Kors då – prekärt läge för Svenska kyrkan

En kyrka av storpastorat, men utan närvaro. En kristendom som skyr korset. Hur står det egentligen till med Svenska kyrkan? Peter J Olsson tar tempen.

Just nu har Svenska kyrkan för en gångs skull hamnat där den länge strävat efter att vara, bland trendande ämnen i debatten. Tyvärr för kyrkan så har den hittills inte kommit ut speciellt väl ur den.

Ännu värre är att det finns djupare problem än så, som försvinner när rubriker om lyxresor försvunnit. Men dagens oro kan skynda på och förvärra läget.

De senaste veckorna har debatten handlat om förföljelsen av kristna i världen och ett initiativ av tre handlingskraftiga kvinnliga präster att skapa en positiv motreaktion. Det var i all enkelhet en Facebookgrupp med i dag 7000 medlemmar där man till ömsesidig uppmuntran ger offentlighet åt de kors man bär och inbjöd andra att visa kors som en protest mot förföljelsen. Inte en ovanlig form av kampanj i sociala medier.

Den utlösande faktorn var de islamistiska terrorister som i franska Normandie mördade den åldrige romersk-katolske prästen Jacques Hamel. Men de kristna i Syrien och Irak har de senaste åren varit utsatta inte minst av Islamiska staten IS. Och det räcker inte; Kristna är i dag den mest utsatta religiösa gruppen. I minst 60 länder trakasseras kristna på olika sätt. Och det även i länder med miljontals kristna, som Egypten. Även Syrien hade före inbördeskriget en kristen minoritet på cirka 10 procent – hur många som återstår i dag vet vi inte.

Facebookgruppen samlar kristna men även dem som bara vill visa solidaritet. Det väckte visst uppseende när Sveriges kanske mest kände ateist Christer Sturmark gick med och lade upp en bild på sig själv hållande ett kors. En fin bild av solidaritet och kamp för rätten att uttrycka sin tro. Det kan jämföras med de ”kippavandringar” som sker i Malmö i stöd av rätten för Malmös judar att röra sig oantastade på gatorna även iklädda religiösa attribut som kippor.

Ett lovvärt initiativ av de tre prästerna. Svaret blev dock väldigt återhållsamt från Svenska kyrkan, offentligt uttalade sig informationschefen en misstanke att korset skulle användas i någon sorts kamp emot någon annan, vilket då enligt honom var fel. Andra har angripit de tre till person och en av dem, Johanna Andersson, kände sig så pressad och mobbad att hon förklarade sig lämna Svenska kyrkan och sitt prästämbete.

Och det är fler som lämnar kyrkan än Johanna Andersson. Juni, som brukar vara en lugn månad på utträden såg över 13000 utträden, tio tusen mer än en vanlig sommarmånad och ungefär som oktober brukar vara då man måste lämna för att slippa kyrkoavgift nästa år. Då handlade dagsnyheterna om Ekots och Aftonbladets avslöjanden om dyra konferenser och utlandsresor. Det finns tecken på att korsdebatten fått utträdena att ta fart igen.

Under hela tiden har samtidigt en debatt om ny kyrkohandbok rasat inom kyrkan. Ett framtaget förslag har ansetts vara dåligt både språkligt och teologiskt – för att inte tala om hur kyrkomusiken behandlats. Här är det kanske de anställda och de mest aktiva i kyrkan som varit involverade, och i många fall alienerats av oviljan till dialog.

Inget av allt detta gör läget för Svenska kyrkan bättre. Ty – trots att det smärtar den som fötts in i den och betraktar den som sitt andliga hem – så har det mest gått utför med vår gamla statskyrka. Inte ens när kyrkan frigjordes från staten 2000 vände det, snarare har det gått snabbare utför. Kyrkan uppfattas inte ha förändrats det minsta av dem som ogillar det samtidigt som en rad nya företeelser stöter bort menigheten. Inte minst är det så att de förändringar som avsetts göra kyrkan mer relevant stött bort många. Den tilltagande politiseringen i betydelsen upptagenhet vid politiska frågor imponerar inte på svenskarna.

1976, när statskyrkan fortfarande fanns, så hade det länge talats om avkristning och sjunkande aktivitet, men då var 7749000 medlemmar i Svenska kyrkan – 94,9 procent av befolkningen! En kanske nästan orealistisk nivå, det var fler som var kyrkomedlemmar än som hade TV.

I närtid, 2005, för bara tio år sedan – många har samma bil, säkert samma soffa, hur var det då? Kyrkan hade fortfarande sju miljoner medlemmar, men det vara bara 77 procent av svenskarna. På knappt trettio år hade den tappat tre kvarts miljon medlemmar. Men det skulle bli värre. De senaste tio år, 2005-2015, försvann 780 tusen medlemmar och man räknade in 63,2 procent av befolkningen. Om den takten fortsätter, och den tycks snarast accelerera, kommer Svenska kyrkan att vara en minoritetskyrka 2025. Långt innan de planerade höghastighetstågen förbättrat de horisontella förbindelserna har de vertikala havererat.

De sjunkande medlemstalen i kombination med koncentration av befolkningen leder till att Svenska kyrkan inte täcker landet som den en gång gjorde. Fortfarande hålls många landsbygdskyrkor i drift, men med gudstjänster långt ifrån varje vecka. Hur länge kommer de då ens att finnas kvar som aktiva kyrkor? Det finns heller inte präster i prästgårdarna, så lokal närvaro är det lite si och så med. Samtidigt är det långt ifrån alla nya bostadsområden i städerna som fått kyrkor, inte för att kyrkan inte erbjudits bygga men för att den avstått.

Den fortgående utvecklingen har förstärkts av de strukturförändringar som gjorts. Församlingar – inte minst i städerna – har slagits samman till storpastorat. Det anses leda till effektivare personalanvändning. Hur det är med detta är svårt att säga, administrationen verkar dock ha vuxit samtidigt som man tappar fördelarna i en liten församling. Frågan är om inte framtiden som minoritetskyrka hade talat för att snarare krympa enheterna så att församlingen kan verka i tätare gemenskap.

Frågan är till och med om storpastoraten har lagstöd. Trots att Svenska kyrkan blev fri från staten år 2000 finns det en lag om svenska kyrkan, det kan man tycka illa om, men så är fallet. Och där står att kyrkan ”framträder som församlingar och stift”. Och alltså ingenting om att skapa en mellannivå med större makt än församlingarna. För nationella organ finns det däremot stöd i lagen, frågan är om ens den socialdemokratiska regering som lade lagförslaget hade kunnat föreställa sig att så mycket makt koncentreras till centralförvaltningen i Uppsala – särskilt lutherskt är det i alla fall inte.

Som det ser ut nu ser det inte bra ut för Svenska kyrkan. Underlaget krymper, kunskap och engagemang i religiösa sammanhang minskar. 16 procent av befolkningen – var sjätte -svarar att religion spelar en stor roll i deras vardag, och av dem tillhör långt ifrån alla Svenska kyrkan. Av kyrkans egna medlemmar är det bara tio procent som orkar gå och rösta i kyrkovalet.

Vad göra? Ja, lätt blir det inte. Det första är att kyrkans centralledning måste sluta agera som en parodi på överhet – de har inte längre någon makt över människorna, då kan de inte låtsas som de har det och använda maktspråk. De nu pågående kriserna visar tydligt på att kyrkan verkar ha tappat förmågan att kommunicera. Informationschefen Gunnar Sjöbergtar avstånd från korskampanjen och är förmodligen personligen ansvarig för flera tusen avhopp från kyrkan. En annan informatör, den svenska informationsdirektören i Kyrkornas världsråd Marianne Ejdersten, rykte ut till ledningens försvar med en debattartikel där hon förklarade att alla kritiker var oinformerade, hatiska eller både hatiska och oinformerade – för att sedan vilja bygga broar av kärlek och respekt! En sammanfattande mening var: ”Ledningen skrev svar, men debatten rasade vidare.” hade ett storföretags informatörer agerat så på kritik så hade det riskerat konkurs.

Och ärkebiskopen Antje Jackelén har inte gjort saken bättre. Efter att ha haft semester under en del av den mest kritiska tiden så återvände hon till debatten i form av några twitterinlägg där hon förklarade att kritiken var felaktig och att kyrkans hållning var ”självklarheter”. Tillfrågad om varför det blev så mycket kritik förklarade hon att det bland annat – och det enda hon nämnde – var ”förtal och drev”. Organisationsledare som skyller på kritiker och medierna när de får dålig press har sannerligen inte det informatörsstöd som krävs.

Svenskan kyrkan måste nog genomgå en kulturförändring om det här ska gå bra. Sett i det perspektivet kanske det trots allt är bättre med en uppflammande kris än en långsam utförslöpa.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne