Print Friendly

Kristendomen inför samhällsfrågorna

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTENDOMEN
INFÖR SAMHÄLLsFRÅGORNA
Av docenten JOHN CULLBERG, Balingsta
TVENNE omständigheter ha givit ämnet här ovan brännande
aktualitet. Dels den fortskridande sekulariseringen, som för varje
dag alltmer uppluckrar det förut självklara sambandet mellan
kristendomen och samhällslivet. Dels och framför allt de sociala
kriser och omvälvningar, som vi på senare tid fått bevittna och
som kulminerat i det stora kriget. I detta för hela vår odling högeligen kritiska läge ter det sig allt nödvändigare för kristendomens
representanter att på nytt och från grunden söka genomtänka
situationen. Vad är det som sker i det som synes ske~ Och var
står kristendomen i den sociala debatten av i dag~
Rent principiellt ligger saken tämligen enkelt till. Kristendomen är till själva sitt väsen orienterad åt två håll – mot Gud
och mot nästan. Den är på en gång religiös gudsgemenskap och
etisk-social människogemenskap. Mot »det yppersta och förnämsta
budet» om kärleken till Gud svarar det andra, som är detta likt:
»Du skall älska din nästa som dig själv.»
Denna dubbla orientering är helt bestämmande för situationen
i evangeliet. Dess stora, centrala budskap var detta: »Tiden är
fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring och tron evangelium.» Men samtidigt finna vi hos Jesus ett enastående öppet
sinne för all mänsklig nöd. Man har ofta förvånat sig över att
han ansåg sig ha tid med alla dessa sjuka och förkomna, som uppsökte honom- han hade ju viktigare ting att tänka på! stundom
har man menat, att sjukvården gjorde tjänst som något slags lättfattligt propagandamedel för den religiösa verksamheten, ungefär
som det brukar påstås om läkarmissionen i våra dagar. Tolkningen
är i båda fallen lika missvisande. Saken är helt enkelt den, att
omsorgen om de nödställda hänger samman med intresset för människan såsom andligt-kroppslig individ. Detta intresse har återigen förvisso religiös motivering. Att människan vid min sida
435
·-
~~~—-~—-~~~~———–
John Cullberg
icke kan bli mig likgiltig beror enligt kristen grundsyn därpå, att
hon är föremål för Guds kärlek. Så växer humanitetstanken direkt
fram ur gudstron. Min medmänniska har ett anspråk på mig.
J ag lever inte för mig själv utan för min nästa – därför att jag
lever för Gud, som givit mig nästan såsom på en gång gåva och
uppgift.
Så långt är saken fullkomligt klar. Men vi måste gå ett steg
vidare. För Jesus och urkristendomen var den sociala uppgiften
av helt personlig art. J ag ser en nödställd människa – och jag
hjälper henne, så gott jag kan. Det stora paradigmet är härvid
liknelsen om den barmhärtige samariten. Jag bevisar mig som
den nödställdes nästa genom att ta itu med hans nöd. Det naturliga uttrycket för den sociala aktiviteten blir därför sjukvård, allmosegivande o. s. v. Däremot saknas allt positivt intresse för de
sociala institutionerna. Även det negativa intresset är f. ö. på-
fallande svagt dokumenterat. Jesus avvisade varje tanke på att
bli en jordisk Messias-konung och därmed även tanken på att gå
till storms mot romarväldet – »mitt rike är icke av denna världen». Paulus riktade ingen kritik mot slaveriet; inför Gud spelar
det ju ändå ingen roll, om någon är träl eller fri. över huvud
frapperas man av de första kristnas lojalitet mot den bestående
hedniska samhällsordningen – »varen all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull»! Först under trycket av den totalitära statsmakten med sin kejsarkult blir stämningen en annan,
varom Uppenbarelseboken nogsamt vittnar. Anledningen till det
bristande intresset för dessa ting är den eskatologiska högspänning, under vilken man lever. Tiden är kort. Det lönar sig föga
att pyssla med de »stora» sociala problemen; samhällsinstitutionerna höra ju den förgängliga, den till undergång dömda världen
till. De kristna höves det fastmer att i tro och uthållighet avvakta
den avgörande gudomliga maktinsatsen-och att under tiden bevisa sin tro i kärlekens gärningar.- Denna inställning har kraftigt påverkat hela den följande utvecklingen inom kyrkan. Dess
direkta sociala insats blev väsentligen diakoni, »kärleksverksamhet», hjälp åt dem, som kommit vilse i livet. Däremot har kyrkan
varit skäligen tystlåten i fråga om konstruktiva reformprojekt.
Att kristna grundsatser så småningom kommit att i väsentliga
avseenden genomsyra det västerländska samhällslivet är ju uppenbart; detta har dock. i jämförelsevis ringa utsträckning skett
genom direkt kyrklig reformpolitik.
436
Kristendomen inför samhällsfrågorna
För oss har situationen på denna punkt blivit en helt annan.
Resonemanget i den nutida kristet social-etiska debatten tycks vara
följdriktigt nog. Vi vill inte längre nöja oss med att ta hand om
offren för de sociala missförhållandena. Detta är visserligen också
viktigt och nödvändigt. Men viktigare är att så söka förändra
själva samhällsstrukturen, att missförhållandena förebyggas. J ag
kan här åter anknyta till liknelsen om den barmhärtige samariten. Vi vill inte stanna, där den evangeliska berättelsen stannar.
Det är gott och väl, att den slagne juden blir omhändertagen –
men nästa dag kan ju samma historia upprepas, så länge rövare
tillåtas att husera uppe i bergen. Det gäller därför främst att
komma tillrätta med rövarlivet. Hur skall man lämpligen gå till
vägaf Man skickar polispatruller för att infånga de asociala individerna, man sätter deras barn i skola o. s. v., och så hoppas man
så småningom få rövarföljet inorganiserat i samhället och delaktigt av dess ordningar.
På en rad punkter visar sig denna omsvängning i den kristna
social-etiska debatten. Man kan tänka på ställningen till krigsproblemet. Medan kyrkan tidigare väsentligen inskränkte sig till
att organisera själavården vid krigsmakten och att sörja för omhändertagandet av krigets lemlästade offer, så har man under de
senaste decennierna på kyrkligt håll intensivt diskuterat metoderna för avskaffandet av kriget självt. Något liknande gäller
ställningen till de sociala frågorna i inskränkt mening. Medan
man tidigare framför allt verkade för personlig »kärleksverksamhet», absorberas nu intresset alltmer av arbetet på fattigdomens
avskaffande genom en effektiv bostadspolitik, folkpensionering
o. s. v. Man söker m. a. o. effektivisera den kristna humanitetstanken i den sociala reformpolitiken.
Vad är det, som här har sketU Låt mig peka på två ting.
För det första. Kyrkan har i stor utsträckning blivit av med
sitt genuina sociala arbetsfält, verksamheten bland de nödlidande.
Denna har med vissa, icke betydelselösa undantag blivit till en
kommunal vårdnadsplikt, som väsentligen handhaves av ickekyrkliga myndigheter.
För det andra – i nära sammanhang med det nämnda. Det
kyrkligt-sociala intresset har orienterats in i den statliga och
kommunala socialpolitiken. Det är därifrån man väntar de för
den mänskliga sammanlevnaden avgörande åtgärderna. Och man
.söker följaktligen med kristet-humanitära ideer påverka arbetet i
437
33- 3V~76. Svensk Tidskrift 1939.
John Cullberg
de givna instanserna av mellanfolkligt, statligt och kommunalt
slag. J ag förbiser icke, att viktiga undantag givas, framför allt
i den kyrkliga diakonien. Men undantagen se snarast ut att bekräfta regeln.
Denna utveckling synes vara helt följdriktig, en smidig »anpassning efter verkligheten». Och det är svårt att på enskilda
punkter framställa befogade anmärkningar. Likväl få vi icke vara
blinda för de väldiga riskmoment, som här ur kristen synpunkt
föreligga. Låt mig åter hänvisa till två omständigheter.
Den kristet-sociala verksq,mheten hotar att förvärldsligas. Den
äktkristna grundsynen på det mänskliga gemenskapslivet som en
Guds nyskapelse av rent personlig ·art blir mer och mer dimmig.
En from fras, som man kan kosta på sig i predikningar men eljes
inte riktigt tar på allvar. Detta sammanhänger med den eskatologiska spänningens förflyktigande. Främlingskänslan i världen,
som gav en sällsam rymd och helgd åt de personliga relationerna
– kärlekens personliga gemenskap är verkligen icke av denna
världen -, förbytes i idyllisk och flack hemtamhet. Intresset inc
riktas på åtgärder, som rimligtvis böra. genomföras av fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder, kanske rent av i riksdagen. Det
som kommer »Ovanifrån» kan ju alltid få sitt i den trängre kretsen.
Vidare. Det kristet-sociala omdömet förlorar sin säkerhet. I
stället för den tvingande appellen till samvetet – gå du och gör
sammalunda! – får man en massa invecklade problem, där snart
sagt varje ståndpunkt kan »kristet» legitimeras- medan man inte
är riktigt säker på någon. Följden blir en högst plågsam förvirring. Å ena sidan drar man sig för att säga något bestämt i de
sociala tingen – av välmotiverad rädsla att bli slagen på fingrarna av någon nationalekonomisk expert, som bättre känner det
faktiska läget. Och så tar man det säkra för det osäkra och in~
skränker sig på predikstol och annorstädes till en individualistisk
förkunnelse efter schemat »Gud och själen, själen och Gud, ingenting annat», alldeles som om det mänskliga samlivets frågor ur
kristen synpunkt vore likgiltiga eller i varje fall av underordnad
betydelse. En för ett par år sedan ventilerad prästmötesavhandling ger på denna punkt en intressant belysning särskilt åt svensk
nutidspredikan (Tord Ström: Det timliga i evighetens ljus). Å
andra sidan presteras en betydande ovederhäftighet, när man
tvingas in på de sociala problemen, väl med den underförstådda
förutsättningen, att den ena ståndpunkten kan vara lika god som
438
Kristendomen inför samhällsfrågorna
den andra. Det känns ju skönt att ibland få slå näven i bordet i
en rättmätig vrede. Det ledsamma är emellertid, att slaget i bordet alltför ofta har karaktär av bara buller.
Det vore lätt att dra fram en rad konkreta exempel för att belysa läget. Man kunde peka på ställningen till fredsfrågan, befolkningsfrågan, äganderättsproblemet, den industriella demokratien, den aktuella flyktingefrågan och mycket, mycket annat. Överallt visar sig svårigheten att få fram en på en gång enhetlig och
vederhäftig kristen linje, så snart det gäller problem av denna
komplicerade socialpolitiska art.
Det är tydligt, att kyrkan social-etiskt sett är förlamad, så länge
den sitter fast i denna förvirring och osäkerhet. Var ligger feleU
Och kan någon väg spåras till återvinnande av urkristendomens
självklara sociala patosY
En tänkbar utväg må här genast något beröras. Det ligger nära
till hands att mena, att osäkerheten bäst övervinnes genom ett omfattande och djupgående kristet forskningsarbete beträffande alla
de spörsmål, som konstituera »den sociala frågan» av i dag. På
denna linje arbetar den ekumeniska rörelsen i den gren av sin
verksamhet, som bär namnet »Life and work». Det vare mig fjärran att underskatta betydelsen av detta arbete. Det på svenskt
initiativ grundade social-etiska institutet i Geneve har samlat och
bearbetat en myckenhet viktigt material för bedömande av hithörande ting. Vid de stora ekumeniska konferenserna har diskussionen förts vidare. Den vetenskapligt arbetande teologiska etiken
har härmed fått en stimulator och arbetsgivare av största betydelse. Detta är en sak. En annan fråga är, om man av detta arbete har rätt att hoppas de åtrådda signalerna för kyrkans vardagliga sociala gärning. Jag tror det icke. Tanken, att de ekumeniska överläggningarna skulle kunna resultera i något slags »socialt credo», förefaller mig ytterst verklighetsfrämmande. Redbar
forskning är nyttig till mycket, men den duger icke till att skapa
en trosbekännelse. Den kan aldrig komma ifrån en nyansering och
en avvägning »å ena sidan- å andra sidan», som måste förta en
god del av slagkraften. Den vädjar alltid i sista hand mindre till
samvetet än till förståndet, helst det kultiverade och vid subtiliteter vanda förståndet. Därför måste dess praktiska räckvidd i
dessa ting bli skäligen begränsad.
I detta läge måste man på allvar ställa sig den frågan, om inte
439
John Gullberg
den kristna social-etiken kommit in i en återvändsgränd, ur vilken
den måste söka sig tillbaka- for att sedan kunna komma framåt.
‘l’ecken tyda på att det verkligen så förhåller sig.
Vi ha sett, att de iråkade svårigheterna nära sammanhänga med
omorienteringen i den moderna kristendomens ställning till hithörande ting. Vi ha också sett, att denna omorientering innebär
en omedelbar risk för ett förvärldsligande av den kristna grundsynen. Det är tid att ta detta faktum närmare i sikte. Härvid
måste från början beaktas, att »förvärldsligandet» icke innebär,
att de kristet social-etiska principerna tillämpas på världsliga förhållanden; en sådan tillämpning är självfallet alltid av nöden,
eftersom det nu en gång för alla är här i världen, som principerna
skola omsättas i handling. Olyckan är fastmer den, att själva de
kristna principerna kornmit att identifieras med det moderna –
eller nyss moderna – västerländska samhällslivets, d. v. s. den
humanitära demokratiens, ideologi.
Det yttre förloppet för denna process måste här förbigås. Eljes
skulle det vara av ett visst intresse att undersöka inflytandet från
den sekulariserade socialdemokratiens samhällsprogram och sociala reformpolitik. Då kyrkan uppgav sin traditionellt kritiska inställning åt detta håll, betydde detta utan tvivel från en sida sett
en glädjande seger för den sociala vidsyntheten; den kyrkliga
lojaliteten mot de makthavande samhällsklasserna har verkligen
icke alltid varit uppbygglig. På samma gång inträdde emellertid
lika tydligt en ödesdiger uppluckring av kyrkans egen genuina
samhällssyn. För att sona begångna försyndelser, kanske också
för att i konkurrensen med de politiska samhällsförbättrarna effektivt demonstrera sitt sociala patos, kom hon att för hårt engagera
sig i det rike, som är av denna världen.
Viktigare är dock att följa den inre linjen. Denna ligger ganska
klar. Historiskt-faktiskt är den västerländska humanitärt-demokratiska kulturen utan tvivel ett barn av den kristna anden. Det
har redan antytts, hur dess kungstanke, humanitetsiden, framsprang eller i varje fall fick sin djupa motivering ur kristen gudstro. Och nu ligger slutsatsen snubblande nära: socialt sett är det
kristendomens väsentliga uppgift att hålla denna sin avkomma vid
liv. Där kristet socialt patos överhuvud mobiliseras i kampen mot
»tidens nöd», är det med den underförstådda förutsättningen, att
kristendomens samhälleliga insats måste gå ut på att skänka ny inspiration och livskraft åt den sönderfallande humana demokratien,
440
Kristendomen inför samhällsfrågorna
som ju kommit att »stå för» de kristna idealen. Så har själva den
primära frågeställningen kommit att radikalt omkastas. Frågan
lydde en gång så: Hur bjuder mig mitt kristet bestämda samvete
att handla i detta konkreta lägef Nu lyder den så: Hur skall jag
i detta läge handla för att därmed bäst tjäna de givna kulturvärdena f Båda frågorna äro viktiga, men de sammanfalla icke.
Och endast den första frågan har omedelbart kristen kvalitet.
Det vore kanske i detta sammanhang obilligt att hänvisa till
befolkningskommissionens ord om betydelsen av en religiös väckelse som stimulans åt nativiteten; mera signifikativ är den tacksamhet, varmed yttrandet anförts i den kristna pressen. De mest
typiska uttrycken för denna tendens kunna emellertid hämtas från
Oxfordrörelsens dokument. Det är inför den katastrofala världssituationen, som den utfärdar sin appell till »moralisk upprustning» under Guds ledning. Några satser ur det budskap, som
Frank Buchman på sin 60-årsdag lät utgå över all världen, må
anföras (jag följer den mig tillställda svenska versionen): »En moralisk återhämtning är den viktigaste förutsättningen för en ekonomisk återhämtning. Tänk er en stigande våg av absolut ärlighet och absolut osjälviskhet, som brusar fram över länderna! Vad
skulle inte den kunna föra med sig? Hur skulle det då gå med
skatterna, skulderna, räntornaf … Endast Gud kan förvandla
människans natur. Om den kraften helt griper bara ett fåtal, kan
det betyda lösningen på hela landets problem. En ledare förvandlad, ett helt folks inställning förvandlad, en värld i frid med sig
själv. . .. Gud har ett program, som omspänner hela folket och
ger alla frihet och ny kraft, ett program, som i sig innesluter alla
andra program av politiskt innehåll …» Ä ven om man inför dessa
formuleringar – de torde vara mycket karakteristiska – bortser
från sådant, som direkt smakar amerikansk reklam, kan man inte
komma ifrån det bestämda intrycket, att kristendomen rekommenderas väsentligen för sin förmåga att reda upp de besvärliga
social-politiska problem, som bragt Västerlandet in i förvirringen.
Utan att på något sätt vilja förringa betydelsen av grupprörelsens verksamhet kan man finna ett korrektiv här högeligen på-
kallat, och detta inte minst i ett läge, då den befarade katastrofen
är över oss. Det kan i själva verket starkt ifrågasättas, om den
demokratiska västerländska kulturen av i dag är något oförytterligt värde – i varje fall ur den Eviges synpunkt. Det är en stor
illusion, att denna kultur längre skulle vara kristen. Den förne- 441
J ohn Cullberg
kade sitt kristna upphov i den stund, då den satte Människan (med
stort M) i Guds stad och ställe. Dess humanitetstanke lösgöres
undan för undan från sitt sammanhang med gudstron. Därmed
glider den allt tydligare över i demoni. Principiellt stå demokratier och diktaturer här på alldeles samma linje. skillnaden är bara
den, att de totalitära staterna frimodigare kastat den kristna masken och blottat människodemonen därbakom.
Den största olyckan just nu är inte kriget, inte ens det totala,
utan att kristendomen låses fast vid denna demoniska civilisatio::1
och därmed förlorar sin autonoma sprängkraft. Det är dit vi äro
på väg.
Säkert har Gud ett »program», en »plan» med mänskligheten.
Men jag känner inte denna plan. Den är för svindlande hög. Gud
är Gud, och jag är människa. J ag har ingen aning om huruvida
det är Guds plan att avvärja den västerländska kulturens ragnarök. Kanske måste Han just nu kasta spelet över ända för att
börja på nytt – liksom den dag, »då Noa gick in i arken». Var
Han med, då korset restes på Golgata, så är »der Untergang des
Abendlandes» för Honom knappast något oerhört. Och ingen
Långfredag är så svart, att den inte ljusnar mot påskmorgonen.
Denna grundsyn, som direkt anknyter till den urkristna eskatologien, måste få ny genklang i den kristna social-etiken. Måhända
skall det inte vara så svårt att finna resonans för en slik betraktelse under trycket av denna sensommars apokalyptiska katastrofstämning. Men den måste få en vida fastare förankring i det
kristna medvetandet. Den betyder nämligen något så grundvä-
sentligt som vissheten, att historiens gång i sista hand dirigeras
av en gudomlig vilja- »framåt mot ett mål, dit folkens alla villovägar sammanlöpa i en frid, som övergår alla deras planer och
drömmar» (Harald Hjärne). Eskatologi är att taga Guds vilja och
gärning i mänsklighetens liv på allvar. Där den grundsynen förbleknar, blir kristendomen till en flack kulturreligion, en krydda
i den demokratiska lyckomoralens mer eller mindre feta maträtt.
Men det var knappast för den sakens skull, som Kristus behövde
dö på korset. –
Är då meningen den, att de kristna skola med händerna knäppta
eller korslagda avvakta, vad Gud kan ha i görningen~ Ingalunda.
Låt mig här till sist peka på något av det, som i detta sammanhang synes mig vara av vikt.
442
Kristendomen inför samhällsfrågorna
Genast må kraftigt framhållas, att den kristne minst av allt är
fritagen från ansvaret för lösningen av de mångfaldiga samhällsfrågor, som bränna hans samtid. På samma gång som han är klart
medveten om relativiteten i allt mänskligt reformerande, är han
också lika klart medveten om något annat: han är ställd på post
i ett bestämt kultursammanhang. Där är det hans enkla skyldighet att göra sitt bästa, i ärligt samarbete med alla uppbyggande
krafter, de må bära kristen etikett eller ej. Hans kristendom ger
honom visserligen intet svar på frågorna, men den nödgar honom
att ta dem på blodigt allvar. Det västerländska kulturarbetet
av i dag borde från kristet håll kunna hämta sina samvetsgrannaste krafter. På denna punkt gäller det: Kristendomen kan inte
prestera något socialt handlingsprogram, men den kan skapa människor, som kunna bli i stånd till det.
Men vidare. Kristendomens genuina sociala arbetsfält ligger
alltjämt på det personliga planet, framför allt bland de i ett eller
annat avseende nödställda. Här är kristen tjänargärning trots all
statlig och kommunal välfärdspolitik lika oumbärlig som för 1900
år sedan. Diakonien har just nu en väldig uppgift att fylla, icke
minst bland de många, för vilka till den yttre nöden kommer en
inre och djupare: själens ensamhet. Den nöden kan lindras eller
avhjälpas bara av en kärlek, som icke söker sitt.
Detta leder oss över till den allra väsentligaste punkten. Å ven
om den kristne just som kristen icke på något särskilt sätt ställes
inför de »sociala frågorna», så är han ofrånkomligt ställd inför
den sociala frågan. Och den lyder så: Hur skall isoleringen mellan
människor brytas~ Hur skall en verklig gemenskap komma till
stånd~ Eller för att ge frågan den personliga udd, som ensam svarar mot sakläget: H ur skall jag bli min nästas nästa~
Inför denna fråga upplåta sig själens dolda djup. Jag är
självisk, bunden i mitt eget jag, »inkrökt i mig själv» -hur skall
jag bli öppen i kärlek, så att jag kan öppna Dig för samma kärlek~ All världslig psykologi säger mig, att detta är omöjligt.
Kärleken söker sitt, den är åtrå och vilja till makt. Så mycket
nödvändigare är det att vända blicken bort från det liv, som växer
ur jordens mull, och upp till det liv, som från ovan bryter sig in
i människans värld. Då vet jag, att blicken stannar vid korset.
Dess hemlighet är outgrundlig. Men ett är visst. Där och endast
där står en människa på fullaste allvar inför den sociala frågan,
och inte endast det- även inför svaret. Ty korset knyter honom
443
John Cullberg
samman med hela den lidande och kämpande mänskligheten i en
förunderlig solidaritet. Gränsmurar falla, och vägar öppnas. Djupast förnimmes kanske denna solidaritet i förbönens ofta föraktade och i varje fall mycket försummade gemenskap. Där lösas
inga tekniska problem, där får jag lämna hela den invecklade
världssituationen lika väl som mina högst privata konflikter i
Hans hand, som inte behöver den socialpolitiska sakkunskapens
bistånd för att finna sin väg. Där blir åter appellen till vilja och
samvete otvetydigt klar. Den människa, för vilken jag beder,
kan aldrig finna min dörr stängd.
Ur den solidariteten har den kristna kyrkan vuxit fram- den
heliga och allmänneliga. Dess gemenskap är kristendomens svar
på den sociala frågan. Den har haft oöverskådlig betydelse för
folkens och de enskildas samliv. Skall den betyda något också i
framtiden, då en gång det nya Västerlandet skall byggas upp på
det gamlas ruiner~ Utan tvivel- om den har mod och tålamod
att utan sidoblickar hålla sin egen religiösa linje. Patiens quia
reterna.
444

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism