Print Friendly

Kristian Gerner; Polen 1986 – Stormmolnen hopas

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTIAN GERNER:
Polen 1986:
stormmolnen hopas
De grundläggande
betingelserna bakom
händelserna i Polen 1980 finns
kvar, dvs en dåligt fungerande
ekonomi och ett
undertryckande av vitala delar
av den nationella kulturen.
Polackerna hålls i schack med
hjälp av påbud och hot om
repressalier.
Miljöförstöringen ökar kraftigt
och handeln med västvärlden
har minskat. Att dras in ännu
mera i det ineffektiva
öststatssocialistiska systemet
kan knappast främja en
effektivisering av ekonomin.
Det kommunistiska partiet
har förblivit ett elitparti enligt
marxist-leninistiskt recept, dvs
partiet skall vara det oupplysta
folkets medvetna förtrupp.
Endast ca 1O% av den
arbetande befolkningen är
medlemmar av partiet medan
ca 50 % tillhörde solidaritet.
Kristian Gerner är fil dr i historia.
P
olen, april 1986. Det är ”det nationella minnets månad”. Avsikten är
att man skall tänka på det förflutna,
tyskarnas ockupation av landet 1939-45
och ryssarnas befrielse av det våren
1945. Minnesakten har sin naturliga slutpunkt i första maj, den kommunistiska
helgdagen. I början av april är gator och
torg redan smyckade med l maj-affischer, somliga med deviser om en evig
vänskap och nära broderskap mellan Polen och Sovjetunionen, andra med bilder
av Lenin. En första höjdpunkt når firandet för övrigt redan den 22 april. Då är
det Lenins 116-årsdag och också 41-årsdagen av undertecknadet av det sovjetisk-polska vänskaps- och samarbetsavtalet. Just den dagen invigs tex i Leninmuseet i Krak6w en fotoutställning där
man i samtida foton kan följa Lenins väg
från vaggan till graven. I industristaden
Nowa Huta lägger man kransar och
blomsterbuketter vid det gigantiska Lenin-monumentet.
Det andra Polen
Men allt detta är yta. Det fyller tidningarnas förstasidor, det finns i etermedias
utbud och det finns när barn och ungdomar kommenderas till hedersvakt vid
monument över krigets offer. Röd färg,
krigsmonument och Leninstatyer samt
käcka kommunistiska slagord är det officiella Polen. Bakom fasaden och under
ytan lever ett annat Polen, ett avpolitiserat eller åtminstone icke-kommunistiskt Polen, arbetarnas, böndernas och
de intellektuellas Polen, ett pluralistiskt
och sjudande Polen. När det börjar
mörkna och slagorden förlorar sig i kolrök och mörker, tänds lamporna i salonger och bibliotek. Under tätnande cill
!
226
garrettrök och ymnigt tedrickande diskuterar intellektuella landets nutid och
osäkra framtid, ofta med hänvisningar
till erfarenheter från det förflutna av
kamp mot övermäktiga herrar. Ute på
gatorna ser man allteftersom kvällen
lider allt fler svårt berusade män i olika
åldrar, ibland också en berusad kvinna.
Det gäller att se upp så man inte råkar
trampa i spyor eller urinpölar.
Analys och superi är två helt olika
sätt att ta avstånd från de officiella lögnerna.
Analys och superi är två helt olika sätt
att ta avstånd från de officiella lögnerna,
det första konstruktivt, det andra självförgörande. Nationen polariseras, som
så ofta förr. Regimen för en relativt hård
men föga framgångsrik kamp mot båda
formerna av social avvikelse, dvs fritt
tänkande och fylleri.
Slagorden och de offentliga ceremonierna och partiets förkunnelser i tidningar, radio och teve förekommer sida vid
sida med information av helt annat slag.
I tidningar och böcker analyseras och
diskuteras också de svåra ekonomiska
och sociala problemen och den numera
närmast permanenta krisen. På sitt sätt
är t o m den ganska summariska statistiska årsboken upplysande. Den återspeglar en helt annan verklighet än de
rosenskimrande tiraderna av sovjetisk
typ.
”Revolutionen” och ”kriget”
Det som nationen verkligen förefaller att
minnas är inte det andra världskriget
utan snarare det som i folkmun kallas
bara ”revolutionen” respektive ”kriget”‘ dvs tiden för solidaritets tillblivelse och lagliga existens 1980-1981 respektive undantagstillståndet (på polska
i direkt översättning ”krigstillståndet”)
under 1982. Man talar och skriver dels
om själva dessa företeelser, dels om den
ekonomiska politik och ideologiska utveckling som föregick dem. I allt officiellt, dvs av makthavarna tolererat,
tryckt material, undviks dock grundfrå-
gan, Sovjetunionens inflytande över Polen under nu mera är fyra decennier.
”Revolutionen” och ”kriget” återspeglas således klart i den statistiska årsboken för 1985. Då det gäller livsmedelstillgången stiger de flesta kurvor brant
åren 1980 för att falla lika brant med
början detta år och med bottennoteringen 1982-83. Från 1984 har man i de flesta fall en stigande kurva. Det enda undantaget synes vara alkoholen, som
nådde en topp på 200 miljoner liter 1976,
nådde botten – ca 140 miljoner liter –
1980 och, i likhet med t ex kött, mjölk
och ägg började öka svagt igen 1984.
Realinkomsten per capita nådde enligt
den officiella statistiken också en höjdpunkt 1980. Om detta år sätts till 100%,
var den knappt 90% 1984. Den sjönk
således med drygt 10% under ”revolutionen” och ”kriget”. Enligt nuvarande
medlemmen i partiets centralkommitte
Kazimierz Barcikowski, också flera
gånger med i regeringen, bl a som jordbruksminister under Gierek på 1970-talet, hoppas man nå 1978 års nivå 1990.
Dessa statistiska data antyder att ”revolutionen” 1980 var ett klassiskt exempel på att människorna gör uppror då en
längre tid av stadigt förbättrade ekonomiska villkor följs av en abrupt nedgång:
det står visserligen inte i 1985 års statistiska årsbok men är bekant sedan tidigare, att den polska nationalinkomsten,
för första gången sedan krigsslutet 1945,
föll (med ett par procent) 1979. Hypotesen är, att förväntningarna fortsätter att
stiga som en extrapolering av den tidigare utvecklingen, och att upproret
bryter ut då avståndet mellan den förväntade situationen och den faktiskt
upplevda blir alltför stort. Vad som är
”alltför” mycket beror givetvis på andra, tillkommande faktorer, som landets
politiska traditioner och regimens faktiska åtgärder.
Människorna gör uppror då en
längre tid av stadigt förbättrade
ekonomiska villkor följs av en
abrupt nedgång.
Attityden till solidaritet
Hieronim Kubiak, sociologiprofessor i
Krak6w och medlem i den styrande politbyrån samt ansvarig för den s k Kubiak-rapporten, en utredning om de politiska orsakerna till händelserna 1980,
menar att ”revolutionen” (han använder
inte det ordet) i stort sett bara var en
negativ reaktion. solidaritet var enligt
Kubiak ett klassiskt exempel på en rörelse som bara är mot, och inte för något.
Att den kunde uppkomma, berodde,
hävdar han, på att partiet förlorat kontakten med massorna och inte kände till
vad som rörde sig i folkdjupet. Därför
kunde partiet inte heller i tid påverka
detta folk i rätt riktning.
227
Kubiak vidrör också en verksam bidragande orsak till det politiska upproret
1980, nämligen det faktum, att partiets
historieskrivning förvrängt och förtigit
så mycket i det förflutna att det blev fritt
fram för tolkningar och myter som gick
stick i stäv med partiets officiella förklaring av Polens historia. Självstyre i kommuner och på företag, något som omhuldas i partiets texter, kunde t ex misstolkas av somliga pga felaktiga paralleller
med historien och uppfattas som något
som kunde ersätta statsmakten. Kubiak
framhåller, att det tvärtom är partiets
uppfattning och målsättning, att ökat
självstyre skall bidraga till att stärka statens makt.
Kubiak, som själv tillhör det intellektuella skiktet och gärna framtonar i
massmedia som en filosofiskt lagd piprö-
kande humanist, är mån om att betona,
att partiet visst inte för någon kamp mot
en självständig och levande kultur. Konflikten med kultureliten efter krigstillståndets införande den 13 december 1981
var och är politisk, hävdar Kubiak. Partiet måste ingripa mot vissa kretsars politiska ambitioner, ambitioner som är riktade mot statens socialistiska karaktär.
Och med socialismen ämnar man inte
dagtinga. På denna punkt får Kubiak
stöd av Barcikowski, som framhåller, att
det inte finns någon möjlighet att komma
överens med dem, som angriper socialismen.
Det är mot bakgrund av de ovan presenterade ställningstagandena intressant
att lägga märke till, att både Kubiak och
Barcikowski förnekar att de någonsin
förhandlat med solidaritet. Det kunde
nämligen se ut så för en oskuldsfull omvärld på den tiden det begav sig. BarciJ
228
kowski, som i augusti 1980 representerade regeringen i förhandlingarna i Szczecin, förklarar nu att han minsann aldrig
skrev under något avtal med solidaritet
utan endast med företrädare för de strejkande, och Kubiak försäkrar att han
1980-1981 som partiman i Krak6w aldrig deltog i några överenskommelser
utanför partiets ramar eller instanser.
Barcikowski frånkänner både Solidaritet och organisationen KOR (Kommitten
för försvar av arbetarna) all positiv betydelse. De behövdes inte som ”säkerhetsventiler” och inte heller som en källa för
information om vad som rörde sig i samhället, menar han.
Makthavarnas nedlåtande attityd till
solidaritet och KOR är begriplig, men
frågan är om den är rationellt grundad.
Vi vet att mellan nio och tio miljoner
polacker 1980-81 engagerade sig i solidaritet och i denna organisation såg ett
autentiskt uttryck för sina politiska
aspirationer. Vi vet också – och här kan
vi hämta data ur den statistiska årsboken
för 1985 – att antalet medlemmar i kommunistpartiet sjönk från 3091900 år 1980
till 2 690 600 1981 och sedan har fortsatt
att sjunka och 1984 var nere i 2117 300.
Det kommunistiska ungdomsförbundets
medlemsantal sjönk under perioden
1980-1984 från 1993000 till 1475700
och scouternas (motsvarar pionjärerna i
andra socialistiska stater) från 3 149200
till I 967 000 (här nåddes redan 1982 bottennoteringen 1870400).
De anförda siffrorna skall ses mot talet
för Polens befolkning, vilket den
31.12.1984 var 37063300. Av den arbetande befolkningen på 21740400 människor var nästan exakt lO% organiserade
i det makthavande kommunistpartiet.
solidaritet kunde på sin tid räkna in närmare hälften av den arbetande befolkningen i sina led. Relationstalen säger en
hel del, både om att partiet förblivit ett
elitparti enligt marxist-leninistiskt recept
(partiet skall vara det oupplysta folkets
medvetna förtrupp), och om att solidaritet fyllde ut ett politiskt tomrum, motsvarande uppdämda politiska behov.
solidaritet fyllde ut ett politiskt
tomrum.
Påbud och hot
På ytan är det mesta som före ”revolutionen”. Men människornas inställning
är en annan. Samma officiella politiska
jargong som man före revolutionen såg
som ett ofrånkomligt inslag, på samma
sätt som vädret är det, uppfattas nu av
många som direkt frånstötande och
tjänar därför funktionen att ytterligare
fjärma ”massorna” från ”förtruppen”.
Regimen har återgått till att hålla folket i
schack med hjälp av påbud och hot om
repressalier. Regeringens presstalesman
Jerzy Urban förnekar att man håller sig
med politiska fångar men förklarar i samma andedrag – på en presskonferens i
Warszawa den 22 april – att det är möjligt att det blir amnesti för vissa ”ickekriminella” fångar om det råder lugn och
ordning i landet. I klartext innebär detta
att man har tagit gisslan. Och lagom till1
maj, då man kan befara att ungdomen
demonstrerar mot regimen istället för
den, skärps bestämmelserna mot spontana demonstrationer.
Varför denna oro, denna befarade
brist på politisk stabilitet inför sommaren 1986? När jag skriver dessa rader i
Warszawa några dagar före l maj är vädret varmt, fuktigt och tryckande som en
het sommar. Det är det slags väder som
driver människor ut på gatorna och som
brukar göra vägen kort mellan tanke och
handling. Luften är mättad med förebud.
Men det finns handfastare ting än detta
att ta på. De grundläggande betingelserna bakom händelserna 1980 finns kvar,
dvs en dålig fungerande ekonomi och ett
undertryckande av vitala delar av den
nationella kulturen.
De grundläggande betingelserna
bakom händelserna 1980 finns
kvar.
Ekonomiskt reformarbete
Ända sedan 1982 har makthavarna talat
om en ekonomisk reform, som skall innebära mer marknadsstyrning, möjlighet
till privat småföretagsamhet, och ökat
inflytande för de anställda – ”självstyre” – på företagen. Men ännu märks
inga avgörande förändringar till det bättre. Basvaror som bensin och kött är alltjämt ransonerade, priserna på färska
grönsaker och kapitalvaror för hushållen
mycket höga. Bostadsbyggandet är fortfarande på en lägre nivå än 1980, och då
var det det lägsta sedan 1973. Handeln
med SEV-staterna har ökat något och
den med de utvecklade kapitalistiska staterna har minskat något sedan 1980.
Denna trend är inte löftesrik när man
skall försöka ställa en prognos om Polens ekonomiska framtid. Att dras in
ännu mera i det ineffektiva öststatssocialistiska systemet kan knappast främja en
229
effektivisering av ekonomin. Det är i
sammanhanget värt att påpeka, att den
ekonomiska reformens Ungern i praktiken gör allt man kan för att utöka förbindelserna med västekonomierna och begränsa dem med SEV-staterna.
Ekonomiprofessorn Wtadystaw Baka
försäkrar visserligen, att man denna
gång menar allvar med det ekonomiska
reformarbetet. Vid de tidigare försöken,
1956 och 1970, såg regeringen tyvärr alltför instrumentellt på ekonomiska reformer och gick med på sådana bara i
syfte att återställa den förlorade politiska
stabiliteten. Enligt Baka, som är medlem
av regeringen och ledare för den ekonomiska reformen, är det tre faktorer som
skiljer den nuvarande reformen från de
två föregående försöken och som talar
för att denna, till skillnad från de tidigare, skall bli framgångsrik: det starka
sociala trycket i reformistisk riktning, de
styrandes politiska vilja att verkligen genomföra reformer, och de ekonomiska
villkoren: 1980 var ekonomin så nedkörd, att enda alternativet till reformer
var avgrunden. Nu är Baka optimist:
Jag har trott och tror alltjämt, att under
min egen generation (Baka är född 1936)
kommer den polska ekonomin att slå in på
det stadiga framstegets väg och ett system
befåstas, där människorna är övertygade
om, att allt beror på dem. Och de kommer
att vara förvissade om, att de är herrar
över sitt öde.
Baka hävdar att i dagens Polen ”reformatörerna” har övertaget över ”restauratörerna”, dvs de som vill återföra allt
till ordningen före 1980, den strikta centralstyrningens ekonomi.
De tidigare decennierna av ekonomiska misslyckanden förklarar Baka med att
230
maktens rådgivare var opportunister.
Före 1956 var de det av fruktan- det var
livsfarligt att störa de härskandes sinnesfrid och ifrågasätta de marxist-leninistiska postulaten och den sovjetiska modellen. Efter 1956 var det emellertid frå-
ga om opportunism för personlig vinnings skulJ – man kunde njuta sin relativt höga positions särskilda privilegier
så länge som man inte oroade de makthavande med krav på nya initiativ. Baka är
inte opportunist av någondera slaget,
framhålJer han. Att han misslyckades
som ekonomisk rådgivare åt regimen under 1970-talet berodde på att partiledningen under Gierek vägrade att lyssna
på honom. Det fanns ingen resonans för
reformförslag.
Trots alla försäkringar är det svårt att
se några positiva effekter i vardagslivet
av den ekonomiska reformen. De vanliga
människorna har mycket svårt att få hushållsbudgeten att gå ihop. Officiellt
medges att pensionärerna har drabbats
hårt av de ökade levnadskostnaderna.
Överallt möter man i de polska institutionerna en månghövdad byråkrati, som
drar ut på ärendena i det oändliga och
tvingar medborgaren till springande och
köande. Köer ser man också utanför
specialbutiker för t ex kött, konditorivaror och kläder. Och en opinionsundersökning våren 1986 visar, att 2/3 av arbetarna varken sett någon reform eller bryr
sig om någon.
Ökad miljöförstöring
En sak har bara blivit värre under senare
år: miljöföroreningen. Luften i industriområden som Nowa Huta, Katowice och
Lodz är så mättad med stenkolsrök och
industriutsläpp att både skogar och människor lider skada. Skolbarnen från dessa områden sänds t ex under ferierna på
läger och sanatorier i sundare delar av
landet. Polens största flod Wisla är så
förorenad att det är farligt att få hudkontakt med dess vatten, som f ö enligt uppgift numera är saltare än havsvattnet.
Här är det svårt att se någon ljusning:
varifrån skall pengarna tas i detta alltjämt relativt fattiga land?
Den vitala underjordiska intellektuella verksamheten är ett positivt
drag i den annars mörka bilden.
Mot denna trista bakgrund är det svårt
att inte sätta tilltro till de inofficiella uppgifterna att kyrksamheten ökar, även
bland ungdomen, och att den katolska
kyrkan fyller en allt viktigare uppgift i
det sociala arbetet, t ex med narkomaner
(enligt officiella uppgifter fanns det
130000 1980, och de har troligen inte
blivit färre sedan dess).
Vital underjordisk verksamhet
Som ett viktigt positivt drag i den annars
mörka bilden måste man också se den
vitala underjordiska intellektuella verksamheten. Det gäller både samhällsvetenskap och skönlitteratur. Vederhäftiga
och informativa analyser av landets problem och utveckling trycks i små häften
och cirkulerar i vida kretsar, videokassetter med dokumentation av ”obekvä-
ma” företeelser vandrar från videospelare till videospelare, dikter lär man sig
utantill. Våren 1986 är till exempel Gregorz Przemeks postburna publikation på
den undeljordiska ”bästsäljarlistan”.
Det rör sig om dikter av en student som
avled sedan han omhändertagits av polisen i samband med en demonstration i
maj 1983.
På många sätt är Polen trots allt ett
öppet samhälle i den meningen, att man
även i officiella publikationer kan finna
mycken talande information. Så är t ex
den viktigaste källan till denna artikel,
förutom den statistiska årsboken för
1985, en volym med intervjuer med ledande politiker, vilken gavs ut på förlaget ”Czytelnik” i Warszawa 1985. Boken är skriven av Andrzej K~pinski i
samarbete med Zbigniew Kilar och heter
iöversättning ”Vem är vem i Polen – på
annorlunda sätt”. Intervjuarens frågor
är raka och uppriktiga, ibland direkt
231
fräna. Svaren är ofta överslätande och
undanglidande, men ändå talande. Samtliga uttalanden- med undantag av Jerzy
Urbans – av namngivna personer i den
här artikeln är hämtade ur denna bok.
Polens tillstånd är inte möjligt att karaktärisera med enkla ord som ”kris”
eller ”katastrof’. Inte ens landets egna
invånare är säkra på vad som sker eller i
vilken riktning förändringarna skall gå.
Varje gång det har inträffat dramatiska
politiska händelser i Polen har det kommit oväntat för både makthavarna och
omvärlden. Så kommer det sannolikt att
bli även nästa gång. Än så länge kan vi
bara se stormmolnen hopas vid horisonten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner