Print Friendly

Krisen och exportnäringen

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISEN
OCH EXPORTNÄRINGEN
Av direktör TORSTEN HERNOD, Stockholm
J)ET är först efter tvekan, som jag låtit locka mig att säga
några ord inför denna församling\ och jag gör det endast av det
skälet, att professor Heckscher vid något tillfälle uppmanat det
praktiska livets män att avkläda sig sin blygsamhet och yttra sig
även i denna krets, där givetvis akademici måste intaga främsta
rummet.—
J ag måste först göra en reservation mot professor Ohlins förord för »poolandet». Ehuru något dylikt i vissa fall kan vara
klokt och riktigt, kan jag dock icke såsom en det praktiska livets
man gå med på att man uppställer detta som en generell princip.
Det tar nämligen i hög grad bort den stimulans, som enligt professor Ohlin själv utgör en så viktig del i närings- och produktionslivets utveckling under en kristid.
Låt mig i detta sammanhang göra den allmänna reflexionen,
att det är intressant att notera, att när man står öga mot öga med
nödläget, förenklas problemen i samma mån som svårigheterna
ökas. När man skall bemöda sig att finna brödet för dagen och
undgå de värsta olägenheterna för framtiden, förhindras man
att och behöver icke snegla på de mer eller mindre teoretiska
problem, som visserligen äro intressanta men föga givande. Man
kommer ned på jorden och får då endast några, men stora
och viktiga problem att lösa, som visserligen icke därför äro
lättare.
Det är en vanlig föreställning, att svenska produkter, vari ingå
importerade råvaror o. dyl., i regel ovillkorligen måste komma
1 På Svensk Tidskrifts önskan har direktör Torsten Hernod till vårt förfogande
ställt stenogrammet av hans inlägg vid Nationalekonomiska föreningens sammanträde den 5 oktober, varvid professor Bertil Ohlin inledde en diskussion om prispolitiken i det aktuella läget. stenogrammet inflyter här med några smärre uteslutningar och retuscheringar_
515
Torsten Hernod
att höjas i den mån kostnaderna för de utländska råvarorna stigit.
Om jag fattar professor Ohlin rätt, synes också han vara av den
uppfattningen. Men är detta alldeles riktigU Måste man utan
vidare godtaga ett sådant resonemang~ För det praktiska livets
miin förefaller det, som om riktmärket för prispolitiken i detta
avseende fastmera måste vara att under produktens gång genom
de skilda stadierna av produktions- och distributionsprocessen
gradvis, så långt sig göra låter, eliminera den primiira prisstegringen. Det förefaller då, som om det förnämsta medlet att tillgripa vore en begränsning av kostnadspåläggen och framför allt
av handelsvinstmarginalerna. Vägen dit är visserligen besvärlig,
men den är icke alldeles oframkomlig. Den går som bekant via
en rationalisering av produktion och distribution, via en standardisering av produkterna och – den sista och besvärligaste anpassningen – via genomförandet i största utsträckning av absoluta
istället för procentuella pålägg inom handeln. Handelsmarginalerna, särskilt inom detaljhandeln, ha ju hittills i många fall varit
mycket höga och ha säkerligen oavbrutet stegrats sedan världskriget på grund av varuslagens variationer, modets växlingar och
anspråken på nyheter, vilkas tillmötesgående produktion och handel· i högsta grad inriktat sig }Jå under senare år. Som en följd
härav ha ju detaljisterna löpt betydande risker och drabbats av
de olägenheter, som uppstått genom att varorna blivit inkuranta
o. s. v. Det förefaller, som om denna risk automatiskt skulle elimineras i en krigs- och krissituation, då hamstringsinstinkter
sätta sin prägel på allmänhetens köp av varor, d. v. s. allmänheten omsätter sina pengar i snart sagt vilka varor som helst och
kommer att fortsätta med detta, så länge en krissituation varar.
Såsom en följd därav försvinner allra största delen av den risk,
som detaljisterna löpa beträffande varuförsämringen. Risken intriider visserligen på nytt, när krisen närmar sig sitt slut. För
en det praktiska livets man förefaller det sålunda, som om man
i nuvarande läge skulle kunna beträffande påläggen inom handeln åvägabringa en annan och stramare ordning, vilken likväl
skulle åt handelsutövarna giva erforderlig bärgning. Mängen
skulle kanske vilja tyda mitt yttrande så, som om jag skulle anse,
att det skikt inom näringslivet, som representeras av varudistribution och detaljhandel, icke skulle förtjäna att ha sin biirgning.
.Jag vill därför understryka, att detta skikt givetvis liksom alla
an.dra skall ha sin goda inkomst – jag önskar det den allra bästa
516
Krisen och exportnäringen
bärgning – men såvitt jag förstår ligger i alla fall ett korrektiv
i en stramare skötsel av denna angelägenhet.
Om man icke genom sådana, nu antydda kostnads- och vinstbegränsningar kan förhindra en avsevärd fördyring å varor, som
äro oundgängligen erforderliga för den stora allmänheten, först
då hör – förefaller det – ransonering vidtagas.
Professor Ohlin har vid diskussionen av möjligheterna att motverka en fördyring av importvarorna även ingått på de möjligheter, som valutapolitiken i detta hänseende erbjuder. Det är
givet, att jag såsom framför allt exportman förmenar det vara
riktigt att endast med stor försiktighet framgå på denna väg.·
Ty även om det är så, att en generell sänkning av valutakurserna
visserligen skulle avsevärt förbilliga våra importvaror, är det
dock samtidigt så, att denna fördel är förenad med klara och betydande nackdelar. En sänkning av valutakurserna kommer ju
alltid iiven mindre nödvändiga, ja rent av lyxbetonade importartiklar till godo i lika mån som den premierar införseln av livsviktiga förnödenheter. Jag diskuterar icke här de eventuella
verkningarna på detta område av ett eventuellt importförbud. En
åtgärd att sänka växelkurserna drabbar emellertid med hela sin
tyngd vår exportindustri, och i själva verket skulle den innebära
en subventionering av all import med medel, som toges från all
export. Exporten har ju – det börjar nu mer och mer att erkännas och förstås – även ur försörjningssynpunkt en ofantlig och
växande betydelse, även om densamma som regel skjutes åt sidan
vid diskussion av prisprohlemen.
Måhända vågar jag här framföra, att exportangelägenheterna
icke för närvarande vinna det allmänna intresse, som de säkerligen förtjäna, när det gäller att på bästa sätt ordna för försörjningens upprätthållande. Skulle exporten icke kunna bära den
extra belastning, som en sänkning av valutakurserna förorsakar,
innehure åtgärden givetvis att vi levde på vårt kapital, d. v. s.
av dc statens medel, som för närvarande äro investerade i riksbankens tillgångar i guld och utländska valutor. Men alla torde
väl vara ense om att vi i det totala krigets tid äro mindre i behov av penningar och åter penningar, medan vi utan varor och
åter varor i det långa loppet stå oss slätt med våra guldreserver.
l<‘örst då vi kommit i det lyckliga läget, att den svenska exporten
i’tter kommit i gång i sådan omfattning, att betalningsbalansen
tenderar att utvecklas i positiv riktning, förefaller det som om
517
m
—————–
Torsten Hernod
en sänkning av de utländska växelkurserna framstode såsom en
ekonomiskt motiverad åtgärd.
Och så till frakterna. – – –
Även om man just i dessa dagar kan säga, att det iir god tillgång på svenskt tonnage, ehuru detsamma av kända skäl icke kan
utnyttjas med samma effektivitet som under normala förhållanden, är det dock så och av vederbörande myndigheter och redare
viil kiint, att den svenska exporten alltid under höstsäsongen, nu
liksom under normala förhållanden, har ett mycket stort behov
av fartyg. Detta behov kan uppenbarligen icke fyllas av för exporten tillgiingliga båtar. Situationen i detta avseende får ju
också sin blixtbelysning genom det yttrande, som nyligen fälldes
av en av rederinäringens främsta representanter i Stockholm, att
över 50 % av Yår utrikeshandel förut gått på utländska kölar.
Det är alltså utomordentligt viktigt, att allt det svenska tonnage,
som ÖYcr huvud taget är tillgängligt, ställes till förfogande och
~·escrveras icke blott för svensk import utan även för svensk
export. I sådana tider, då den inom landet förefintliga produktionsapparaten helt och hållet- och med rätta- måste ställa sig
till rikets förfogande under bortseende i hög grad från enskilda
intressen, förefaller det, som om man är berättigad fråga, huruvida det är för landet gagneligt, att svenskägda fartyg, som om
ingenting hade hänt, upprätthålla i full omfattning förbindelser
VancouYer-Australien, New York-Brasilien, San FranciscoBrittiska Indien. Det är visserligen riktigt, att i detta tonnage
ligger mycket, som icke lämpligen kan anviindas för den mindre
exporten, men i stor omfattning kan dock detta tonnage sysselsättas, eftersom man där har båtar av storleksordningen 3,000 a
4,000 ton. Jag är ledsen, att jag genom detta mitt uttalande sä-
kerligen har stött mig med många vänner inom rederinäringen,
men stora intressen inom exportvärlden, vilka också äro landets.
intressen, hoppas att sjötransportförhållandena skola lättas och
hoppas också, att då så sker det erforderliga svenska tonnaget
skall finnas till förfogande. Man bör ta hem så stor del av tonnaget som möjligt, oberoende av tidsbefraktningskontraktens.
större eller mindre värde. Det tar som bekant åtskillig tid, innan
man får hem dessa båtar till svenska hamnar.
En subventionering av exportfrakterna är förvisso ett ömtåligt
problem, och denna åtgärd lärcr väl icke komma att övervägas i
obegränsad utsträckning. Ej heller är detta problem aktuellt, så
518
Krisen och exportnäringen
länge köparna av de svenska stapelprodukterna äro villiga att
betala de ökade priser, som täcka utfrakterna. En subventionering av utfrakterna i ett dylikt läge skulle ju innebära en ren
present till utlandet. Men man får å andra sidan icke trösta sig
med att allt är gott och väl, eftersom merfrakterna på grund av
det nu inträdda läget betalas av våra köpare. Det är tvärtom så,
att kunna frakterna icke hållas inom rimlig höjd, minskas den
svenska konkurrensförmågan på exportområdet. Ty vid en viss
punkt i den av frakter föranledda kostnadsstegringen inträder
det läget, då köparelandet självt kan – och det kunna våra
köpareländer i stor omfattning göra – producera våra varor och
stänga våra exportmöjligheter. Med varje krona eller dollar, som
frakten stiger, ökas våra köpareländers inhemska konkurrensförmåga. Detta är en mycket viktig punkt i det nutida Sveriges
exportförhållanden.
Men även med iakttagande av de kostnadsbesparande åtgärder,
som i det föregående antytts, blir en viss höjning av de allmänna
levnadskostnaderna säkerligen ofrånkomlig. Mig förefaller det
vara riktigt, vad professor Ohlin uttalade, nämligen att ingen
konsumentgrupp skäligen bör kunna kräva kompensation för
denna prisstegring. Men då återstår å andra sidan frågan, om
statsmakterna äro beredda att taga konsekvenserna av en sådan
politik, som väl bl. a. innebär, att det nuvarande systemet med
efter index automatiskt stigande löner för statstjänstemännen
tills vidare får sättas ur funktion. Och ståndpunkten innebär därjämte ett krav på den största återhållsamhet i fråga om lönepretentioner på den enskilda arbetsmarknaden. Det är värt att
understryka de om självdisciplin och ansvarskänsla vittnande uttalanden och åtgärder, som i flera fall i detta hänseende föreligga
från arbetarorganisationernas sida, vilka uttalanden förtjäna respekt och erkännande. Åro de statliga och kommunala tjänstemännen beredda att solidariskt ansluta sig till denna restriktiva
lönepolitik, som läget tydligen kräver~
Professor Ohlin har vidare formulerat den satsen, att jordbrukarna, liksom andra producenter, ha rätt att söka undgå en
minskning av inkomsterna genom att höja priserna, i den mån
deras egna kostnader stigit sedan första halvåret 1939. I detta
uttalande torde man väl utan tvekan kunna instämma. Men i
bjärt kontrast härtill synes det krav på väsentligt höjda priser
stå, som från jordbrukarhåll nyligen framförts genom det sven- 519
Torsten Hernod
ska lantbrukets ekonomiska intresseorganisation R. L. F. Den av
vrofessor Ohlin angivna formeln innebiir ett avvisande av förhöjda jordbruksproduktpriser i den mån de icke betingas av ökadt<
kostnader, och man observerar då, att denna sttmdpunkt innebär
ett frång:”tende av riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken,
vilken förutsätter möjligheten av en höjning av jordbruksprodukternas priser upp till 15 % över 1925-1929 års genomsnittsnivå. Det synes oundgängligen nödvändigt att skapa klarhet
över, vilken princip som äger prioritet: den hittillsvarande jordbrukspolitiken eller det allmänna kravet på förbud mot sådana
Jlrisförhöjningar i förhållande till prisläget före krigsutbrottet,
vilka icke svara mot faktiskt konstaterade kostnadsökningar~
Beträffande slutligen investeringskontrollen synes kravet p:1
begränsning så långt sig göra låter av den statliga upplåningen
vara riktig. Tillämpas denna princip, kanske man också skall
undgå den i utsikt ställda kontrollen över de privata investeringarna. Denna skulle kunna innebära ett mycket besviirande
statligt intrång i det enskilda näringslivet med risker å ena sidan
för felinvesteringar, som kanske ytterst skulle drabba skattebetalarna, och å andra sidan för underlåtenhet att verkstima s:ldana
investeringar av mången gång mycket riskbetonad natur, som det
mwarande läget kräver.
520

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner