Print Friendly

Krisen i förenta nationerna

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISEN I FÖRENTA NATIONERNA
DET ÄR NÅGOT ganska ovanligt, att
en ledande persons oförmodade
bortgång skapar ett så allmänt och
starkt intryck av en betydelsefull
politisk tilldragelse, som fallet har
varit vid Dag Hammarskjölds tragiska död i den gåtfulla flygkatastrofen vid Ndola.
Endast en mening kan råda om
den hängivenhet, det mod och den
skicklighet, varmed han under åtta
år tjänade den organisation, vars
ledande kraft och symbol han själv
alltmer kom att utgöra. Själva omständigheterna kring slutkatastrofen lämnar ett vältaligt vittnesbörd – ifall ett sådant skulle ha
tarvats – om vilka mödor och risker han tog på sig i Förenta nationernas tjänst.
Det var i själva verket betecknande, att Dag Hammarskjölds
bortgång direkt sammanhängde
med motsättningarna kring Kongospörsmålen. Ty i dessa avspeglades
åskådligt den utveckling som ägt
rum inom folkförbundet under
1950-talet. Den invalspolitik som
följts hade undan för undan totalt
urholkat den ställning, som de ledande makterna inom den fria
världen tidigare hade intagit i FN :s
rådslag. I stället hade tyngdpunkten i förbundsförsamlingen kommit
att glida över till de allt talrikare
nya nationerna från Asien och
Afrika. Detta var ur två synpunkter allt annat än lyckligt. Avgö-
randena i New York domineras numera med blotta antalets rätt av en
grupp stater, vilka så gott som alla
saknar såväl de nödiga militära och
ekonomiska resurserna för att bära
upp ansvaret som den vana vid
internationell politik, vilken kräves
för att objektivt och realistiskt bedöma läget. Dessa staters ledare
har vidare ideligen tenderat att i
avgörande situationer svika fredens
och frihetens sak till följd av
skilda orsaker såsom gamla fördomar och rancuner mot västmakterna och ren rädsla för Rysslands
makt och brutalitet.
Det var emellertid på dessa
mindre staters röster, som Dag
Hammarskjöld under senare tid
alltmera ansåg sig nödsakad att
bygga upp förbundets och sin egen
position. Det är f. n. ej lätt att avgöra, om han därvid helt leddes
av uppfattningen, att detta var det
enda möjliga i det förändrade
maktläget, eller om han verkligen
hoppades att på sådant sätt kunna
åt generalsekreterarämbetet bygga
upp en egen maktposition, på
längre sikt oberoende av de båda
rivaliserande stormaktsblocken.
De senaste månadernas händel- 446
ser visar klart, att denna förhoppning, om den fanns, byggde på
illusioner. Särskilt betecknande är
»neutralisternas» uraktlåtenhet –
eller ovillighet – att vid sitt Belgradmöte fatta position mot den
ryska terror- och utpressningspolitiken ens när den tagit formen av
direkta hotelser med vätebomber.
Samma attityd framträdde i den
viktigaste bland dessa stater – Indiens – enträgna försök att i FN
sabotera de nordiska staternas försök att mobilisera världsopinionen
mot den ryska jättebomben. I
själva verket har emellertid spekulationerna i dessa länders stöd
vid flera tillfällen lett folkförbundets politik i en riktning, som innebär allvarliga faror för Västerns
maktställning och därmed för alla
folks sakerhet inför hotet från öster. Särskilt påfallande var detta
på hösten 1956, då FN i stort sett
försummade tillfället att på allvar
sätta in sin auktoritet för Ungerns
sak, för att i stället på ett mindre
lyckligt sätt ingripa i Suezkrisen
och därigenom tillfoga Englands
och Frankrikes internationella
ställning och inflytande ett troligen obotligt avbräck. Den senaste
tidens händelser har åskådligt visat, hur ihålig den av FN vid detta
tillfälle så omhuldade Nassers position i själva verket alltid varit
– alla hans imperialistiska luftslott till trots.
På samma sätt har önskan att
stå väl hos de afro-asiatiska staterna påverkat FN :s handläggning
av Kongofrågorna på ett föga lyckligt sätt. Det kan visserligen med
allt fog sägas, att den viktigaste
orsaken till förvirringen i Kongo
var Belgiens olyckliga beslut att
förhastat uppge sitt ansvar och sin
makt därstädes. Detta beslut torde
emellertid böra ses mot bakgrunden av mycket starka påtryckningar från den s. k. världsopinionen och ej minst från Belgiens viktigaste bundsförvanter. I alla händelser hade det sakligt naturliga här
varit, att FN klart hade sökt att
samverka med de förhållandevis
måttfulla och Europavänliga krafter, som trots allt fanns i Kongo,
att så snart som möjligt sätta destruktiva faktorer av typen Lumumba och Gizenga ur spelet och
att utnyttja kolonialmakternas, i
detta fall främst Belgiens, erfarenhet och sakkunskap. I stället har
FN, ofta i bryska former, tagit
parti mot belgarna och mot Katanga. Under sådana förhållanden
har Kongofrågorna förblivit hopplöst tilltrasslade, och FN har trots
sin snarast antieuropeiska politik
haft den allra största svårighet att
upprätthålla ens ett nödtorftigt
samarbete med de mest militanta
och nyimperialistiska afrikanerna
av typen Nkrumah eller Sekou
Toure. Ironiskt nog kom just denna
egentligen föga västorienterade politik också att utlösa Moskvas
bannbullor mot generalsekreteraren.
Den rent akuta kris, som Hammarskjölds plötsliga och tragiska
frånfälle utlöste inom FN, har åtminstone för tillfället bilagts genom valet av den utifrån sett alldeles färglöse burmanen U Thant till
generalsekreterare för återstoden
av Hammarskjölds ämbetsperiod.
De mest extrema ryska försöken
att lamslå FN hade därmed avvisats. Å andra sidan så att säga
kodifierar arrangemanget vissa av
de negativa tendenserna i utvecklingen. Alldeles oavsett formaliteterna är Thants befogenheter och
möjligheter till en självständig insats vida mindre än Hammarskjölds. Vidare har Västern- sannolikt slutgiltigt – utestängts från
den högsta FN-ledningen, och för
Europas del synes det tveksamt,
om det ens blir företrätt bland
undergeneralsekreterarna; om det
skulle bli det, sker det troligen
blott i paritet med satellitblocket!
Neutralismen har även formellt
satts i högsätet med detta val. Endast framtiden kan visa, om Thant
i sin nya, internationella egenskap
förmår frigöra sig från de kraftlöshetens dogmer, som styr Burmas
och dess meningsfränders politik.
Man behöver emellertid blott göra
tankeexperimentet att förutsätta
en öppen aggressionshandling från
östs sida i stil med Koreafallet
1950. Finns det någon, som på allvar räknar med att det nuvarande
447
FN skulle vara i stånd till den
långtifrån betydelselösa insats,
som Trygve Lies FN ändå gjorde
då?
Det är endast naturligt, om det
inför denna utveckling ej saknas
stämmor i Förenta staterna, som
råder Washington att inte längre
bygga sin politik på FN utan i stället främst försöka få till stånd en
effektiv och slagkraftig sammanslutning av sådana stater, vilka har
viljan och förmågan att verkligen
taga ansvaret för att rädda friheten
i världen ur större faror, än den
någonsin hittills har ställts inför.
Och i själva verket borde ingen
kunna sväva i tvivelsmål om att
den enda garanti för freden och friheten, som f. n. finns, ej ligger i
FN utan i Västerns militära styrka.
Detta gäller även beträffande de
mindre stater, vilkas geografiska
och politiska förhållanden ej bedöms tillåta dem att inträda i den
stora försvarsgemenskapen. För
dem tillkommer därjämte alldeles
särskilda anledningar att i tid se
om sina försvarskrafter och sin
försvarsberedskap för att i möjligaste mån kompensera den självvalda avsaknaden av garanterad
och förberedd militär undsättning. Denna problemställning har
i stigande grad aktualiserats under
1961.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner