Körkortet i farozonen
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
151
KÖRKORTET I FAROZONEN
En översyn av reglerna för
körkortsåterkallelser är behövlig, anser rådman Karl
Erik Rosen vid Slackholms
rådhusrätt. På åtskilliga
punkter ställer han sig kritisk till den nuvarande ordningen. Vidstående artikel utgör ett sammandrag av ett
radioföredrag, som nyligen
hölls av författaren.
Skall frågor om körkortsåterkallelse prövas av domstol. Eller som
för närvarande av länsstyrelserna,
d.v.s. av administrativ myndighet?
Dessa problem är aktuella sedan
1957 års trafiknykterhetskommitte
avgivit ett betänkande om trafiknykterhetsbrotten och om körkortsåterkallelserna. I detta betänkande
f~reslås nämligen att handläggmugen av frågor om körkortsåterkallelser skall överflyttas till domstol i alla de fall då återkallelse
föranledes av brott, med undantag
för fylleri.
Här kommer jag först att beröra
de nuvarande bestämmelserna om
körkortsåterkallelser och hur de
tillämpas.
Av rådman KARL ERIK ROSE:N
Aterkallelsegrunderna
Bestämmelserna finns i 33 § vägtrafikförordningen.
Enligt bestämmelserna skall den
länsstyrelse, som utfärdat körkortet – i Stockholm är det överståthållarämbetet – återkalla körkortet i följande fall, nämligen
1) om föraren gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet i trafik,
2) om föraren gjort sig skyldig till
rattfylleri eller rattonykterhet
eller varit vållande till trafikolycka med personskada som
följd och därefter gjort sig skyldig till smitning,
3) om föraren genom upprepade
förseelser mot de bestämmelser,
som i trafikens eller trafiksä-
kerhetens intresse meddelats
för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser,
4) om föraren eljest vid färd med
motordrivet fordon i något för
trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom
såsom förare åliggande förpliktelser,
5) om föraren gjort sig skyldig till
fylleri eller olovlig körning och
det inte kan anses uppenbart,
152
att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person,
eller om föraren med hänsyn
till onyktert levnadssätt inte
bör betros med att inneha körkort, och
6) om föraren genom brottslig gärning ådagalagt påtaglig brist på
hänsyn till andra eller på grund
av personliga förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som
förare av körkortspliktigt fordon.
Det är dessa återkallelsegrunder
som nu blivit aktuella genom betänkandet. Det finns i 33 § ytterligare två punkter, som inte avser
brottsliga gärningar och där någon
förändring inte föreslås. Den ena
punkten är tillämplig när föraren
blivit sjuk eller skadad och den
andra när han gjort sig skyldig till
underlåtenhet i vissa avseenden.
Någon definitiv återkallelse av
körkortet får i regel inte äga rum
förrän fråga om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom. Men länsstyrelsen
kan dessförinnan återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på slutligt beslut i ansvarsfrågan.
Det finns också bestämmelser
om att polismyndigheten kan omhänderta körkort. Så kan ske om
föraren visat grov vårdslöshet eller
företett tydliga tecken på påverkan
av starka drycker eller annat ämne
eller om föraren till följd av sjukdom, skada eller dylikt förlorat
förmågan att föra körkortspliktigt
fordon på ett trafiksäkert sätt. Vidare stadgas, att den myndighet,
som har att förbereda talan mot en
förare, skall besluta om körkortets
omhändertagande om en förare
misstänkes för rattfylleri och i regel också om han misstänkes för
rattonykterhet, som är ett lindrigare brott än rattfylleri. Länsstyrelsen skall sedan besluta om körkortet skall återkallas eller återställas till föraren.
Varning i stället för återkallelse
Bestämmelserna om återkallelse är
inte i alla fall tvingande, utan i vissa fall kan återkallelse ersättas
med varning. Härom stadgas i 34 §.
Vid fall av rattfylleri återkallas alltid körkortet och det sker också
vid de flesta fall av rattonykterhet.
Men om den som gjort sig skyldig
till rattonykterhet inte haft en alkoholkoncentration under färden
som uppgått till 0,8 promille och
om omständigheterna varit mildrande kan han slippa återkallelse
och i stället meddelas varning. En
ytterligare förutsättning är emellertid att han inte tidigare straffats
för trafiknykterhetsbrott. Vid grov
vårdslöshet i trafik och vid smitning efter vållande till personskada
är återkallelse alltid obligatorisk.
Men när det gäller övriga fall där
återkallelse grundas på brottslig
gärning kan länsstyrelsen nöja sig
med att meddela varning om den
inte finner att tillräckliga skäl till
återkallelse föreligger.
Har körkortet återkallats på
grund av grov vårdslöshet så får
nytt körkort inte utfärdas förrän
två år förflutit från den dag då
rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. Har återkallelsen skett på grund av annan
brottslig gärning får nytt körkort
inte utfärdas förrän ett år förflutit från den dag då rätten att föra
fordonet fråntogs föraren. Men om
det finns synnerliga skäl till det så
kan länsstyrelsen föreskriva kortare tid för återkallelse, när det gäller grov vårdslöshet dock minst ett
år och i övriga fall minst tre må-
nader. Det är att märka att om körkortet återkallats på grund av
brottslig gärning så återfås inte
körkortet efter återkallelsetiden
utan vederbörande måste ansöka
om att få nytt körkort.
För närvarande är alltså i regel
gången i ett återkallelseärende
den att länsstyrelsen först meddelar ett beslut om att körkortet skall
återkallas tills vidare och att därefter domstolen får avgöra ansvarsfrågan. När detta avgörande vunnit laga kraft fattar länsstyrelsen
slutligt beslut i återkallelsefrågan.
Trafiknykterhetskommitten har
sammanfört de skäl som anförts
till förmån för domstolsprövning
av frågor om körkortsåterkallelse
under tre huvudsynpunkter. För
det första har ett domstolsförfarande angetts ge bättre garantier
för den enskildes rättssäkerhet.
För det andra har en förenkling
av handläggningen och därmed en
väsentlig arbetsbesparing ansetts
vara möjlig genom en reform i an- 153
given riktning. För det tredje har
det framhållits, att alla åtgärder
i anledning av brott bör beslutas i
ett sammanhang för att önskvärd
samordning och avvägning av den
totala samhällsreaktionen skall
komma till stånd.
Rättssäkerhetssynpunkten
Enligt min mening är den första
synpunkten, rättssäkerhetssynpunkten, av utomordentligt stor
vikt. Länsstyrelsens handläggning
av en återkallelsefråga är i princip skriftlig. Vid domstolen härskar däremot principerna om
muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Det vill säga den tilltatalade föraren får möjlighet att
själv muntligen framlägga sina
synpunkter inför de beslutande organet. Domstolen får då en helt annan möjlighet än den administrativa myndigheten att skaffa sig en
riktig och nyanserad uppfattning
av den eller de gärningar som ligger till grund för ett eventuellt
återkallelsebeslut. Återkallelsefrå-
gorna har i dagens starkt motoriserade samhälle fått en oerhörd
betydelse, och i regel fäster den tilltalade mycket större vikt vid återkallelsefrågan än vid frågan om
hur stort ett eventuellt bötesstraff
skall bli. Återkallelsefrågorna synes
därför böra handläggas av de organ,. som har den största erfarenheten av dömande verksamhet,
nämligen domstolarna. Där kan
också lekmän beredas tillfälle att
154
medverka vid frågornas avgörande.
En viss ojämnhet har kunnat
förmärkas i länsstyrelsernas behandling av återkallelsefrågorna.
En sådan ojämnhet kommer givetvis att i viss mån kvarstå även om
domstolarna får hand om frågorna,
men man kan i varje fall hoppas
att det med tiden skall utbilda sig
en mera fast praxis. Många gånger
undrar man som domare om inte
länsstyrelsen varit för snabb att
vidtaga åtgärder. Jag har sett ett
fall som gällde en körsnär i 50-
årsåldern. Hans enda brott enligt
körkortsregistret var att han fått
ett strafföreläggande på fem dagsböter för fortkörning. Med de straffskalor som användes vid Stockholms rådhusrätt kan man tänka
sig att detta brott bestått i att han
på en större gata i Stockholm kört
55 kilometer i timmen i stället för
tillåtna 50 kilometer. I anledning
av denna förseelse har körkortsmyndigheten meddelat varning.
Det kan i fallet också ha förelegat
en eller flera parkeringsförseelser,
men även om så varit förhållandet
så vill det synas som om det varit
väl tidigt att ingripa. Ett mera normalt fall gällde en 45-årig konditor
som fick ett strafföreläggande på
femton dagsböter för fortkörning
och därefter en varning från körkortsmyndigheten. Sedan fick han
ett nytt strafföreläggande på tjugu
dagsböter för fortkörning och därefter återkallades körkortet på
minst sex månader. Att en 18-årig
studerande blivit varnad trots att
han endast haft en förseelse som
medfört tio dagsböter synes ganska
rimligt eftersom han kört med
bristfälliga bromsar. Ett annat exempel på en ganska sträng bedömning gäller en 19-årig yngling som
fick böta tjugu dagsböter för obehörigt avvikande, det vill säga
smitning. Det var inte fråga om
personskada utan endast om en
mindre intryckning på en påkörd
bil. Körkortet återkallades, men
han fick efter närmare ett år nytt
körkort. En 18-årig bilmekaniker,
som fått villkorlig dom plus böter
för stöld, fick sitt körkort återkallat. Han gjorde sig senare skyldig till ett stort antal olovliga körningar och försämrade således sina möjligheter att få ett nytt körkort. Enligt min mening bör försiktighet iakttagas då det är frågl\
om att återkalla körkort på grund
av brott som i och för sig inte har
med trafiken att göra.
Att det har sina risker att köra
bil efter alkoholförtäring även om
man inte blir dömd för trafiknykterhetsbrott visar följande exempel. Det gällde en då 19-årig bilelektriker som år 1960 misstänktes
för rattfylleri. Körkortet omhändertogs och återkallades tills vidare.
Han dömdes senare för vårdslöshet
i trafik och förande av bristfälligt
utrustat motorfordon till femton
dagsböter men åtalades inte för
rattfylleri. Körkortet återställdes
genom beslut den 14 februari 1961.
Han hade fått vara av med körkortet ungefär nio månader trots att
han inte åtalades för något trafiknykterhetsbrott.
Domstolsprövning
Om återkallelsefrågorna överflyttades till domstol så skulle en
förenkling av handläggningen kunna åstadkommas på så sätt att det
dubbla förfarandet med två engagerade myndigheter skulle kunna
undvaras.
Vidare förefaller det naturligast
att frågorna om ansvar och återkallelse av körkort handläggs i ett
sammanhang. Ett stort antal tilltalade tar för givet att så skall ske
och blir förvånade då de av domstolen hänvisas till annan myndighet för körkortsfrågans avgörande.
Enligt kommittens förslag skall
trafiknykterhetsförseelse obligatoriskt medföra återkallelse av körkortet på tre månader. Detta kan
i lindriga fall och då det gäller personer som för sin försörjning är
beroende av innehav av körkort innebära en för hård reaktion. Det
kan även inträffa att en person
dömes för en lindrig trafiknykterhetsförseelse vid förande av moped. Som mopedförare är han inte
skyldig att inneha körkort, men
trots detta måste han berövas sitt
körkort, om han har dylikt. Enligt min mening synes möjlighet
böra införas för domstolen att vid
fall av trafiknykterhetsförseelse
kunna underlåta att återkalla körkortet, därest särskilda skäl föranleder till sådan underlåtenhet. Liknande möjlighet kan ifrågasättas
155
också vid några andra av de föreslagna återkallelsegrunderna.
Kommitten har funnit att dess
uppdrag inte avsett att företa en
omprövning av de materiella reglerna om körkortsåterkallelse. Vissa justeringar i sådant avseende
har emellertid föreslagits. Sålunda
bör enligt kommittens mening olovlig körning inte längre anges som
särskild grund för körkortsåterkallelse. Denna ändring måste anses
välmotiverad. Även de justeringar
av återkallelsetiderna, också kallade »minsta förlusttiderna», som
kommitten föreslagit, synes välmotiverade.
Rättighet mer än förmån
I dagens starkt motoriserade
samhälle betraktas det snarare som
en allmänt medborgerlig rättighet
än som en förmån att vara innehavare av körkort. Att ha fått sitt
körkort återkallat anses i viss mån
vanhedrande. Många är därför angelägna om att på allt sätt dölja
att de förlorat körkortet. Körkortsinnehavet är av utomordentlig betydelse av såväl ekonomiska som
andra skäl, icke endast för yrkeschaufförer utan också för en stor
mängd andra människor som behöver bil som hjälp i arbetet.
I betraktande härav måste nuvarande långa återkallelsetider väcka
betänkligheter. De har också i stor
utsträckning medfört överträdelser
i form av olovliga körningar. Den
som sålunda gjort sig skyldig till
olovlig körning får sedan räkna
156
med att behöva vänta mycket lång
tid innan nytt körkort utfärdas.
Detta medför lätt nya olovliga körningar. Att körkortskravet nonchaleras i stor utsträckning framgår bl.a. av att 12.302 personer år
1961 fälldes till ansvar för brott
mot 2 och 3 §§ trafikbrottslagen.
Eftersom brott mot 2 § endast åtalas i ringa utsträckning avser nyssnämnda siffra till allra största delen olovliga körningar. Vid Stockholms rådhusrätt meddelades år
1963 på tjuguandra avdelningens
andra rotel, vilken nästan uteslutande sysslar med sådana mål angående förseelser mot trafikbrottsIagen och vägtrafikförordningen,
vilka bör avgöras av lagfaren domare och tremansnämnd, 419
domar. Vid en genomgång av dessa
domar har befunnits att 78 personer dömts för olovlig körning. Det
är sålunda i hög grad angeläget att
lämpliga åtgärder vidtagas för att
nedbringa antalet olovliga körningar.
översyn behövlig
En översyn även i övrigt av de
materiella reglerna för körkortsåterkallelserna synes behövlig. Det
vore orimligt om – något som trafiknykterhetskommitten antytt –
ett genomförande av den i betänkandet Trafikmål föreslagna definitionen av trafikovarsamhet skulle
medföra att körkortsåterkallelse
skulle bli en närmast obligatorisk
påföljd för trafikovarsamhet
Om domstolen på sätt kommitten föreslagit med stöd av 33 § 6
mom. vägtrafikförordningen utsätter viss tid, efter vars utgång nytt
körkort må utfärdas, är det ur
rättssäkerhetssynpunkt av stor vikt
att denna tid respekteras av de administrativa myndigheterna såtillvida att den eller de förseelser, som
legat till grund för återkallelsen
och bestämmandet av förlusttiden,
därefter inte får inverka hindrande
på vederbörandes möjlighet att utfå nytt körkort. För närvarande
får enligt 33 § 5 mom. vägtrafikförordningen i flertalet fall nytt
körkort enligt huvudregeln inte utfärdas innan ett år förflutit från
den dag, då rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. Det är emellertid bekant att
denna minimitid i praxis i stor utsträckning överskrides. Sålunda
brukar i Stockholm enligt inhämtad uppgift lämplighetsintyg av polismyndigheten i flertalet fall inte
utfärdas förrän väsentligt längre
tid än ett år förflutit. Vid rattfylleri, olovlig körning och fylleri brukar exempelvis tillämpas en tid av
minst 2 år. Om i framtiden domstolarna kommer att föreskriva
återkallelsetider är det särskilt angeläget att överskridanden endast
sker då särskilda skäl motiverar
det. Fastsfällandet av återkallelsetiden innebär visserligen inte utmätande av ett straff, men tidens
längd bestämmes med hänsyn till
förseelsens svårighetsgrad och farlighet ur trafiksäkerhetssynpunkt
och det måste därför finnas särskilt fog för en vägran att efter
återkallelsetidens utgång utfärda
nytt körkort.
slutligen skulle jag som min mening vilja framhålla att det skulle
vara bättre att återkallelser skedde
i något mindre utsträckning än för
OM 1920-talets politik
157
närvarande. Men kontrollen över
bestämmelsernas efterlevnad borde
också skärpas, och en sådan skärpt
kontroll skulle säkert medverka till
att antalet olovliga körningar kunde nedbringas.
Svenska folket har tagit det med olympiskt lugn, om ministären
kallat sig Eden, Branting, Sydow eller Trygger. Det är denna likgiltighet, som möjliggjort de många omskiftena, någon politisk oro har
lika litet framkallat dem, som de å sin sida varit i stånd att vålla
sådan, hittills åtminstone. När man inte spelar om kronor och
människoliv, sparkar man fotboll eller drar sin spader, och allt efter
yttre omständigheter blir det ena lika djupt allvarligt som det andra.
Herrar riksdagsmän, som äro barn av det ädla svenska folket även
de, ha naturligtvis följt med vid den allmänna intresseförskjutningen, för dem ha följaktligen parlamentarismens bridgespel, där
taburetterna äro insatsen, blivit så tämligen tillvarons quinta essentia. Icke om skilda politiska system eller realavgörandet i nationella
livsfrågor är det längre tal, sådant arrangeras bäst vid kompromissförhandlingar mellan 2-3 betrodda utskottsledamöter och går sedan
utan bråk, debatt eller votering, utan det gäller att lura eller pressa
motståndarna till slutspel i en situation, där man själv sitter med
trumfess och kan ta hem sista stick. Naturligtvis oerhört spännande
för dem, som sitta vid bordet, intressant kanske också för kritiska
kortspelsb,edömare, men till gäspning långtråkigt för all övrig
publik.
Svensk Tidskrift 1925
KÖRKORTET I FAROZONEN
En översyn av reglerna för
körkortsåterkallelser är behövlig, anser rådman Karl
Erik Rosen vid Slackholms
rådhusrätt. På åtskilliga
punkter ställer han sig kritisk till den nuvarande ordningen. Vidstående artikel utgör ett sammandrag av ett
radioföredrag, som nyligen
hölls av författaren.
Skall frågor om körkortsåterkallelse prövas av domstol. Eller som
för närvarande av länsstyrelserna,
d.v.s. av administrativ myndighet?
Dessa problem är aktuella sedan
1957 års trafiknykterhetskommitte
avgivit ett betänkande om trafiknykterhetsbrotten och om körkortsåterkallelserna. I detta betänkande
f~reslås nämligen att handläggmugen av frågor om körkortsåterkallelser skall överflyttas till domstol i alla de fall då återkallelse
föranledes av brott, med undantag
för fylleri.
Här kommer jag först att beröra
de nuvarande bestämmelserna om
körkortsåterkallelser och hur de
tillämpas.
Av rådman KARL ERIK ROSE:N
Aterkallelsegrunderna
Bestämmelserna finns i 33 § vägtrafikförordningen.
Enligt bestämmelserna skall den
länsstyrelse, som utfärdat körkortet – i Stockholm är det överståthållarämbetet – återkalla körkortet i följande fall, nämligen
1) om föraren gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet i trafik,
2) om föraren gjort sig skyldig till
rattfylleri eller rattonykterhet
eller varit vållande till trafikolycka med personskada som
följd och därefter gjort sig skyldig till smitning,
3) om föraren genom upprepade
förseelser mot de bestämmelser,
som i trafikens eller trafiksä-
kerhetens intresse meddelats
för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser,
4) om föraren eljest vid färd med
motordrivet fordon i något för
trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom
såsom förare åliggande förpliktelser,
5) om föraren gjort sig skyldig till
fylleri eller olovlig körning och
det inte kan anses uppenbart,
152
att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person,
eller om föraren med hänsyn
till onyktert levnadssätt inte
bör betros med att inneha körkort, och
6) om föraren genom brottslig gärning ådagalagt påtaglig brist på
hänsyn till andra eller på grund
av personliga förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som
förare av körkortspliktigt fordon.
Det är dessa återkallelsegrunder
som nu blivit aktuella genom betänkandet. Det finns i 33 § ytterligare två punkter, som inte avser
brottsliga gärningar och där någon
förändring inte föreslås. Den ena
punkten är tillämplig när föraren
blivit sjuk eller skadad och den
andra när han gjort sig skyldig till
underlåtenhet i vissa avseenden.
Någon definitiv återkallelse av
körkortet får i regel inte äga rum
förrän fråga om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom. Men länsstyrelsen
kan dessförinnan återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på slutligt beslut i ansvarsfrågan.
Det finns också bestämmelser
om att polismyndigheten kan omhänderta körkort. Så kan ske om
föraren visat grov vårdslöshet eller
företett tydliga tecken på påverkan
av starka drycker eller annat ämne
eller om föraren till följd av sjukdom, skada eller dylikt förlorat
förmågan att föra körkortspliktigt
fordon på ett trafiksäkert sätt. Vidare stadgas, att den myndighet,
som har att förbereda talan mot en
förare, skall besluta om körkortets
omhändertagande om en förare
misstänkes för rattfylleri och i regel också om han misstänkes för
rattonykterhet, som är ett lindrigare brott än rattfylleri. Länsstyrelsen skall sedan besluta om körkortet skall återkallas eller återställas till föraren.
Varning i stället för återkallelse
Bestämmelserna om återkallelse är
inte i alla fall tvingande, utan i vissa fall kan återkallelse ersättas
med varning. Härom stadgas i 34 §.
Vid fall av rattfylleri återkallas alltid körkortet och det sker också
vid de flesta fall av rattonykterhet.
Men om den som gjort sig skyldig
till rattonykterhet inte haft en alkoholkoncentration under färden
som uppgått till 0,8 promille och
om omständigheterna varit mildrande kan han slippa återkallelse
och i stället meddelas varning. En
ytterligare förutsättning är emellertid att han inte tidigare straffats
för trafiknykterhetsbrott. Vid grov
vårdslöshet i trafik och vid smitning efter vållande till personskada
är återkallelse alltid obligatorisk.
Men när det gäller övriga fall där
återkallelse grundas på brottslig
gärning kan länsstyrelsen nöja sig
med att meddela varning om den
inte finner att tillräckliga skäl till
återkallelse föreligger.
Har körkortet återkallats på
grund av grov vårdslöshet så får
nytt körkort inte utfärdas förrän
två år förflutit från den dag då
rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. Har återkallelsen skett på grund av annan
brottslig gärning får nytt körkort
inte utfärdas förrän ett år förflutit från den dag då rätten att föra
fordonet fråntogs föraren. Men om
det finns synnerliga skäl till det så
kan länsstyrelsen föreskriva kortare tid för återkallelse, när det gäller grov vårdslöshet dock minst ett
år och i övriga fall minst tre må-
nader. Det är att märka att om körkortet återkallats på grund av
brottslig gärning så återfås inte
körkortet efter återkallelsetiden
utan vederbörande måste ansöka
om att få nytt körkort.
För närvarande är alltså i regel
gången i ett återkallelseärende
den att länsstyrelsen först meddelar ett beslut om att körkortet skall
återkallas tills vidare och att därefter domstolen får avgöra ansvarsfrågan. När detta avgörande vunnit laga kraft fattar länsstyrelsen
slutligt beslut i återkallelsefrågan.
Trafiknykterhetskommitten har
sammanfört de skäl som anförts
till förmån för domstolsprövning
av frågor om körkortsåterkallelse
under tre huvudsynpunkter. För
det första har ett domstolsförfarande angetts ge bättre garantier
för den enskildes rättssäkerhet.
För det andra har en förenkling
av handläggningen och därmed en
väsentlig arbetsbesparing ansetts
vara möjlig genom en reform i an- 153
given riktning. För det tredje har
det framhållits, att alla åtgärder
i anledning av brott bör beslutas i
ett sammanhang för att önskvärd
samordning och avvägning av den
totala samhällsreaktionen skall
komma till stånd.
Rättssäkerhetssynpunkten
Enligt min mening är den första
synpunkten, rättssäkerhetssynpunkten, av utomordentligt stor
vikt. Länsstyrelsens handläggning
av en återkallelsefråga är i princip skriftlig. Vid domstolen härskar däremot principerna om
muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Det vill säga den tilltatalade föraren får möjlighet att
själv muntligen framlägga sina
synpunkter inför de beslutande organet. Domstolen får då en helt annan möjlighet än den administrativa myndigheten att skaffa sig en
riktig och nyanserad uppfattning
av den eller de gärningar som ligger till grund för ett eventuellt
återkallelsebeslut. Återkallelsefrå-
gorna har i dagens starkt motoriserade samhälle fått en oerhörd
betydelse, och i regel fäster den tilltalade mycket större vikt vid återkallelsefrågan än vid frågan om
hur stort ett eventuellt bötesstraff
skall bli. Återkallelsefrågorna synes
därför böra handläggas av de organ,. som har den största erfarenheten av dömande verksamhet,
nämligen domstolarna. Där kan
också lekmän beredas tillfälle att
154
medverka vid frågornas avgörande.
En viss ojämnhet har kunnat
förmärkas i länsstyrelsernas behandling av återkallelsefrågorna.
En sådan ojämnhet kommer givetvis att i viss mån kvarstå även om
domstolarna får hand om frågorna,
men man kan i varje fall hoppas
att det med tiden skall utbilda sig
en mera fast praxis. Många gånger
undrar man som domare om inte
länsstyrelsen varit för snabb att
vidtaga åtgärder. Jag har sett ett
fall som gällde en körsnär i 50-
årsåldern. Hans enda brott enligt
körkortsregistret var att han fått
ett strafföreläggande på fem dagsböter för fortkörning. Med de straffskalor som användes vid Stockholms rådhusrätt kan man tänka
sig att detta brott bestått i att han
på en större gata i Stockholm kört
55 kilometer i timmen i stället för
tillåtna 50 kilometer. I anledning
av denna förseelse har körkortsmyndigheten meddelat varning.
Det kan i fallet också ha förelegat
en eller flera parkeringsförseelser,
men även om så varit förhållandet
så vill det synas som om det varit
väl tidigt att ingripa. Ett mera normalt fall gällde en 45-årig konditor
som fick ett strafföreläggande på
femton dagsböter för fortkörning
och därefter en varning från körkortsmyndigheten. Sedan fick han
ett nytt strafföreläggande på tjugu
dagsböter för fortkörning och därefter återkallades körkortet på
minst sex månader. Att en 18-årig
studerande blivit varnad trots att
han endast haft en förseelse som
medfört tio dagsböter synes ganska
rimligt eftersom han kört med
bristfälliga bromsar. Ett annat exempel på en ganska sträng bedömning gäller en 19-årig yngling som
fick böta tjugu dagsböter för obehörigt avvikande, det vill säga
smitning. Det var inte fråga om
personskada utan endast om en
mindre intryckning på en påkörd
bil. Körkortet återkallades, men
han fick efter närmare ett år nytt
körkort. En 18-årig bilmekaniker,
som fått villkorlig dom plus böter
för stöld, fick sitt körkort återkallat. Han gjorde sig senare skyldig till ett stort antal olovliga körningar och försämrade således sina möjligheter att få ett nytt körkort. Enligt min mening bör försiktighet iakttagas då det är frågl\
om att återkalla körkort på grund
av brott som i och för sig inte har
med trafiken att göra.
Att det har sina risker att köra
bil efter alkoholförtäring även om
man inte blir dömd för trafiknykterhetsbrott visar följande exempel. Det gällde en då 19-årig bilelektriker som år 1960 misstänktes
för rattfylleri. Körkortet omhändertogs och återkallades tills vidare.
Han dömdes senare för vårdslöshet
i trafik och förande av bristfälligt
utrustat motorfordon till femton
dagsböter men åtalades inte för
rattfylleri. Körkortet återställdes
genom beslut den 14 februari 1961.
Han hade fått vara av med körkortet ungefär nio månader trots att
han inte åtalades för något trafiknykterhetsbrott.
Domstolsprövning
Om återkallelsefrågorna överflyttades till domstol så skulle en
förenkling av handläggningen kunna åstadkommas på så sätt att det
dubbla förfarandet med två engagerade myndigheter skulle kunna
undvaras.
Vidare förefaller det naturligast
att frågorna om ansvar och återkallelse av körkort handläggs i ett
sammanhang. Ett stort antal tilltalade tar för givet att så skall ske
och blir förvånade då de av domstolen hänvisas till annan myndighet för körkortsfrågans avgörande.
Enligt kommittens förslag skall
trafiknykterhetsförseelse obligatoriskt medföra återkallelse av körkortet på tre månader. Detta kan
i lindriga fall och då det gäller personer som för sin försörjning är
beroende av innehav av körkort innebära en för hård reaktion. Det
kan även inträffa att en person
dömes för en lindrig trafiknykterhetsförseelse vid förande av moped. Som mopedförare är han inte
skyldig att inneha körkort, men
trots detta måste han berövas sitt
körkort, om han har dylikt. Enligt min mening synes möjlighet
böra införas för domstolen att vid
fall av trafiknykterhetsförseelse
kunna underlåta att återkalla körkortet, därest särskilda skäl föranleder till sådan underlåtenhet. Liknande möjlighet kan ifrågasättas
155
också vid några andra av de föreslagna återkallelsegrunderna.
Kommitten har funnit att dess
uppdrag inte avsett att företa en
omprövning av de materiella reglerna om körkortsåterkallelse. Vissa justeringar i sådant avseende
har emellertid föreslagits. Sålunda
bör enligt kommittens mening olovlig körning inte längre anges som
särskild grund för körkortsåterkallelse. Denna ändring måste anses
välmotiverad. Även de justeringar
av återkallelsetiderna, också kallade »minsta förlusttiderna», som
kommitten föreslagit, synes välmotiverade.
Rättighet mer än förmån
I dagens starkt motoriserade
samhälle betraktas det snarare som
en allmänt medborgerlig rättighet
än som en förmån att vara innehavare av körkort. Att ha fått sitt
körkort återkallat anses i viss mån
vanhedrande. Många är därför angelägna om att på allt sätt dölja
att de förlorat körkortet. Körkortsinnehavet är av utomordentlig betydelse av såväl ekonomiska som
andra skäl, icke endast för yrkeschaufförer utan också för en stor
mängd andra människor som behöver bil som hjälp i arbetet.
I betraktande härav måste nuvarande långa återkallelsetider väcka
betänkligheter. De har också i stor
utsträckning medfört överträdelser
i form av olovliga körningar. Den
som sålunda gjort sig skyldig till
olovlig körning får sedan räkna
156
med att behöva vänta mycket lång
tid innan nytt körkort utfärdas.
Detta medför lätt nya olovliga körningar. Att körkortskravet nonchaleras i stor utsträckning framgår bl.a. av att 12.302 personer år
1961 fälldes till ansvar för brott
mot 2 och 3 §§ trafikbrottslagen.
Eftersom brott mot 2 § endast åtalas i ringa utsträckning avser nyssnämnda siffra till allra största delen olovliga körningar. Vid Stockholms rådhusrätt meddelades år
1963 på tjuguandra avdelningens
andra rotel, vilken nästan uteslutande sysslar med sådana mål angående förseelser mot trafikbrottsIagen och vägtrafikförordningen,
vilka bör avgöras av lagfaren domare och tremansnämnd, 419
domar. Vid en genomgång av dessa
domar har befunnits att 78 personer dömts för olovlig körning. Det
är sålunda i hög grad angeläget att
lämpliga åtgärder vidtagas för att
nedbringa antalet olovliga körningar.
översyn behövlig
En översyn även i övrigt av de
materiella reglerna för körkortsåterkallelserna synes behövlig. Det
vore orimligt om – något som trafiknykterhetskommitten antytt –
ett genomförande av den i betänkandet Trafikmål föreslagna definitionen av trafikovarsamhet skulle
medföra att körkortsåterkallelse
skulle bli en närmast obligatorisk
påföljd för trafikovarsamhet
Om domstolen på sätt kommitten föreslagit med stöd av 33 § 6
mom. vägtrafikförordningen utsätter viss tid, efter vars utgång nytt
körkort må utfärdas, är det ur
rättssäkerhetssynpunkt av stor vikt
att denna tid respekteras av de administrativa myndigheterna såtillvida att den eller de förseelser, som
legat till grund för återkallelsen
och bestämmandet av förlusttiden,
därefter inte får inverka hindrande
på vederbörandes möjlighet att utfå nytt körkort. För närvarande
får enligt 33 § 5 mom. vägtrafikförordningen i flertalet fall nytt
körkort enligt huvudregeln inte utfärdas innan ett år förflutit från
den dag, då rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. Det är emellertid bekant att
denna minimitid i praxis i stor utsträckning överskrides. Sålunda
brukar i Stockholm enligt inhämtad uppgift lämplighetsintyg av polismyndigheten i flertalet fall inte
utfärdas förrän väsentligt längre
tid än ett år förflutit. Vid rattfylleri, olovlig körning och fylleri brukar exempelvis tillämpas en tid av
minst 2 år. Om i framtiden domstolarna kommer att föreskriva
återkallelsetider är det särskilt angeläget att överskridanden endast
sker då särskilda skäl motiverar
det. Fastsfällandet av återkallelsetiden innebär visserligen inte utmätande av ett straff, men tidens
längd bestämmes med hänsyn till
förseelsens svårighetsgrad och farlighet ur trafiksäkerhetssynpunkt
och det måste därför finnas särskilt fog för en vägran att efter
återkallelsetidens utgång utfärda
nytt körkort.
slutligen skulle jag som min mening vilja framhålla att det skulle
vara bättre att återkallelser skedde
i något mindre utsträckning än för
OM 1920-talets politik
157
närvarande. Men kontrollen över
bestämmelsernas efterlevnad borde
också skärpas, och en sådan skärpt
kontroll skulle säkert medverka till
att antalet olovliga körningar kunde nedbringas.
Svenska folket har tagit det med olympiskt lugn, om ministären
kallat sig Eden, Branting, Sydow eller Trygger. Det är denna likgiltighet, som möjliggjort de många omskiftena, någon politisk oro har
lika litet framkallat dem, som de å sin sida varit i stånd att vålla
sådan, hittills åtminstone. När man inte spelar om kronor och
människoliv, sparkar man fotboll eller drar sin spader, och allt efter
yttre omständigheter blir det ena lika djupt allvarligt som det andra.
Herrar riksdagsmän, som äro barn av det ädla svenska folket även
de, ha naturligtvis följt med vid den allmänna intresseförskjutningen, för dem ha följaktligen parlamentarismens bridgespel, där
taburetterna äro insatsen, blivit så tämligen tillvarons quinta essentia. Icke om skilda politiska system eller realavgörandet i nationella
livsfrågor är det längre tal, sådant arrangeras bäst vid kompromissförhandlingar mellan 2-3 betrodda utskottsledamöter och går sedan
utan bråk, debatt eller votering, utan det gäller att lura eller pressa
motståndarna till slutspel i en situation, där man själv sitter med
trumfess och kan ta hem sista stick. Naturligtvis oerhört spännande
för dem, som sitta vid bordet, intressant kanske också för kritiska
kortspelsb,edömare, men till gäspning långtråkigt för all övrig
publik.
Svensk Tidskrift 1925