Print Friendly

Krisen i Ukraina – Behovet av en ny försvarspolitik

Av Stefan Olsson | 7 mars 2014

frivarld_banner_stor

Krisen i Ukraina har skakat om invanda föreställningar om svensk säkerhetspolitik och försvarsberedningen skjuter fram sitt slutbetänkande. Ett gyllene tillfälle att påverka, skriver Stefan Olsson, och ger förslag på vad beredning bör ta fasta på.

Folkpartiets partiledare Jan Björklund efterfrågar en ny försvarsdoktrin med anledning av Rysslands ockupation av Krim. Mycket bra att detta sägs. För det finns verkligen ingen anledning att tro att vårt hörn av Europa kommer att vara sig likt framöver. När Georgienkriget kom gjorde vi ett omtag. Nu har en större och mer påträngande kris inträffat. I skrivande stund har gudskelov fortfarande ingen dödats på Krim, men att det rör sig om en svår militär kris kan det inte vara något tal om.

Försvarsberedningen har fått förlängd tid på sig att komma med ett förslag till nytt försvarsbeslut. Betänkandet ska komma i mitten av maj istället för sista mars.

Just nu finns därför ett gyllene tillfälle att påverka försvars- och säkerhetspolitiken. Alla korten är på bordet igen. Vad skulle ett inspel till Försvarsberedningen vara?

En första punkt är att det inte längre finns någon anledning att tala försiktigt och vagt om Ryssland längre. På mindre än 10 år har landet invaderat två före detta Sovjetrepubliker. Ryssland har inte militärmakt som ens tillnärmelsevis motsvarar den Sovjetunionen hade, men benägenheten att använda sin militärmakt ligger inte långt efter.

Synen på Ryssland har tyvärr kommit att domineras av arvet från kalla kriget. Under kalla krigets dagar fruktade Sverige på allvar en regelrätt invasion och ockupation av hela eller delar av landet. ”Ryssen” var ett påtagligt hot och inte ett teoretiskt. Alliansfria Sverige hade därför ett starkt eget försvar (plus inofficiella återförsäkringar hos Nato). Budskapet till Sovjetunionen var att ”ni kan besegra oss, men det kommer att stå er dyrt”. När Sovjetunionen föll försvann det påtaliga hotet. Sverige kom att tolka detta som att fienden försvann. ”Sverige har ingen fiende” var det många som sa. Alltså fanns det inget skäl till att ha någon försvarsmakt alls egentligen.

Ingen av dessa två bilder av Ryssland, som den stora hotfulla militärmakten eller som det fallna och svaga imperiet, stämmer med dagens verklighet. Istället bör vi skaffa oss en ny bild av vårt grannland. Ryssland bör inte betraktas som ett överväldigande hot och ej heller som harmlöst, utan som en ”medelstor” diktatur med stormaktsambitioner. Ryssland är förvisso ett stort land med en mycket stor kärnvapenarsenal och ett permanent säte i FN:s säkerhetsråd. Men landet har en BNP som är ungefär lika stor som Italiens. Ryssland har ca 144 miljoner invånare. Italien har ca 61 miljoner. Ryssland har inte mer pengar att lägga på sitt försvar än vad Italien har. Följaktligen kommer Ryssland aldrig att kunna bli en militär stormakt som hotar Europa i stor skala.

Vad Ryssland under Putins ledning dock har visat är att det är ett land som kan tänka sig att använda militära resurser för att få sin vilja fram i utrikespolitiska frågor. Det är detta problem som Sverige måste kunna hantera. Vi behöver inte en försvarsmakt stor nog att stå emot en sovjetisk invasion, men vi kan inte vara utan försvarsmakt heller. Vi behöver ett försvar stort nog för att sända ut ett budskap till vår granne i öst att vi inte accepterar buffligt beteende, att vi är militärt starka nog att kunna vara buffliga tillbaka om det är så spelet ska spelas. Tyvärr kan vi inte det idag på grund av vår tämligen låga försvarsförmåga.

En annan viktig punkt för försvarsberedningen att ta fasta på är att även om det finns opinion för ökade försvarsanslag löser inte detta i sig problemet, utan vi behöver också en återförsäkring. Vad som är viktigt att påminna sig om är att den ökning av anslaget som ÖB Sverker Göranson talat om rör sig om 10 miljarder kronor för att kunna få Insatsorganisation 2014 att fungera, det vill säga den försvarsreform som riksdagen fattade beslut om 2009. Detta försvar räcker till att försvara landet i en vecka på ett ställe. Vad ÖB gick ut med i januari 2013 var att han behövde mer pengar för att rusta upp försvaret till att bli ett enveckasförsvar. I skrivande stund har Sverige ett försvar som klarar mindre än en vecka.

Så även om finansdepartementet skakar fram de 10 miljarder som ÖB har önskat sig kommer Sverige ändå att ha ett försvar som är så litet att det inte klarar av ett angrepp mer än en vecka. Det är ett föga imponerande budskap att gå ut med till omvärlden.

Mer pengar är alltså inte den enda lösningen på Sveriges säkerhetspolitiska problem. För att verkligen skapa trovärdighet behöver vi antingen tiodubbla försvarsutgifterna (för att bygga ett nytt kalla krigs-försvar) eller köpa oss en hemförsäkring. För våra närmsta grannar, Norge och Danmark, har det varit en självklarhet att försäkringslösningen är den bästa, det vill säga medlemskap i Nato. Sverige har av historiska skäl inte velat välja denna lösning, men om vi inte vill bygga upp hela det totalförsvar vi precis har avskaffat är det bara försäkringslösningen, som erbjuder ett realistiskt alternativ.

Ukrainakrisen visar att partnerskap med Nato inte är mycket värt. Ukraina har precis som Sverige också varit en alliansfri partner till Nato. Det har bevisligen inte betalat sig.

Slutligen bör också försvarsberedningen en gång för alla skrota idén om ”anpassningsförsvaret”. Idén lanserades på 90-talet direkt efter Sovjetunionens fall. Försvaret kunde rustas ned, sades det, för om situationen inte gick åt rätt håll skulle vi kunna se det och hinna anpassa försvaret efter omständigheterna. En militär kris uppstår inte över en natt. Det måste föregås av en tid av ett försämrat politiskt klimat och en militär upprustning.

Men nu står vi där med en militär kris i vårt närområde utan att Sverige har rustat upp. Det politiska klimatet i Ryssland har försämrats kontinuerligt under en längre tid. Landet har rustat upp. Men vi har varit blinda för signalerna.

Samma misstag gjordes under mellankrigstiden. Även då avrustades Sverige med samma argument. Man talade om att försvaret skulle ha en ”elasticitet”. När Adolf Hitler drog igång sin stora upprustning var Sverige långt efter och förstod egentligen inte hur illa det låg till förrän kriget bröt ut.

Att göra fel en gång är otur. Att göra fel två gånger är ett tecken på dumhet. Idén om att vi har en förmåga att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen med den tidsmarginal som behövs för att rusta upp försvaret till en viss nivå är kort och gott felaktig. Nu har vi sett det hända två gånger. Det vore obeskrivligt dumt om försvarsberedningen återigen börjar tala om att svenska försvaret ska kunna anpassas i tid.

Det är val senare i år och alla partier kommer att vilja lägga pengar på sociala reformer. Vi vet alla att behoven är stora. När det nu tycks finnas en vilja att också öka försvarsanslaget är det angeläget att pengarna används på effektivast möjliga sätt. Detta förutsätter att den bakomliggande säkerhetspolitiska analysen är korrekt. Just nu vet vi inte om den är det. Ukrainakrisen har skakat om gamla invanda föreställningar. Försvarsberedningen kan behöva ännu mer tid än bara fram till mitten av maj för det omfattande analysarbete en förändrad världsbild kräver.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärldstefan_olsson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner