Print Friendly

Kriget i Afrika – en resumé

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

•. .f
KRIGET I AFRIKA
EN RESUME
.
Av generallöjtnant PONTUS REUTERSWÅ.RD, Drottningholm
MEDAN Italiens intressen under 1800-talet främst voro inriktade
på att politiskt och ekonomiskt vinna insteg på Balkan och i Mindre
Asien, så har dess livskraft under det sista halvseklet fått sitt utlopp
i Afrika, där det eftersträvat att skapa ett kolonialvälde. Steg
för steg lyckades det även Italien att komma i besittning av betydande områden i norra Afrika och sedan dessutom Abessinien erövrats, ansågs det relativt unga kolonialväldet motivera benämningen
av ett »imperium».
Det ekonomiska värdet för Italien av de vunna besittningarna torde
emellertid hittills i allmänhet hava varit ringa. Särskilt gäller
detta Libyen. Italiens export dit är t. ex. många gånger större än
importen, varjämte det omfattande kolonisationsarbetet kostat ofantliga summor.
Odlingsarbetet i Libyen har ställt stora krav på italienarnas förmåga såsom kolonisatörer. Med nära 1,s milj. kvkm är Libyen ungefär fyra gånger så stort som Sverige, men 9/to av landet är ofruktbar
öken. Den smala kustremsan längs Medelhavet är det enda område,
som med någon ekonomisk fördel kan odlas. Mellan kusten och öknen
sträcker sig ett brett flygsandsfält, där italienarna fört en seg kamp
för att genom odling av lämpliga växter binda sanden. Libyens stora
problem är vattenfrågan och detta gäller såväl i fred som i krig.
Omfattande vattenledningsarbeten hava utförts icke blott i städerna
utan även på landsbygden. När italienarna kommo till Libyen, funnos
inga andra vägar än de gamla karavanvägarna. Nu är landet genomkorsat av bilvägar. Huvudpulsådern är den nära 1,900 km. långa
landsvägen, »via Balbina», som löper efter kusten från den tunesiska
till den egyptiska gränsen. På rekordtid utfördes detta jättearbete,
och vägen står nu som ett monument över marskalk Balbos gärning
som kolonisatör.
Liksom i Libyen har Italien även i Abessinien på otroligt kort tid
utfört ett kolonisationsarbete av stora mått. Som följd av italienarnas vägbyggen står nu den svarta kontinentens mest otillgängliga
del i kontakt med ytterv<irlden. Från Chisimayo och Mogadiscio vid
Indiska Oceanen, från Assab och Massana vid Röda havet löpa utmärkta vägar upp mot abessinska höglandet. Tack vare detta vägsystem hava de krigförande även på denna krigsskådeplats kunnat
draga fördel av motorfordonens hastighet och stora lastningsförmåga.
422
Kriget i .Afrika – en resume
5ritt .järnvä.9!projekt
KENYA
100 200 JOO Jo.OO 500 Km.
För krigföringen liksom för all verksamhet i nu berörda områden
erbjuda de klimatiska förhållandena utomordentligt stora svårigheter. Om dagarna lyser vissa årstider solen som ett eldrött klot i en
förbrännande hetta. Femtio graders värme är icke sällsynt. Om nätterna åter är det iskallt, en källarkyla, som kryper in i märgen.
Härtill kommer tidvis den glödheta sandstormen, »Ghibli». Den kringvirvlande sanden är kvävande. Den murar igen ögonen och äter sig
in i huden. Man lider en fruktansvärd törst. Sanden tränger även
in i maskiner och motorer och ödelägger dessa.
Italiensk framryckning i Kenya och Sudan.
Erövring av Britt. Somaliland.
Det första skedet av italienarnas operationer i Afrika kännetecknades av en plötslig offensiv under former, som liknade de tyska
offensiverna. Italienarna hade här liksom i Grekland till en början
framgång och gjorde icke obetydliga terrängvinster. Kriget fördes
på fyra olika krigsskådeplatser.
På den sydligaste krigsskådeplatsen i Kenya vid Abessiniens syd- 423
H’ ,-·.
.; …______
·’
Pontus Reuterswärd
gräns intogs den 15 juli Moyale. Erövringen av denna viktiga vägknutpunkt betraktades av italienarna som en stor framgång. Härigenom åstadkoms en ändamålsenlig reglering av gränsförhållandena
till Ital. Somaliland. Samtidigt härmed ägde operationer rum i Sudan. Det främsta målet för dessa var Kai-tum, Sudans huvudstad
och en mycket betydande järnvägsknut. Sintmål för operationerna i
Sudan torde emellertid hava varit att åstadkomma förbindelse mellan
Libyen och Abessinien.
Sedan den italienska härledningen genom offensiven i Sudan och
Kenya skapat fördelaktiga utgångslägen för fortsatta operationer,
ansågs det lämpligt att begagna den ännu före regnperiodens inträde
gynnsamma tiden till besittningstagande av Britt. Somaliland. Det
huvudsakliga försvaret var härstädes förlagt till staden Hargeisa
samt till trakten av huvudstaden Berbera, där omfattande förstärkningsarbeten voro utförda. Sannolikt översteg icke försvarsstyrkan
30,000 man. Befälhavare för de italienska trupperna var general Nasi,
berömd från abessinska kriget. Natten till den 3 augusti passerade
den italienska armen – sju brigader jämte infödingsförband, tillsammans omkring 70,000 man – gränsen och den 19 intogs Berbera.
Betydelsen av erövringen av Britt. Somaliland torde främst böra ses
ur strategisk synpunkt. Italien befriades från det ständiga hotet härifrån mot Abessinien. Besittningen av den långa kuststräckan utmed
Röda havet och Golf von Aden gav Italien ett utmärkt läge vid infarten till Röda havet.
Italienska offensiven mot Egypten.
iNär Italien inträdde i kriget voro de i Libyen befintliga stridskrafterna uppmarscherade på västgränsen mot det franska Tunis.
Efter Frankrikes kapitulation i slutet av juni 1940 skedde en omgruppering till Cyrenaikas ostgräns – en vägsträcka på omkring
140 mil. Det var en krävande förflyttning under stark hetta och
våldsamma ökenstormar. Chef för italienska armen var marskalk
Graziani. Denne förde under Abessinienkriget sydarmen, blev sedermera vicekonung i Oriental-Afrika och chef för armens generalstab.
Den under hans befäl opererande italienska armen torde i runt tal
hava bestått av tolv a fjorton divisioner, tillsammans 250,000 man,
av vilka en tredjedel motoriserad.
För försvaret av Egyptens västgräns och därmed ytterst av Suezkanalen hade engelsmännen utbyggt tre befästade linjer. Den första
i närheten av gränsen från Sollum till den omkring 30 mil söderut
belägna orten Siva, den andra i höjd med Sidi el Barrani och den
tredje i höjd med Mersa Matruh. Befästningsanordningarna utgjordes av små fort, omgivna av taggtrådshinder. I spetsen för de
engelska trupperna stod general ·wavell. Denne gjorde sina första
krigserfarenheter i Sydafrika, deltog därefter under världskriget på
olika krigsskådeplatser. Han anses vara en framstående strateg, är
seg, vital och energisk. Enligt icke verifierade italienska tidningsuppgifter lär Wavell förfogat över 320,000 man, engelsmän, australier,
newzeeländare, polacker etc.
424
~ ._.
~….
,.~.·….:·
,,~
:··~
; .
….
l

”‘……
l……….~,
”‘tlo
””(1)
”‘”‘
”‘”‘
‘”‘~
”‘”‘..,
~
N
<o
””N
.t:>.
lo.:)
01
Zeic.henerKlärvng~ = Neuze•+l Aulosl=s~ , D rels=Steinwiis+e
· – Vollbahn — Wuslenau+ow6g(.”P~>Ie) D Sand =Dunanwu~e
~ Schmolspurbahn —— .. Kara.wanenweg \ ~ S nddunen
v Wust•nbrunn6n *• ”Refe&~.Sfadte,Torls ‘/’ a
~ RifF· …._…_ Salzsumpf (So.b<.ha.)
Nordöstra Afrika efter en karta
Worterl<.l i:irung.!!..!!..:_
~'” – Gu..tle Kaor ~ alt.s”Fort.
llil’ • l!runne-n Ha.ttieh =Kl. Oase
‘3Jt. c ~.Gcllirge. ”RM • K<l4>
Scbch<1• Salzsumpf
So.htl· b•ba.ute Kusrm•btnq.
Wru!.i. = h-oek .1=\ussbo.lt”
Militärwissenschaftliche Mitteilungen.
~
”‘!
””‘~
~
……,,
b:………
”‘!
””‘…..
>=l
~
:;:!
”‘!
~
”‘~
~
~-
•.
–· -‘..
Pontus Reuterswärd
Den offensiv, som italienarna stodo beredda att börja, var förenad
med stora svårigheter. Avståndet mellan gränsen och Nildeltat utgör
omkring 60 mil. Operationslinjen längs Medelhavskusten kan lätt
bombarderas från havet och är mycket känslig för flyganfall. Då
det italienska flyget icke hade herraväldet i luften, ställde sig underhållstjänsten svår.
Marskalk Graziani framträngde den 13 september med sina huvudkrafter längs kusten. Efter en mycket kort artilleriförberedelse kastades engelsmännen genom ett våldsamt anfall ur sina ställningar
vid Sollum. Anfallet kom fullständigt överraskande för engelsmännen, som väntat ett anfall först i oktober efter de värsta ökenstormarnas slut. Redan den 15 september erövrades Sidi el Barrani och
därmed hade den andra försvarslinjen fallit. En längre tids paus i
krigshändelserna inträdde härefter. Italienarna ordnade befästningar
i den erövrade linjen och syntes inrikta sig på att utbygga ett basområde för det fortsatta fälttåget.
·under tiden kämpade italienare och greker mot varandra i Albanien, varvid det brittiska flyget kraftigt understödde den grekiska
offensiven. Det vill däremot synas som om det italienska flygets
verksamhet såväl i Albanien som i Afrika präglades av allt för stor
passivitet. Man väntade att italienarna åtminstone i bindande syfte
skulle anfalla de brittiska flygstyrkorna i Egypten. Så skedde emellertid icke. Härigenom möjliggjordes dels brittiska flygstyrkors förflyttning till Grekland och dels omgrupperingar av de brittiska marktrupperna i Egypten. I huvudsak gestaltade sig likväl läget vid denna
tidpunkt gynnsamt för de italienska vapnen i Afrika. Genom ockupation av Britt. Somaliland hade ett fördelaktigt strategiskt läge skapats i östligaste Afrika. I Sudan hade den viktiga järnvägslinjen
över Kassala brutits och i Kenya hade värdefulla terrängvinster
gjorts. Slutligen stod man i Nordafrika beredd att fortsätta offensiven mot Alexandria och Suezkanalen, därmed hotande det engelska
väldet i östra Medelhavet. Engelsmännen voro överallt på defensiven.
Den brittiska motoffensiven.
I början av december höll italienska presschefen Ansaido ett uppmärksammat föredrag inför utländska pressföreningen i Berlin, vari
han försäkrade att Graziani stode beredd att utdela dråpslaget mot
engelsmännen i Egypten. Händelseutvecklingen blev dock en helt annan. Den 9 december gingo engelsmännen under general Wilsons ledning till offensiv. Först ägde massanfall rum mot flygplatserna, varefter det lyckades att genom en flankoperation, utförd av starka.
pansarförband i intim samverkan med flyg, driva in en kraftig kil
bakom de vid Sidi el Barrani grupperade italienska styrkorna. Reträttvägen avskars. En betydande styrka – en armekårchef, två
divisionschefer och omkring 35,000 man – tvingades att ge sig. Med
all säkerhet hade denna operation länge varit förberedd bl. a. genom
samling till Egypten av stridskrafter från olika delar av det brit–
426
·i’·
Kriget i Afrika – en resume
tiska imperiet. I hög grad förvånande är det därför, att den italienska
mark- och flygspaningen icke observerade den brittiska framryckningen genom öknen utan läto sig helt överraskas. »Hemligheten
hade bevarats väl» sade Churchill i underhuset den 9 februari.
Initiativet hade övergått till engelsmännen, som vunnit sin första
framgång under detta världskrig. Hotet mot Alexandria och Suezkanalen var undanröjt. stora förråd av livsmedel, olja och krigsmaterial – en avsevärd del av pansarvapnet och för underhållstjänsten avsedda fordon – som Graziani lagrat i Sidi el Barrani
föllo i engelsmännens händer.
Förföljda av det brittiska flygets våldsamma och ihärdiga angrepp
drogosig de italienska trupperna västerut. Omkring 30,000 man kvarlämnades i Bardia, medan återstoden fortsatte till det omkring 10
mil längre bort belägna Tobruk. Reträtten försvårades genom att
förbindelsevägen längs kusten låg öppen för elden från brittiska
krigsfartyg. De brittiska trupperna kunde nämligen räkna med den
stora fördel, som en direkt samverkan med sjöstridskrafterna innebar.
Den italienska flottan ägde däremot ringa möjlighet att lämna understöd vid operationernas utförande.
Redan den 16 december föll Sollum i engelsmännens händer. Turen
kom därefter till Bardia, som enligt Mussolinis order skulle hållas
till det yttersta. I mitten av december var Bardia praktiskt taget
inneslutet av engelsmännen. Dagen före julaftonen publicerades i
Rom Grazianis öppenhjärtiga rapport om nederlagen. Trettondagen
föll Bardia i engelsmännens händer, efter ett synnerligen skickligt
slutanfall, iscensatt genom kombinerade operationer av arme, flotta
och flyg. Den 10 januari inneslöts Tobruk, och efter tre veckors motstånd måste besättningen kapitulera. Den engelska blixtoffensiven i
Nordafrika gick vidare. Utan något allvarligare motstånd intogs
Derna och några få dagar efteråt – i början av februari – föll även
den omkring 20 mil längre väster ut belägna betydande orten Bengasi
i britternas hiinder. Bengasis kapitulation fullbordade tillfångatagandet och tillintetgörandet av större delen av den italienska armen i
Libyen. Den brittiska flottan erhöll en utmärkt bas, från vilken den
kunde i hög grad försvåra upprätthållandet av italienarnas förbindelser mellan hemlandet och Tripolis. De italienska trupper, som
undkommit från Bengasi, befunno sig i ett ytterst prekärt läge. Deras
reträtt ledde genom den ofruktbara och vägfattiga Syrtenöknen, där
nästan inga vattentillgångar finnas. Tillsammans hade sedan offensivens början 130,000 man tillfångatagits.
Den engelska överlägsenheten visade sig så betydande att man vid
denna tidpunkt hade anledning vänta att även återstoden av Cyrenaika skulle falla i deras händer. Med Bengasis erövrande upphörde
emellertid den brittiska Nordafrika-offensiven. Något resultat av avgörande strategisk natur nåddes härigenom icke, vilket däremot kunnat vinnas om det cyrenaikska kustområdet erövrats. Man stannade
på halva vägen. Orsakerna till avbrottet i offensiven äro icke fullt
klara. Det vill synas som om det sedan ett par månader tillbaka på
den nordafrikanska krigsskådeplatsen insatta tyska flyget gjorde att
427
.. ·~
… ..·
…,._____
Pontus Reuterswärd
engelsmännen funno det rådligt gå fram med större försiktighet.
Märkligt är dock i detta samband ett i Times lämnat meddelande
att den brittiska armens framryckning från Egypten till Bengasi
icke grundade sig på någon på förhand uppgjord plan. General
W avell lär icke vid operationens början haft några sådana vitt syftande planer utan vid anfallet mot Sidi el Barrani endast eftersträvat
att omintetgöra de italienska offensivplanerna. Den med oavbruten
framgång genomförda offensiven skulle sålunda hava varit en följd
av improvisationer. År så förhållandet framstår avbrottet i offensiven mera förklarligt och detta så mycket mera som Wavell synes
hava i förlitan på det vunna resultatet trott sig kunna för en tid
lämna italienare och tyskar i Tripolis ur räkningen och koncentrera
förstärkningar till Eritrea och Grekland.
Den brittiska offensiven var emellertid en storartad prestation. En
betydande mekaniserad arme hade under mycket kort tid framträngt
omkring 1,000 km. från Mersa Matruh, ändstationen för den enda
tillgängliga järnvägen. ‘l’ill följd av grekernas framgångsrika försvar mot italienarna och general Wilsons snabba framstöt i Nordafrika förbättrades engelsmännens ställning i östra Medelhavet. Det
blev möjligt att ordna framskjutna flottbaser på Kreta och i hamnar
på Greklands fastland samt i Cyrenaika. Det engelska flyget hade
vunnit ett vidsträcktare basområde och därmed större möjligheter
att verka mot de fientliga flygbaserna och transporterna till sjöss.
Framgångarna i Nordafrika utlöste stor glädje i London och man
gick så långt i att överskatta dem, att man talade om »revansch för
Dunkerque».
Ser man på de italienska operationerna efter Sidi el Barranis fall
är det svårt att finna den röda tråden i marskalk Grazianis åtgärder.
Kvarlämnandet av så betydande styrkor i Bardia respektive Tobruk
borde, synes det, hava kombinerats med en ny offensiv väster ifrån för
att därigenom åstadkomma ett avgörande. Var avsikten endast att
tillfälligt uppehålla engelsmännen och vinna tid för att längre västerut bjuda avgörande motstånd, kunde Bardia- och Tobrukgarnisonerna hava gjorts väsentligt svagare. Sannolikt är dock att de
engelska pansarförbandens omfattningshot från söder, den dåliga
väderleken, bristen på fordon och förnödenheter samt de engelska
flott- och flygstridskrafternas eld framtvang det som skedde. Främsta
orsaken till Grazianis förvånande passivitet under den brittiska offensiven kan också ha varit att hans planer korsades och att hans truppers stridsmoral ej motstått de enorma påfrestningarna. På egen
begäran beviljades Graziani avsked och fick till efterträdare sin stabschef general Garibaldi.
Åven på de andra afrikanska krigsskådeplatserna hade initiativet
helt övergått till engelsmännen. I söder återtogo i början av februari
sydafrikanska trupper de i Kenya av italienarna erövrade områdena
och inryckte i Abessinien. I norr tvungos italienarna att lämna det
starkt befästa Kassala och engelsmännen lyckades genom en kraftig
förföljning snabbt tränga djupt in i Eritrea och taga Agordat. De
retirerande italienska trupperna kunde emellertid sätta sig fast på
428
Kriget i Afrika – en resume
höjdplatån vid Keren och där bjuda ett motstånd som visade sig
mycket svårt för engelsmännen att övervinna.
Samtidigt med dessa operationer ansattes brittiska trupper från
väster från Gallahat (nordväst om Tanasjön) mot Gondar. Haile
Selassie, som tidigare inträffat i Kartum och därifrån med hjälp av
engelska experter lett upprorsrörelsen i Abessinien, hade här överskridit gränsen till sitt forna rike och varmt välkomnats.
Slutligen hade en kolonn, sammansatt av sydafrikaner och trupper
från Nigeria, efter grundliga förberedelser gjort en snabb framstöt
mot Jubafloden i Ital. Somaliland och den 15 februari erövrat den
betydande hamnstaden Chisimayo. Operationerna leddes av engelske
generallöjtnanten Alan Gordon Cunningham. Det italienska motståndet inom detta område bröts relativt lätt, ja man kan nästan beteckna
fälttåget såsom en »militärpromenad». Abessiniens omfattning även
från söder var emellertid härmed fullbordad. Överallt befunno sig
sålunda italienarna på defensiven, och några förstärkningar av trupper och material från moderlandet voro knappast att räkna med.
Efter engelsmännens erövring av Bengasivar det egentligen endast
i Eritrea och Abessinien som operationer fortgingo. Målet för dessa
operationer var att krossa den italienska försvarsmakten i Abessinien
samt att besätta Addis Abeba. På den abessinska nordfronten försvarade sig de italienska trupperna, två elitdivisioner, länge med
framgång vid Keren. Först efter sex veckors fåfängt tryck mot de
italienska befästningarna togs Keren genom ett våldsamt anfall den
27 mars. Fem dagar senare föll Asmara och den 9 april intogs den
viktiga hamnstaden Massaua. Kerens och Massanas fall betydde en
stor lättnad för de brittiska vapnen. Man kunde nu med ryggen fri
utföra förflyttningar på de av italienarna utbyggda förbindelserna
mellan Eritrea och Addis Abeba, och man hade möjlighet att använda
hamnen i Massana för sjötransporter till eller från annan krigsskådeplats. Ungefär samtidigt med dessa händelser erövrades Adua. I
söder hade de sydafrikanska trupperna under Cunningham tagit staden Harrar och några dagar senare den 5 april Addis Abeba. Större
delen av italienska armen under hertigens av Aosta befäl drog sig
tillbaka i nordlig riktning, medan mindre delar kastades väster och
sydväst ut.
Omkastning i krigsläget i Libyen.
Mot all förmodan hade det lyckats tyskarna att överföra trupp och
material i tillräcklig utsträckning till Nordafrika för att kunna jämte
italienarna gripa till offensiven. Den 2 april kom det överraskande
meddelandet, att brittiska trupper efter en olycklig strid sydväst om
Bengasi kastats tillbaka av tyska pansartrupper. Strax därpå utrymde britterna Bengasi. Under de närmaste veckorna följde en rad
tysk-italienska framgångar. Den ena orten efter den andra i Cyrenaika återtogs och den 14 april hade man trängt in på egyptiskt område. Gränsorten Sollum togs av axelmakterna efter fram- och tillbakaböljande strider. Operationerna leddes av tyske generalen Rommel och den italienska generalen Garibaldi.
429
.·..·
… ‘ ‘
..·
Pontus Reuters1r:ärd
De brittiska truppernas reträtt skedde under stora förluster. Ett
flertal generalspersoner togos bl. a. tillfånga. I England kände man
motgångarna som en allvarlig prestigeförlust och särskilt framkallade överrumplingen starkt klander. En utredning fordrades om ansvaret för att tyskarnas överförande av en pansararme till Tripolis
icke i tid upptäckts. Uppenbart hade man på brittiskt håll på ett
ödesdigert sätt underskattat-de tyska förberedelserna i Lybien.
Ehuru saken föreföll otrolig så visade det sig dock vara ett faktum
att i skydd av starka flygstridskrafter en tysk kolonialarme överskeppats. Sjötransporterna måste hava ägt rum en längre tid, då
minst två, sannolikt .flera pansardivisioner, torde hava överförts till
Tripolis. De sedan länge oavbrutet pågående bombangreppen mot
Malta – i början av juni kunde man sålunda räkna till 300 flyganfall
– voro ett led i strävan att hemlighålla de tyska transporterna genom att på så sätt hindra Maltas användning för engelska flott- eller
flygoperationer.
Slutkarnpen orn Abessinien.
Någon vecka efter Addis Abebas fall gjorde Haile Selassie sitt
högtidliga intåg i sin forna huvudstad, jämt fem år efter sin flykt.
Mer än halva Abessinien var nu i engelsmännens händer. Hertigen
av Aosta förfogade dock fortfarande över tre viktiga områden nämligen: Amba Alagi, Gondar och Gimma. styrkeförhållandena på dessa
tre platser äro icke med säkerhet kända. Huvudarmen vid Amba
Alagi under hertigens eget befäl torde hava räknat omkring 15,000
vita och 30,000 infödda soldater, vilka senare dock i stora skaror deserterat. Nästan hela flyget hade gått förlorat och förråden voro på
upphällningen.
Läget kunde redan i mitten av april betraktas såsom hopplöst. En
fortsatt kamp var emellertid önsklig och hertigen torde hava erhållit order att hålla ut i det hingsta. Så länge striden fortsatte
bundos brittiska trupper och krigsmateriel, som väl behövdes på
andra krigsskådeplatser. I det otillgängliga bergsmassivet Amba
Alagi utkämpade återstoden av italienska huvudarmen under flera
veckor förbittrade strider. Först då livsmedel, vatten och ammunition tröto samt möjlighet att vårda de sårade och föra bort de döda
saknades, kapitulerade den 19 maj hertigen av Aosta med hela sin
styrka – omkring 18,000 man – under ärofulla former. På hertigens
särskilda anhållan delar han truppens öde i fångenskapen. Förvisso
hade hertigen och hans trupper gjort sig förtjänta av det tack, som
Mussolini efter underrättelsen om kapitulationen telegrafiskt framförde. Hertigen av Aosta har visat sig äga härförargåvan att kunna
hos sina soldater inge mod och förmåga att hålla ut.
Kriget i Abessinien var härmed definitivt förlorat, och det italienskabessinska kejsardömet hade med huvudarmens kapitulation upphört.
Samtliga italienska truppstyrkor i Abessinien hade emellertid ej
ännu kapitulerat. I trakterna kring Tanasjön och i sjöområdet söder
och sydväst om Addis Abeba höllo alltjämt rätt betydande styrkor
430
Kriget i Afrika – en resume
stånd. Sedan general Gazzera jämte nio andra generaler i början av
juli kapitulerat i Galla- och Sidamoområdet, synas italienska styrkor
endast finnas kvar i det bergiga Gandarområdet samt nära Assab
vid Röda havets kust. Därmed har det abessinska fälttåget efter sex
månaders strider praktiskt taget upphört. Den italienska armen i
Östafrika på omkring 200,000 man är ur räkningen. Genom en mängd
sinsemellan åtskilda offensiver på en front av 3,000 kilometer hava
brittiska, sydafrikanska, indiska och sudanesiska trupper inringat de
italienska styrkorna, som gjort segt motstånd, och steg för steg
tvingat dem att ge sig. Den sydafrikanska insatsen, varigenomAddis
Abeba togs, har varit av den allra största betydelse.
Atererövrandet av Cyrenaika i mitten av april samt tyskarnas erövring av Kreta i slutet av maj förändrade krigssituationen i Medelhavet. Det engelska flyget och flottans framskjutna basområden pressades tillbaka, och engelsmännens förbindelser genom Medelhavet och
Suezkanalen försvårades. I besittning av Kreta med dess dominerande läge hota axelmakterna Alexandria, den brittiska huvudpositionen i Medelhavsområdet. Avståndet mellan Kreta och Alexandria
är endast omkring 600 kilometer, vilket även är avståndet från
Alexandria till egyptisk-libyska gränsen, där general Rommels trupper nu stå. Följderna hava även visat sig i synnerligen kraftiga
tyska bombraider mot Alexandria. Ytterligare må i detta samband
nämnas ett avstånd, som ur avspärrnings- och blokadpolitikens synpunkt erbjuder intresse, nämligen att distansen mellan sydliga Peloponnesos och Derna i Cyrenaika är 400 kilometer. Erövringen av
Syrien har emellertid förbättrat engelsmännens ställning. främst genom att vidga flottans basområde.
Ater hotas Egypten av en fientlig invasion. Läget i Nordafrika
liknar det som var förhanden efter italienarnas första offensiv hösten
1940. En väsentlig skillnad är dock att britterna nu har den starkt
befästade orten Tobruk i sin hand och sålunda en fast punkt i de
fientliga styrkornas rygg. Härigenom förfogas även över en god
hamn och möjlighet till samverkan med den brittiska flottan. Förra
året fanns dessutom en stor italiensk arme utrustad med all slags
materiel, och i framskjutna ställningar voro stora ammunitionsupplag och andra depåer ordnade. Slutligen får ej glömmas att italienarna vid sin första offensiv även lyckades genombryta britternas
mellersta försvarslinje vid Sidi el Barrani.
Det är nu omkring tre månader sedan Tobruk inneslöts. Tyskar
och italienare hava sedan dess företagit våldsamma anfall på fästningen, vilka dock avvisats. De brittiska trupperna å sin sida hava
förgäves gjort energiska utfallsförsök Att staden så länge kunnat
försvaras får i stor utsträckning tillskrivas den undsättning den
engelska flottan Uimnat. Alltjämt bindas på detta sätt betydande
delar av de tyska pansarstyrkorna. Samtidigt äro emellertid brittiska pansarförband instängda i Tobruk.
I mitten av juni väntades en offensiv av general Rommel mot
431
.ll ‘
Pantus Reutersu·ärd
Egypten. Syftet med densamma förmodades vara en strävan att avlasta trycket på general Dentz’ trupper i Syrien. Medan axelmakternas förberedelser som bäst ägde rum, gingo emellertid helt oväntat
engelsmännen till anfall. Det utkämpades under flera dagar ett stort
pansarslag i Halfayapasset (»Helvetespasset») vilket slutade med att
det engelska anfallet avvisades. Avsikten med den Wavellska offensiven synes likväl hava vunnits. General Rommels offensiv kom icke
till utförande. Operationerna ha efter denna kraftmätning tills vidare
övergått till ställningskrigsförfarande. W avell har sänts till Indien
och ersatts av den hittillsvarande befälhavaren för den indiska armen, general Auchinlek.
‘L’roligen förberedes en ny brittisk offensiv. Den lämpligaste tidpunkten för en sådan aktion skulle vara niir sommaren är så långt
framskriden att hettan ej längre är besvärande, men innan en eventuell tysk seger i Ryssland möjliggör överförandet av förstärkningar
per flyg till Libyenfronten.
Med häpnad har man tidigare följt den brittiska operationen mot
och genom Cyrenaika, som först visade vad som var möjligt att
prestera på denna krigsskådeplats. Denna offensiv överglänstes emellertid av den ännu snabbare tyska operationen, varigenom en tysk
pansararme – denna gång förstärkt med italienska trupper – helt
överraskande stod vid Egyptens gräns. Här liksom på andra krigsskådeplatser ha pansarförbanden tillsammans med flyget ofta varit
utslagsgivande i striderna och därig.enom åstadkommit en revolution
inom ökenkrigföringen. De andra stridsvapnen röra sig för så vitt
de ej äro motoriserade, för långsamt och hinna därför ej med vare
sig det gäller framryckning eller återtåg.
När engelsmännen i december 1940 erhållit förstärkningar och
grepo till offensiven blev framför allt den brittiska pansardivisionens
insats av avgörande betydelse. Densamma framfördes genom öknen
till anfall mot italienarnas flank och rygg, varigenom den italienska
armen, som icke hade rörlighet nog att undkomma, så småningom
blev helt uppriven. Vid tysk-italienska offensiven disponerade tyskarna över överlägsna pansarstyrkor och synas i övrigt hava använt
sig av helt motoriserade stridskrafter. De underhigsna brittiska pansarstyrkorna blevo slagna och om icke infanteritrupperna lyckats
rädda sig genom en hastig reträtt till Tobruk hade de sannolikt blivit
tillfångatagna. Särskilt hava stridsvagnarna visat sig vara ovärderliga, då det gällt att i ett snabbrörligt avantgarde bryta fientliga
eftertruppers motstånd eller att i en framryckning mot fiendens
flank och rygg hota hans förbindelser och på så sätt utmanövrera
honom ur en intagen ställning. Genom motoriseringen har även Ullderhållsväsendet i hög grad underlättats. General Cunninghams
framryckning över Italienska Somalilands vattenlösa vidder utgör
ett utmärkt exempel härpå.
stridens utförande i svår terräng vilar emellertid alltjämt på infanteriet med stöd av artilleriet. Motorfordon tjäna i detta fall endast
432
~-. . . . .—————~-.. -.~-~-~-~- <
Kriget i Afrika – en resume
såsom transportmedel. I Abessinien, där armeerna icke på långt när
voro motoriserade, tog det därför tid, innan de vanliga marscherande
infanteridivisionernas insats kunde göra sig gällande vid nedkärnpandet av det fientliga motståndet.
Vid en granskning av engelsmännens och italienarnas operationer
i Afrika måste hänsyn tagas till där rådande säregna förhållanden.
Vattenbristen, de fåtaliga, ofta dåliga och långa förbindelserna, klimatet – stark hetta och tropiskt regn – samt ökenstormar verka i
högsta grad försvårande på den militära verksamheten och förläna
åt krigshandlingarna en särskild karaktär. Varje operation måste i
detalj planläggas i fråga om uppläggning av förråd för ersättning
av ammunition, annan utrustning, drivmedel, livsförnödenheter, sjukvårdsartiklar etc. samt åtgärder för vattenproblemets lösande. En
jämförelse mellan de betingelser, under vilka operationerna utfördes
i Libyenområdet, ger vid handen, att tillförseln till de engelska trupperna på grund av flottans herravälde i Medelhavet skedde under
väsentligt gynnsammare förhållanden än för italienarna. Särskilt
gäller detta före det tyska flygets uppträdande på denna krigsskådeplats. I än högre grad gjorde sig denna skillnad gällande på den
abessinska krigsskådeplatsen, där de italienska trupperna praktiskt
taget endast kunde räkna med de förråd, som funnos vid krigets
början. Någon förbindelse mellan det italienska Ostafrika och Libyen
samt därigenom med hemlandet förefanns icke.
Drottningholm l augusti 1941.
433

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner