Print Friendly

Kristen gemenskap

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTEN
GEMENSKAP
Av professor ANTON FRTDRICHSEN, Uppsala
VAR och en, som med uppmärksamhet söker följa tidens företeelser, måste snart upptäcka, att frågan om åstadkommandet aY
en hållbar, bärkraftig gemenskap mellan människorna är ett
bland de mest brännande problemen. Det har inträtt ett påtagligt omslag i det äldre kulturläget, som framför allt var präglat
av en kraftig, entusiastisk och kampglad individualism, som stred
för personlighetens rätt och frihet i den optimistiska tron, att om
världen kommer att bestå av fria, självständiga personligheter,
så skola alla problem lösas av sig själva och en form för gemenskap finnas, i vilken den enskilde kan vara sig själv, på samma
gång han ger sitt bidrag till det allmänna bästa.
Under detta kulturskede var individualismen icke bara en rättighet utan även en plikt. En plikt mot individen själv och en plikt
mot samhället, som skulle uppbyggas av och på fria personligheter.
Varför ha vi nu kommit bort från denna optimistiska, segersälla personlighetskult, kommit därhän, att det vi främst fråga
efter, är möjligheten av gemenskap, samkänsla, sammanlevnad,
samarbete~ – Det är lätt att se, att sociala och ekonomiska faktorer därvidlag ha spelat en stor roll. Det gick icke så lätt att
ordna samhället, som den liberalistiska idealismen föreställde sig.
Den personliga friheten ledde till stora misshälligheter, vilka
framkallade en våldsam reaktion mot den liberala åskådningen
och politiken. Och numera torde det knappast vara många, som
våga att oavkortat hävda den personliga frihetens ideal såsom
praktiskt genomförbart och önskvärt.
Dock icke bara politiska, sociala och ekonomiska faktorer är det
givetvis, som ha avlägsnat oss från den rena individualismen.
Även inre motiv, ideella krav och psykologiska erfarenheter, ha
kraftigt gjort sig gällande. Känslan av isolation, ensamhet, tomhet mitt i kretsen av medmänniskor verkar skrämmande, gör betänksam. Medvetandet om, att vi människor ju egentligen exi- 256

Kristen gemenskap
stera för varandra och icke för oss själva, vaknar med stor styrka
under de upprivande sociala och mellanfolkliga konflikterna och
riktar sin anklagelse mot individualisten, som först och främst är
betänkt på att hävda och skydda sin rätt till livet och livets möjligheter, även om han på tusen sinom tusen sätt är beroende av
andra. Visserligen arbetar han även själv i stor utsträckning med
och för andra, men i allt detta vill han dock ytterst hävda sig
själv, och allt och alla, som på något sätt vilja göra intrång på
hans område, blanda sig i hans suveränitet, möta en bestämd avvisning. Känslan av att vara förankrad innerst inne i en hård
egoism tränger i vår tid fram till mångas medvetande och uppfyller dem med obehag och oro, med ett ont samvete, som gör isolationen, ensamhetskänslan, anblicken av det i inbördes strid sig
förtärande Västerlandet ännu mer kuslig.
Individualismens tid var full av sammanslutningar, ordnar,
klubbar och föreningar, som skulle bryta isolationen, stilla den
ensamma människans behov av gemenskap. Men alla dessa kretsar voro behäftade med det felet, att man där valde sig sin nästa,
komponerade sin miljö efter egen smak och eget tycke; därför·
blev det ingen äkta gemenskap, utan bara .en konstgjord, detta
ordens- och föreningsliv var endast en maskerad egoism. Gemenskapen måste ha en både djupare och bredare bas, om den skall
vara äkta, hållbar, bärkraftig.
Vad kan det då vara, som skulle kunna skapa en sådan äkta
gemenskap, bryta isolationen och göra slut på splittringen~
Vi bevittna tvenne gigantiska försök att återupprätta folkgemenskapen och bryta individualismens, liberalismens makt:
kommunismen och den tyska nationalsocialismen. Båda dessa rö-
relser ha framgått ur världskrigets fruktansvärda sammanbrott
och bottenlösa elände. De ha därför fått en våldsamt revolutionär
karaktär, och det är därför en stor fråga, om de kunna leda till
varaktiga resultat. Reaktionen måste väl komma, därför att den
nya livshållningen och livsordningen har vunnits på bekostnad
av värden, som äro omistliga, sedan liberalismen en gång har
kämpat dem fram till seger. Den liberala individualismen har
dock utlöst krafter och skapat ideal, som äro odödliga; personlighetens frihet, rätt och ansvar har framträtt såsom den innersta
kärnan i kulturen på västerländsk mark, och det omistliga värdet
i detta kan icke upphävas av individualismens alla fel och svagheter. I stället för liberalismen få vi nu en kollektivism, som våld- 257
19- :w 1~.~. Svcn.~lc Tiri.~krifl J!JS(j,
Anton Fridricksen
för sig på personligheten, utplånar den och därmed det ädlaste
och fruktbaraste, som den mänskliga odlingen har alstrat. Ett
huvudresultat av kulturens historiska utveckling är dock den
känslan, den ofrånkomliga övertygelsen, att utan personlig frihet
är livet icke värt att leva. Tankefrihet, yttringsfrihet, arbetsfrihet äro elementära livsförnödenheter alldeles som sol och luft.
Det tycks vara mänsklighetens lott att i sina ideal och strävanden pendla fram och åter mellan extremer. Men över dessa ständigt skiftande bilder faller ett konstant ljus från den kristna livsåskådningen och livsordningen. De stora problemen, som aktualiserats i kulturhistoriens kriser och genombrott, få därifrån en
principiell belysning, som är konstant. Skiftande och växlande är
däremot det faktiska inflytande, som kyrkan och dess tro kan utöva på tidernas personliga och samhälleliga livsgestaltning. Hemligheten i denna kyrkans växlande förmåga att göra sig gällande
som faktor i det allmänna andelivet skola vi ej här söka belysa.
Endast så mycket är utan vidare klart, att växlingen hänger nära
ihop med kyrkans eget inre förhållande till kulturen: endast då,
·när kyrkan vet att förena hävdandet av sin religiösa egenart med
ett oreserverat positivt arbete med och för kulturen, kan den göra
en kraftig och fruktbar insats. Just då, när »diastasen» fullt ut
upprätthålles i syntesen, kan kyrkan vara jordens salt och världens ljus. När det kyrkliga och dogmatiska självmedvetandet går
hand i hand med den tjänande viljan i alltomfattande öppenhet,
då kan den kristna kyrkan bli en räddning ur förödande kulturkriser, som icke med egen inre kraft kunna framföda en ny, livskraftig totalitet. Måhända är en sådan tid inne nu, då individualism och kollektivism brottas på liv och död med ringa utsikt till
att finna varandra och försonas i en högre enheU Måhända skall
det visa sig, att kristendomen, evangelisk kristendom, kan bygga
upp en gemenskap, som är äkta, bärkraftig, hållbar, och som icke
utplånar personligheten utan bevarar och fullkomnar den. Om
det lyckas, då skall kyrkan kunna bli mäktig en avgörande
insats i vårt tidevarvs kris. Faktiskt äro många ögon riktade på
kyrkan med förväntan och hopp, ännu flera med undran, om hos
den de krafter finnas, som saknas i världens försök att komma tillrätta med sig själv. Situationen manar den kristna kyrkan och
dess teologi till allvarlig självbesinning, till att akta på sig själv
och på tiden, till att noga göra sig räkenskap för sina möjligheter
och sin aktuella uppgifter.
258

Kristen gemenskap
Hur har då den evangeliska kristendomen i sin kyrka organiserat förh’ållandet mellan den enskilde och kollektiven
Den har förkastat alla tvångsåtgärder gent emot den enskilde
och hans övertygelse; den respekterar samvetet såsom den högsta
etiska instansen; den gör den enskilde troendes personliga Gudsförhållande till kärnan i kristendomen och menar att just därigenom befrämja den gemenskap, som övervinner individens
isolation, frälsar honom ut ur hans ensamhet och ger honom
glädje, mod och kraft. Vi stå alltså här icke inför alternativet
individualism eller kollektivism utan inför möjligheten av en
högre enhet av båda. Ty den personliga religiösa tron fordrar
såsom sitt komplement broderskärleken: tron kan icke leva utan
kärlek; kärleken kan icke uppkomma utan tro. Men bakom dessa
två med varandra förknippade begrepp, tro och kärlek, ligga ju
individen och gemenskapen, individen i gemenskapen.
I detta inre sammanhang mellan tron och kärleken i den kristna
kyrkan finna vi krisens lösning, den kristna enheten av individ
och gemenskap, som blir mer och mer betydelsefull, ju skarpare
motsättningen mellan den enskilde och kollektivet framträder i
kulturlivet. Förhållandet är det, att den kristna individualiteten
rör sig på ett annat plan än den liberala kulturindividualismen.
Individualismen såsom allmänmänsklig företeelse representerar
kravet på att vara sig själv, på frihet och möjlighet att förverkliga sitt eget personliga livsprogram. Detta är kärnan i den enskildes Aituation. Den diametrala motsatsen är tvånget, den
tvingande nödvändigheten att inordna sig under en viss åskådning och levnadsstil. Gentemot den stolta känslan av frihet och
självbestämmelse uppställes glädjen i att uppgå i helheten, förlora sig själv för att återfinna sig i kollektivjaget såsom en del av
det och ett med det. – Dessa motsättningar äro verkligen .oförsonliga. De måste antingen ligga i strid på liv och död eller avlösa och efterträda varandra i ständig omväxling.
Men vad betyder individualitet och vad betyder gemenskap i
den kristna kyrkan~ Henrik Ibsen har en gång dragit en skarp
gräns mellan »at vrere sig selv» och »Vrere sig selv nok»:
Der ude under himmelens hvrnlv, mellem mrend,
det heder: Mand, vcer dig selv!
Her inde hos os mellem troldenes flok
det heder: Trold, vrer dig selv nok!
259
Anton Pridrichsen
Sålunda undervisar Dovregubben Peer Gynt. Att »Vmre sig selv»
är motsatsen till den självhärliga egoismen; ja, motsättningen är
så stark, att Ibsen genom »Knappestöberen» förkunnar: »Sig selv
at vrere er sig selv at döde.» Bakom denna formulering ligger en
kristen tanke, som har sin rot i Nya Testamentet: människans
verkliga jag, det gudomliga· anlaget i henne, kommer först då
fram, när det naturliga, ohelgade, otuktade jaget dödas, övervinnes och avlägges genom kraften från Guds förbarmande nåd.
Det är detta moment, som är det avgörande i religionens värld.
Individualiteten, individen möter Gud och får sin prägel av detta
möte. Detta betyder, att den enskilde möter Kristus och blir.
präglad av honom. Ty någon annan väg till Gud än Kristus finns
icke i kristenheten.
Vi måste därför rikta blicken på den kristna individualiteten.
Det individuella hos denna består först och främst i kampen mot
det egna jaget, icke för att utplåna det, utan för att rena och helga
det med Kristi andes hjälp. Denna kamp har en allt igenom individuell karaktär: varje kristen människa har sin speciella
kamp att kämpa, som icke är identisk med någon annans. Mot
detta svarar detta andra, att varje kristen har rätt och skyldighet
att bilda sig sin egen personliga syn på Kristus och utveckla ett
personligt förhållande till honom. Låt vara, att han därvidlag
kan och måste bygga på kyrkans gemensamma tro och tradition,
— han måste dock slutligen göra sig reda för, vad han själv tror
om Kristus och finner hos honom.
Individualitet i kampen mot det egna jaget; individualitet i
Kristusbilden och Gudstron! Den evangeliska kyrkan håller styvt
på individualiteten här: inga schabloner, psykologiska eller dogmatiska, få inkräkta på denna frihet, som tillika är en skyldighet.
Vi ha ingen lista över förbjudna böcker såsom Romarkyrkan;
kyrkan framställer intet krav på absolut underkastelse under hennes lära och avgöranden utan vädjar endast till tanke, samvete
och erfarenhet.
Men kan denna individuella religion bilda gemenskap~ – Flera
vägar föra med inre nödvändighet från personlig kristendom till
gemenskapen. Men den stora kungsvägen är den, som utgår från
syndaförlåtelsen eller försoningen. Falla skrankorna mellan människan och Gud, så falla i och med det samma även skrankorna, som
skilja människa från människa. Den kristna individen tar skulden på sig inför Gud och ställer sig helt och hållet i heroende av
260
Kristen grmewskap
hans förlåtelse. Därmed följer av sig själv försoningen med medmänniskan. Och ur försoningen uppstår gemenskapen. Därför
kan levande personlig religion endast bestå i gemenskapen. Individualistisk kristendom (om man får använda detta uttryck)
betyder död för den individuella, den levande personliga kristendomen.
Den moderna sociologien har lärt oss, att på alla livsområden
den enskilde får avgörande tillskott från sin miljö. Den enskilde
individen växer fram på dess mark och skulle aldrig blivit till
något utan dessa tillskott. I allra högsta grad gäller det om religionen och iiven om den kristna tron. Den bygger ju icke ytterst
på individuella erfarenheter och uvplevelser utan på den kristna
uppenbarelsen, från vilken de avgörande impulserna komma. Och
denna uppenbarelse är given i och genom kyrkan; det är hon, som
allt ifrån den första kristna pingsten och till den dag som är har
förmedlat det trosskapande uppenbarelsebudskapet till världen.
Kyrkan ä r därför ingen förening, ingen sammanslutning av liksinnade individer, utan hon är en överindividuell Gudsordning i
världen, som bildar förutsättningen för trons födelse och tillväxt
hos den enskilda människan.
Kyrkan är emellertid icke bara den nödvändiga förutsättningen
för individens kristna tro, hon är även den ram, inom vilken den
kristna gemenskapen kan förverkligas och ständigt förnyas. Medelpunkten i detta gemenskapsliv iir gudstjänsten. Levande tro
drivs av en inre nödvändighet till tillbedjan, bön och tacksägelse,
och till gemensam sådan. Kärleken fordrar kultisk gemenskap,
och endast denna motsvarar Guds väsen, som icke utlämnar sig
till privat njutning utan omfattar och sammanfattar hela hans
skapelse. Den individuella andakten kan därför icke isoleras från
församlingens, från kyrkans gudstjänst, utan att tyna bort och dö.
Den kristna gemenskapen ger sig alltså utifrån den kristna tron.
Försoningen med Gud ställer människan inför kärlekens livsuppgift, och denna uppgift kan endast lösas inom kyrkans ram, i den
gemenskap, som får motiv, norm och kraft från församlingens
överindividuella sfär. Där denna sanning blir glömd eller skjuten
åt sidan och följaktligen den kyrkliga gemenskapen upplöses eller
torkar in, där förtvinar även det individuella religiösa livet.
Det inre sammanhang, som här råder, iiro vi nu äntligen på väg
att upptäcka. Ett faktum är, att tidens nöd under spänningen
mellan individuum och kollektiv med inre nödvändighet har skju- 261
Anton Fridricksen
tit kyrkotanken i förgrunden. Logiken i detta är klar och övertygande. Det rör sig om gemenskapens möjlighet och verklighet,
och då måste blickarna rikta sig mot »de heligas samfund», mot
den heliga allmänneliga kyrkan. Dock icke bara tidens allmänna
problematik utan även kristenhetens egen andliga svaghet och
uppenbara brister peka åt samma håll: även kristendomen har i
stor utsträckning förlorat gemenskapen och därmed sin religiösa
sundhet, sin sälta. Den tvingas av tidsfrågan till självbesinning,
och genom självbesinningen ledes den tillbaka till kyrkotanken.
I den evangeliska kyrkan kan individen finna och förverkliga
äkta gemenskap utan att utplåna sig själv; tvärt om, den finner
sig själv i gemenskapen. Påståendet är djärvt, men ofrånkomligt: det är givet i och med kristendomens väsen; det springer
fram ur evangeliet; det reser sig ur kyrkohistorien. Försoningen
med Gud är i eminent mening en individuell, en personlig sak.
Men den kan aldrig bli en privatsak; ty Gud är icke vännen utan
Fadern, och den som får barnaskapets gåva av honom, finner sig
genast stående mitt i barnaskaran, han är sedan för all tid förbunden med brodern i kärlekens gemenskap, med församlingen i
den kultiska enheten, som motsvarar Guds alltomfattande enhet.
Kyrkan är ofrånkomlig i sig själv, oumbärlig i det rådande tidsläget. Men återupptäckten av kyrkan reser nya problem av olika
slag: om kyrkans rätta organisation; om dess förhållande till
staten (nu är problemet »kyrka och stat», icke såsom tidigare
»kristendom och kultur»). Frågor resa sig även inom kyrkan rö~
rande den enskilde och totaliteten. Ty detta problem är väl principiellt löst i kyrkan men erbjuder dock i praktiken icke ringa
svårigheter. I synnerhet rörande trons formulering och gudstjänstens utgestaltning, i fråga om dogmen och liturgin. Härom
har det ju kämpats häftigt och bittert under liberalismens tidevarv i en kamp, som var ofruktbar, därför att den blev förd utifrån världsligt-individualistiska förutsättningar. Nu kan och
måste diskussionen bli fruktbar, emedan drivkraften i den icke
längre är den enskilda, självhärliga människans anspråk utan
kyrkails egen vilja till klarhet och samförstånd.
262

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner