Print Friendly

Kriser och kransar när Afrika firar 50

Av Bo Ture Larsson | 6 augusti 2010

Med kalla krigets upphörande i skiftet mellan 80- och 90-tal och förändringarna i Sydafrika trodde många att Afrika nu skulle komma till sin rätt, och kunna utvecklas politiskt och ekonomiskt som herre i eget hus. Tyvärr har detta hus har sedan 1990 upplevt ett tjugotal allvarliga konflikter. För 50 år sedan var Afrika ekonomiskt i nivå med eller bättre än Kina, Indien och Sydkorea. Så är det inte idag. Det skriver Bo Ture Larsson.

Den brittiska besittningen Guldkusten blev 1957 först i svarta Afrikas avkolonisering. Men 1960 var det stora befrielseåret. Sammanlagt tillkom 17 nya självständiga länder, enbart i dessa dagar för 50 år sedan fyra stycken. Med Belgiska Kongo som det stora undantaget gick det 1960 ganska lugnt till. 

En ny fas i avkoloniseringen inleddes 1965 när den vita regimen i Sydrhodesia gjorde uppror mot drottning Elizabeth och utropade självständighet. Här och i de två stora portugisiska besittningarna Mozambique och Angola inleddes långvariga konflikter mellan inbördes rivaliserande befrielserörelser och kolonisatörer.

En starkt störande faktor när Europa formellt drog sig tillbaka var supermakternas konkurrens om inflytande i Afrika. Med kalla krigets upphörande i skiftet mellan 80- och 90-tal och förändringarna i Sydafrika trodde många att Afrika nu skulle komma till sin rätt, och kunna utvecklas politiskt och ekonomiskt som herre i eget hus. Tyvärr: detta hus har sedan 1990 upplevt ett tjugotal allvarliga konflikter.  
  
”L’Afrique noire est mal partie” – svarta Afrika har börjat resan dåligt – är den ofta citerade rubriken på en bok från 1962 av den franske agronomen René Dumont. Hans konstaterande av tråkiga fakta plus mycket elände som följt har gett näring åt det som kallas ”afropessimism”. På SNS förlag kom nyligen boken ”Afrika – en kontinents ekonomiska och sociala historia”. Författarna Ellen Hillbom och Erik Green vill skildra svarta Afrika ur ett afrikanskt perspektiv. De tar avstånd från afropessimismen.  

Men även om det finns ljuspunkter förblir faktum att svarta Afrika som helhet sackat efter världen i övrigt. Man lider ännu av kolonialismens ingrepp, men också under parasitära, utvecklingshämmande eliter.

Det är svårt att leda globalt när så många länder fungerar illa. Dessutom förblir världsdelen ett objekt för andra. När Kina nu säkrar sig råvaror och marknader för sina industrivaror i samarbete med inhemska potentater är likheten slående mellan hur en gång araber och européer kom över slavar och guld.

50-årsjubileet samtidigt för så många stater föranleder festligheter, men även funderingar. För 50 år sedan var svarta Afrika ekonomiskt i nivå med eller bättre än Kina, Indien och Sydkorea. Hur är det i dag? 300 miljoner afrikaner räknas till medelklassen, med pengar nog att delta i den moderna ekonomin som på sistone ökat med 6-7 procent om året. Men inte ens det räcker när befolkningen ökar från en miljard nu till en och en halv om 40 år.

Afrika hade år 2 000 knappt tio procent av världens befolkning. 2050 spås andelen nå 27 procent.
Utan en ekonomisk utveckling med sjumilasteg kan man förstå vad detta innebär för invandringstrycket mot Europa.
Fast det var ju så det började, sägs det – att människan uppstod i Afrika och sedan flyttade även till våra nejder.  (SNB)
 
Bo Ture Larsson är utrikeskommentator i Svenska Nyhetsbyrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner