Print Friendly

Kristian Gerner; Georgien och Sovjetunionens framtid

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTIAN GERNER:
Georgien och
Sovjetunionens framtid
Precis som i Baltikum, Ukraina,
Vitryssland och Maldavien har
under de senaste två åren en
politisk mobilisering ägt rum i
Georgien.
Både Baltikum och Transkaukasien har lidit inte bara av politisk terror från Moskva utan
även av en kolonialistisk ekonomisk politik som har skadat inhemska materiella och miljö-
mässiga intressen. Georgien är
dock i motsats till Estland
extremt mångnationellt. Georgierna känner sig inte bara hotade av ryssarna utan lever även i
allvarliga konflikter med inhemska minoriteter.
Utvecklingen i Georgien är typisk för den sovjetiska framtiden
– så länge man alls kommer att
kunna tala om något sovjetiskt,
skriver Kristian Gerner.
Kristian Gerner är fil dr i statskunskap.
I
april kom sovjetrepubliken Georgien
i fokus för massmediernas intresse.
Med giftgas och skarpslipade spadar
gick KGB:s gränstrupper lös på civilbefolkningen i Tbilisi i samband med nationella demonstrationer. Lokala polismän,
som försökte skydda sina landsmän, blev
också misshandlade.
Gorbatjov har väckt politiken till liv i
det ryska imperiet. Politiseringen har inte
begränsats till ekonomin, brödfrågorna.
Den rör även anden, frihetslängtan. Båda
dimensionerna av det politiska livet har
kanaliserats i etniska kategorier. I de ickeryska unionsrepublikerna framträder de
ryssfientliga strömningarna öppet. Samtidigt väcks nationella motsättningar
inom republikerna. Våren 1988 gällde det
armenierna i Azerbajdzjan. Våren 1989
gäller det abchazerna i Georgien. I samband med den nittonde partikonferensen
sommaren 1988 krävde ledande partifolk
i den Abchaziska autonoma republiken
att området skulle lösgöras från Georgien. I mars i år följdes initiativet upp av
Abchaziens styresmän, vilka i en skrivelse
till sovjetregeringen krävde att Abchazien
skulle bli en självständig sovjetrepublik.
Detta ledde till georgiska protestdemonstrationer i Tbilisi.
En etnisk mosaik
Endast 17% av befolkningen i Abchazien
är abchazer. Georgierna, vilka utgör 44%,
anser sig diskriminerade. 1978 klagade
abchazerna över georgiskt förtryck. Då
genomfördes vissa förändringar till förmån för abchaziskt språk och kultur. Nu
klagar istället georgierna över, att de hindras från att bygga bostäder och inte får använda sitt språk i det offentliga livet.
Georgiska historiska minnesmärken för- 298
störs och georgiska ortsnamn byts ut mot
abchaziska.
Precis som i Baltikum, Ukraina, VitRyssland och Maldavien har under de
senaste två åren en politisk mobilisering
ägt rum i Georgien. Här finns dock osedvanligt många konfliktytor, eftersom republiken är extremt etniskt splittrad. Där
finns ett sjuttiotal olika folkgrupper. (I
Sovjetunionen som helhet talas c:a 130
olika språk). C:a 70% av befolkningen i
Georgien på fem miljoner är georgier.
Sovjetiska undersökningar visar, att endast 28% av dessa behärskar ”språket för
mellanfolklig kommunikation”, d v s
ryska. 10% använder ryska i vardagslivet,
20% i arbetslivet. Ungefär 80% betraktar
Georgien, inte Sovjetunionen, som sitt
fosterland. Jämte esterna är georgierna
det folk i Sovjetunionen, där alla samhällsklasser visar störst intresse för folkets förflutna. Deras favoritläsning är historiska romaner (ryssarnas favoritlektyr
är krigsskildringar). Etnologer från
Moskva på fältarbete i Georgien för några
år sedan blev överraskade över att georgierna kände till sin historia så väl och var
så stolta över sina kulturpersonligheter.
Det borde inte vara så, om den sovjetiska
utbildnings- och informationspolitiken
hade givit avsett resultat. Etnologerna
konstaterar nämligen, att ett så djupt och
omfattande historiskt minne inte kan växa
fram på grundval av innehållet i grundutbildningen i historia och litteratur och vad
som står och sägs i massmedia. Det måste
ha utvecklats hos familjen, i släkt- och
vänkretsen. Den kulturella sovjetiseringen har misslyckats. Trängda mellan sina
minoriteter och de ryska herrarna har
georgierna bevarat sin nationella självkänsla.
Miljö och natur politiseras
Som ett led i ansträngningarna att minska
ryssarnas höga alkoholförbrukning införde Gorbatjov inte bara strängare försäljnings- och serveringsbestämmelser. Han
lät även sätta in schaktbladstraktorer i
Georgiens (och Maldaviens) vingårdar.
Ryssarnas alkoholproblem skulle lösas till
priset av uppgivande av de sydliga folkens
vinkultur. stämningen blev inte bättre av,
att påbud från Moskva om skördekampanjer lett till omfattande förstörelse av
Georgiens teodlingar och att en planerad
transkaukasisk järnväg och ett projekterat stort vattenkraftverk befarades komma att åsamka den georgiska naturmiljön
stora skador.
Den kulturella sovjetiseringen har
misslyckats.
Det levande förflutna
Georgierna har inte bara ett sällsynt gott
historiskt minne. De har också upprepade
gånger under sovjettiden aktualiserat sina
traditioner och försökt hävda dem mot
den ryska sovjetmakten. Våren 1918, under det ryska inbördeskriget, gjorde sig
Georgien fritt. Republiken fick en mensjevikisk, d v s socialdemokratisk, regering. 1920 hade emellertid bolsjevikerna
segrat i Ryssland och våren 1921 gjorde
Röda Armen processen kort med Georgien och de två andra transkaukasiska republikerna, Armenien och Azerbajdzjan.
De tvingades in i en transkaukasisk federativ republik, som blev en del av den
1922 bildade Sovjetunionen. Kommissarien för nationalitetsfrågor, Stalin, och
dennes medhjälpare Sergo Ordzjonikidze, båda av georgisk hårstamning men fria
från känslor för sina landsmän, lät genomföra blodiga pacificeringsaktioner.
Ett heroiskt men utsiktslöst uppror 1924
slutade med att en stor del av den gamla
ledande klassen i Georgien utplånades.
Under 1930-talet var Lavrentij Berija
partichef i Georgien. Han tränade sig i
den repressionsteknik som han sedan fick
tillfälle att utöva i större skala under sin
tid som chef för den sovjetiska säkerhetspolisen 1938-1953. I samband med att
Sovjetunionen fick en ny författning 1936
upplöstes den transkaukasiska federationen och Georgien blev en sovjetrepublik.
Terrorn fortsatte dock även under stalinkonstitutionen, ”världens mest demokratiska”.
1944 deporterades det mesjketiska folket, anklagat för tyskvänlighet,från Georgien. I december 1951 deporterades på
en enda natt 35 000 människor- mingrelier och georgier – för påstådda konspirationer mot staten. Därefter var det
emellertid slut på massterrorn. Ett efterspel till Stalintiden var de massdemonstrationer som bröt ut i Thilisi den 9 mars
1956, sedan rykten om Chrustjovs avstaliniseringstal nått Georgien. Nationalistiska studenter protesterade mot den
plötsliga avglorifieringen av sovjetstatens
mytologiserade ledare. Demonstrationen
slogs ned med stridsvagnar och krävde
dödsoffer.
Bland dem med lägre utbildning har en
nostalgisk stalindyrkan dröjt sig kvar, troligen mera här än på andra ställen i Sovjetunionen. Men stalinbeundran gäller
myten, inte verklighetens massmördare.
De georgiska intellektuella synes inte ha
något till övers för den gamle diktatorn.
De nationella manifestationerna efter
299
1956 har inte haft stalinistiska bevekelsegrunder. De har gällt medborgerliga
rättigheter samt det georgiska språket och
landets kultur och natur. 1977 bildades i
Thilisi en Helsingforsgrupp. De flesta
medlemmarna fängslades snart, men ett
frö hade såtts. Våren 1978 kom ett brett
motstånd mot förryskningsförsöken i
samband med att förslaget till en ny författning för Georgien presenterades. I
förslaget jämställdes ryskan med georgiskan. Efter omfattande demonstrationer
den 14 april meddelade dåvarande partichefen, Eduard Sjevarnadze, att georgiska skulle förbli republikens enda statsspråk. Så blev det också i den nya konstitutionen. Under 1980-talets första år fö-
rekom underjordisk nationell aktivitet,
men några större manifestationer ägde
inte rum förrän under 1988.
Nya organisationer
Upprinnelsen till den nuvararide nationella motståndsrörelsen i Georgien var
bildandet av en informell grupp den 31
oktober 1987. Den tog namn efter llja
Tjavtjavadze, en georgisk nationalistisk
politiker från 1800-talet. I samband med
ett konstituerande sammanträde den 11
december presenterades ett program där
man begärde att georgiskans ställning
som statsspråk skulle garanteras, att miljöproblem och befolkningspolitiska frå-
gor skulle diskuteras offentligt, att georgier skulle få göra sin militärtjänst inom
republikens gränser, att den nationella ortodoxa kyrkans ställning skulle stärkas,
och att dödsstraffet skulle avskaffas.I ledningen för gruppen ingick två veteraner
från 1970-talets medborgarrättsrörelse,
Zviad Gamsachurdia och Merab Kostava.
300
I mars 1988 bemötte partiledningen
Tjavtjavadze-sällskapet med att bilda en
konkurrerande organisation, uppkallad
efter den medeltida nationalskalden Sjota
Rustaveli. (Huvudgatan i Tbilisi bär för
övrigt Rustavelis namn). Man lade fram
ett program, som i väsentliga delar upprepade oppositionens krav. Det är politiskt betydelsefullt att de lokala myndigheterna inte reagerade bara med repression utan även med försök att ta över
oppositionens program, och att det blev
en kamp om vem som var mest nationell.
Hela den politiska agendan i republiken
hade förskjutits från det sovjetiska till det
georgiska, från det gemensamma till det
partikulära.
Under våren 1988 upplöstes med våld
massmöten i Tjavtjavadze-sällskapets
regi, dels på tioårsdagen av demonstrationen för språket den 14 april1978, dels på
sjuttioårsdagen av utropandet av det fria
Georgien den 26 maj 1918.
I slutet av augusti 1988 bildades på
Tjavtjavadze-sällskapets grund ett georgiskt nationaldemokratiskt parti. Det vill
återupprätta en självständig georgisk stat,
med demokratiskt parlamentariskt styrelseskick I det nya partiets regi organiserades hösten 1988 demonstrationer i Tbilisi, Kutaisi och Batumi mot förstörelsen av
historiska minnesmärken, brott mot de
mänskliga rättigheterna och russificeringspolitiken. Man krävde att de gamla
kyrkorna skulle öppnas och att oljeraffinaderiet i Batumi, som förorenade
omgivningen svårt, skulle stängas.
I början av november presenterade
Georgiens regering ett förslag till hur
georgiskans ställning skulle stärkas i det
dagliga livet på bekostnad av ryskan.Man
vände sig mot den tvåspråkighet som b]jvit regel i officiella sammanhang och förespråkade exklusiv användning av georgiskan inom partiet, regeringen, utbildningsväsendet, kulturlivet och ekonomin.
Bland specifika åtgärdsförslag märktes
tillverkning av skrivmaskiner med georgiska bokstäver, användning av georgiska
på telegramblanketter och utgivning av
telefonkatalogen på georgiska.
Den 12 november demonstrerade
100 000 människor i Tbilisi mot de föreslagna ändringarna i Sovjetunionens författning, vilka man fruktade skulle undergräva både georgiskans ställning som
1951 deporterades på en enda natt
35 000 människor för påstådda
konspirationer.
statsspråk och de framtida möjligheterna
att med fredliga, lagliga medel arbeta för
nationellt oberoende för unionsrepublikerna. Demonstrationen skedde under
den gamla trikoloren från frihetstiden och
med plakat med porträtt av georgiska historiska hjältar. Man krävde, att georgiskt
medborgarskap skulle införas och att republiken skulle få tillbaka områden, som
den 1922 tvingades avträda till grannrepublikerna.
Den 22 november ägde en ny massdemonstration rum. Efter denna sände
Georgiens Högsta Sovjet ett budskap till
Gorbatjov med protester mot ·författningsändringar som skulle upphäva republikernas teoretiska rätt till utträde ur
unionen.
Inte något särfall
Utvecklingen i Georgien har många likheter med den i Estland. I båda fallen är
det fråga om länder, vilka i samband med
tsardömets fall gjorde sig fria men sedan
ockuperades av tsarimperiets sovjetiska
efterföljare. I båda länderna är det kollektiva historiska minnet, som starkt betonar
de nationella traditionerna, mycket levande och spritt i alla samhällsklasser. De intellektuellas påminnelser om självständighetsåren vinner säkerligen anklang i
vida kretsar. Både Baltikum och Transkaukasien har lidit inte bara av politisk
terror från Moskva utan även av en kolonialistisk ekonomisk politik som har skadat inhemska materiella och miljömässiga
intressen. Men medan ryssarna är den
största minoriteten i ett annars jämförelsevis etniskt homogent Estland, är Georgien extremt mångnationellt. Georgierna
känner sig inte bara hotade av ryssarna
utan lever även i allvarliga konflikter med
inhemska minoriteter. Förutom Abchazien, som kräver status som unionsrepublik, alternativt överflyttning till den
ryska sovjetrepubliken, kan nämnas Marneuli-området, som Azerbajdzjan kan
tänkas göra anspråk på.
Det på längre sikt betydelsefulla med
utvecklingen i Georgien är vad man kan
301
kalla dominoeffekten. De politiska initiativen i Georgien är tydligt inspirerade av
händelserna i Baltikum. Dessa har också
påverkat en likartad utveckling i sovjetrepublikerna Moldavien, Ukraina och
Vitryssland. Nu är det Ryssland som står
på tur. Den 23 april hölls i Moskva en demonstration till minne av offren i Tbilisi
den 9 april och som protest mot gränstruppernas brutalitet då i den georgiska
huvudstaden. Under denna demonstration höjdes, troligen för första gången efter bolsjevikernas maktövertagande, den
gamla ryska trikoloren. Överallt försvinner den sovjetiska röda fanan som standar och symbol. Överallt vajar istället de
gamla trikolorerna, i Baltikum likaväl
som i Georgien och Moskva. Frustrationen och vreden inför de ekonomiska,
ekologiska och kulturella missförhållandena har nu oåterkalleligt kanaliserats i
nationella motsättningar, i en politisk polarisering mellan folken i Sovjet. Gränstruppernas insatser mot demonstranterna
i Tbilisi var extremt brutal, men bortsett
från detta kan utvecklingen i Georgien
inte kallas unik. Den är tvärtom typisk för
den sovjetiska framtiden- så länge man
alls kommer att kunna tala om något sovjetiskt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism