fram,
innebar den Andra Vågen dock att man
fick en betydligt mera pluralistisk ekonomi, med olika företagsformer, allt från
kvarvarande stora statliga industriföretag, via jordbruksbaserade kooperativ,
till olika formar av kontraktsbaserad privat företagsamhet, framför allt inom service och hantverk. Samtidigt minskade
den centrala kontrollen starkt i betydelse, från en direkt fysisk kontroll över
produktionen, till en huvudsakligen indirekt finansiell kontroll via skatter och
subventioner. Pengar och priser kom
härmed att spela en allt större roll i ekonomin, vilket bl a reflekteras i Ungerns
medlemskap i IMF och dess tydliga strä-
van efter full valutakonvertibilitet.
En viktig bieffekt av reformen var
emellertid att den arbetarklass som skapats via industrialiseringspolitiken nu
kom i kläm från två håll. Dels utsattes
man för hot om nedläggningar och omplaceringar, dels hade man små möjligheter att delta i de nya privata aktiviteter
där stora privata vinster stod att göra.
Dessa faktorer försvagade reformen inifrån, och när så de yttre betingelserna
ändrades, med oljeprischocker och för
Ungern allmänt försämrade världsmarknadsprisrelationer, körde reformarbetet
helt fast.
Den tredje reformvågen
Mot slutet av sjuttiotalet stod det dock
klart för partiet att reformarbetet, oavsett yttre betingelser, måste föras framåt. Att stå stilla var ingen utväg, att gå
tillbaka var omöjligt, och någon hjälp utifrån kunde knappast påräknas. Ur denna situation föddes den tredje reformvå-
gen.
Man valde här att gå fram längs tre
olika linjer. För det första försökte man
skärpa det ekonomiska klimatet för företagen, genom att betona lönsamhet och
kostnadsansvar. Som vi har påpekat
ovan, var den indirekta finansiella kontrollen det enda som blev kvar när man
1968 avskaffade de tvingande fysiska
planmålen, och här ”svek” företagen.
De rester av prisreglering som faktiskt
fanns kvar, i form av ”simulerade”
världsmarknadspriser på hemmamarknaden, kunde av företagen utnyttjas i
förhandlingar om stöd och bättre villkor.
Myndigheterna driver på företagen att acceptera självständighet
och marknadsanpassning, medan
företagsledarnaföredrar att ty sig
till förhandlingar och påtryckningar.
Myndigheterna var konsekvent obenägna att ta till den yttersta sanktionen –
konkurs – och detta räknade företagen
kallt med. Inte heller den Tredje Vågen
har lyckats komma tillrätta med detta
beteende, vilket visar att vi här har en
mycket seg kvarleva från den centralstyrda planekonomin.
Den andra angreppspunkten var koncentrationen inom den statliga sektorn.
Själva hjärtat i NEM var ju att främja
effektivitet genom att skapa konkurrens
och detta begränsades starkt under den
Andra Vågen av de stora statliga företagens och trusternas monopolmakt. I vissa väsentliga sektorer uppstod således
aldrig någon egentlig marknad, och här
körde också NEM fast.
Under den tredje vågen sökte man
komma tillrätta med detta problem genom att dels bryta ner de stora trusterna
imindre enheter, dels starta ett antal nya
statliga småföretag. Även här var dock
framgångarna små. Antalet storföretag
minskade endast obetydligt och av de
nya småföretagen blev inte mycket.
Marknadskrafternas inflytande över industrin fortfar således att vara begränsat.
Den tredje ingrediensen var samtidigt
den mest intressanta och den i vardagslivet mest framträdande. Genom en kombination av liberalisering och aktivt stöd
till privata initiativ har en rad tidigare
eftersatta delar av ekonomin fått nytt liv.
Den tidigare situationen sammanfattas
på följande sätt av Janos Kornai , Ungerns ledande ekonom:
Mat tillhandahölls av stora livsmedelstruster; människorna bodde i hyrda lägenheter
istora hyreskaserner; man var beroende av
kollektiva transporter; sjuka vårdades på
sjukhus, barn placerades på dag- och fritidshem osv. Denna vision visade sig vara
både extrem och ensidig.
Kornais slutsats var att människorna
inte ville ha det på detta vis, och de stora
förändringar som skett efter 1979 har givit honom rätt. Mat kommer idag huvudsakligen från privata småjordbruk som
drivs inte bara av bönder utan även av
stadsbor. Privat bostadsbyggande har
skjutit fart och 80 procent av all nyproduktion av lägenheter är idag privat. Pri- 181
vatbilismen har expanderat kraftigt och
fortsätter att öka; drygt en tredjedel av
alla persontransporter (mätt i passagerarkilometer) företas idag i privata bilar.
Ansvaret för vård av barn och sjuka
faller i ökande grad på hemarbetande
kvinnor.
Allt detta är resultatet av att ungrarna i
högre grad fått ett fritt val mellan privat
och statlig ansvar.
Långt från sovjetiska förebilden
Den slutsats vi måste dra från de tre
ungerska reformvågorna blir således att
man, steg för steg, har sökt vända upp.-
och-ner på den sovjetiska modellen.
Mycket av innehållet har också runnit
ut. Som vi har sett ovan, har den centrala kontrollen reducerats till indirekt
finansiell kontroll, via skatter och subventioner, samtidigt som de ekonomiska
planerna har reducerats till allmänna ramar där företagen passas in via den indirekta styrningen, dvs utan direkt tvång
eller sanktioner.
Den fråga vi måste ställa oss, är vad
som egentligen finns kvar av centralstyrd socialistisk planekonomi i dagens
Ungern. Förvisso har man kommit mycket långt på vägen bort ifrån den sovjetiska förebilden, men kvarlevorna utgör
fortfarande betydande begränsningar.
Viktigast här är att företagen förbliver
mycket stora, och därmed behållit sin
monopolmakt, samt att myndigheterna
varit obenägna att tvinga fram konkurser
som straffför ineffektivitet. Bägge dessa
faktorer gör att begreppet marknadsekonomi knappast heller är tillämpbart.
Ungerska ekonomer talar om ”varken
plan eller marknad”, och det som i skri- 182
vande stund utgör ett särskilt intressant
fenomen är att det i gapet mellan plan
och marknad snabbt håller på att växa
fram en privat ekonomi av mycket speciellt slag. Det rör sig här om ”extraknäck”, som individerna utför vid sidan
av sina ordinarie arbeten inom statliga
och kooperativa företag. Denna verksamhet har på kort tid blivit så betydande att den – enligt en färsk undersökning
– numera svarar för mer än hälften av
hushållens totala arbetstid. Verkligheten
bakom denna statistik måste innebära
dels att man kraftigt har ökat sitt totala
arbetsutbud (den goda tillgången på konsumtionsvaror är viktig här), dels att en
del av de privata aktiviteterna rimligen
måste försiggå på ordinarie arbetstid,
och därmed på bekostnad av den socialiserade sektorns produktion.
Påpekas bör i sammanhanget att denna privata ekonomi inte utgör ett marknadsalternativ i egentlig mening. Produktionen är fragmenterad, med små investeringar, inflationsdrivande priser
och allmänt osäkra villkor: det rör sig om
en ”marknad” som – för att låna ett
uttryck från en ungersk kollega – är
”förgiftad” av det gamla systemets logik. Makthavarna kan dessutom när som
helst, av politiska eller ideologiska skäl,
besluta sig för att ingripa mot dessa aktiviteter.
Den nya ungerska modellen
slutsatsen av den ungerska utvecklingen
under senare år måste således bli, att det
– som ovan påpekats – inte längre rör
sig om plan eller marknad utan om en
helt ny modell. Denna nya ungerska modell är något mer än bara reformer av
den traditionella modellen för socialisVad finns egentligen kvar av centralstyrd planekonomi i dagens
Ungern?
tisk planekonomi, och detta aktualiserar
frågan i vad mån man kan tala om ”socialism” i en ekonomi där kooperativa och
privata aktiviteter övertar en allt större
del av ansvaret för såväl materiell produktion som social välfärd. Framför allt
uppstår frågan, vilken roll som i detta
samhälle tillkommer det kommunistiska
partiet, vars traditionella roll har varit
just att ersätta marknadskrafterna som
styrande kraft i ekonomin. Den ungerska
partichefen Jånos Kådar går här en mycket delikat balansgång, vars utgång är
långt ifrån säker.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner