Print Friendly

Krigshotet och vårt försvar

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I(RIGSHOTET
OCH VÅRT FÖRSVAR
KoREAKRIGETs utbrott den 25 juni 1950 innebar en vändpunkt i efterkrigstidens storpolitik. USA:s och FN:s ingripande
med väpnade styrkor mot fredsbrytaren klargjorde för all världen, att eftergiftspolitikens och försvarsförfallets tid nu var
förbi. De hårdhänta krigserfarenheterna i Korea blevo snart en
hälsosam påminnelse om det nutida krigets krav på personal och
materiel.
Under trycket av dessa erfarenheter pågår nu i hela den västliga världen en upprustning av gigantiska mått, större än någonsin tidigare i fredstid. Men denna upprustning kräver tid- minst
två år – innan förmågan att bjuda effektivt motstånd något så
när motsvarar behoven, särskilt vid ett krig mot och om Västeuropa. Under denna tid hänger krigshotet som ett allt annat
överskuggande åskmoln över världen.
Flerstädes frågar man sig, varför inte öst – Sovjetunionen –
utnyttjar den gynnsamma konjunkturen. Den tidigare övertron
på det strategiska bombflygets och atomvapnets avkylande effekt
har börjat vika för en mera realistisk bedömning. Atlantunionens överbefälhavare, general Eisenhower, kom väl sanningen
närmare, då han i ett uttalande för en tid sedan sade, att Sovjetunionens ledare måste inse, att den långt överlägsna krigspotentialen i Väst till slut måste fälla utslaget i ett uthållighetskrig. Hitlers exempellösa framgångar 1939-1941 och Japans
1941-1942 följdes – av främst just detta skäl – av nederlag utan
gräns. Men i båda dessa fall tog striden lång tid och många tvingades under ockupationens hårda erfarenheter besinna, att försummade försvarsberedelser i fred dyrt hämna sig ))om kriget
kommer)).
östs politik och strategi i det kalla kriget ha redan medfört stora
framgångar. Dess ständigt vitala aggressivitet försummar inga
möjligheter. Därför kan man i dag öppet urskilja en rad punkter
i den långa »fronten» mellan öst och Väst, där hotet om ytterligare
119
—-~ – —–
l’
Krigshotet och vårt försvar
komplikationer och kanske krig framträda särskilt tydligt. Här
må endast antydningsvis nämnas Indokina, Kashmir, Persien,
Jugoslavien, Tyskland. Oron i Franska Marocko grenar snabbt ut
sig i hela den betydelsefulla arabiska och islamitiska världen. Å
andra sidan påvisa utrensningsaktionerna i Tjeckoslovakien och
andra satellitländer, att även östblockets ledning har sina återhållande bekymmer. Det är typiskt för läget, att både Pariskonferensen om främst de brännande tyska problemen och medlingsaktionen i Koreakriget »mal tomt» i ett ordkrig med bud och
motbud.
Alla dessa lokala konfliktämnen innebära lika många risker för
en utveckling lik den som nu utspelas i Korea. I fast beslutsamhet
att detta i längden förlamande tillstånd måste hävas och tvingas
övergå i uppbyggande fredspolitik ha nu västerns folk frivilligt
tagit på sig upprustningens tunga börda.
Vad gör då vårt folk med sitt försvar~ USA satsar 20 °/o av
nationalbruttoprodukten – nationalinkomsten – på försvar och
hjälp åt andra, britterna 10 °/o. Motsvarande siffra för vår del är
4,6 Ofo. Även om vårt statsfinansiella läge är ansträngt och skatterna tryckande, så visar denna enkla jämförelse, att det i c k e
är försvarsutgifterna som främst tynga vår budget. Omsorgen
om vår levnadsstandard må vara aldrig så välbetänkt – under
normala tider. Men när praktiskt taget alla andra folk inför
världslägets risker tvingas »dra åt svångremmen», så är det verklighetsfrämmande att tro, att vi kunna utgöra något särskilt gynnat undantag. Det kunde kanhända vara motiverat, om vårt försvar vore förstklassigt och verkligen kunde beräknas motsvara
ett krigsläges krav. Men alla med även ytlig insikt i dessa ting
veta, att så inte är fallet.
Det som genast faller i ögonen är regeringens och främst den
närmast ansvarige försvarsministerns ständigt på nytt dokumenterade motvilja att tala rent språk inför folket, att säga som det
är och inte med allsköns omskrivningar dölja den kärva verkligheten för öron, som blott alltför villigt lyssna till överoptimistiska
slutsatser och förskönande värderingar. Det senaste – men tyvärr
säkert inte det sista – utslaget av denna flykt från verkligheten
var försvarsministerns uttalande, »att Sverige på kort tid kan
mobilisera en armestyrka, som motsvarar mellan 20 och 30 divisioner enligt nu gängse västerländsk måttstock». I tidningsrubrikerna blev detta till ett enkelt och faktiskt konstaterande: »30
svenska divisioner kan snabbt mobiliseras.» Ett sådant påstående
120
Krigshotet och vårt försvar
är grovt felaktigt. Det är dessutom skadligt. I tidningarna kan
man också läsa, att västmakterna anse 40 divisioner tillräckliga
för att medge ett effektivt försvar av Västeuropa. Den okritiske
svenske läsaren måste av konfrontationen mellan dessa siffror ledas till slutsatsen, att 30 divisioner då måste ge vårt land – med
så mycket gynnsammare försvarsbetingelser i övrigt – en hög
grad av säkerhet vid ett anfall. Det skulle också vara så – om vi
verkligen hade dessa 30 divisioner. Herr Vougt glömde att tala
om att >>gängse västerländsk måttstock» dessutom räknar med
massor av folk och materiel vid sidan av divisionerna, liksom vi
själva ha lokalförsvar och andra personalslukande organisationsformer inräknade i våra totalsiffror. Han berörde inte heller det
väsentliga problemet om k v a l i t e t e n på personal och materiel.
Ett uttalande, som det här påtalade, gagnar icke försvarsviljan.
Det motverkar i stället de vidtagna positiva försvarsansträngningarna och deras fullföljande.
I själva verket är vårt bristfälliga psykologiska försvar, den
bristande kunskapen om det moderna kriget och dess yttringar,
osäkerheten om den egna personliga uppgiften i ett krigsläge och
om förmågan att lösa den, vår kanske största försvarsuppgift just
nu. Upplysning, saklig och inträngande upplysning till alla medborgare är därför en angelägen uppgift, som man måste ta itu
med nu, medan vi ännu ha tid. Sker så, blir lösandet av de andra
försvarsfrågorna en för alla lika naturlig som angelägen uppgift.
Om så däremot icke sker, kommer vårt folk inför ett aktuellt hot
att gripas av misströstan i stället för att känna tillförsikt, att
splittras i stället för att stå enigt.
För ett decennium sedan uppnåddes omsider för försvarets del
en sådan enighet, sedan det svenska folket äntligen insett lägets
allvar. Den tid är åter inne, då det för försvarets högsta politiska
ledning måste vara en bjudande plikt att upplysa folket om läget.
Beträffande civilförsvaret ha inrikesministerns realistiska ord,
ehuru lågmälda, trängt igenom. Men för riksförsvaret i dess helhet
efterlysas alltjämt uttalanden, vilka väcka förtroende och tillit,
samt dessas konsekventa omsättande i handling.
121

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner