Print Friendly

Kring norden

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRING NORDEN
DET är mycket naturligt, att Folkförbundets iråkade obestånd
aktualiserat det nordiska problemet. När Folkförbundets kollektivsystem förlorat all kreditvärdighet, ha många flytt tillbaka till
Norden och skyndat sig att söka ersättningen i nordisk samverkan.
Säkerligen har frågan om Norden diskuterats lika mycket under
de senaste månaderna som tidigare under lika många år. Särskilt
den försvarspolitiska debatten har härvid stått i förgrunden.
För vår del ha vi i redaktionella artiklar 1936, alltså innan den
nordiska försvarsfrågan började allmänt dryftas, framlagt vår
uppfattning om behovet av försvarssamverkan mellan de nordiska
staterna. Vi framhöllo då önskvärdheten av att Sverige såsom den
största av de nordiska staterna toge initiativet till förberedande
förhandlingar om eventuellt gemensamt militärt uppträdande i så-
dana situationer, då ett gemensamt försvarsintresse kunde stå på
spel, exempelvis rörande den ekonomiska försvarsberedskapen, spärrarrdet av Bälten och Sundet samt skyddet av övre Norrland med
dess naturtillgångar. Vi hävdade lika bestämt, att dessa förhandlingar ej finge avse att skapa några förpliktande fördrag om
ömsesidigt bistånd, för vilket tiden ingalunda vore mogen redan
på grund därav att ömsesidigheten i hjälp ej kan presteras så
länge icke alla nordiska stater känna ansvar för sitt eget försvar.
Vi ansågo det vidare vara icke minst ett vitalt svenskt intresse
att Ålandsöarna genom ändring av förbudskonventionen befästes,
något som med god vilja lätt borde kunna genomföras utan att
svenskheten· på ögruppen behövde förlora sin skyddade ställning.
Vi kunde bland andra gemensamma nordiska intressen ha tillagt
tryggarrdet av en verkligt högmodern, internationellt oberoende
nordisk flygplanstillverkning.
Ända till för något år sedan ansågs det tillhöra blott de akademiska diskussionerna att tala om Nordens behövliga försvarspolitiska profylax. Bortser man från de officiella överläggningarna
om den ekonomiska försvarsberedskapen torde veterligen något
237
Kring Norden
nordiskt samarbete på det militära området ej ha etablerats. I
den svenska riksdagen har ifrågavarande spörsmål icke diskuterats; Norden som militär faktor har på åratal knappast ens
nämnts, bortsett från några rapsodiska inlägg av typen insändare
i årets remissdebatt. I februari gjorde dock en yngre generalstabsofficer ett mycket uppmärksammat inlägg i fråga om »kalotten» i
norr, Ålandsfrågan och Sundet. Och kort före det nordiska utrikesministermötet i april i Oslo framlade excellensen Sandler i radio
ett slags nordiskt försvarsprogram, diiri han förordade vissa förberedande militära överläggningar utan förbindande natur och dessutom, låt vara i diplomatiskt omskrivande ordalag, gav Danmark
en vink om dess plikt att stärka sitt yttre värn. I Ålandsfrågan
gav utrikesministern intet klart besked om den svenska regerjngens hållning, men det är v~il icke antagligt, att frågan kunnat
förbigås vid samtalen mellan hrr Sandler och Holsti. De flesta
torde varken ha mycket att tillägga till eller invända mot excellensen Sandlers program.
Likväl kan tidsläget göra det lämpligt att anknyta några
strödda reflektioner till den senaste tidens diskussion.
Norden som mental enhet är otvivelaktigt i detta nu en realitet.
Professor Sven Tunberg har i ett (i Nya Dagligt Allehanda sedermera publicerat) tal i Bergens radio använt just ordet roalitet till
rubrik. Professor Tunberg skildrade i en snabböversikt, hur nära
den nordiska tanken var sitt förverkligande under medeltiden, innan århundradens broderkrig och nationalhat sprängde Norden;
på 1600-talet levde dock den nordiska tanken åter opp och utvecklades steg för steg, tills skandinavismen bröt igenom. skandinavismen bestod ej sitt politiska prov vid dansk-tyska kriget 1864. Men
»den inre livskraften i de skandinaviska strävandena visade sig
emellertid i denna stund. skandinavismen tillintetgjordes ej, den endast ändrade karaktär. Från att förut hava varit litterärt-kulturell
och politisk blev den nu så att säga praktiskt-administrativ. De nordiska folken öppnade samverkan i fråga om post, om mynt, om lagstiftningsarbete på en mångfald områden, om sammanförande av
olika samhälls- och yrkesgrupper över allt Nordens land o. s. v. I stigande grad har denna samverkan sedermera alltji:imt fortgått.
Vi känna alla, hurusom det senaste världskriget för den nordiska
tanken blivit av utomordentlig betydelse. Inför världspolitikens på-
frestningar ha de nordiska folkens gemensamhet i intressen och naturliga förutsättningar ställt sig klarare än någonsin för alla tänkand.e sinnen. Dc nord.iska regeringarna ha sökt känning med. var- 238
Kring Norden
andra och vunnit enighet i angelägna yttre och inre spörsmål. De
enskilda samhiillsgrupperna i de olika nordiska länderna ha trätt i
förbindelse och skapat en mångfald rent nordiska organisationer.
För den nordiska sammanhållningen i det hela ha bildats särskilda
föreningar ‘Norden’, vilkas verksamhet för varje dag utvidgats och
blivit alltmer betydelsefull. Såväl officiellt som enskilt har koncentrationsrörelsen i Norden blivit av utomordentlig kraft, och problemen
rörande en nordisk sammanslutnings önskviirda natur ha på nytt blivit levande som under medeltidens århundraden.»
Med vilka förhoppningar kunna vi emotse vår nordiska framtid, fn1gar professor ‘runberg. Han svarar härå:
»Och vad som är av särskild betydelse är – vi komma här till det
väsentliga i vår lilla undersökning – att den nordiska släktskapsoch brödrakiinslan, mänskligt sett, synes ha fått just den speciella
utbildning, som tidigare efterlysts. Vi ha prövat våra brödrasinnen
i ont och gott, vi kiinna varandras förtjänster och fel, vi veta fullkomligt var vi stå, diir familjen är församlad. Och då, just då, när
vår släktkänsla genomgått sin verkliga luttring, framträder dess inre
halt och kraft starkare än någonsin.
Vi ha säkert alla en levande förnimmelse av att de band mellan
Nordens folk, som i dessa dagar blivit alltmer uppenbarade, äro i sin
art av oförgänglighetens viiv och väl iignade att lita till, då själva
grunden synes vackla för den allmäntmänskliga samlevnaden.
Jag fogar härtill endast några få ord. Den mänskliga kulturen har
otvivelaktigt i sina behärskande aspekter gått i allmäntmänsklig internationell riktning.
Från olika synpunkter ger vårt inre medvetande denna utvecklingslinje sitt erkännande. Men vi hava att i vårt handlande i förevarande
avseende tillämpa klok omsikt, ja låt mig säga, sann vetenskaplighet.
Den mänskliga själens sociala känslorasurser hava icke i motsvarande
mån utvidgats. De samhällsenheter, för vilka människan instinktivt
kan offra såviil liv som egendom, äro ännu starkt begränsade till den
egna staten eller något närmast diirutöver. För oss nordhor gäller
det att taga hänsyn till detta grundläggande faktum. Vi måste tillsvidare inrikta våra ytterRta ansträngningar mot en trängre krets.
Vad som under många års strävanden sten på sten byggts upp
är en nordisk kulturkrets. Dess realitet är nu desto mera levande,
som den varken är blott dynastisk eller blott akademisk utan
trängt djupt ned i folkmedvetandet En andlig, kulturell, social
gemenskap pä bredaste bas har uppstått. Det skulle vara självtillräcklighet av något nordiskt folk att ej vilja fortsätta på den
så lyckligt inslagna vägen, att ej vilja lära av varandras framsteg
och felsteg, att ej genom nytt, ömsesidigt utbyte berika sin egen
kultur. Det iir därför också med förvåning, som man – för att
239
Kring Norden
ta ett exempel- iakttagit motståndet i riksdagen mot motionerna
att genom ömsesidiga regler bana väg för en utväxling av lärare
och studenter vid de nordiska universiteten och högskolorna. Vad
är den nordiska kulturgemenskapen värd, om den icke skulle »uthärda» detta utbyte på områden, där en trångsynt nationalism kan
utmynna i en hämmande nationell förträngning. Och hur mycket
friskare och frimodigare skulle icke ett sådant öppet samarbete på
det vetenskapliga gebitet te sig än den instängdhet, som präglat
lösningen av språkfrågan vid Helsingfors’ statsuniversiteU
Ur den nordiska kulturgemenskapen har en allmän känsla av
nordisk ödesgemenskap framvuxit. Även den är en realitet, starkare än kanske någonsin tillförene i historien. Vi äro på väg hän
emot en nordisk Monroedoktrin. Åtminstone såtillvida är detta
giltigt, som Norden självt vill avgöra sina angelägenheter utan
utomståendes inblandning och alla angrepp mot en nordisk stat
måste av de andra staterna förnimmas som en kränkning av Norden i dess helhet och gemenskap.
Även de, som i likhet med oss förordat förberedande undersökningar i fråga om gemensamma nordiska försvarsspörsmål, måste
emellertid varna för en de överspända löftenas nordiska politik.
Sverige måste i första hand handla svenskt och låta svenska intressen bestämma hållningen. Det kan inte vara någon truism att
påminna härom. När man rekommenderar en politik,. som skulle
forma sig till eller likna en förpliktande militärallians mellan
de fyra staterna i Norden, borde man först kräva, att deras utrikespolitik ömsesidigt kontrollerades. Men ingen är beredd härtill. De nordiska staternas utrikespolitiska intressen kunna dock
kollidera. Hur svårt var det icke i januari att få Finland och
Danmark med på samma linje som Sverige i fråga om Nordens
hållning till sanktionssystemen Till följd av sitt läge har Sverige
i viss mån ett mindre utsatt läge än Danmark och Finland. Kan
Sverige under alla förhållanden gå i god för dessa staters utrikespolitiska aktioner~ Och även om det beträffande Sönderjylland
torde vara ganska uppenbart dels att gränsen mellan Danmark
och Tyskland år 1920 drogs klokt och rättvist, dels att den tyska
minoriteten i de nya danska områdena föredömligt behandlas, kan
icke rimligen den fordran ställas, att det lilla Sverige skall mäkta
garantera den nya gränsen, allra helst om med Tyskland jämbördiga stater nu liksom på 1860-talet skulle lämna Danmark åt sitt
240
Kring Norden
öde. Allra minst kan det vara tänkbart- såsom professor Eli F.
Heckscher inskärpte i sin uppsats om »Sveriges neutralitet» i föregående häfte- att Sverige kan ställa några militära prestationer
i utsikt i andras nöd utan att dessa det minsta vinnlägga sig om
att kunna lämna Sverige motsvarande hjälp.
I sitt tal till riksdagen den 8 december 1863 yttrade Karl XV de
mycket bekanta, av statsråden i hans mun lagda orden: »l makternas rådslag skall jag alltid söka att lägga de förenade rikenas ord
i rättvisans vågskål. Det må icke av oss begäras, att vi däruti
skola lägga jämväl vårt svärd, utan att beräkna, huruvida ändamålet kan vinnas genom de medel, som stå oss tilf buds.» Den
realism, som talar ur dessa ord, bör gälla som motto även för våra
dagars nordiska politik.
Men är detta utgångspunkten och grunden, måste man i våra
dagar, icke minst med hänsyn till det moderna luftkriget, göra
klart för sig, att svenska intressen i vissa situationer kunna sammanfalla med nordiska. Det är ingen svårighet att förutse fall,
då gemensamma intressen kunna hotas eller kränkas och en militär samverkan kan bli en nödvändighet. Just för sådana beräkneliga fall bör en förutseende försvarspolitik i tid planläggas.
»En beredskap, som icke behöver sättas i funktion, är bättre än
en improvisation, till vilken nöden själv tvingar» -dessa utrikesministerns ord kunna icke nog starkt understrykas. I synnerhet
kan det svårligen tänkas, att en stat i Norden numera skulle kunna
svika en annan, angripen nordisk stat genom att underlåta att
lämna allt det ekonomiskt-materiella bistånd, som kan lämnas.
När statsråden för någon tid sedan förklarade sig icke vilja på förhand och under alla förhållanden fritaga Sverige från att delta i
sanktioner, kan man se någon rimlig mening däri endast om de
med sina yttranden avse att icke ställa Sverige utanför kollektiva
repressalier mot en stat, som kränkt Nordens integritet och intressen. Om några stater måste presumera sitt deltagande i sanktioner
av denna anledning, måste det vara Nordens.
Nämndes för några år sedan blott orden nordiska försvarsintressen, var man i radikala kretsar genast färdig med slagordet
aktivism. Det anmärkningsvärda och det glädjande är omsvängningen i dessa läger till förståelse för att Sveriges försvarsintressen kunna ligga utanför gränsrösen och tremilsgränsen. Med
den optimism, som man ofta går till verket när man på samma
håll söker bedöma utrikespolitiska ting, synes man emellertid be- 241
Kring Norden
nägen att överskatta den kraft, som Sverige kan sätta in, och
därmed också förstora den uppgift, som Sverige kan påtaga sig.
Främst ideologiska motiv anföras, när Sverige tilldelas sin stora
roll. Det är ett nytt slags aktivism, som framträder, denna gång
dock icke så mycket med Sveriges intressen för ögonen som desto
mera vissa världsåskådningar. Den nyaste aktivismen är en gengångare från förra seklets mitt. Då utlöste den sig starkast i kraven på Sveriges uppslutning under Krimkriget kring västmakterna i deras strid mot tsardespotismen. Då liksom nu tänkte man
mera på vinstchansen än på olycksrisken. Då liksom nu talade
man om ett förbund med de makter, som »representera civilisationen, friheten och framåtskridandet». Men då behövdes det en
J. A. Hazelius’ varning för försvarsväsendets brister, innan stridslystnaden något dämpades. Å ven om svenskt försvar i denna dag
håller på att effektivt stärkas och även om försvarsstriderna i vårt
land för tillfället bragts ur världen, vore det säkerligen ingen
svårighet för en nutidens Hazelius att påvisa, att våra militära
resurser för dagen föga lämpa sig för krig mod stormakterna.
Om allt varit gott och väl, hade regeringen säkerligen oj så brådstörtat utlovat en proposition om extra försvarsförstärkningar.
Även däri borde ligga en varning till nutidens aktivister mot
krigiska åtbörde1; och on löftespolitik, som blott kan sluta med
löftesbrott.
242

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner