Print Friendly

Kring valets stridsfrågor

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRING VALETS
STRIDSFRÅGOR
DEMOKRATIENs bärande princip är dels partiernas fria tävlan
och dels deras ansvar inför valmännen, i Sverige de 4,5 miljonerna
röstberättigade männen och kvinnorna. Men det har ofta varit
si och så med detta folkliga ansvarsutkrävande. I stället för att
blicka tillbaka ha väljarna gärna velat se framåt. De fetaste och
rundhäntaste löftena ha tilltalat mera än rannsakan om det förflutna. I den trygga känslan härav ha socialdemokraterna alltid
i valtider till överbelamring fyllt sitt skyltfönster med sociala reformer. Så även i år. Treveckorssemestern-som partiet i våras
var med om att avstyrka och som dess ledande tidningar då avrådde! – har sålunda till oerhörd förvåning blivit affischernas
slagnummer. Socialdemokraternas väljare ha nästan obesett beviljat decharge för gångna räkenskapsår och ställt ut en blankofullmakt åt partiledningen för den nya perioden.
Åven om det är de röstberättigades självklara plikt att vid valet
mellan partier och personer fästa avseende vid den utfästa politiken under de år, som valet avser, kan det väl i år inte rimligen
vara möjligt för dem att undgå att även reflektera över den
gångna perioden och dess system. Svenska folket är inte så tanklöst, att det inte nästan dagligdags måst fråga sig, varför inte allt
gått efter tvärsäkra beräkningar och varför regleringssamhället
så långt ifrån att avta efter kriget tvärtom tilltagit under fredsåren. För att citera ett uttryck från Qualunquepartiets ledare i
Italien eller anknyta till ett uttalande av en kvinnlig talarinna på
det engelska Labourpartiets senaste kongress kan man fråga,
varför även vi svenskar »fått det sämre, sedan vi fått det bättre»-
basåret för jämförelsen är lämpligen 1938, kanske det sista relativt
idylliska året i vår historia.
På nyåret 1945 – då krigets slut siktades – skrev Gunnar Myrdal i sin bekanta apokalyptiska introduktionsuppsats i Tiden:
»Vårt parti har dock en linje och en praktisk plan, klarlagd i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Och vi har makten.» Han tillade:
313
..f
Kring valets stridsfrågor
»Vårt partis politiska ställning kommer att vara undergrävd, om
vi misslyckades med vår ekonomiska efterkrigsplanering.»
Kan någon mer på allvar hävda, att regeringspartiet lyckats
med sin »ekonomiska efterkrigsplanering» T Rimligtvis inte. För
det första gäller, att utvecklingen löpt i andra banor än efterkrigsplaneringskommissionen under hr Myrdals egen ledning föreställde sig. För det andra har regeringen under den korta tiden
av tre år hunnit rubba grundvalarna för Sveriges tidigare ekonomiska stormaktsställning. Detta är den nakna verkligheten. Det
är härtill, som väljarna ha att ta ställning.
Naturligtvis har regeringen efter den långa krigsavspänningen
och under världens ekonomiska efterkrigskaos haft stora svårigheter att bemästra. Vilket parti som än suttit vid rodret skulle
ha mött dem. Men den nuvarande inflationskrisen har visat, att
varken 27-punktsprogrammet eller socialistisk planhushållning
räckt till. Problemet är, om inte just de försvårat krisens bekämpande. När regeringen inte längre hade i ryggen samma högkonjunktursvind som på 30-talet efter vändningen i dåvarande
kris, har den inte avslöjat någon högre kompetens eller något
större förutseende. Dess övertro på statens centraldirigerande
omnipotens har i stället steg för steg fört oss in i reglerings-Sve- ‘
riges återvändsgränd. Från i stort lika goda utgångspunkter har
det socialiststyrda Sveriges ekonomi bräckts, medan – såsom inte
minst ett par utredningar i Dagens Nyheter påvisat – Schweiz
med sin samlingsregering, där de borgerliga ha majoritet, alltjämt
har sin internationella handlingsfrihet i ograverat behåll och där
folkets- hela folkets, även de förborgerligade arbetarnas – levnadsstandard reellt torde vara högre.
Mot bakgrunden av det famlande och den valhänthet, som regeringen nu trots alla omskrutna beredskapsplaner lagt i dagen, får
man även ett annat perspektiv på den krispolitik, som socialdemokraterna förde 1932-33 och som enligt deras egen propaganda då
räddade landet. Om denna har dock hr Myrdal – fortfarande i
Tidenuppsatsen 1945- fällt den kalmerande domen att »konjunkturutvecklingen redan var i vändning», när krispolitiken satte in,
att »den nya konjunkturpolitiken fick kanske mera tack än den
var förtjänt av», att det »förvisso» kan sägas att »vi» – d. v. s.
socialdemokraterna – »hade en alldeles otroligt följesam tur»
o. s. v. Med stöd av dessa Myrdalscitat om 1933 års krispolitik –
samt om man besinnar de negativa resultaten av den Erlanderska
regeringens krispolitik, kan man knappast säga något mildare än
314
..
· . .:

Kring valets stridsfrågor
att det icke finns mycket kvar av den socialistiska planeringens
nimbus. Det är betecknande, att socialdemokratien tillvann sig väljarnas största förtroende 1940, sedan partiet under fyra år i stort
sett avstått från att föra socialistisk politik och nöjt sig med att
föra blott socialpolitik med hjälp av det dåvarande borgerliga
samhällets fortlöpande välståndsstegring.
Vi skola inte här gå närmare in på den ekonomiska krisen eller
på regleringssamhällets allbekanta fordringar. Vi vilja blott göra
några korta konstateranden.
Den samhällsekonomiska balansens återställande ingår i allas
program. Härför fordras det först och främst en ökad produktion.
Men hur skall denna nå önskad omfattning, så länge importen av
råvaror, maskiner och drivmedel måste begränsas av brist på
hårdvalutor, så länge krisapparaten tar orimligt stor del av produktivkraften och nationalinkomsten i anspråk, så länge investeringsverksamheten för näringslivets utbyggnad måste inskränkas,
så länge kapitalbildningen för framtiden hämmas till följd av den
diskriminatoriska beskattningen, så länge beskattningen för övrigt
skapar fruktan för arbete, så länge företagslusten kringskäres av
en massa byråkratiska statsingripanden, så länge transportväsendet på grund av bilrestriktionerna är nedrustat, så länge varubristen åstadkommer stockningar i tillverkningarna och så länge
arbetskraftsbristen skapat en överrörlighet under den fulla sysselsättningen, vilken i sig själv visat sig produktionsbegränsande och
dessutom hinderlig för en i den nutida tekniska arbetsprocessen
nödvändig yrkesutbildning~ Man talar alltid varmt för ökad produktivitet, men säger det med nya rasslande bojor. Redan nu spå-
ras i vissa fack tecken till en arbetslöshet såsom en följd av importkrisen.
Det gamla borgerliga samhället var förvisso inte utan fel och
brister, brister som näringslivets framsynta ledare dessbättre alltmer blevo medvetna om och voro på väg att avarbeta. Men en
egenskap kan ej frånkännas det under dess sista halvsekel: det
var progressivt, nästan våldsamt om än ibland stötvis progressivt.
Vad som nu hotas är just denna vårt näringslivs expressionskraft. Vi stå på tröskeln till den deprimerande stagnationen. Hela
den gigantiska möllerska socialpolitiken har – som inte minst
hr Myrdal varit angelägen att understryka – till förutsättning
haft en fortsatt välståndsstegring. Men i stället för att kunna registrera denna stegring riskera vi att grundvalarna för vårt välstånd remnar, samtidigt som penningvärdet ytterligare dalar –
315
Kring valets stridsfrågor
faktiskt hur kronan alltsedan socialdemokraterna 1932 satte sig
fast i sadeln oavlåtligt sjunkit i värde, ehuru till en början mera
omärkligt, något som hjälpt dem att finansiera socialprogrammet.
Samhället i dess helhet likaväl som spararna bli de lidande. År
inte detta ett baggböleri med våra hopbragta tillgångar1 Hur ha
inte socialdemokraterna tidigare varit ivriga att lagstifta mot
detta slags skövling1 Hur långt har en generation i den fortlevande staten rätt att förstöra vad tidigare generationer idogt
samlat eller mödosamt byggt för eftervärlden1
Vi veta sedan länge, att väljarna aldrig någonsin få klart besked
i socialiseringsfrågor, hur mycket de än interpellera och trots att
deras rätt till insyn i socialdemokraternas planer rörande det
svenska samhällets framtida struktur måste betecknas som en
demokratisk minimifordran. Kvar står, att socialiseringserfarenheterna utomlands så långt man vet förskräcka. Väl kan nya former för producenternas samarbete bli nödvändiga – t. ex. på
grund av teknikens och kommunikationernas utveckling, främmande länders handelspolitiska förehavanden, organisationernas
stabilisering o. s. v.- men detta är något helt annat än den doktrinärna socialistiska omdaningenpå-för att citera kommunistiska
upprop – »marxismens beprövade grund» – enligt recept, utskrivna flera årtionden före teknikens oanade revolution på basis
av prognoser, som i förunderlig grad visat sig strida mot verkligheten.
Arets valstrid liksom de närmast föregående har stått i tecknet
av debatten om friheten. Vi erkänna gärna, att även ökad ekonomisk säkerhet för den anställde kan stärka dennes frihetskänsla.
Att frigöra honom från fruktan för nöd, arbetslöshet, sjukdom etc.
är därför även för borgerliga ett led i frihetens befästande. Men
den ekonomiska tryggheten utgör ingen borgen för politisk frihet;
tänk bara på kastväsendet! Det är dock inte om önskligheten av
största möjliga ekonomiska eller sociala frihet för den enskilde,
som meningarna nu bryta sig.
Det gäller först medborgarnas och enkannerligen näringslivets
frihet från reglementerande förmyndarskap. Vår tids människor
förtjäna inte ödet att uppleva en epok, som – efter stenåldern,
bronsåldern etc. – skulle kunna kallas blankettåldern.
Därnäst gäller det att förebygga att det centraldirigerade samhället inkräktar på de medborgerliga rättigheterna eller de konstitutionella garantierna. Vi tro alls inte, att någon dylik frihetsinskränkning avses, hur maktfullkomligt det maktägande partiet
316
.t
Kring valets stridsfrågor
understundom än kan uppträda. Men regleringsstaten bär inom
sig en inneboende tendens till maktkoncentration. För att blott
hålla sig till det konstitutionella eller parlamentariska fältet- har
inte Hayecs förutsägelser i boken »Vägen till träldom» redan visat
sig sanna~ Riksdagen som sådan hade inte något inflytande över
valutareserven, ställdes utanför importregleringen, fick först i
efterhand godkänna teckningen av missväxtsubventionerna till
jordbruket och diskutera prissättningen för massaexporten; likaså
ställdes riksdagen inför fait accompli när det gällde indragningen
av slakteritillstånd, d. v. s. frånhändande av ett näringsfång; riksdagen har inte nämnvärt kunnat påverka priskontrollen eller konsumentbeskattningen via clearingkassor eller andra regleringsåtgärder, och dess direktiv om penningpolitiken har inte alltid
respekterats. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det är inte
här fråga om, huruvida alla dessa åtgöranden varit oundvikliga
eller inte. Problemet är, om folkrepresentationen längre har möjligheter att utöva ett bestämmande inflytande över landets ekonomiska politik, d. v. s. över folkets väl och ve. Svaret är, att
makten har lämpats över till regeringen och dess trogna parlamentariska stöd; minoriteten kan naturligtvis rösta nej, om frågan
verkligen förelägges riksdagen, men den äger vanligen inte det
sakliga detaljmaterialet för att kunna presentera fullständiga
alternativ.
Till det väsentligaste i friheten hör också rättssäkerheten. Sedan
förvaltningen – verk, kommissioner och nämnder – blivit än mer
ingripande i gemene mans liv än domstolsväsendet, är det mer än
någonsin ett allas intresse att förvaltningen blir objektiv, enligt
det bästa i gamla svenska traditioner. Allmänheten skall veta att
ingen mannamån får förekomma. Montesqieu’s ord faller i minnet: ))När i ett rike man har större fördel av att göra sin cour,
sin uppvaktning, än att göra sin plikt är allt förlorat.)) Fördenskull krävs det bl. a. att ämbets- och tjänstemän – utom att arrställningsförmånerna bli sådana att de goda krafterna lockas –
tillsättas efter objektiva grunder, inte efter politiska och partinitiska intressen. Det var dock symptomatiskt att motionen i år
om besvärsrätt vid kommunala tjänstetillsättningar demonstrativt
avslogs.
Den nationella frihetens bevarande kan under den nya fyraårsperioden i den nuvarande block- och ideologikampen utsättas för
de allvarligaste hot. Det är naturligt att detta framkallat ängslan
och oro och debatt. Så allvarliga torna sig riskerna att en sam- 317
K ri.ng valets stridsfrågor
lande svensk linje in i det längsta måste eftersträvas. Allra minst
får det dock bli en samling, som köps till priset av ideer och livsåskådningar. Vi voro många som kände oss kränkta i våra samveten, när Sveriges utrikesminister hösten 1945 – i interpellationsdebatten om utlämnandet av de 160 balterna – från papperet
läste upp en vänlig maning till de undertryckta baltiska folken
att finna sig tillrätta med inkräktarna; kan man gå längre i relativism~ Vi förstå vidare inte, hur Sveriges utrikesminister kunnat betrakta utformningen av den rysk-finska pakten såsom vårt
land alldeles ovidkommande. Vi inse inte heller, hur en demokrat
kunnat såsom utrikesministern tveka i valet mellan »dollarkapitalism» och sovjetdiktaturen-å ena sidan trots alla ofullkomligheter och egenheter folkfrihetens vidöppna föregångsland; å andra
sidan enpartisystemets, utsvettningens, polisväldets och de många
miljonerna slavarbetares avspärrade jätterike. Det kan omöjligen
rälmas den svenska socialdemokratin till förtjänst, att den egentligen först i fjol höstas tog bladet från munnen gentemot kommunisterna och ryska metoder. Allra minst har den socialdemokratiska konjunkturbetonade utrikespolitiken under dessa år uppfyllt sedermera handelsminister Gunnar Myrdals tes, inskriven i
den nämnda uppsatsen, nämligen »att [i den internationella politiken] förena en sanningskär illusionslöshet med en djärv trosfasthet mot traditionsfästa ideal».
318

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner