Print Friendly

Krigsskadeståndsproblemets lilla katekes

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRIGSSKADESTÅNDSPROBLEMETS
LILLA I(ATEKES
Av skriftställaren WILHELM KÖNIG, Stockholm1
MAN inser nu för tiden nästan allmänt att de skadestånd, som
genom fredsfördragen i Versailles, S :t Germain och Trianan ålades de besegrade, i hög grad bidragit till att utlösa de ekonomiska kriser, vilka i sin tur icke äro utan skuld till andra världskrigets utbrott. Man tror sig kunna i framtiden undvika de icke
önskvärda konsekvenserna av dylika »gottgörelser» därigenom,
att man icke ånyo uttrycker de enligt sakens natur alltid enorma
skadeståndsförpliktelserna i ett därtill svarande penningbelopp.
Denna gång vill man i stället giva skadeståndsbetalningen formen
av varuleveranser respektive arbetsprestationer.
Åven det faktum, att varken England eller Frankrike eller, med
undantag av Finland, någon annan gäldenärsstat förmådde efterkomma de under förra världskriget ingångna skuldförpliktelserna
gentemot Förenta Staterna, har lett till analoga beslut. Genom sin
»lend and lease»-lag avstod U. S . A. från kontant betalning redan
vid tidpunkten för sina leveranser till de allierade. Man nöjde
sig med att eftersträva deras restitution in natura.
För teoretikern utgör den högtidliga proklamationen av denna
i J alta sanktionerade up to date-metod ånyo ett bevis för att insikten om penningens sanna innebörd ännu icke trots alla varnande erfarenheter tycks ha trängt fram ens till världspolitikens
ansvariga ledare. ‘l’y penningens sanna väsen, vilket ju har fler
facetter än den mest konstfullt slipade briljant, innebär dock
framför allt, att penningen icke är något annat än en anvisning.
En anvisning på salubjudna nyttigheter, huvudsakligen på i
marknaden gångbara varor och tjänster, av vilket slag de vara
må, efter penningtecknets tillfällige ägares eget fria val. Om en
penningsumma omsättes inom den internationella handeln, så
innebär detta alltid och eo ipso just en anvisning på varor och
1 Förf. har under flera årtionden tidigare i ·wien varit verksam bl. a. som penningteoretiker och ekonomisk ledareskribent i »Rcichsposb> och många andra
österrikiska publikationer.
592
K Tigsskadeståndsproblemets lilla katekes
tjänster, vilka kunna köpas på världsmarknaden. Och när allt
kommer omkring regleras i själva verket varje internationell penningtransferering genom de i gäldenärlandets betalningsbalans
inbegripna varuleveranserna och prestationerna. När sålunda en
internationell fordran givits formen av en penningfordran i stället för en varufordran, betyder detta i verkligheten endast, att
man avstår från vederlag i varor och prestationer av godtyckligt
slag och i dess ställe sätter in en fordran på bestämda, strikt fastställda varor och prestationer. Så länge emellertid arten av dessa
fordringar icke exakt specificeras, kan man knappast tala om annat än en lek med ord.
Kunde en internationell fordran fixeras till kvantitativt och
kvalitativt exakt bestämda varor och prestationer, så vore detta
i hög grad att föredraga framför en stipulering av samma fordran
i penningar av något lands valuta, ja t. o. m. framför en fordran
i metalliskt guld. Ty därigenom skulle den osäkerhetsfaktor elimineras, som uppstår vid en långfristig reglering av skuldförhållandet och som beror på det använda betalningsmedlets varierande
s. k. »köpkraft», på valutakursernas eller rent av på guldvärdets
egna fluktuationer. När på sin tid en på de tyska reparationsförpliktelserna grundad amorteringsplan upprättades för Frankrikes och Englands krigsskuld till U. S. A. och denna därvid fixerades till sitt guldvärde, kostade vetet på världsmarknaden 2,4o $.
År 1932 hade emellertid vetepriset på världsmarknaden sjunkit
till 42 1/2 cents. Med vete som beräkningsgrund hade alltså Europas krigsskuld till Amerika sexfaldigats inom loppet av ett årtionde. En specifikation av de fordrade varornas eller prestationernas art och omfång är sålunda av avgörande betydelse för
gäldenären såväl som för den förståndige borgenären. Det är
specifikationen det kommer an på. Den generella önskan att sätta
en varuskuld i en penningskulds ställe förmäler i sig själv ännu
ingenting.
Hur man än formulerar skuldförpliktelsen, så resa sig emellertid svårigheter vid varje överdimensionerad, icke rent ekonomiskt
utan enbart politiskt motiverad betalning, alltså även vid regleringen av krigsskuld. Och detta är svårigheter av tvenne slag.
För gäldenärsstaterna ligger svårigheten i uppbringandet av den
påfordrade stora prestationen, för borgenärsländerna gör den sig
emellertid gällande vid transfereringen. Mottagandet av den stora
prestationen i form av valutaöverföring tar sig inom borgenärslandet uttryck i något, som närmast kan liknas vid en sedelinfla- 593
Wilhelm König
tion, medan mottagandet av varuleveranser föranleder rubbningar
i den normala prisbildningen på hemmamarknaden, vilka blott
alltför lätt urarta till en långt gående urspåring av arbetsmarknaden.
Önskar man nu i första hand klarlägga frågan om det interna
uppbringandet inom gäldenärlandet, synes det vara mycket instruktivt att exempelvis förutsätta att anspråket fastställts i
gäldenärsstatens valuta, i likhet med vad som skedde 1919. Då
framstår nämligen osökt analogin mellan detta interna uppbringande och en därtill svarande beskattning av gäldenärsfolket Här
träder omedelbart också den av författaren av dessa rader mångfaldiga gånger framhävda »järnhårda» lagen om ett folks maximala skatteprestationsförmåga i förgrunden. »Man kan under en
ekonomisk period icke avpressa ett folk någon större skatteprestation än värdet av nämnda periods socialprodukt med avdrag av
penningekvivalenten för den för detta folks existensminimum erforderliga mängden varor och tjänster, icke ens om man underlåter att reservera det sparminimum, som rationellt sett borde
anses nödvändigt.» Då socialprodukten i ett besegrat land med
dess mer eller mindre illa tilltygade produktionsapparat under de
första efterkrigsåren ingalunda kan vara större än den för ett
existensminimum erforderliga mängden varor, så framgår härav
att en effektiv krigsskadegottgörelse i form av en ålagd penningförpliktelse under denna tid icke kan uppnås. Tvärtom framstår
det svårt drabbade fiendelandets temporära hjälpbehov såsom ett
faktum, som var och en, som icke förblindats av hatet, måste ta
hänsyn till. På penningförpliktelsens väg kan man sålunda lika
litet reparera krigsskadorna som man kan återfå »les neiges
d’antan».
De krigstyngda folkens regeringar sökte, som vi veta, på sin tid
att avhjälpa denna situation genom en ökad emission av sedlar
utan täckning, och man får därvid icke helt frånkänna dem bona
fides. Alla hade de hoppats att åter kunna dämma upp sedelflödet
genom att spara in framtida arbetsvinster, d. v. s. genom att med
arbete åter skapa ett underlag för sitt betalningsmedel. Resultatet
är känt. Att en upprepning av dylika inflationistiska experiment
icke eftersträvas, framgår redan av att man denna gång önskar
sätta varufordringar i penningkravets ställe.
Låt oss nu undersöka å ena sidan möjligheterna för ett internt
uppbringande av varumängder av ifrågakommande slag och omfattning samt å andra sidan den verkan, som ett effektivt genom- 594
K Tigsskadeståndsproblemets lilla katekes
förande av dylika leveranser kan tänkas få på prisutvecklingen
och arbetsmarknaden i borgenärslandet, respektive på världsmarknaden.
Framför allt måste då fastslås, att varje transferering av vad
slag den vara må är underkastad en »järnhård» lag, liknande den
förut åberopade, som gäller intern skatteuppbörd. Man kan under en räkenskapsperiod under inga förhållanden överföra större
mängder av i gäldenärslandet under denna period producerade
varor eller tjänster, d. v. s. av gäldenärslandets socialprodukt
(eller dess counter-value), än de fria överskotten därav efter avdrag av sådana exportvaror och tjänster (eller deras ekvivalent),
som behövas för att finansiera den livsviktiga importen.
Under ständigt beaktande av denna generella grundsats må man
nu närmast överväga möjligheterna av leveranser av sådana ovan
åsyftade produkter, vilka framställts först under ifrågavarande
period och därför höra till gäldenärslandets socialprodukt.
Man kan då först och främst ta de mer eller mindre livsviktiga
konsumtionsvarorna i övervägande. Helt visst kan man hissa upp
brödkorgen för den besegrade, man kan t. o. m. frånhända honom
den sista skäppan vete innan den försvinner i bakugnen och man
kan exempelvis åter- som i S:t Germain-försöka att decimera
hans boskapsbestånd. Man drog sig den gången icke för att
ålägga det stympade Österrike bl. a. en nätt liten avbetalning av
6,000 mjölkkor och 2,000 ungkor, av tjurar, kalvar, dragoxar, draghästar, modersuggor, får och lamm. Det enda resultatet av alla
dessa krav blev emellertid- att ententen beviljade Reliefkrediter
till Österrike, det hjälpsamma England levererade sättpotatis och
de lika välvilliga Förenta Staterna försåg det med fruset och
saltat kött m. m. Om dylika skadeståndskrav trots alla dessa erfarenheter skulle komma att upprepas och leveranserna denna
gång verkligen kunde framtvingas, komma de besegrade folken
helt enkelt att svälta ihjäl eller i varje fall snart bli prestationsodugliga för en lång tid. Konsumtionsvarorna, som levererats av
de besegrade, skulle visa sig vara en danaerskänk och skulle ändock icke i väsentlig grad kunna bidraga till en reglering av
krigsskulden.
Hur förhåller det sig nu med den eventuella leveransen av
i marknaden gångbara industriella färdigprodukter, vilka skola
framställas under ifrågavarande tid~ U r gäldenärsstatens synpunkt torde eventuella dylika krav hälsas med relativ tillfredsställelse. Ty även om de besegrade, för att kunna åstadkomma
595
Wilhelrn König
något för skadeståndsleveranser avsett överskott av dessa varor,
måste inskränka det egna behovet till ett mycket rigoröst tillmätt
existensminimum, kvarstår dock att en sådan ersättningsform
skulle lindra deras under den första fredstiden särskilt kritiska
arbetslöshet, om icke rent av eliminera den. Samtidigt skulle detta
innebära, att en högst väsentlig del av deras för segermakternas
hot utsatta industri bibehölles. Betydligt mindre tilltalande torde
sådana leveranser av större omfattning vara för borgenärsstaterna, för vilka demobiliseringen av de stora folkhärarna frammanar ett lika svårt arbetsmarknadsproblem som för de besegrade.
Gratisleveranser av större kvantiteter i marknaden gångbara, industriella färdigprodukter måste oaktat all planhushållning och
alla steriliseringsförsök inverka ogynnsamt på prisutvecklingen
för säkerligen icke blott de ifrågavarande utan för alla industriprodukter på segrarnas marknader. Enligt vunna erfarenheterna
skulle detta icke endast leda till de befarade lokala marknadskriserna utan också drabba hela världsmarknaden. Det skulle
emellertid tillika lägga svåra hinder i vägen för den av segermakterna eftertraktade exportevolutionen. Men framförallt skulle
ett dylikt ofrivilligt befrämjande av de besegrades produktion
kunna innebära en stegring av deras potentiella förmåga till återupprustning, som säkerligen icke är avsedd. Leveransen av nytillverkade industriella färdigprodukter måste således ovillkorligen inskränkas till några få specialiteter, vilkas tillverkning icke
omedelbart kan upptagas i segerstaterna, exempelvis till vissa
bestämda farmaceutiska och kemiska produkter, till högvärdiga
optiska och finmekaniska instrument avsedda för vetenskaplig
forskning, till maskinell utrustning av alldeles speciellt slag o. dyl.
Men just sådana artiklar komma de besegrade knappast att kunna
leverera i någon nämnvärd omfattning till följd av krigsförödelsen. Under inga förhållanden torde emellertid dylika leveranser
kunna utsträckas att omfatta så stora kvantiteter i marknaden
gångbara nyttigheter att deras totalvärde ens i ringa måu kunde
uppväga de astronomiska skadeståndssiffrorna.
A andra sidan kommer det, inom parentes sagt, troligen att i
betydande grad ligga i segrarnas (de allierades) intresse att vissa
topprestationer inom fiendeländernas industrier icke helt förhindras. Under mellankrigstiden har nämligen en högst säregen arbetsfördelning uppstått, vars utomordentliga betydelse näranog
fullständigt tycks ha undgått offentligheten. De engelska industrimännen, som sedan länge inte mera voro några pionjärer, hade
596
K Tigsskadeståndsproblemets lilla katekes
blivit bekväma och försiktiga av sig och med sin egendomliga,
konservativa läggning skydde de riskerna av tekniska framsteg.
T. o. m. de genialaste uppfinnare av banbrytande nyheter vunno
principiellt icke något gehör hos den engelske industrimagnaten.
Vågade ett engelskt storföretag, som den väldiga plåtkoncernen,
världsfirman Richard Thomas & Co. Ltd ändock att bryta häremot, så blev man sedermera synbarligen mycket belåten när man
lyckades ställa företaget under förmynderskap, d. v. s. under Bank
of Englands kontroll. Det passade Board of Trade rätt bra, att
den tyska industrien påtog sig de ofta enorm möda och stora kostnader slukande industriella experimeten. Hävdade sig sedan en
ny uppfinning i Tyskland på sådant sätt, att dess införande i
England syntes oundvikligt, betalade den engelske industriföretagaren beredvilligt tiodubbelt för patentet, som han icke ville
veta av så länge det befann sig på experimentstadiet. Hos amerikanarna voro anledningarna till samma tillvägagångssätt av annan natur. Den amerikanska industriens koncentration hade på
nästan alla områden lett till serietillverkningar av gigantiska
mått. Varje felslag av en i serietillverkningen för första gången
använd nyhet åsamkade därför jätteförluster. På detta sätt fick
den tyska industrien då och då spela rollen av försökskanin för
världsindustrien, en arbetsfördelning, som de tyska industriherrarna gärna funno sig i, allrahelst som deras patent när allt kom
omkring icke sällan överb.etalades. Kriget har här föranlett en
genomgripande förändring. I England och än mer i U. S. A. ha
vetenskapliga forskningslaboratorier skjutit i höjden som svampar ur jorden och samarbetet mellan universiteten, de tekniska
högskolorna och industrien antog dittills oanade dimensioner. Mot
alla i Tyskland med vetenskapens hjälp vunna rustningstekniska
framsteg kunde i snabb takt försvarsmedel skapas.
Mais reveno:ris a nos moutons. Krigsskadorna kunna således
icke gottgöras i nämnvärd omfattning genom leveranser av konsumtionsvaror eller den industriella masstillverkningens nyttigheter. Det torde framstå klart av det redan tidigare sagda. Hur
förhåller det sig nu med eventuella anspråk på råvaror och halvfabrikat? Såväl beträffande dessa som alla övriga i socialprodukten inbegripna nyttigheter måste åter framhållas, att endast överskottsproduktionen kan utkrävas, såframt det överhuvud taget är
meningen att de besegrade folken skola fortleva. Härvid måste
man i hög grad beakta, att de besegrade länderna även under
tiden för sitt största industriella uppsving ständigt nödgades upp- 597
Wilhelm König
bjuda sina yttersta krafter för att kunna framställa de viktigaste
exportnyttigheterna i sådan omfattning att importen kunde betalas därmed. Exporten av alla dessa varor räckte de facto aldrig
till att betala importen med. Alla ifrågakommande mellaneuropeiska länder uppvisade ständigt passiva handelsbalanser och, för
att kunna betala importen, måste de även använda avkastningen
av betydande, i utlandet placerade kapitaltillgångar och prestationer av mångahanda slag, såsom av transitohandeln, skeppsfarten ävensom av emigranternas sparmedel och avkastningen av
turisttrafiken. Helt visst var importen för det mesta rikligt tilltagen och omfattade i icke ringa grad mer eller mindre umbärliga
lyxvaror; och en stor del av den produktiva arbetskraften såväl
som av socialprodukten togs i anspråk av rustningsindustrien.
Skall man kunna bedöma möjligheten att leverera råvaror och
halvfabrikat, bör därför, som synes, hänsyn tagas till en mångfald varandra motverkande komponenter, som blott med största
svårighet kunna uppskattas. De givetvis bortfallande avkastningarna av de utländska kapitaltillgångarna, handelstonnagets förstörelse, luftfartens förhindrande och förplägnaden av besättningstrupperna äro blott några av de moment, som hämma de besegrades prestationsförmåga. Ännu svårare hinder torde ligga i det
interna transportväsendets ödeläggelse och framför allt i minskningen av den undernärda och hårt prövade befolkningens arbetskapacitet. och arbetsvillighet. A andra sidan kommer handelsbalansen att avlastas betydligt till följd av de besegrades sänkta
levnadsstandard och rustningarnas bortfallande. Det är fullkomligt uteslutet att ens ungefärligen i siffror uppskatta dessa
komponenter, när man ställes inför så många obekanta, såsom
exempelvis den ännu ovissa gränsdragningen. I vilket fall som
helst vore det näranog löjeväckande optimistiskt att antaga, att
de besegrade skulle såsom skadestånd förmå ställa råvaror och
halvfabrikat till världsmarknadernas förfogande i en om ock blott
tillnärmelsevis lika stor omfattning som under förkrigstiden. Men
om de även skulle vara kapabla därtill, tvingas man dock i så
fall att låta dem använda åtminstone en del av exportvederlaget
till att kompensera sådan import, som är oumbärlig för exportvaruproduktionens upprätthållande.
Men vilka följder skulle det nu medföra för mottagaren att så-
som skadestånd gratis få in stora kvantiteter råvaror och halvfabrikaU Alla dessa exportvaror följde under förkrigstiden och
delvis ännu under kriget sina bestämda marknadsvägar, som nära
598
Krigsskadeståndsproblemets lilla katekes
nog blivit traditionella. Av Ruhrområdets kol gingo vissa kvoter
till bl. a. Frankrike, Schweiz och Sverige. Å ven järnet hade sina
bestämda distributionsvägar. Det såldes obearbetat till vissa bestämda länder, medan helt andra voro avnämare av dess färdigprodukter. Skola nu reparationerna för all framtid tillåtas störa
dessa markna:dsvägar, skola de leda varuströmmen uteslutande
till segrarna~ På vad sätt och på vilka omvägar skola de numera fullkomligt maktlösa småstaternas behov säkerställas~ Icke
alls~ Eller i andra hand~ Eller genom kontrollerad, multilateral
clearing~ Hur dessa och alla de andra hithörande frågorna än
kunna komma att besvaras, är det uppenbart, att de såsom skadestånd gratis verkställda storleveranserna, om de överhuvudtaget
kunna pressas fram, komma att störa icke blott marknadsvägarna
utan även marknaderna själva och deras prisbildning samt i segerstaterna åter leda till liknande kriser som under mellankrigstiden. Intensiteten och arten av dessa kriser är likväl beroende av
de mest skilda faktorer. Kol, järnmalm, järn och stål kunna t. ex.
framställas i obegränsade kvantiteter även inom segrarstaterna
och beträffande dessa varor kunde lagen om tillgång och efterfrågan få fritt spelrum om deras marknader voro fria. skadeståndsleveranser av dessa varor skulle därför draga med sig helt
andra konsekvenser än exempelvis leveranser av bristvaror, d. v. s.
av icke obegränsat disponibla och för världsbehovet otillräckliga
nyttigheter. T. o. m. stora skadeståndsleveranser av sistnämnda
varuslag kunna icke tillfredsställa efterfrågan på världsmarknaderna och att mottaga dem gratis kan därför icke tillnärmelsevis
inverka så prisomstörtande som leveranser av varor av förstnämnda kategori. Sålunda borde eventuellt leveranser av kalisalter vara mycket välkomna för mottagarstatens lantbruk utan att
på något sätt inkräkta på dess arbetsmarknad. Leveranser av
magnesium, magnesit eller bauxit kunde kanske också taga:s emot
utan prisrevolutionerande följder.
I alla händelser torde ovannämnda stickprov, tagna ur mängden av argument vara fullt tillräckliga för att bevisa, att man
med det generella beslutet att ersätta skadeståndsbetalningarna
med varuleveranser åstadkommit föga eller intet samt att den
lämpliga specificeringen av de varor, som skola levereras, är en
uppgift som vållar nästan övermänskliga svårigheter.
Ändock ha vi hittills lämnat utomordentligt viktiga kategorier
av nyttigheter helt obeaktade. Kategorier, vilka i sig innefatta de
mångafaldigaste avarter och vilka – visserligen absolut icke ur
599
Wilhelm König
fiskalisk synpunkt – men väl ur skadeståndssynpunkt erbjuda
långt större möjligheter än sådana nyttigheter, som framställas
först under ifrågavarande räkenskapsperiod och därför utgöra en
del av de skadeståndsskyldigas socialprodukt. Det rör sig då å
ena sidan om sedan evinnerliga tider förhandenvarande nyttigheter (land) och å den andra om nyttigheter, vilka framställts
under tidigare produktionsperioder (kapital). Låt oss först ta de
senare i skärskådande.
Dessa behöva ingalunda vara enbart kapitalnyttigheter i ordets
trängre mening. Till dessa höra även alla sådana nyttigheter, som
man plägar kalla »kulturnyttigheter». Det rör sig genomgående
om sådana nyttigheter, vilka icke konsumeras genom att bli nyttjade, men vilka därför icke alla behöva vara »värdebeständiga»,
emedan de genom nötning, tekniska framsteg och till följd av
smakens eller modets växlingar kunna övergående eller t. o. m.
för alltid förlora värdet. Hit höra främst nyttigheter såsom guld
och juveler, vilkas verkliga, mycket komplicerade natur hittills
icke ens de mest avancerade nationalekonomer tillfullo klargjort
för sig. Ä ven dessa nyttigheter böra, så länge de användas som
smycken eller prydnader, betecknas som »kulturnyttigheter». Men
om dessa antar man därutöver, att de icke blott privatekonomiskt
utan även nationalekonomiskt sett kunna uppfylla en, men bara
en enda av de många funktionerna av kapitalet enligt klassisk
definition, där kapitalet som bekant är »sådana producerade nyttigheter, som tjäna den framtida produktionen». Ä ven guld och
juveler kunna tack vare sin värdebevarande egenskap, analogt
med myntad metall och sedlar, initiera kommande produktion. På
grund av deras kapabilitet att fullgöra denna funktion kunna de
både privatekonomiskt och i betraktande av deras användningsmöjligheter i utlandet även statsekonomiskt anses som »fakultativt kapital».1
1 Upptagandet av begreppet »fakultativt kapital» i den nationalekonomiska
nomenklaturen torde vara mera fruktbärande än man vid första åsynen inser. Den
omfattar ju alla sådana nyttigheter, vilkas definitiva karaktär är beroende av den
tillfällige ägarens slutliga hushållningsavsikt. Till dessa nyttigheter, vilka i princip
icke böra vara räntebärande, kunna privatekonomiskt sett nog även subsumeras:
tesaurerade penningar, girotillgodohavanden i sedelbankerna och alla, redan emitterade, i omlopp befintliga penningtecken, i sedelbankerna diskonterbara portföljväxlar, ävensom till dylik växeldragning berättigande rättsförhållanden och i sedelbankerna såsom lombard antagbara värdepapper. Först ett statistiskt fastställande
av summan av detta »fakultativa kapital» i ett folkhushåll, först detta skulle möjliggöra en uppskattning av landets »fakultativa ekonomiska potens» och även vara
600
Krigsskadeståndsproblemets lilla katekes
Under förkapitalistisk, historisk tid inskränkte sig skadestånden,
frånsett landavträdelser och eventuellt i anspråk tagna arbetsprestationer, till vilka vi senare skola återkomma, till nyttigheter
.av ovannämnt slag, nämligen till kulturnyttigheter och vissa former av »fakultativt kapital». Dessa och enbart dessa inneslötos
på sin tid i begreppet »byte».
Vår tid med dess redan alltför många återfall till »barbari» av
primitivaste slag har icke någon rätt till högmodig förhävelse.
Den småleende överlägsenhet, med vilken våra förfäders barbariska plundringståg omnämnas, kanske icke är så särdeles välgrundad. Måhända rymde det primitiva »plundrings»-förfarandet
.även en nationalekonomisk insikt, som gått förlorad för oss komplicerade »kulturmänniskor» samtidigt med att vi miste den vidare överblicken över tingen. I varje fall utgjorde rovet av juveler, alla slags metallskatter, konstverk, såsom skulpturer och målningar en av de verkligt få möjligheterna för segrarna att utan
,eget förfång emottaga större »skadestånd». Tagarrdet av byte får
dock absolut icke bli »plundring». Besegrade staters medborgare
måste utlämna alla sådana föremål, men absolut icke så att de
utsättas för godtycklig och fullkomlig individuell utplundring.
Frånhändarrdet av privategendom måste få karaktären av en
skatteuppbörd och den genom ett dylikt utlämnande uppkomna
bördan måste fördelas på de besegrades medborgare enligt samma
principer som varje annan direkt skatt. Att ockupanterna ome- ,delbart omhändertaga ifrågavarande nyttigheter må vara motiverat av praktiska skäl. Skola emellertid några rester av moral- ,och rättsbegrepp vidmakthållas, borde de dock dröja med att taga
dem i bruk tills segrarna genom ett fredsfördrag kunna konfronteras med en intern, auktoritär regering för de besegrade, vilken
kan reglera en ordnad uppbörd. Ännu under förra världskriget
betraktades inom centralstaternas armeer även den obetydligaste
plundring, som svensk rättspraxis blott skulle betrakta som snatteri, såsom en diffamerande förseelse. Men nu har det blivit annorlunda. Urgamla instinkter synas nu ta ut sin rätt.
Och inom parentes sagt: Så groteskt det än kan låta, har kanske
knappast något i så hög grad bidragit till kulturens utbredning
och folkens närmande till varandra som just dessa segrande barbarers plundringsfärder. I norden, där dessa rader skrivits, framstår detta särskilt tydligt. Där kan man skönja sammanhanget
betydelsefullt såsom en indikator av den för tillfället rådande, latenta »fakultativa
inflationen».
601
Wilhelm Kön.iq
mellan kulturvågorna och plundringstågen lika klart som kulturutvecklingens samband med kristendomens spridning. Vikingarnas krigsbyten utgöra en av de väsentliga grundvalarna för nordens andra kulturuppsving och de nordiska folkens konstnärliga
och litterära anlag bragtes till full utveckling genom trettioåriga
krigets byten. Ett tillgripande av de numera underkuvades konstoch kulturskatter torde även denna gång föra oväntad nytta med
sig, hur smärtsamt det än vore för de just på dessa ting i dag så
utarmade besegrade. Trots Carlyles och så många andras bemö-
danden har den tyska kulturen ändå förblivit mer eller mindre
otillgänglig för anglosaxarna. Altartavlorna i Isenheim av Matthias Griinewald vore mycket väl ägnade att sprida insikten om,
att tysk lidelsefullhet, furor teutonicus, kan ta sig de mest skilda
uttryck. Även de neutrala skulle ha nytta av att få del av biblioteken, då de under kriget knappast togo notis om de blockerade
ländernas litterära produktion.
Visserligen skulle krigsbyte i form av myntmetaller, guld och
silver icke utan vidare kunna äga rum utan men för segraren.
Att tillströmningen av alltför stora guldkvantiteter kan få en
förödande verkan, har Förenta Staterna blott alltför väl fått
uppleva på trettiotalet. Oaktat alla steriliseringsförsök och alla
valutaexperiment kunde de ingalunda helt avvärja guldflodens
skadegörelser. Gång efter annan måste man – men ack huru
omodernt -beundra Bismareks geniala sätt att verkligen sterilisera det franska, i guld levererade krigsskadeståndet genom att
förvara det i tornet i Spandau såsom en framtida krigsreserv och
sålunda hålla det borta från folkhushållningen. Och lika beundransvärd var den icke mindre snillrike österrikaren Steinbach, när
Kejsar Franz Josef år 1892 uppdrog åt honom att anskaffa en
guldskatt utan att uppväcka Rysslands politiska uppmärksamhet.
Han uppfann nämligen då den än i dag överallt tillämpade »haltande guldvalutan». Han suspenderade sedelinlösningsskyldigheten just i det ögonblick, då en riklig mängd guld åter samlats i
sedelbankens källarvalv. På detta sätt steriliserade han denna
guldkrigsreserv utan att väcka misstroende. Kort därpå bad den
dåvarande ryske finansministern, Witte, Steinbach att bistå honom
vid genomförandet av en liknande transaktion i Ryssland. Därvid
hyste Steinbach liksom Witte dock icke den avlägsnaste tanke på
att missbruka sedelpressen. – I dag föreligger dock, trots skattfynden i saltgruvorna och på andra platser i Tyskland, i sanning
icke någon fara för att de besegrade skulle kunna utlämna någon
602
Krigsskadeståndsproblemets lilla katekes
störande stor mängd ädelmetaller. Hur överraskande stora de
påträffade metallreserverna än synas vara för den naive betraktaren, räcka de icke till att hos segerstaterna utlösa några inflationistiska företeelser. Sådana torde heller icke behöva befaras
om det också helt skulle lyckas att frånhända det totalitära ledarskiktet dess ofta genom gemen stöld och mord åstadkomna flyktskatter, hur betydande dessa än visade sig vara.
Att de besegrades innehav av utländska aktier och deras direkta
intressen i utländska företag komma att beslagtagas till förmån
för reparationerna, är klart. I anspråk tagandet av sådana sparade nyttigheter – ty sådana är det ju fråga om såframt det icke
även i detta fall rör sig om av öppen eller maskerad stöld härrörande egendom- vore säkerligen icke av menliga nationalekonomiska följder för segrarna. Men att dessa därvid påstå sig
nödgas kränka de neutralas suveränitetsrättigheter, bryta bankhemligheten och därmed underminera privatbankväsendet, är
djupt beklagligt. I vad mån dessa otvivelaktiga rättsbrott komma
att undergräva den internationella privaträtten i dess helhet, i
vad mån de komma att skaka privategendomens institution i sina
grundvalar, kan ännu icke överblickas. Dock torde just dylika
åtgärder utgöra ödesdigra vägröjare för en världsrevolution i
Sovjets anda. I alla händelser måste man i sista stund ännu en
gång med eftertryck varna för en sak – och det är för den tilltänkta förstörelsen av patenträtten. Avbrottet i det patenträtts- ·
liga skyddet av uppfinningar skulle, utan att man ifrågasätter
forskarnas ideella syften, dock mycket snart kunna urarta till avbrott i det tekniska framåtskridandet som sådant. Icke utan skäl
föreskrev fredsfördraget av 1919 upprätthållandet av patentskyddet. Där stipulerades t. o. m. den retroaktiva utbetalningen av
licenserna för under kriget militärt utnyttjade fiendepatent.
Nu först kunna vi ägna oss åt det betydelsfulla problemet rö-
rande de egentliga kapitalnyttigheternas anlitande för reparationerna. Egentliga »kapitalnyttigheter» äro sådana nyttigheter,
vilka, »framställts under en tidigare hushållningsperiod och tjäna
den framtida produktionen», alltså framför allt industriella anläggningar och maskinparker. Den första segeryrans önskedrömmar eftertrakta företrädesvis dessa de besegrades verkliga besparingar, i vilka man ju med rätta även ser underlaget för fiendens
militära potens. Evakueringen, transfereringen av hela fabriker
är 1945 verkligen knappast något problem längre. Under loppet av
några få veckor kunde ryssarna flytta de största industriföretag
603
Wilhelm König
från Östeuropas stepper långt in i Ural, ja ända längre, till Sibirien och efter ytterligare ett fåtal veckor voro dessa fabriker åter
i full gång. Men man måste beakta att dessa transfereringar fullföljdes utan alla hänsyn till kostnaderna och utan avseende på
räntabiliteten, för att icke tala om att dessa företag åtföljdes av
en villig arbetsstyrka. Och som i så många andra falllockar även
här det enorma, gränslöst rika Rysslands unika exempel till felslut. Detta jätterike förfogar ju över så obegränsade naturtillgångar, att dess industris lokaliseringsfråga förlorar sin betydelse. Ryssland kunde förlägga sina största stålverk och sina
rustningsindustrier lite varstans i landet, ty här som där stötte
de på ännu knappast avrispade, stora malmförekomster och där
som här hade de ti~lgång till utbyggbar vattenkraft. Evakuerade
borrtorn kunde monteras upp igen nästan var som helst, ty rå-
oljefyndigheter finnas mer än tillräckligt. Och när kvarnarna i
kornkammaren Ukraina icke längre kunde förses med säd, kunde
de nyuppodlade inreasiatiska, näranog omätliga fälten täcka
denna brist redan vid tiden för nästföljande skörd, på samma sätt
som de ersatte den annorstädes omintetgjorda oljeväxtodlingen.
De västerländska segermakterna förfoga emellertid icke över
någon av dessa förutsättningar. Det blir icke alls lätt att finna
på industrigrenar, vilkas maskinparker det kunde tänkas löna sig
att transportera västerut, eller vilka äga förutsättning att bli
räntabla på en annan produktionsort I fredstid kommer kalkylationen, räntabilitetsfrågan, trots all statlig planering, i alla fall
att i sista hand spela den avgörande rollen. Nästan alla industrier
äro på något sätt fast förankrade vid sitt lokala läge och deras
lokalisering är i varje fall betingad av råmaterialens transportkostnader. Segrarna nödgas ju först och främst omställa eller
nedskrota sina egna rustningsindustrier. Säkerligen kommer
mången specialmaskin, som tidigare tjänat de besegrade, att finna
användning även västerut och bli av utomordentligt värde tack
vare sinnrika konstruktioner, som hittills kanske varit okända för
segrarna. Men Englands eller U. S. A:s maskinindustri, som ännu
så länge stått rätt rådlös inför »fredskrisem, vore ingalunda entusiastisk om dylika leveranser antoge alltför stor omfattning. Genast dyker då åter arbetslöshetsspöket upp på segrarnas hemmamarknader. Och i själva verket skulle man knappast uppnå mycket mer än att ruinhögarna i de besegrade länderna utökades med
berg av skrot, som det icke skulle löna sig att transportera bort.
Något annorlunda ligger problemet till ur rysk synpunkt. Ryss- 604
KTigsskadeståndsproblemets lilla katekes
lands maskinhunger är tvivelsutan obegränsad. Efter den åderlåtning, som de ryska folken genomlidit, torde under första tiden
säkerligen icke tillräcklig, kvalificerad arbetskraft stå till maskinindustriens förfogande. Men de kloka ryssarna komma säkert
mycket snart att märka vad som är fördelaktigast för dem. Antingen den dyrbara transfereringen till lands av visserligen kostnadsfria, men mestadels redan uppslitna maskiner eller leveransen
av fabriksny maskinutrustning från Amerika, såframt de eftersträvade billiga krediterna kunna uppnås för ändamålet.
Hur ställa sig de segerrika ryssarna nu till det andra i historien traditionella sättet att utnyttja en seger: landförvärvet? På
ett i sanning genialt vis ämna de avstå från ett öppet erkänt, brutalt landförvärv, fastän detta, när dess innevånare verkligen underkuvats, väl är det pålitligaste sättet att tillförsäkra sig de
besegrades råvaror. De Gaulle, som icke äger Sovjetrysslands till
buds stående möjligheter, bekände sig utan omsvep till den gamla
metoden: han ville annektera Rhenlandet. Ryssarna kunna emellertid genom propaganda inifrån få åtminstone några av de besegrade länderna därhän, att de betrakta en sovjetförfattning såsom
uppfyllelsen av deras egen, högsta, sociala önskan. Sedan skulle
de nyblivna sovjetstaterna med en visserligen i praktiken betänkligt begränsad men ändock skensuveränitet kunna ansluta sig till
den allsmäktiga Sovjetunionen, som har varit förutseende nog att
i sista stund anpassa sin egen författning för detta ändamål.
Förutom »plundringarna» och »landerövringarna» känner historien ännu en tredje metod att tvinga de besegrade folken till ett
slags krigsskadegottgörelse. Det är bortsläpandet av den arbetsföra befolkningen. I den grå forntiden bortfördes hela folk i slaveri. Gamla Testamentet erbjuder talrika exempel härpå. Fullt
så enkelt är det emellertid icke heller beställt med denna metod.
För de med arbetslöshet hotade västmakterna kommer den över
huvud taget icke i fråga, såframt de icke anlitade de gamla egypternas förfaringssätt. Dessa tilläto nämligen icke de i slaveri
hemförda hyksos att utföra något löpande arbete, icke något som
helst arbete, som eventuellt kunde åsamka de egna medborgarna
någon skadlig konkurrens. Ryksosträlarna utnyttjades uteslutande för alldeles speciella arbetsuppgifter, som icke tangerade
den vanliga arbetsmarknaden. Endast på det sättet kom det sig
att man under denna gråa forntid kunde uppföra överdimensionerade byggnadsverk såsom Sfinxen, pyramiderna och de övriga
faraonska gravmonumenten. Västmakterna kunde mycket väl
605
Wilhelm König
tänka sig att anlita tyska arbetare, icke för framställning av i
marknaden gångbara nyttigheter utan för att utföra överdimensionerade, helt nya eller koloniala arbetsuppgifter, om det bara
icke funnes några försörjningssvårigheter. Att låta sådana slavhärar försörjas av sitt eget besegrade hemland, är en omöjlighet
och deras inlemmande i kolonialländerna återigen politiskt alltför
vanskligt. För västmakterna kan således, som ovan redan konstaterats, en deportation av arbetarhärar nästan alls icke komma
ifråga. Redan det gamla Rom ansåg sig icke vara detta försörjningsproblem vuxet. Det tog därför avstånd från att bortsläpa
hela folkstammar och inskränkte sig i stället till att utkräva högt
kvalificerade besegrades tjänster. Dessa »slavar», som i triumftåg visades för folket, uppnådde ofta stort, och t. o. m. ett dominerande inflytande på segrarna. Icke blott vackra kvinnor, även
lärda och konstnärer ibland dem kommo sålunda att bli de väsentliga bärarna av den romerska kulturen. Om man även denna
gång anlitade de besegrades arkitekter och bildhuggare till uppförandet av segermonument, om dessa byggnader sedan smyckades med fresker av de besegrades målare, om exempelvis tyska
vetenskapsmän och tekniker mer eller mindre tvångsvis tillkallades, så vore däremot knappast något att invända ur segermakternas nationalekonomiska synpunkt. I all synnerhet om försörjningen av dylika preferensslavar kunde åläggas dem som förlorat
kriget. Men något verkligt »krigsskadestånd» kunde väl knappast
uppnås härigenom.
Även i denna fråga intar Ryssland åter en särställning. Där
finnes tillräcklig och lagom bördig mark och där kommer det
otvivelaktigt att råda brist på arbetskraft till skillnad mot andra
länders överskott. Ryssland kan skänka utrymme åt tillströmmande arbetarhärar och dessa kunna också utnyttjas utan att det
skulle störa dess egna arbetsmarknader. Men för att gå till botten
med denna sak. Försörjningen av dessa arbetarskaror genom hemlandet kommer icke ifråga, det är självklart. Vad uppnår således
värden för sådana moderna slavhärar~ Såsom effektiv reparation
kan han endast påräkna det överskott av arbetsprestationer, som
dessa arbetare åstadkomma utöver det arbete som måste åtgå till
deras eget uppehälle! Alltså blott en bråkdel av deras arbetsprodukt. Och för att få in detta överskott måste man gratis ställa
värdefull mark till arbetarnas förfogande. Sålänge det icke ute-,
slutande rör sig om röjande av oländiga områden eller om hälsovådliga och livsfarliga arbeten, är detta ur ren kalkylationssyn- 606
Krigsskadeståndsproblemets lilla katekes
punkt en transaktion, som icke utan vidare bör betraktas såsom
rationell. Men i den första upphetsningen torde härvid beklagliga
psykologiska moment bli utslagsgivande. På samma sätt som romarna anordnade triumftåg för att hålla krigsandan vaken hos
sitt folk, släpade fångarna med sig i tåget till allmänt beskådande
och sedan sände dem till de dåförtiden livsfarliga gruvarbetena,
torde sovjetledarna anse det nödvändigt att för sina av fienden
tidigare bortförda och misshandlade folk nu uppvisa denna fiende
såsom slavar. Detta kunde ju verkligen tänkas erbjuda de primitiva »satisfaktion», tillfredsställa deras hämndbegär och det kunde
uppskjuta de egna, redan tillräckligt trötta folkens eftertanke.
Men »krigsskadestånd» kan man knappast kalla detta heller.
Hur man således än går tillväga: En effektiv gottgörelse genom
krigsskadeersättning kan överhuvudtaget icke nämnvärt förverkligas, icke ens om man bestämmer sig för att sätta kravet på
varor och tjänster i en penningfordrans ställe.
D’et är lätt att förutse, att denna av objektiva överväganden
härledda, men obekväma tes kommer att avfärdas med en handrörelse. Prat! Att vilja inbilla oss, att detta icke skulle gå, att det
ena eller andra vore lönlöst, då ju det segerrika Tyskland så sent
som i går demonstrerade för oss ad oculos, att man mycket väl
kan tvinga besegrade folk till varuleveranser av varjehanda erforderligt slag och till varje önskvärd arbetsprestation såväl inom
som utom de underkuvades hemort.
Mycket riktigt. Men detta var under kriget. Det sunda bondförståndet borde upplysa om att i princip allt, som under kriget
synes lämpligt, i fredstid synes olämpligt. Och så är det. Allt som
under kriget har sken av att vara ändamålsenligt är, om man ser
det ur fredshushållningens synpunkt, minst sagt suspekt.
Man får till varje pris icke förbise, att i anspråktagandet av de
ockuperade ländernas prestationer framtvingats med våld. Och
om den hotande freden denna gång kanske i första hand ändå
bara är tänkt som en fortsättning av kriget med andra medel,
borde dock innebörden av ett sådant våld redan ha blivit uppenbart för envar. Betraktat ur folkhushållningssynpunkt är våldet
alltid förlustbringande för bägge parter. Beträffande dem, som
utsättas därför är det uppenbart. Våldet tynger de därunder
lidande i så hög grad att deras prestationsförmåga snart måste
ifrågasättas, varför ockupanterna själva måste uppbringa all sin
uppfinningsförmåga och den största möda för att lindra dess
följder. Detta hade nazisterna fullt klart för sig och de organisa- 45-45841 Svensk Tidskrift 1945 607
Wilhelm König
toriska åtgärder de vidtogo för att åtminstone någorlunda och just
så länge kriget krävde det hålla de ockuperade prestationsdugliga
voro nära nog »förebildliga». Men vilket enormt uppbåd av nyttigheter, arbete och människoliv krävdes icke för att tillföra krigshushållningen det relativt ringa överskottet av de underkuvades
prestationer utöver vad som åtgick till deras egen försörjning.
Och ändå underlättade krigstillståndet det för ockupationsmakten
att bärga våldets skörd. Ty de utländska arbetarna voro inga
konkurrenter till de egna, i kriget utkallade. Och alla ansträngningar koncentrerades till den grad på att påskynda leveranserna
– av nästan uteslutande rustningsmaterial – att räntabilitetshänsyn överhuvudtaget icke spelade någon roll.
Ändock räckte våldet ensamt icke ens under kriget till för att
framtvinga leveranserna och prestationerna. De betalades och
måste betalas. Ty nu som förr är penningen den nervus rerum,
som utlöser den omedelbara handlingen. Och clearingskulderna
till de ockuperade länderna innebar även för segraren en illa
maskerad inflation med alla dess vid någon tidpunkt framträ-
dande oundvikliga följder, på samma sätt som do på grund av
dessa clearingfordringar av de ockuperade emitterade sedlarna betydde öppen inflation för de senare. De av våldsutövaren ur krigshushållningssynpunkt så eftersträvade tributen ha ur nationalekonomisk synpunkt haft samma förödande verkan för såväl den
ena som den andra parten.
»Blod, svett och tårar», det är priset för varje krigföring. Men
också varje krigsskadegottgörelse från den förre fienden, som icke
motsvarar den ekonomiska hushållningens järnhårda lagar, måste
restitueras med blod, svett och tårar. Endast det egna arbetet på
egen grund kan reducera detta trefaldiga offer till fredligt arbetande människors hälsobringande s’vett.
608

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner