Print Friendly

Korporativt imperium

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KORPORATIVT IMPERIUM
PoRTUGAL är väl fortfarande mest
känt för sin vackra huvudstad Lissabon, sina inbjudande turistidyller, sina goda viner och sina allmänt lugna förhållanden. På senare tid har det emellertid inträffat en hel del i detta tjusande land i
Europas sydvästra periferi, som på-
kallat den västliga världens uppmärksamhet.
I den litet statiska bild, som Portugal onekligen företett under de
senaste decennierna, infördes 1953
ett dynamiskt element genom att
regeringen framlade en sexårsplan
för Portugal och dess vidsträckta
utomeuropeiska provinser. Under
fjolåret antyddes att ett nytt långtidsprogram för åren 1959-64 var
under utarbetande, vilket inte minst
är intressant med tanke på de aktuella västeuropeiska integrationsplanerna, som man får räkna med
att också Portugal kommer att ansluta sig till.
Väl så uppseendeväckande som
långtidsplanerna har de upprepade
konflikterna med Indien om den
portugisiska stödjepunkten Goa på
den indiska västkusten varit. Hittills har det lyckats Portugal att
bevara sin snart 450-åriga besittningsrätt till detta område, som
Av sekr. TORE BOMAN
faktiskt utgör ett av de sista europeiska ,fästena» i Asien. För närvarande tycks »affären Goa» ha lagts
på is, fråga är väl dock för hur lång
tid.
Vad som ur såväl politisk som
ekonomisk synpunkt gör Portugal
till ett särskilt intressant studieobjekt är emellertid, att det är det
enda land i världen som målmedvetet söker realisera ett korporativt
styrelsesätt. Så sent som på våren
1956 antogs också en lag, som efterhand torde komma att förvandla
Portugal från en »halvkorporatin
statsbildning till en hittills i historien oprövad samhällsform, en helt
korporativ stat.
Det korporativa styrelsesättet
Portugiserna själva talar gärna
om det nya Portugal som »Estada
Novo». Det är heller ingen överdrift
att säga, att det moderna Portugal
är en produkt av de senaste decennierna. För ett trettiotal år sedan
kallades nämligen dåvarande professorn i nationalekonomi vid Portugals berömda universitet i Coimbra, dr Antonio de Oliviera Salazar, till landets finansminister av
en grupp revolterande militärer.
Bakgrunden var, att de hoppades
att Salazar, som redan vid denna tid
gjort sig känd som en framstående
ekonom i detta ords vidaste bemärkelse, skulle kunna klara upp landets notoriskt dåliga affärer. Salazar
begärde – och fick – utomordentliga fullmakter, som gjorde honom
till finansiell diktator. Efter att
hjälpligt ha sanerat landets ekonomi började han sedan bygga upp
Portugal enligt sin egen korporativa
statsfilosofi. Detta underlättades av
att han 1933, ett år efter det att han
utbytt finans- mot premiärministertiteln, fick parlamentet att gå med
på en författningsändring, som i
princip fastslog ett korporativt styrelsesätt.
Den portugisiska grundlagen anger som mål för styrelsen att skapa
största möjliga välstånd inom ramen för »en kollektiv gemenskap,
som ger myndigheterna makt och
medborgarna deras rätb. Arbetsgivarna har i enlighet med denna
princip organiserats i »gremios» och
arbetarna i »sindicatos nacionais»,
vilka organisationer bl. a. har till
uppgift att handlägga alla arbetstvister, så att konflikter undvikas.
På landsbygden har man satt upp
»casa do povo» (folkets hus), i vilka
praktiskt taget alla familjeöverhuvuden är medlemmar. Vidare kan
nämnas, att man upprättat en rad
s. k. »juntas» och andra sammanslutningar för företagen inom vissa
branscher (t. ex. korkindustrin, konserveringsindustrin etc.). Dessa organisationer intar nu en mellan- 27
ställning mellan myndigheterna och
det enskilda näringslivet; i denna
egenskap kontrollerar och reglerar
de i betydande utsträckning produktion, handel och priser inom
respektive branscher.
Det synes länge ha varit en ganska allmän uppfattning – åtminstone bland utländska bedömare i
Lissabon – att den portugisiska regeringen inte inom den närmaste
tiden skulle komma att ta steget
fullt ut och förverkliga de korporativa statsideerna sådana som Salazar och hans regeringsmedhjälpare utvecklat dem i teorin. Så mycket större förvåning väckte det därför när regeringen under våren 1956
fick den portugisiska nationalförsamlingens godkännande av en lag
som – om den skulle komma att
tillämpas helt – kommer att definitivt förvandla Portugal till en korporativ 3tat. Enligt förslaget skall
sex korporationer skapas: nämligen
för jordbruk, industri, handel, kommunikationer, bank- och försäkringsverksamhet samt fiske (inkl.
konservindustri). Vidare har planerats att sätta upp särskilda korporationer för kulturell och etisk fostran. Redan existerande organisationer (jämför ovan) skall efter hand
uppgå i de nya korporationerna,
som var för sig kommer att utrustas
med omfattande befogenheter. Härigenom skulle – såsom Salazar vid
något tillfälle uttryckt det – »den
moderna, monstruösa staten» befrias från vissa av sina funktioner
och större utrymme skapas för indi- 28
viduell frihet och enskild företagsamhet. Såsom högsta organ för de
nya korporationerna skall en korporativ kammare fungera. En dylik
existerar redan, ehuru den hittills
spelat en mycket underordnad roll.
För någon tid sedan meddelades,
att regeringen beslutat att fyra av
de i 1956 års lag nämnda korporationerna skall upprättas, nämligen
korporationerna för jordbruk; kommunikationer, bank- och försäkringsverksamhet samt fiske. Var
och en skall vara sammansatt av
representanter för företagare och
anställda. Vidare skall en regeringsrepresentant vara medlem av varje
korporation med uppgift att tillvarata »de nationella intressena».
Den fasta organisation, som den
hittills tillämpade korporativismen
skänkt den portugisiska ekonomin,
har onekligen bidragit till en gynnsam utveckling. Å andra sidan torde
man inom vida kretsar, inte minst
inom industri och handel, uppfatta
de långt gående regleringarna som
ett tvång, vilket verkar hämmande
på det privata initiativet.
Portugal äger som antytts vidsträckta områden utanför Europa:
de mycket betydande provinserna
Angola och Mo~ambique i södra Afrika; vidare Portugisiska Guinea,
Kap Verde-öarna och ytterligare ett
par öar i Västafrika, Portugisiska
Indien (Goa, Diu och Damä.o), halva
Timar i den indonesiska övärlden
och det beryktade Macau utanför
Hongkong. Enligt 1951 års författning bildar moderlandet och de
utomeuropeiska områdena en union,
för vilken Portugals president, regering och nationalförsamling är
gemensamma organ. Varje provins
har emellertid samtidigt en betydande självstyrelse. Det korporativa
styrelsesättet tillämpas också i provinserna.
Förverkligandet av det korporativa styrelsesättet jämte sammanhållandet av det portugisiska väldet
torde utgöra de viktigaste politiska
målsättningarna för Portugals regering. Men härtill kommer angelägenheten av att stärka framför
allt moderlandets ekonomi, en uppgift som på sikt torde bli utslagsgivande också för Portugals politiska
framtid.
stora motsättningar inom jordbruket
Med sina 92 000 km2 är Portugal
bland de europeiska länderna till
ytan närmast jämförbart med Nederländerna eller Schweiz. I motsats till dessa länder har det emellertid hittills förblivit ett utpräglat
jordbruksland.
En hastig blick på kartan ger vid
handen, att det portugisiska landskapet är rikt på kontraster. I norr
är det bergigt och genomskuret av
djupa floddalar, medan den södra
delen är mera slättbetonad. Det intensivaste jordbruket bedrivs i norra
och mellersta Portugal, där jorden
tycks bli uppdelad på allt mindre
och mindre brukningsenheter. De
sydliga, prärieliknande provinserna,
Alentejo och Algarve, domineras
! >
däremot av storgods av närmast romersk latifundietyp och inte mindre
än 70 procent av jordbruksbefolkningen i denna del av Portugal utgöres av lågt betalda dags- eller
veckaanställda lantarbetare (dagslönen är nu ca 4 kr. för män och 2
kr. 50 öre för kvinnor).
Eftersom bröd är portugisernas
huvudföda intar veteodlingen en
framskjuten plats. stora arealer tas
emellertid även i anspråk för odling av majs, bönor, havre, råg och
potatis. Trots detta måste Portugal,
åtminstone under ogynnsamma
skördeår, importera betydande
kvantiteter brödsäd, socker och potatis. Förklaringen ligger i den
ringa avkastningen, vilken i sin tur
är en följd av såväl klimatiska och
topografiska förhållanden som av
de primitiva brukningsmetoderna.
Näst fransmännen anses portugiserna vara de största vinkonsumenterna i Europa. Räknat i ren alkohol torde sålunda konsumtionen
per invånare vara något sådant som
5 gånger större än i Sverige. Trots
den höga konsumtionen hotas emellertid vinodlingen av överproduktion. Detta gäller i första hand det
kända portvinet från Duoro-dalen
i norra Portugal och för madeiran.
Avsättningssvårigheterna är bl. a.
att tillskriva höga tullar i utlandet
samt en förändrad konsumtionsinriktning i bl. a. Storbritannien, där
sherryn vuxit i popularitet på portvinets bekostnad. Det kända portvinsinstitutet i Oporto »Instituto do
Vinho do Porto» har gjort mycket
29
för att öka vinexporten, men hittills
kan dess ansträngningar inte sägas
ha lett till de framgångar man hoppats på. De lätta vinerna, som numera svarar för större delen av den
portugisiska vinexporten, har lyckats hävda sig bättre, tack vare
ökad avsättning i bl. a. de afrikanska provinserna.
Olivlundar, korkskogar,sardiner …
Vid sidan av vinrankorna är det
olivträden och korkekarna som sätter sin prägel på stora delar av det
portugisiska landskapet. Odlingen
av oliver har ökat betydligt under
de senaste decennierna och bedrivs
ofta i stordriftens form. Produktionen når en topp vartannat år. Den
hittills högsta produktionen redovisades för 1953 med 835 000 ton,
medan den 1956 stannade vid
560 000 ton.
De portugisiska korkskogarna
täcker 8 procent av landets yta och
motsvarar inte mindre än en tredjedel av världens bestånd av korkek.
Det tar omkring 40 år innan korkeken ger en förstklassig produkt.
Härefter kan den avbarkas med 9-
1O års mellanrum upp till en ålder
av 120-150 år. Då korkproduktionen huvudsakligen är beroende av
export för sin fortsatta utveckling,
tvingas den ständigt att rationalisera och modernisera. En betydande
del av korkbarken är numera föremål för bearbetning i Portugal, varvid kemikalier i stor omfattning
kommer till användning.
30
En annan näringsgren som liksom korkproduktionen är starkt inriktad på export och därför tvingas
arbeta under hårda konkurrensbetingelser är konservindustrin. Viktigast är framställningen av sardinkonserver, vilken är förlagd till det
pittoreska Sehibal strax söder om
Lissabon, känt bland svenska »redare» redan under 1600-talet som
en viktig utskeppningshamn för
salt; vidare Matozinhos, Portimbar
m. fl. städer utefter Atlantkusten.
Förutom sardiner fångar portugiserna tonfisk, bläckfisk och ostron
i egna farvatten. Man bedriver även
ett omfattande torskfiske vid New
Poundland och Lofoten.
Under efterkrigstiden har sardinfisket mött en rad svårigheter. Vissa
år har sålunda sardinerna uppträtt
mycket sparsamt vid de portugisiska kusterna. Portugal har även
stött på stigande konkurrens på de
viktigaste avsättningsmarknaderna.
Förenta staterna, som före kriget
var en särskilt viktig marknad, har
fått igång en egen omfattande produktion på grundval av en sardinart, som fångas utefter stillahavskusten. Ett ytterligare orosmoment
har utvecklingen av det marockanska sardinfisket utgjort.
Framtidsförhoppningarna knyts till
industri och handel
Portugals folkmängd om ca 9
milj. har under de senaste decennierna ökat med 100 000 per år. Det
är ett av myndigheternas största
problem hur arbete och bröd skall
kunna beredas åt den växande befolkningen. Till en del löses detta
genom emigration till Brasilien och
de afrikanska områdena. Utvandringen till de senare är dock av begränsad omfattning (3 000 a 4 000
per år under efterkrigstiden), vilket
möjligen kan bero på att regeringen
vill undvika att skapa sociala problem i de hittills så lugna afrikanska provinserna. Det närliggande
Sydafrikas rasproblem manar ju
för övrigt till all möjlig försiktighet.
Portugals nuvarande ekonomiska
problem bottnar emellertid främst
i att landet är relativt fattigt på naturtillgångar. En viss brytning av
kol, tenn, mangan och järnmalm
förekommer dock. Kolbrytningen
kan för närvarande beräknas svara
för 50 procent av landets behov.
Härtill kommer att man upptäckt
stora urantillgångar i Sabugal-regionen vilka man väntar sig mycket
av. Man räknar för övrigt också med
betydande uranförekomster i de
utomeuropeiska provinserna, särskilt i Tebe- och Sambesiområdena
i Mot;ambique.
Bortsett från de möjligheter en
ytterligare exploatering av de utomeuropeiska områdenas naturtillgångar kan ge – särskilt Angola är
rikt på mineraler av olika slag –
får konstateras, att ett fortsattt
framåtskridande i Portugal är särskilt beroende av att utvecklingstakten inom industrin stegras. För
närvarande sysselsätter industrin en
knapp fjärdedel av den förvärvsarbetande befolkningen medan omkring hälften hämtar sin bärgning
av jordbruket. största antalet sysselsatta (ca 100 000) uppvisar textilindustrin, som vad gäller bomullsspinnerier och -väverier i hög
grad är koncentrerad till Oporto
och i fråga om ylleindustrin till den
lilla staden Covilha i närheten av
spanska gränsen ca 350 km nordost om Lissabon. Viktig för textilindustrin är råvaruimporten från
de afrikanska områdena, särskilt
bomull från Mo\!ambique. Den nuvarande produktionen täcker i stort
sett behovet i Portugal och dess besittningar. Härutöver har man lyckats’ upparbeta en mindre export.
Bland övriga industrier må särskilt nämnas cement-, tegel-, glas-,
porslins- och kakelplatteindustrierna; den senare med anor från
den moriska tiden. Cementindustrin, inom vilken det danskdominerade Companhia Geral de Cal e
Cimento (SECIL) i Setubal är ett
av de ledande företagen, har varit
särskilt framgångsrik under senare
år. Även den kemiska industrin med
betydande produktion av svavelsyra, superfosfat, soda, vattenglas,
kopparsulfat, läkemedel, plastprodukter m. m. samt järn- och metallmanufakturindustrin (bl. a. filar)
är relativt väl utvecklad i Portugal.
Sedan ett par år tillbaka driver portugisiska staten ett stort raffinaderi
utanför Lissabon samt eri massaoch pappersfabrik, som utnyttjar
inhemska råvaror.
3- u~3-141 St•ensk Tidsb”ift H.11958
31
Inom så gott som alla delar av
den portugisiska industrin finns en
mängd små och ofta irrationellt
skötta företag. Det industriella livet
domineras dock av ett mindre antal
moderna storföretag. En särställning bland dessa intar Companhia
Uniao Fabril (CUF), som är Portugals största företag. Vid ett dussintal större anläggningar spridda över
hela landet tillverkar detta företag
en rad kemiska produkter (bl. a. ca
400 000 ton superfosfat, vegetabiliska oljor, oljekakor, tvål, ljus, jutegarn, jutevävnader, rep, mattor,
säckar m. m,), Företaget driver
även bankrörelse samt ett stort
skeppsvarv i Lissabon, vilket arrenderas av den portugisiska staten,
Ett par dotterföretag till CUF upprätthåller regelbunden sjöfart på de
utomeuropeiska provinserna. Direkt
eller genom dotterföretag driver vidare CUF en omfattande handel på
Afrika.
Betydande statliga investeringar
Det har redan antytts att· det är
angeläget för Portugal,· att nya industrialiseringsinitiativ framkommer. Det ligger också i de korporativa statsideerna, att det allmänna
aktivt skall bidra till den ekono;.
roiska utvecklingen och ta initiativ,
där det enskilda näringslivet uraktlåter att göra detta.
Redan 1935 lade den portugisiska
regeringen fram ett långtidsprogram
för den ekonomiska: utvecklingen.
Man hann dock inte göra så mycket
åt detta före krigsutbrottet. Nya ut- 32
byggnadsprogram för den elektriska
kraftproduktionen, kommunikationerna, jord- och skogsbruket samt
industrin framlades under de senaste krigsåren och har därefter
successivt förverkligats. Under åren
1946-51 räknar man med att de offentliga investeringarna inom ramen för de olika utvecklingsplanerna uppgått till1 miljard escudos
per år (180 milj. kr. enligt nuvarande kurs) motsvarande 2-3 procent av den för dessa år beräknade
portugisiska nationalinkomsten.
År 1953 framlade regeringen den
inledningsvis nämnda sexårsplanen
för Portugal och dess översjöiska
provinser. I sin ursprungliga form
förutsåg planen investeringar om
sammanlagt 7,5 miljarder escudos
(l 365 milj. kr.) i moderlandet och
6 miljarder escudos (l 090 milj.
kr.) i provinserna. Ehuru sexårsplanen var betydligt mera omfattande
än tidigare program kan den totala
utgiftsramen dock knappast betraktas som exceptionell.
Tyngdpunkten i planen ligger i
utbyggnaden av den elektriska
kraftproduktionen, kommunikationerna och ett antal industrier. Om
angelägenheten av att bygga ut elkraftförsörjningen vittnar inte
minst det förhållandet, att omkring
hälften av landets samhällen och en
tredjedel av befolkningen fortfarande saknar tillgång till elektrisk
kraft. När den nuvarande utbyggnadsfasen slutförts räknar man med
att uppnå en produktion om 3 miljarder kWh per år, vilket är drygt
två gånger mer än 1953 och tredubbelt mot 1950. ökningen är dock
långtifrån tillräcklig för att tillgodose behovet för industrin och för
belysningsändamåL
Vad gäller kommunikationerna
har man framför allt koncentrerat
sig på att utveckla sjöfarten. I fortsättningen kommer man vidare att
lägga stor vikt vid väg- och brobyggen samt elektrifiering av järnvä-
garna, som nu drivas med importerat kol. Det pågående tunnelbanebygget i Lissabon, de amerikanska
flygfältsbyggena och planerna på
ett riksomfattande televisionsnät
bör väl även nämnas.
Olika portugisiska industrier har
redan varit föremål för en betydande utbyggnad inom ramen för
sexårsplanen. Kapaciteten inom oljeraffineringen har sålunda utökats
väsentligt. Även produktionen av
massa och papper har stigit. Bland
aktuella projekt kan nämnas en utökning av produktionen av konstgödselmedel och uppförandet av ett
stålverk i Seixalområdet. stålverket
förutses få en kapacitet om 200 000
ton i en första byggnadsetapp.
Den förebådade nya sexårsplanen för åren 1959-64 kommer, att
döma av de uttalanden, som redan
gjorts från officiellt håll, att bli
mycket ambitiös. Också den nya
planen torde komma att lägga stark
tonvikt vid utbyggnad av kommunikationer, elektrifiering och utbyggnad av infrastrukturen över
huvud taget. Med tanke på planerna
på ett västeuropeiskt frihandelsområde, till vilket Portugal torde bli
anslutet på ett eller annat sätt, kommer den nya planen med säkerhet
också att lägga stor vikt vid att
stärka den portugisiska industrins
konkurrenskraft, såväl de typiska .
exportindustrierna som de industrier, vilka arbetar för hemmamarknaden. Vad gäller jordbruket
kan man väl räkna med att detta
kommer att bli föremål för större
intresse, inte minst därför att en
ökning av dess avkastningsförmåga
bör kunna leda till väsentligt minskat importbehov.
Tilläggas kan att man från officiellt håll nämnt, att man ämnar
söka neutralisera de tendenser till
ökade importöverskott, som planinvesteringarna väntas framkalla, genom att särskilt främja sådana valutaintjänande näringar som turism
och sjöfart. Det har även uppgivits
att den nya planen kommer att
lägga stor vikt vid teknisk utbildning, hälso- och sjukvård samt bostadsbyggande.
Omfattande utrikeshandel
Ett utmärkande drag för Portugals utrikeshandel efter kriget är
den ökade betydelse som de afrikanska provinserna fått för denna.
Tillsammans mottar de nu 25-30
procent av den portugisiska exporten (industrivaror, viner m. m.),
medan deras andel i importen under senare år utgjort ca 15 procent.
För att ytterligare stärka de ekonomiska banden inom det portugi- 33
siska samväldet har man nyligen
beslutat att upprätta »en gemensam marknad» för detta. Som ett
första led i förverkligandet av detta
beslut har tullarna mellan de utomeuropeiska områdena inbördes slopats.
Vid sidan av de översjöiska områdena är Västtyskland, Storbritannien och Förenta staterna i nämnd
ordning Portugals viktigaste handelspartners. Exporten till Förenta
staterna består huvudsakligen av
kork, volfram, tenn, Madeira-broderier, ull och sardiner.
Bland övriga handelspartners
kan nämnas Belgien, som levererar
järn och stål, Frankrike och
Schweiz. De båda senare exporterar
bl. a. tung elektrisk utrustning för
de stora kraftprojekten. Portugal
har även slutit handelsavtalmed ett
par öststater, dock ej med Sovjetunionen. För närvarande köper de
östeuropeiska länderna en del kork
från Portugal, medan deras leveranser till Portugal är ytterst obetydliga. Handeln med de sydamerikanska länderna är trots goda sjö-
fartsförbindelser av liten omfattning.
Varumässigt sett är, som framgått av den tidigare redogörelsen,
Portugals export i hög grad koncentrerad till ett antal stora stapelvaror. Kork, sardiner och andra
fiskprodukter samt viner svarar så-
lunda för nästan hälften av exporten. Inom den andra hälften märks
textilier, bl. a. bomullsvaror för de
översjöiska provinserna, Madeira- ~….. —.,,.,
34
broderier, mineraler, harts, terpentin, olivolja, torkad frukt och järnmanufaktur.
Importen är av naturliga skäl mer
differentierad. Normalt väger livsmedel såsom vete, socker, majs och
fisk tungt i importbilden. En annan
huvudgrupp utgöres av bränslen
och råvaror samt halvfabrikat för
industrin. Bland de senare kan
nämnas bomull, vegetabiliska och
animaliska oljor, kemikalier, järn
och stål samt metaller. För att täcka
jordbrukets behov av gödningsämnen importeras fortfarande chilesalpeter och konstgödsel. Omkring
en tredjedel av totalinförseln utgö-
res av maskiner, transportmedel
(fartyg Clch bilar) samt vad som i
portugisisk statistik kallas diverse
tillverkningar, bl. a. metallmanufaktur, papper och färger.
Underskott i handelsbalansen täcks
av de afrikanska provinsernas valutainkomster
Portugals valutareserv täcker för
närvarande omkring ett och ett
halvt års import och är därmed den
kanske starkaste i världen. Samtidigt uppvisar emellertid handelsbalansen betydande underskott. 1956
uppgick exporten till 8 600 milj.
escudos (drygt 1,5 miljarder kr.)
och importen till 12 700 milj. escudos. Det portugisiska moderlandet
täckte sålunda endast omkring %
av sin import genom export.
Bakgrunden till att escudon trots
de betydande underskotten i handelsbalansen är en av världens hårdaste valutor är, dels att skillnaden
mellan import och export till en viss
del utjämnas genom s. k. osynliga
inkomster (sjöfart, emigrantremissor etc. från Förenta staterna, Brasilien m. fl. länder), dels koloniernas stora bidrag till escudoområdets
valutaförsörjning. Särskilt Angola
har stora dollarinkomster tack vare
en betydande kaffeexport till Förenta staterna. Härtill kommer att
de utomeuropeiska områdena har
betydande :.osynliga» inkomster.
Mot;ambique har sålunda stora inkomster av transitotrafiken på Sydafrika och Sydrhodesia samt av de
ca 200 000 mot;ambikanska arbetare
som är anställda vid bl. a. gruvorna
i Transvaal och vilkas löner enligt
överenskommelse mellan respektive
regeringar till en del skall utbetalas
i escudos.
Sveriges handel med Portugal
Sveriges varuutbyte med Portugal har under och efter kriget präglats av en betydande expansion. Den
största posten på den svenska införselsidan utgör fortfarande vin
och spirituosa. Andra importvaror
från Portugal är sardiner, sardeller
m. fl., fiskkonserver, harts, kork,
volfram, mandel samt kemiska produkter såsom terpentinolja och glycerin. Under vissa efterkrigsår har
införseln av textilier, bl. a. bomullsgarn, sytråd, hattar, mattor m. m
samt järnskrot varit betydande.
Den svenska exporten till Portui!!E
gal är starkt differentierad. Vid sidan av skogsprodukter med pappersmassa i spetsen har vi en omfattande export av järn och stål,
metallmanufaktur av olika slag,
maskiner, apparater, instrument
och fordon. Av allt att döma bör vi
kunna bygga ut vår export ytterligare inom ett flertal varuområden.
Utvecklingen inom Portugals nä-
ringsliv ger kanske särskilt den
svenska verkstadsexporten stora
chanser. Portugal erbjuder också ett
intressant arbetsfält f.ör entreprenadverksamhet och export av tekniskt kunnande överhuvudtaget. I
sammanhanget kan nämnas, att
portugiserna är vänligt inställda till
utländsk företagsamhet, även om
denna på grund av den portugisiska
lagstiftningen och andra omständigheter i regel föredrar att samarbeta
med portugisiska företag eller uppträda under inhemsk täckmantel.
Ett av syftemålen med det nuvarande uppbyggnadsarbetet är ju att
göra Portugal mindre beroende av
import. Utbyggnaden av den elektriska kraftförsörjningen och gruvdriften kommer t. ex. att minska
införseln av kol och andra mineraler. Vad de svenska exportvarorna
beträffar synes man ha att räkna
med att den portugisiska efterfrå-
gan på olika slags järn- och metallmanufaktur, pappersmassa och papper kan komma att minskas. Frå-
gan är emellertid om inte det inhemska behovet kommer att växa
så starkt att den svenska exporten
skall kunna upprätthållas.
35
Vad gäller rena konsumtionsvaror räknar man nog inte med några
större förskjutningar i det portugisiska importbehovet under den närmaste tiden. I ett agrarsamhälle
som det portugisiska med mycket
låga inkomster för den alldeles
övervägande delen av befolkningen
är införseln av konsumtionsvaror
begränsad till utpräglade nödvändighetsartiklar. På något längre sikt
bör man emellertid räkna med en
viss höjning av levnadsstandarden
och därmed också på ökad efterfrå-
gan på konsumtionsvaror av olika
slag.
Om man bortser från de nuvarande tullarna som i genomsnitt
ligger på en nivå om ca 20 procent,
torde man om den portugisiska
marknaden kunna säga, att den ligger relativt öppen för utländska ansträngningar. Utmärkande för importhandeln är att den till en mycket stor del ombesörjes av större
importfirmor som köper i fast räkning och som ofta har en stark ställning i förhållande till den med små
kapitalresurser arbetande detaljhandeln.
Framtidsutsikter
Det har visat sig, att det portugisiska näringslivet starkt berörs av
den internationella konjunkturutvecklingen. Under ett uppsving brukar sålunda både moderlandets och
de översjöiska provinsernas exportstapelvaror bli föremål för en vä-
sentligt ökad efterfrågan med en
36
allmänt gynnsam inverkan på den
portugisiska ekonomin såsom följd.
Inte endast under ett konjunkturuppsving utan även ur framtidssynpunkt kan man emellertid peka på
många faktorer, som är ägnade att
inge förtroende för utvecklingen
inom det portugisiska näringslivet.
Den försiktiga politik som Salazar
fört har – såsom OEEC vid upprepade tillfällen påpekat- skapat ett
gynnsamt utgångsläge för en fortsatt ekonomisk expansion. Valutareserven är sålunda betydande,
statsfinanserna är sunda, skatterna
måste alltjämt betecknas såsom
låga och penningvärdet är stabilt,
ja till och med stabilare än i
Schweiz.
Samtidigt får man naturligtvis
inte bortse från de mycket betydande politiska och ekonomiska
problem som på sikt avtecknar sig
för regeringen. Sammanhållandet av
det portugisiska väldet torde efter
hand komma att ställa allt större
krav på moderlandet. Behovet att
öka sysselsättningen, vilket endast
kan ske genom en omfattande utbyggnad av produktion och infrastruktur, kan komma att ställa landets resurser på allt hårdare prov.
Härtill kommer att de traditionella
stapelvaruindustrierna möter betydande avsättningssvårigheter på
många exportmarknader och att
nya, lovande industrier fortfarande
för lång tid framåt synes komma
att vara i behov av starkt tullskydd.
Särskild relief får ju de portugisiska problemställningarna mot
bakgrunden av planerna på ett västeuropeiskt frihandelsområde, till
vilket såsom nämnts man får anta
att Portugal, som redan är medlem
av OEEC, kommer att ansluta sig.
Närmast är frågan vilka möjligheter Portugal, som i åtskilliga avseenden är mindre lyckligt lottat än
sina västeuropeiska medtävlare och
som dessutom är engagerat i ett socialt och politiskt experiment av
mycket stora dimensioner, har att
klara sig i det allt hårdare konkurrensklimatet på en västeuropeisk
enhetsmarknad. Även om Portugal
skulle ges ett extra »andrum» vid
anslutning till ett europeiskt frihandelsområde, är nog ändock frå-
gan om den portugisiska ekonomin
utvecklas tillräckligt snabbt. Salazar har själv berört frågan i ett
stort tal för ett par år sedan. »Vår
önskan är», sade han, »att alla folk
skall acceptera den revolution, som
den nya tiden kräver, och genomföra den som vi – i fred. För långsamt? Kanske något för långsamt,
men jag upprepar det- i fred.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner