Print Friendly

Kring det brittiska underhusvalet

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


KRING DET BRITTISKA
UNDERHUSVALET
Av docenten NILS ANDREN
DET brittiska underhusvalet i februari detta år är i många hänseenden anmärkningsvärt. Nomineringarna visade att valstriden
skulle bli hård. Kandidatantalet, 1868, var det största som någonsin ställts upp vid ett underhusvaL Antalet valkretsar, i vilka
blott en kandidat nominerades (»nncontested constituencies»), var
mindre än vid något föregående val. Blott två Ulsterunionister
(konservativa anhängare av unionen mellan Storbritannien och
Norra Irland) kunde redan efter nomineringsdagen den 13 februari
betrakta sig som ledamöter av det nya underhuset.
Som jämförelse kan nämnas, att antalet kandidater vid 1945 års
val var 1679 och att tre av dessa valdes utan motståndare. Men
samtidigt som kandidatantalet sålunda var mycket lägre än i år,
var antalet mandat, som skulle besättas, större. Medan vid årets
februarival 625 platser skulle fyllas var motsvarande antal 1945
icke mindre än 640. Det tidigare största antal kandidater som uppställts vid ett underhusval är l 772 (1929). Antalet »uncontested
seats» uppgick då till sju. Liksom i år berodde det stora kandidatantalet 1929 på att liberalerna utvecklade stor aktivitet och förde
fram icke mindre än 512 kandidater, en kraftansträngning som de
sedan dess aldrig lyckats upprepa.
Labour ställde vid årets val upp 617 kandidater. Blott i sju hopplöst konservativa valkretsar på Norra Irland och i talmannens
valkrets (Hexham i Northumberland) avstod regeringspartiet från
att deltaga i valstriden. De rent konservativa kandidaterna var
568, men till deras antal bör egentligen också läggas 53 kandidater,
som uppträdde under skiftande beteckningar såsom »Conservative
and Liberal», »Conservative and National Liberal», »National Liberal and Conservative» och »Liberal and Conservative». Av de 53
kandidaterna hade blott 14 nationalliberaler en egen, från de konservativas skild partiorganisation bakom sig. Samtliga 621 kandi- 213
Nils Andren
dater kan betraktas som ett enda konservativt block. I en av de
valkretsar i vilka de konservativa icke förde fram kandidater
ställde- utan framgång- en oberoende kandidat upp, som sedan
1945 avfallit från Labour. En annan kandidat, som icke bekämpades
av de konservativa, var talmannen, vilken icke hade någon officiell partikandidat emot sig. År 1945 hade han ställt upp såsom
konservativ kandidat men i år valde han att beteckna sig partilös.
Liberalerna gjorde i år ett nytt stort upplagt försök att återerövra sin gamla ställning i brittisk politik. De ställde upp 475
kandidater och koncentrerade sig särskilt på de engelska stadsvalkretsarna (»London Boroughs» och »English Boroughs»). Också
kommunisterna gjorde betydande ansträngningar för att stärka
sina positioner och förde fram 100 kandidater, vilket var nära fem
gånger så många som 1945. Bland övriga kandidater märktes fem
ur Labour vid skilda tidpunkter utstötta parlamentsledamöter, som
nu gick under beteckningen »Labour Independent», walesiska och
irländska nationalister och republikaner samt skotska nationalister.
När valresultatet den 10 mars förelåg fullt klart, hade Labour
fått 315 mandat, liberalerna nio och de konservativa 298. De återstående tre mandaten fördelades på talmannen och två irländska
nationalister. Labours tidigare majoritet, som gav partiet 152 mandats övervikt över varje annan kombination, har sålunda åtminstone på papperet minskats till fem. I själva verket är den något
större, eftersom varken liberaler eller irländska nationalister kan
räknas till regeringspartiets ovillkorliga motståndare och i varje
fall icke till de konservativas obetingade anhängare. Dessutom
måste talmannen borträknas.
Den i mandathänseende väldiga tillbakagången för Labour motsvaras icke av någon större förändring i dess procentuella andel i
valmanskåren sedan 1945 års val. Mot 48,5 procent vid det första
efterkrigsvalet svarar vid årets februarival något mer än 46 procent. Det ligger som bekant i majoritetsvalsystemets natur att små
förskjutningar i valmanskåren ger mycket stora utslag vid mandatfördelningen. Samma företeelse kan belysas av de konservativas
stora frammarsch. Det konservativa blockets mandatökning uppgår till 85, men den procentuella andelen i valmanskåren har icke
stigit mer än omkring tre och en halv procent till 43,5 procent.
Liberalerna har förlorat två av sina 11 (12 om ett mandat i de nu
214
~··
– Kring det brittiska underhusvalet
avskaffade universitetsvalkretsarna medräknas) mandat i det
gamla underhuset. Deras procentuella andel i valmanskåren är
praktiskt taget oförändrad. Den var 1945 9,0 procent och blev i år
9,1 procent. I själva verket innebär dock årets något större siffra
en tillbakagång, ty liberalerna ställde i år upp 78 kandidater mer
än 1945. Partiet skulle, om valsättet varit proportionellt (och om
hela landet varit en enda valkrets), ha fått mellan 50 och 60 mandat och därmed ha blivit allsmäktig vågmästare i det nuvarande
underhuset. Dess öde har än en gång demonstrerat de små partiernas hopplösa situation under det brittiska valsystemet, och det är
därför inte förvånande, att de liberala är de främsta protagonisterna i Storbritannien för en övergång till något slag av proportionell representation. Kommunisternas motgångar blev ännu större
än liberalernas. Ar 1945 hade de fått två av 21 uppställda kandidater valda (i Mile End, en numera försvunnen valkrets i östra
London, och i West Fife i norra Skottland) och erhållit nära en
halv procent av de avgivna rösterna. Vid årets val blev samtliga
kandidater utslagna, och andelen i elektoratet sjönk trots det stora
antalet uppställda kandidater till 0,3 procent.
De anförda röstprocentsiffrorna från 1945 och 1950 års val synes
vara väl jämförbara. Antalet valkretsar, i vilka endast en kandidat
uppställdes, var såsom redan nämnt vid det förra tillfället tre och
vid det senare två. Av dessa kretsar var en >>nncontested» vid båda
tillfällena (Armagh, Norra Irland). Den andra valkrets, som icke
var omstridd vid årets val (Antrim North, Norra Irland), tillhörde
1945 dubbelvalkretsen Antrim, som numera delats. I denna val• krets ställde blott en labourkandidat upp mot två tories. I själva
verket uppgav Labour sålunda även i denna valkrets år 1945 ett
mandat utan strid till de konservativa, trots att det i valstatistiken
icke redovisats som obestritt. De två övriga valkretsar som 1945
besattes utan valstrid var säkra Labourkretsar (Scotland-valkretsen
i Liverpool och Rhondda West i Wales). I de vid båda valtillfällena
obestridda kretsarna fick Labour 1950 icke fullt 45 000 röster mer
än 1945. De konservativas röstvinst var 1632.
Denna skillnad i röstutfallet inom de icke omstridda valkretsarna
motsvarar föga mer än en tiondels procent av samtliga avgivna
röster. Den spelar därför ingen praktisk roll. En annan faktor
som kan försvåra en mycket exakt jämförelse mellan valutfallen
1945 och 1950 är att den dubbla rösträtten avskaffats mellan de
båda valen. Genom ”Representation of the People Act, 1948, berö-
vades universiteten sin speciella representation, och dessutom för- 215
Nils Andren
lorade sådana personer som har lokaler för yrkesverksamhet i
annan valkrets än den där de bor, rätten att rösta i högst två
kretsar. Universitetsrösterna spelar i detta sammanhang ingen roll,
ty de har borträknats från 1945 års siffror vid den här gjorda jämförelsen. »The business premise votes» redovisas däremot icke i
tillgänglig statistik på ett sådan:; sätt att de kan fråndragas den
totala röstsumman. Men antalet sådana dubbelröster var icke särskilt betydande och torde icke spela någon större roll för den jämförelse som här gjorts.
Vid 1945 års val lyckades också några andra småpartier än liberaler och kommunister erövra enstaka mandat. Av dessa återstår
blott de irländska nationalisterna, som med något reducerad majoritet behållit de katolikdominerade Ulsterkretsarna Fermanagh
och Tyrone. Det oberoende arbetarpartiet (Independent Labour
Party), som efter sin brytning med Labour 1931-32 gick fram med
egna kandidater, fick 1945 tre av fem kandidater valda, samtliga
i Glasgow. Under den sista parlamentsl,lerioden försvann partiet
helt ur underhuset; ett mandat förlorades vid ett fyllnadsval 1948,
och partiets två återstående underhusledamöter inträdde i Labour
Party. Vid årets val uppställdes inga kandidater under beteckningen det oberoende arbetarpartiet. Också det lilla, under kriget
bildade partiet Common Wealth, som 1945 fick en av 23 uppställda
kandidater invald, har uppgått i arbetarpartiet. Common Wealths
grundare och ledare, sir Richard Acland, blev 1945 utslagen men
invaldes 1947 som labourkandidat vid ett fyllnadsval i Gravesend,
och även den ende 1945 invalde representanten för partiet har gått
över till Labour.
Arets val uppvisar en påtaglig koncentration till de stora partierna. Labour har sugit upp de röster som tidigare tillföll socialistiska smågrupper och kommunisterna har gått tillbaka. Liberalerna har trots stora ansträngningar icke lyckats attrahera nya
väljare. I stället har uppenbarligen sådana röster som 1945 gick
tillliberalerna i viss utsträckning tillfallit de båda stora partierna.
Det konservativa partiets stödgrupp National Liberals har också
minskat i styrka. Tendensen till koncentration bestyrkes också av
de politiska vildarnas försvinnande. Efter 1945 års val betecknades
alltjämt 14 ledamöter som »independents». Hälften av dessa representerade de nu avskaffade universitetsvalkrctsarna. Efter februarivalet återstår blott en vilde, nämligen talmannen, vilken
dock icke kan jämföras med de 14 oberoende ledamöterna i föregående underhus. Såsom talman var han nämligen lika partilös
216
Kring det brittiska underhusvalet
1945 som 1950, trots att han vid det förra tillfället gick under konservativ partibeteckning. t
Valets påtagligaste tendens är förskjutn”ingen från vänster till
höger. Den har tagit sig uttryck inte bara i de konservativas frammarsch utan även i kommunisternas tillbakagång och utplånande
ur underhuset och i de misslyckade försök att behålla sina mandat
som gjordes av de under de sista åren ur Labourpartiet utstötta
»rebellerna» (Hutchinson, Pritt, Platt-Milis, Zilliacus och Solley).
Dessa blev samtliga besegrade av partitrogna labourkandidater.
Vad som anförts visar endast den partipolitiska förskjutningens
omfattning och karaktär i hela landet betraktat som en enhet. En
undersökning av förändringarnas storlek i olika delar av landet
möter större svårigheter. Vid en jämförelse av detta slag mellan
valresultaten 1945 och 1950 är det nämligen omöjligt eller olämpligt
att använda sig av sedvanliga valstatistiska indelningar. Valkretsarnas utsträckning har nämligen undergått avsevärda förändringar. Av 1945 års valkretsar återstår endast 80 i orubbat skick.
Av dessa är 51 engelska, 10 walesiska, 14 skotska och fem irländska.
De genomgripande förändringarna i valkretsarna har gjort också
en annan sedvanlig valstatistisk indelning mindre användbar- åtminstone när det gäller de engelska valkretsarna – som stomme
för en jämförelse mellan de båda efterkrigsvalen. Förändringarna
i denna indelning, som delar upp landet i stads- och landsbygdsvalkretsar inom de historiskt givna huvudområdena, framgår av
tabell l. Tilläggas må samtidigt, att denna indelning naturligtvis
måste betraktas som alltför schematisk för en mera nyanserad
undersökning av förskjutningarnas omfattning i olika delar av
landet.
Den förändrade valkretsindelningen kom till stånd genom Representation of the People Act, 1948. Som exempel på orättvisorna i
den 1945 följda indelningen kan nämnas, att landets minsta valkrets (Southwark i London) hade 14 055 väljare i sin röstlängd
medan den största (Renfrew i Skottland) hade 116 962. Båda valde
en underhusledamot. Vid 1945 års val uppgick valmanskåren i icke
mindre än 134 kretsar ej ens till 40 000 medan 97 valkretsar hade
över 70 000 väljare. I 51 valkretsar understegelektoratet 30 000 och i
43 översteg det 80 000. Särskilt London var påtagligt överrepresenterat. Inte mindre än 11 av de 13 enmansvalkretsar, vilkas elektorat
217
Nils Andren
1’abell1.
Valkretsarnas fördelning 1945 och 1950.
Antal mandat
Valkretsgrupp Skillnad
1945
l 1950
London Boroughs ……………….. 62 43 -19
English Boroughs ……………….. 216 248 +32
English Counties • • • • • • • • • • • • • • o • • • • • 232 215 -17
W elsh Boroughs ………………… ll lO – l
W elsh Counties …………………. 24 26 + 2
Scottish Burghs …………………. 33 32 – l
Scottish Counties • o • • • • o • • • • • • • • • • • • • 38 39 + l
N orthern Ireland • • • • • • • o • • • • • • o • • • • • 12 12 –
Universities • • • • • • o • • • • • • • • • • • • • • • • o. 12 – -12
Rumma l 640 l 625 l -15
understeg 20 000, låg inom London. Av dessa tillföll 10 Labour och
en de konservativa. Omfördelningen av mandaten har lett till att
de små valkretsarnas antal starkt reducerats. Ingen Londonkrets
vid årets val hade mindre än 40 722 väljare. Denna omständighet
har varit en väsentligt bidragande orsak till de konservativas stora
procentuella mandatvinst i Londonornrådet. Trots att Londonrnandaten nu minskat med 19, behöll partiet vid årets val 12 av sina
13 mandat från år 1945. Också överrepresentationen i flertalet återstående valkretsgrupper var påtagligt förmånlig för Labour. Trots
de konservativa förlusterna i form av cityrnandaten, den avskaffade rösträtten för affärslägenhetsinnehavare och universitetsrepresentationens försvinnande ansågs redan före valet, att enbart
ändringen i valkretsindelningen skulle ge dc konservativa mellan
20 och 30 nya mandat i hela landet.
skillnaderna mellan valkretsarna har genom 1948 års reform till
stor del utjämnats. Principen vid fastställarrdet av de nya valkretsarnas gränser har varit, att en kvot av 60 000 väljare skall
utse en underhusledamot. I själva verket är dock genomsnittsvalkretsens väljarantal 54 740. Kvoten har frångåtts, då så blivit nödvändigt för att icke splittra redan existerande kommunala enheter.
Av de 625 valkretsarna har 449 mellan 45 000 och 65 000 väljare.
Variationerna uppåt och nedåt har avsevärt reducerats. Den största
valkretsen har nu 79 087 väljare (Dartford vid Themsenmynningen)
och den minsta 25 387 (Caithness and Sutherland, den nordligaste
fastlandsvalkretsen i Skottland, som är en av de till ytvidden
218
-~ ·– -··-·-· -===”‘——–‘–‘–….:::l;i”‘”‘—–====~
Kring det brittiska underhusvalet
största kretsarna i landet). Antalet »små» valkretsar (med mindre
än 45 000 väljare) är nu 87, antalet »stora» (över 65 000 väljare) 89.
En granskning av mandatfördelningen inom dessa båda valkretskategorier visar, att indelningen numera är rättvisare än tidigare
också ur partisynpunkt. Av de 87 kretsarna i den mindre gruppen
fick regeringspartiet 39 och de konservativa 42. Av de »stora» valkretsarna erövrade de konservativa 46 och Labour 41. Mest gynnat
av de bestående små valkretsarna blev det av majoritetsvalen i
övrigt mest missgynnade partiet, det liberala. Av dess nio mandat
erövrades fyra i valkretsar med mindre än 40 000 väljare, och genomsnittet för samtliga liberala kretsar låg endast obetydligt över
detta antal.
En mera detaljerad jämförelse mellan valutgången 1945 och 1950
i olika delar av Storbritannien skulle naturligtvis kunna grundas
på den historiska grevskapsindelningen. Det skulle dock vara förbundet med åtskilliga nackdelar att använda en dylik princip. Landet bleve uppdelat i ett alltför stort antal områden (över 80) och det
bleve en indelning utan hänsyn till ekonomisk och social struktur.
Följande komparativa översikt bygger därför i stället på en indelning, som tillämpats av tidskriften The Economist (4/3 1950) i en
preliminär valkommentar. Enligt denna sammanförs valkretsarna
i grupper med i stort sett ehuru naturligtvis ingalunda i detalj likartad social och ekonomisk struktur. Indelningen åskådliggöres av
vidstående karta och framgår även av tabell 2, som samtidigt anger förändringarna i mandat från 1945 till1950.
Inte heller denna indelningsgrund är helt idealisk såsom framgår av skillnaden i mandattilldelning vid de två valtillfällena.
Men skillnaderna blir mindre än vid den grövre indelningen enligt
tabell l, och dessutom tillåter denna indelning en analys av förskjutningarna inom landets olika delar.
De konservativas i röstprocent räknat starkaste fäste är Norra
Irland, det enda område i vilket partiet enligt den här använda
indelningen erhållit mer än 60 procent (62,7) av de avgivna rösterna. Det är samtidigt det enda område, i vilket Labour icke är
dess huvudmotståndare. Dessa utgöras i stället av de separatistiska
irländska nationalisterna. Inom Storbritannien i ordets egentliga
bemärkelse (England, Wales och Skottland) är de konservativa
starkast inom de landsbygdsbetonade områdena i södra och mellersta England. Partiet fick absolut majoritet av de avgivna rösterna
i Southern Home Counties, d. v. s. grevskapen söder om London
(55,1 procent), Mid-Southern England (51 procent) samt i York- 16-503444 Svensk Tidskrift 1950 219
Nils Andren
Tabell2.
Valkretsarnas fördelning 1945 och 1950 enligt »The Economists»
indelning.
(De nu avskaffade 12 universitetsmandaten är icke medtagna i 1945 års kolumn.
Antal mandat
Område Skillnad
1945 l 1950
Greater London …………………. lll 96 -15
Northern Home Counties …………. 20 26 + 6
Southern Home Counties • • • • • • • • • o • • • 31 35 + 4
Mid.Southern England ……………. 22 24 + 2
South·\Vest England …………….. 3l 30 – l
Eastern Counties ………………… 25 24 – l
South.West Midlands …………….. 21 21 –
Black Country………………….. 28 30 + 2
North·West Midlands • • • • o • • • • • • • • • • • 20 19 – l
East Midlands ………………….. 35 37 + 2
Manchester and District ………….. 23 23 –
Merseyside • • • • • o • • • • • • • o • • • • • • • • • • • • 19 18 – l
Rest of Lanca8hire ………………. 31 30 – l
Yorkshire Woollen District ……….. 23 23 –
Yorkshire Coal and Steel District …… 17 17 –
Rest of Y orkshire ……………….. 14 15 + l
Durham and Teeside …………….. 16 15 – l
Tyrreside ………………………. ll 12 + l
English Border Counties ………….. 12 ll – l
Glamorgan and Monmouth………… 23 23 –
Rest of \Vales ………………….. 12 13 + l
Clydeside • • • • • o • • • • • • • • • • • o o • • • • • • • o 25 24 – l
Southern Scotland • • • • • • • • • • • o • • • • • • • 30 29 – l
Northern Scotland • • • • • • o • • • • • • • • o. o. 16 18 + 2
Northern Ireland ……………….. 12 12 –
Summa l 628 l 625 l – 3
shires landsbygdsområde (Rest of Yorkshire, 50,7 procent). Majoritet över Labour men icke absolut majoritet uppnåddes i Northern
Home Counties, norr och öster om London, South-West England,
Eastern Counties (norr om Northern Home Counties), South-West
Midlands, Merseyside (Liverpool med omgivning) samt Southern
och Northern Scotland. I dessa områden växlade partiets andel i
de avgivna rösterna mellan 45 och 47,7 procent. De konservativas
svagaste område ligger i Wales. I kolgruvområdet Glamorgan and
Monmouth fick de endast 26,4 procent och i den återstående delen
220
Kring det brittiska underhusvalet
Valresultatet 1945 och 1950. (Ur The Economist 4/3 1950.) (Ett labourmandat i
Manchesterområdet efter 1950 års val saknas.)
av Wales, där borgerligheten alltjämt till icke ringa del röstar
liberalt, 29,3 procent. Därnäst svagast ur konservativ synpunkt är
de två engelska kolområdena Yorkshire Coal and Steel District
221
_._..
Nils Andren
(30,6 procent) och Durham and Teeside (32,7 procent). I ytterligare
tre områden, Black Country, East Midlands och Yorkshire Woollen
District, fick partiet mindre än 40 procent av de avgivna rösterna.
De konservativas största röstvinst (7,9 procent) gjordes i deras
näst svagaste område (Rest of Wales). Den därnäst största procentuella frammarschen gjordes i Northern Scotland (6,9 procent),
där partiet därmed återerövrade den relativa majoritet, som gick
förlorad 1945. Men dessa röstvinster ledde icke till några motsvarande mandatvinster. Tvärtom förlorade partiet i vartdera området
ett mandat. över fem procents frammarsch kunde de konservativa
inregistrera också i Greater London (5,8 procent), Yorkshire Woollen
District (5,5 procent) och Rest of Lancashire (5,3 procent). Röstminskning drabbade partiet blott i ett område, English Border
Counties. Tillbakagången på 3,3 procent i detta område är dock
endast skenbar; den beror på att talmannen, vilkens valkrets Hexham ligger i detta område, i år betecknat sig som vilde. Medräknas
hans röster, utbytes förlusten i detta område mot en knapp vinst.
Men de konservativa har ännu inte på långt när samma styrka
som vid 1935 års val, då de fick absolut majoritet i 17 av de 25
områdena enligt den här följda indelningen och relativ majoritet i
fyra av de övriga.
Labour är naturligtvis starkast i utpräglade industri- och gruvområden. Partiet fick mer än 60 procent av rösterna i Glamorgan
and Monmouth (66,5 procent), Yorkshire Coal and Steel District
(66 procent), Durham and Teeside, där ju kolet också helt dominerar (60,1 procent). Absolut majoritet uppnåddes även i Black
Country (Birmingham, ända till 1935 ett konservativt fäste, och
Coventry med omnejd, 53,9 procent), East Midlands, som består av
Nottinghamshire med angränsande grevskap (50,9 procent), Yorkshire Woollen District med yllestaden Bradford som centrum (50,2
procent), Tyneside, d. v. s. Newcastle-on-Tyne med kringliggande
valkretsar (55,5 procent) och Clydeside (Glasgow med omnejd, 52
procent). Dessutom fick labour relativ majoritet i ytterligare sex
områden, Greater London, North-West Midlands, Manchester and
District, Rest of Lancashire, English Border Counties och Rest of
Wales. I dessa områden växlade partiets andel i de avgivna rösterna mellan 48 och 42 procent.
Labours procentuellt sett största förluster har gjorts i Northern
Scotland (5,9 procent), där valsystemets nyckfullhet dock gav partiet ett mandat mer än 1945, Greater London (5,3 procent), Tyneside
(5,5 procent) och Northern Home Counties (5 procent). Samtidigt
222
,.,
Kring det brittiska underhusvalet
ökades emellertid labours procentuella andel i rösterna i vissa områden. Vinsterna var störst i South-West Midlands (1,8 procent)
och Rest of Wales (1,1 procent). Trots sina förluster är labourpartiet alltjämt nära åtta procent starkare än 1935, och det är
i alla de 25 områdena starkare än efter det sista förkrigsvalet. Den
sedan 1935 bevarade procentuella ökningen är störst i Black
Country (15,8 procent) och uppgår till 10 procent eller mer i SoutbWest England, Durbarn and Teeside, Glamorgan and Monmouth
och Clyde samt Northern Ireland, där partiet 1935 icke ställde upp
någon kandidat. Frammarschen sedan detta år är lägst i Lancashire (Manchester and District och Rest of Lancasbire), där den
inskränker sig till mellan fyra och fem procent.
De liberala har blott i två områden fått mer än 15 procent av de
avgivna rösterna. De är starkast i Rest of Wales, där partiledaren
Clement Davies själv har sin valkrets (Montgomery) och där partiets röstprocent är 27,1. Den är sålunda 2,2 procent mindre än de
konservativas, varför liberalerna också i denna krets är det svagaste partiet. Men de liberala rösterna är i denna del av landet
bättre samlade än de konservativa. Fem av de nio liberala mandaten kommer från detta område (i Wales’ kolområde har däremot
ingen liberal invalts), och det liberala partiet är sålunda till övervägande del ett walesiskt parti. Det synes leva på traditionen från
Lloyd George, vilkens familj alltjämt är företrädd genom hans
dotter lady Megan Lloyd George.
*
Bland de fördelar majoritetsvalsystemet anses medföra brukar
särskilt två framhållas. Den ena är, att det främjar uppkomsten
av ett tvåpartisystem därigenom att väljarna i varje valkrets
ställs inför två klara alternativ – för eller mot regeringen. Den
andra fördelen är, att det genom att gynna det starkaste partiet
ökar möjligheterna att få till stånd en stark regering.
Alla brittiska val sedan trepartisystemet kulminerade vid 1924
års val visar, att majoritetsvalsystemet verkligen främjar tvåpartisystemet. Det svagaste av de tre partierna, det liberala, har nästan
oavbrutet gått tillbaka, sedan Labour övertog den ena av de två
huvudrollerna i brittisk politik. År 1929 fick det liberala partiet 59
mandat, år 1931 sjönk dess styrka till 32 mandat, fyra år senare till
21 mandat, vid det första efterkrigsvalet minskades den ytterligare
till 12 mandat (här inräknas den universitetsvalkrets, som borträknats i den föregående översikten) och vid årets val behöll par- 223
Nils .Andren
tiet blott nio mandat. Priset i röster, uträknat genom att dela samtliga erhållna röster med antalet erövrade mandat, har blivit allt
större. I hela landet avgavs 90 000 röster för varje erövrat liberalt
mandat år 1929, 72 000 röster år 1931, 85 000 röster år 1935, 188 000
röster år 1945 och 291000 röster vid årets val (alla siffror avrundade
till närmaste tusental).
I regel har erfarenheten också bestyrkt uppfattningen, att majoritetsvalsystemet gynnat det starkaste partiet och därigenom främjat uppkomsten av starka regeringar. En jämförelse mellan regeringspartiernas procentuella andel i valmanskår och underhusmandat visar, att dessa alltid varit överrepresenterade och att de ofta
varit mycket starkt överrepresenterade. Denna företeelse belyses i
tabell 3.
Tabell3.
Regeringsparl’ternas styrka i valmanskår och underhus 1918-1950.
Procent av Procent av Skillnad
Ar Ministär efter valet avgivna underhus- (överrepreröster mandat sentation)
1918 Lloyd George (Kons.-lib.) …… 47,9 67,6 +19,7
1922 Bonar Law (Konservativ) …… 38,2 56,1 +17,9
1923 MacDonald I (Labour) …….. 30,5 31,2 + 0,7
1924 Baldwin II (Konservativ) …… 48,4 67,1 +18,7
1929 MacDonald II (Labour) …….. 37,0 46,7 + 9,7
1931 MacDonald III (”National”) … 65,7 90,0 +24,3
1935 Baldwin III (”Nat”, eg. konservativ) ………………… 53,6 70,1 +16,5
1945 Attlee (Labour) …………… 48,5 60,2 +ll,7
1950 Attlee (Labour) …………… 46,1 50,4 + 4,3
Tabellen visar, att regeringspartiets överrepresentation i regel
uppgått till mellan 10 och 20. Undantaget utgöres av underhusen
efter valen 1923, 1929 och 1950. I de två förstnämnda fallen var
orsaken uppenbarligen den, att regeringspartiet (båda gångerna
Labour) befann sig i minoritet. Vid båda dessa val var de konservativa starkare i valmanskåren. År 1923 var Labour inte ens i underhuset det starkaste partiet. I båda fallen var de tre huvudpartierna
relativt jämnstarka bland väljarna. Valresultaten 1923 och 1929
är sålunda icke jämförliga med de övriga, ty de berodde på att
tvåpartisystemet försatts ur funktion.
Så kan icke sägas ha varit fallet vid årets val. Detta val utgör
224
‘—‘”~- -·· ,_——
Kring det brittiska underhusvalet
därför ett klart undantag från regeln om det starkaste partiets
stora överrepresentation. Visserligen är regeringspartiet alltjämt
något överrepresenterat, men detsamma gäller om det konservativa blocket, som fick 43,5 procent av rösterna och 47,7 procent av
mandaten.
Det ligger nära till hands att tillskriva liberalernas manstarka
intervention vid kandidatnomineringen detta resultat, som givit
Storbritannien dess svagaste ministär sedan minoritetsregeringarna under mellankrigsåren. Både de konservativa och Labour, som
sett sig berövade en väntad seger, har också skjutit skulden för
det olustiga valresultatet på det liberala partiet. Deras påstående
verkar åtminstone skenbart riktigt, ty om liberalerna icke ställt
upp i de valkretsar, där labourkandidater valts med en minoritet
av samtliga avgivna röster och om de liberala rösterna i dessa
kretsar i stället givits åt de konservativa, skulle detta parti erhållit ytterligare omkring 65 mandat. Partiställningen i underhuset skulle i så fall ha blivit 363 konservativa mot 250 labour. De
konservativa skulle därmed ha förfogat över mer än hundra röster
mer än samtliga övriga partier i underhuset.
Men det är ingalunda givet att samtliga liberala röster i ett
sådant fall skulle gått till höger. Hade de i stället gått till vänster
och stött Labour i alla valkretsar, i vilka de konservativa segrat
med en minoritet av de avgivna rösterna, skulle Labour ha vunnit
ett hundratal mandat och nu stått starkare än efter 1945 års segerval.
I själva verket är naturligtvis båda de antydda ytterligheterna
orimliga. Visserligen skrämdes det liberala partiet av labourradikalernas socialiseringsiver, men de liberalas traditionella motvilja
mot de konservativa odlas med stor målmedvetenhet inom det försvagade liberala partiet och får inte underskattas. Före valet brukade de liberala bemöta konservativa anklagelser för att splittra
den borgerliga fronten med att framhålla, att partiet sög upp röster
från både höger och vänster i ungefär samma utsträckning. Det
förefaller dock sannolikt, att de konservativa skulle dragit en viss
fördel av om liberalerna förhållit sig mer passiva än de gjorde.
En sådan uppfattning bestyrkes av den iver med vilken Labours
främste valmakare Herbert Mordson varnade liberalerna för att
ta intryck av de konservativas appeller till antisocialistisk enhet.
Om de konservativas nettovinst av liberala väljare uppgått till 30
procent, t. ex. därigenom att 55 procent av liberalerna röstat konservativt, 25 procent Labour och 20 procent avstått från att rösta,
225
~ ..
Nils Andren
skulle, enligt en av The Economist (3/4 1950) gjord beräkning de
konservativa ha vunnit ytterligare 17 mandat. Därmed skulle de
fått 315 mandat och blivit underhusets starkaste parti. Men deras
majoritet skulle blivit lika knapp som den Labour erhöll vid valet.
En sådan valutgång hade rimligen givit Storbritannien en konservativ regering, som dock skulle ha blivit svagare än den nuvarande
ministären, då den emot sig fått en homogen labouropposition på
307 ledamöter.
De anförda siffrorna visar klart, att liberalernas uppträdande
kan ha påverkat valutgången men också att det är osannolikt att
en renodlad tvekamp mellan Labour och konservativa skulle givit
någotdera partiet en så stor majoritet, som krävs för att ge underlag åt en stark parlamentarisk regering. Men det brittiska valsystemet verkar oftast på ett sätt som är svårt att förutse, och
klokheten kräver därför den största försiktighet med varje mera
kategoriskt omdöme. Blott så mycket kan sägas, att valet visar, att
också det brittiska valsystemet även under skenbart relativt gynnsamma yttre förutsättningar kan leda till ett parlamentariskt dödläge, som sannolikt måste brytas genom en ny upplösning.
226
_…………

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism